Adolf Hitler

Adolf Hitler
Adolf Hitler
Namn	Rikskansler Adolf Hitler
Titel	Führer und Reichkanzler
Politiskt parti	Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP)
Tjänst	30 januari 1933 – 30 april 1945 (Rikskansler) 2 augusti 1934 – 30 april 1945 (Rikspresident)
Företrädare	Kurt von Schleicher (Rikskansler) Paul von Hindenburg (Rikspresident)
Efterträdare	Joseph Goebbels (Rikskansler) Karl Dönitz (Rikspresident)
Född	20 april 1889, Braunau
Avliden	30 april 1945, Berlin
Utbildning
Yrke
Gemål	Eva Braun
Barn
Föräldrar	Alois och Klara Hitler
Webbplats

Adolf Hitler, filosof, konstnär, politiker och författare, född den 20 april år 1889, död den 30 april år 1945. Känd som bland annat partiledare för NSDAP och rikskansler för det tyska riket mellan åren 1933 till 1945. Författare till Mein Kampf, en av världens mest sålda böcker.

Hitler kom till makten under den stora depressionen år 1933. Han stöddes av industrialister och konservativa delar av det tyska samhället, Hitler använde sin karismatiska talekonst till att varna för de faror han ansåg att den tyska nationen stod inför från den internationella judendomen och kommunismen. Versaillesfördraget åsidosattes, militären återupprustades och ekonomin förbättrades. Han drev en utrikespolitik som ville ena och samla alla etniska tyskar i Europa, men även i övriga världen. Han annekterade Österrike (Anschluß) 1938 och besatte de tysktalande områdena i Tjeckoslovakien för att i mars 1939 helt ockupera landet. Invasionen av Polen den 1 september 1939 ledde till utbrottet av andra världskriget.

Under en kort tid var Europa enat under Hitler och Sovjetunionen hölls stången. Det som avgjorde krigsutgången var USA:s och Sovjetunionens industriella styrka, Tyskland kunde i längden inte ersätta de materiella förlusterna på samma sätt som de allierade kunde. I krigets slutskede begick Hitler och hans nyblivna fru, Eva Braun, gemensamt självmord i hans underjordiska bunker i Berlin, och staden togs över av Sovjetunionens Röda armé. Kapitulationen ledde till att både Tyskland och Europa delades i två intressesfärer mellan Sovjetunionen och de Allierade, enligt de riktlinjer som dragits upp vid bland annat Jalta och Potsdamkonferenserna.

Livshistoria

Barndom

Hitler som barn

Adolf Hitler föddes klockan halv sju på kvällen den 20 april 1889 i Gasthaus zum Pommern, ett litet värdshus i den lilla staden Braunau vid floden Inn, där den bildar en gräns mellan Österrike och Bayern, Tyskland. Fadern Alois Hitler, gift med Klara Hitler, Adolfs moder, hade arbetat sig upp ifrån släktens lantliga bakgrund, först genom skomakeri, sedan genom att bli tulltjänsteman. Klara Hitler hade fött tre barn innan Adolf föddes, men dessa hade dött tidigt i barnsäng. Efter Adolf föddes hans lillebror Edmund, 1894, samt hans lillasyster Paula, 1896. Paula var den ende av Adolfs syskon som skulle nå vuxen ålder.

I småskolan var Adolf Hitler alert, lydig men livlig. Betygen var utmärkta. Han hade bra sångröst och deltog i skolkören. På rasterna var han den självklare ledaren, när man lekte indianer och vita eller boer och engelsmän. Den 2 februari 1900 dog Adolfs lillebror, Edmund, av mässlingen, detta orsakade en omsvängning i hans sinnesstämning. Han gick från att vara självsäker och utåtriktad som hade det lätt för sig i skolan, till en frånvarande, introvert pojke som konstant bråkade med sin far och sina lärare. Alois Hitler önskade Adolf en skrivbordskarriär, varför han emot dennes vilja satte unge herrn i realskola. Adolf Hitler själv ville utveckla sin begåvning för måleri. Detta orsakade en konflikt mellan Adolf och fadern.

Fadern Alois dog när Adolf Hitler var blott 13 år gammal, den 3 januari 1903, och sedan Adolf genomgått en lungsjukdom avrådde även läkaren från stillasittande arbete. Vid 17 års ålder fick Adolf Hitler möjlighet att genom insändande av några provalster söka in på avdelningen för målare vid Wiens konstakademi. Efter bedömningen av dessa provalster rekommenderade emellertid rektorn Adolf Hitler att söka sig till akademins arkitektskola, vilket dock först fordrade genomgången byggmästareskola och härför i sin tur goda betyg från realskolan.

