Fall Blau

Fall Blau (sv. Fall Blå eller operation Blå) var kodnamnet på den tyska sommaroffensiven 1942. Den tyska krigsmakten hade kraftsamlat i södra delen av östfronten och genomförde en offensiv som hade som mål att erövra de sovjetiska oljefälten i Kaukasus. Den 28 juni inleddes Fall Blau. Till skillnad från under operation Barbarossa så försvarade sig de sovjetiska trupperna inte till sista man, något som gett tyskarna mängder med krigsfångar, utan retirerade istället. Det blev dock hårda strider i städerna Voronezj och Rostov, innan marschen mot Stalingrad respektive Kaukasus kunde påbörjas. I slutet av augusti hårdnade striderna runt Stalingrad och övergick till vad som kallas Slaget om Stalingrad. Även i Kaukasus stannade offensiven upp, men där främst på grund av bristande underhållsleveranser.

Karta som visar de tyska framryckningarna sommaren och hösten 1942.

Bakgrund

Efter vintern 1941/1942 planerade det tyska överkommandot inför den andra krigssommarens offensiver på östfronten. Den tyska ledningen insåg att de inte hade resurser att gå på offensiven längs hela frontlinjen utan de var tvungna att satsa på ett specifikt frontavsnitt. Adolf Hitler ville satsa på Armégrupp Syd och en offensiv genom Ukraina och in i Kaukasus för att säkra oljefälten där. Dessa oljefält stod vid tiden för 70% av Sovjetunionens totala oljeproduktion .

Vy över den den ryska stäppen strax norr om Stalingrad. Stridsvagnen på bilden är en Panzer III.

En pansardivisions framryckning under Fall Blau sommaren 1942. På bilden syns Panzer III:or tillsammans med SdKfz 250 och SdKfz 251.

Förberedelser

Innan den stora offensiven kunde sättas igång behövde ett antal mindre uppgifter lösas. På Krim inledde tyska styrkor under Erich von Manstein den 8 maj en operation, operation Trappenjagd, för att rensa upp Kertjhalvön på östra Krim vilket var avklarat den 18 maj. Därefter kunde Mansteins trupper koncentrera sig mot den belägrade hamnstaden Sevastopol.

Runt staden Izium fanns en stor inbuktning i fronten som störde de tyska förberedelserna och dessutom kunde utgöra en språngbräda för ett eventuellt sovjetiskt anfall mot staden Charkov. Den tyska arméledning utarbetade en operation, operation Fridericus, som skulle radera ut inbuktningen. Den 18 maj skulle den tyska operationen påbörjas, men förekoms den 12 maj då ett sovjetiskt anfall mot Charkov inleddes. De tyska trupperna försvarade sig och den 17 maj gjordes ett motanfall mot de framryckande sovjetiska truppernas oskyddade flank och den 22 maj fullbordade tyskarna en inringning som ledde till att de tog 240 000 krigsfångar och erövrade 1200 stridsvagnar och 2600 artilleripjäser . Den 10 juni inleddes ett anfall som ledde till ett brohuvud på östra sidan av floden Donets i närheten av staden Voltjansk. Den 22 juni påbörjades en upprensning av området runt om Izium mellan floderna Donets och Oskol.

Samtidigt som operationerna i Ukraina ägde rum lades det ner energi på en omfattande avledningsmanöver som skulle övertyga den sovjetiska ledningen om ett kommande tysk offensiv mot Moskva. Denna manöver gick under namnet operation Kreml och var mycket lyckad. Inte minst för att den sovjetiska ledningen själv trodde att Moskva skulle bli tyskarnas primära mål för sommaren.

Samtidigt som operation Kreml genomfördes fullbordades i största hemlighet förberedelserna för Fall Blau. Hitler beordrade bland annat att inga order fick skrivas ner utan allt skulle ske muntligt.

Planer

Fall Blau skulle genomföras av Armégrupp Syd under ledning av Fedor von Bock. Den tyska planen var att rycka fram i etapper med olika startdatum. Offensiven skulle inledas i norra delen av operationsområdet.

Från norr till söder:

• 4. Panzerarmee under ledning av Hermann Hoth skulle anfalla mot staden Voronezj och sedan vika ner söderut för att stödja 6. Armees framryckning fram mot Stalingrad. Dessutom fanns 2. Armee till understöd.

• 6. Armee under ledning av Friedrich Paulus skulle framrycka österut i syfte att inringa sovjetiska förband mellan den egna armén och Hoths pansararmé. Därefter skulle de fortsätta fram mot, men inte erövra, Stalingrad för att säkra flanken för de trupper som skulle befinna sig i Kaukasus.

• 1. Panzerarmee under ledning av Ewald von Kleist samt 17. Armee under ledning av Richard Ruoff skulle framrycka mellan Izium och Azovska sjön för att komma ner till Kaukasus.

Styrkeförhållanden

Vid tidpunkten för Fall Blau hade Tyskarna drygt 900 000 man mot 1,3 miljoner sovjetiska soldater. Därtill kom ungerska, italienska och rumänska soldater som stred på tysk sida. De sistnämnda ländernas divisioner var inte av samma kvalitet som de tyska. De var sämre utrustade och utbildade. Därför tilldelades de enbart försvarsuppgifter vilket frigjorde de tyska divisionerna till anfallsuppgifter.

Förlopp

Mot Voronezj

Tyska infanterister marscherar förbi en utslagen sovjetisk KV-1 stridsvagn.

Den 28 juni 1942 inleddes Fall Blau när trupperna längst i norr satte sig i rörelse.

Den första dagens strider visade hur effektivt det tyska anfallet kan vara. Stukastörtbombplan bombade de främsta sovjetiska ställningarna och andra bombplan angrep hela det sovjetiska uppmarschområdet. Pansarförbanden inledde sin framryckning i den flacka terrängen och marscherade snabbt framåt, erövrade broar och lyckades så när att tillfångata hela staben för den sovjetiska 40. Armén.

På grund av häftiga regn som förvandlade marken till lervälling dröjde det till den 30 juni innan den tyska 6. Armee satte sig i rörelse österut. Den 1 juli korsade de floden Oskol och närmade sig som planerat enheter ur Hermann Hoths 4. Panzerarmee och tillsammans skulle de genomföra en inringning av sovjetiska trupper. Men när de sovjetiska trupperna insåg att de var på väg att bli inringade stannade de inte och slogs till sista man som tidigare under kriget. Istället retirerade de med Stalins tillåtelse för att undgå inringningen.

Den 5 juli nådde tyska trupper fram till Voronezj som skyddades av stora sovjetiska förband. Den 6 juli rasade våldsamma strider inne i staden och Stalin ledde försvaret via telefon från sitt högkvarter i Moskva. Striderna om staden blev sega och drog ut på tiden. Hitler och den tyska militärledningen såg oroligt på förseningen. De pansarförband som var bundna runt Voronezj behövdes så väl längre söderut. De lyckades få loss några divisioner som rusade söderut mot Rossosj.

Sovjetiska reträtter

De tyska trupperna ryckte fram utan att stöta på något allvarligt motstånd. De sovjetiska försvararna var på full reträtt österut något som oroade tyskarna. En journalist på Völkischer Beobachter skrev:

“

Ryssarna, som hittills hade kämpat envist om varje kilometer, drog sig tillbaka utan att avlossa ett enda skott. Det var mycket oroande att störta in i detta väldiga område utan att finna några spår av fienden.

”

Tyskarna hade inte tagit mer än 88 000 fångar under de tio första dagarnas strider, vilket var en stor missräkning. Av denna anledning började Hitler nu improvisera. En inringningsoperation genomfördes runt Millerovo som gav ytterligare 35 000 fångar.

Trots att de sovjetiska trupperna regelbundet retirerade för att komma undan den tyska offensiven var förlusterna skyhöga. Mellan den 28 juni och 25 juli hade de sovjetiska styrkorna förluster på 568 837 man varav 370 522 stupade eller saknade. Detta ska jämföras med de 38 421 sårade, stupade och saknade som tyskarna hade i juli månad Stalin började också bli irriterad över det ständiga retirerandet och utfärdade den 28 juli en order med titeln ”Inte ett steg tillbaka”.

Nya armégrupper

I mitten av juli 1942 delades Armégrupp Syd upp i två halvor A och B, och några dagar senare reviderade Hitler planerna för Fall Blau. Uppmuntrad av framgångarna under offensiven spände Hitler bågen ytterligare. Armégrupp A skulle inte bara som ursprungligen var tänkt erövra Kaukasus oljefält utan även hela Svarta Havets östra kust och därigenom eliminera den sovjetiska Svartahavsflottan. Armégrupp B skulle inte bara som ursprungligen var tänkt rycka fram mot Stalingrad för att säkra flanken för de trupper som befann sig i Kaukasus. utan även erövra staden. Förutom dessa utökade uppdrag berövades armégrupperna även förband. Huvuddelen av 11. Armee som stridit på Krim och slutligen erövrat hamnstaden Sevastopol skickades norrut för att användas i erövringen av Leningrad.

Rostov

Den 22 juli 1942 började 13. Panzer-Division understödda av bland andra SS-Division "Wiking" anfallet mot den strategiskt viktiga staden Rostov. Samtidigt hade andra enheter framryckt söderut för att inringa de sovjetiska försvararna. Den 23 juli föll Rostov och tyskarna tog 83 000 fångar.

Ner mot Kaukasus

Tyska bergsjägare beskjuter ett mål i Kaukasusbergen med en 2 cm luftvärnskanon, sannolikt en 2 cm Flak 38.

Framryckningen ner mot Kaukasus gick fort. Den 5 augusti 1942 lyckades de första enheterna ta sig över floden Kuban och erövrade inte mindre än 51 sovjetiska godståg. Den 9 augusti erövrades oljefälten vid Majkop, men oljekällorna hade satts i brand och raffinaderierna förstörts.

En officer beskrev hastigheten i framryckningen:

“

Vår framryckning var så snabb att vi behövde nya kartor varje dag. Ja, vi var tvungna att ha specialutrustade bilar som tryckte kartor i takt med offensivens fortgång.

”

Den 17 augusti splittrades 17. Armee upp för att kunna framrycka mot olika mål längs Svartahavskusten. Samtidigt fortsatte 1. Panzerarmee mot sydost för att erövra oljefälten vid Groznyj och därefter Baku.

I slutet av augusti blev tempot i framryckningen lägre och lägre. Trupperna led av kronisk underhållsbrist och hade dessutom blivit berövade merparten av sitt flygunderstöd till förmån för framryckningen mot Stalingrad. Det var bara bergjägardivisionerna som fortfarande ryckte fram i god takt och placerade även det tyska rikets stridsfana på Kaukasus högsta topp Elbrus. Befälhavaren för Armégrupp A fältmarskalk Wilhelm List började bland annat prata om att gräva ner sig för vintern och kom i onåd hos Hitler som avskedade honom. Hitler tog istället själv över befälet för Armégrupp A.

Under hösten 1942 gjorde de tyska trupperna enbart lokala vinster. Bland annat tog sig förband över floden Terek och stod 80 kilometer från Groznyj.

Mot Stalingrad

Ett bombanfall mot Stalingrad.

Huvudartikel: Slaget om Stalingrad

Offensiven mot Stalingrad började långsamt för Armégrupp B, eftersom bränsle, ammunition och andra förnödenheter prioriterades helt för Armégrupp A. Därför stod de tyska trupperna stilla i tio dagar innan de i början av augusti satte sig i rörelse. Vid staden Kalatj i östra delen av Donbågen hade en stor sovjetisk styrka samlats. Tyskarna genomförde en inringningsoperation och när ringen slutits den 7 augusti 1942 kunde de ta 50 000 fångar och erövrade runt 1 000 stridsvagnar och andra pansarfordon.

Efter att ha rensat upp i Donbågen var det dags för tyskarna att upprätta egna brohuvuden på östra sidan av floden Don. Den 21 augusti lyckades det, ingenjörstrupperna kunde bygga en bro och de tyska förbanden kunde strömma över floden. I gryningen den 23 augusti startade 16. Panzer-Division från sitt brohuvud för att rycka fram de sista 60 kilometerna till Stalingrad. På eftermiddagen kunde de skymta staden i horisonten. De fortsatte framåt och hamnade plötsligt under artillerield, men elden var dåligt riktad och när de tyska styrkorna slagit ut artilleriställningarna förstod de varför. Kanonserviserna bestod av civilister, både manliga och kvinnliga, som hastigt tvingats till fronttjänstgöring. På kvällen nåddes floden Volga och många tyska soldater firade genom att bada i floden. Samma natt skickade Luftwaffe 600 bombflygplan för att bomba Stalingrad.

Efter denna dag hårdnade motståndet och slaget om Stalingrad tog sin början.

Waffen-SS

En Panzer III tillhörande SS-Division”Wiking” på östfronten sommaren 1942.

I Fall Blau deltog SS-Division "Wiking". Divisionen var en del av 1. Panzerarmee och var med och erövrade Rostov den 23 juli 1942 innan de gick i täten i anfallet ner mot Kaukasus. Wiking nådde fram till Mozdok där de hejdades och blev stående hela hösten och vintern.

Källor

• Zetterling, N. Hitler mot Stalin – Kampen på östfronten 1941-45. Prisma. 2009.
• Flaherty, Thomas H. (red). Vägen till Stalingrad. Bokorama. 1993.

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Andra världskriget