Detta i kombination med att modern drabbades av bröstcancer och senare dog av sjukdomen den 21 december 1907, vilket var ett hårt slag för den unge Hitler, samt därpå åtföljande prekära ekonomiska situation, föreföll framtvinga ett avslutande av Adolf Hitlers konstnärsdrömmar. Emellertid kom nu det karaktärsdrag vilket låg i en utomordentlig envishet, att efter moderns bortgång manifestera sig, då Adolf Hitler på egen hand och utan egentliga ekonomiska medel i bagaget for till Wien för att där själv skapa grunden för sin konstnärliga utbildning.

I Wien

Innergården till ett hus i München. Målning av Hitler från 1914

I Wien genomlevde Hitler en mycket svår tid. Han arbetade under extremt små ekonomiska omständigheter, först som byggare med tillfälliga jobb, sedan som målare och kopierade scener från vykort och sålde målningar till handlare och turister. Efter att blivit refuserad en andra gång från konstskolan fick han slut på pengar. Under 1909 levde han i ett härbärge för hemlösa. Under 1910 bosatte han sig i ett hus för fattiga unga män vid Meldemannstraße . Tiden i Wien kom att utgöra Hitlers sanna skola, i det att han då utvecklade såväl sin konstnärligt, estetiska talang, som en enorm härdighet och seghet. I Wien lärde sig Hitler vad det innebar att lida nöd. Han lärde sig också iaktta människans natur genom dess alla mångfacetterade uttryck i det betraktade samhället.

Hitler företog sig dessa autodidaktiska studier med största möjliga oförtrutenhet. Han slukade sociala, konstnärliga, politiska, historiska och ekonomiska skrifter och integrerade all information i en enhetlig världsbild under bildande. Det var härigenom som hans intresse för politiken väcktes, varför Adolf Hitler kom att bli en ivrig besökare vid politiska sammanträden och folkmöten.

Här lärde sig Hitler, förutom envishet, en ytterligare egenskap som också tydligt framträder i hans litterära paradnummer "Mein Kampf", nämligen strävan att gå till botten med saker och ting; att söka tingens verklighet, och därpå leda iakttagelsen till sin fulla konsekvens. I Wien framstod marxismens och kommunismens bedräglighet på ett för Adolf Hitler närapå ohöljt sätt. Visserligen anslöt sig arbetare ur den "klass" vilken konstituerades av Hitlers egen, dåvarande situation, till kommunismen i massor, men Hitler lät sig inte luras. Han ville veta varifrån kommunismen kom och vilken dess sanna agenda var. Adolf Hitler kom nu, efter att först ha varit filosemit, till ändrad uppfattning.

Hitler sade att han blivit antisemit först i Wien, som hade en stor judisk befolkning, inkluderat ortodoxa judar som hade flytt pogromerna i Ryssland. Enligt hans barndomsvän August Kubizek, däremot, så var Hitler antisemit innan han lämnade Linz. Även här kämpade Hitler emot sin iakttagelse och tolkning, att judarna samtidigt var upphovsmän till såväl kapitalism som internationell klasskamp, och låg bakom den råa agitation av massorna som han då upplevde förgifta politiken. Men sedan han även noggrannare studerat judens roll i politik, handel och vandel, i media, inom kulturen, "skönlitteraturen", smutslitteraturen, samt handeln med unga flickor och prostitutionen, kom Adolf Hitler för sin del till en slags smärtsam klarhet. Slutsatsen han drog var att judendomen inte blott var väsensskild från det tyska folket, utan till och med dess dödsfiende.

Adolf Hitler lät sig även uppmärksammas på den gamla tyska tvedräkt vilken i sådan grad verkade förlamande på de nationella krafterna inom Österrikes tysksinnade kretsar, för tomheten i partistriderna och parlamentarismen och för ruttenheten i den av nationalitetsstrider undergrävda danaustaten.

Första världskriget

Hitler i tyska armén under första världskriget. Hitler sitter längst till höger

På detta sätt hade Adolf Hitler ernått politisk mognad och i politiskt avseende satt ned foten när han, 23 år fyllda, begav sig till München. Hitler kom snabbt att beundra München i kraft av dess förhållandevis tyska befolkning, och vackra arkitektur. Utvecklingen i Tyskland var emellertid den att frågor som den om förhållandet gentemot Österrike och liknande, behandlades på ett alltmer tvivelaktigt sätt. Efter utbrottet av första världskriget den 28 juli år 1914, anmälde sig Hitler den 3 augusti samma år, frivilligt till den bayerska hären, och tjänstgjorde i infanteriregementet List genom hela kriget, trots att han var österrikare.

Hitler iakttog nu, särskilt då han under en permission fick inblick i det inre Tysklands politiska omdaning, den fientliga propagandas nedbrytande effekt på krigsapparaten. Hitler var likväl övertygad om den tyska härens definitiva seger.

Två gånger under kriget skadades Hitler allvarligt. 1916 sårades han i vänstra låret och den 15 oktober 1918 blev han tillfälligt blind efter en brittisk gasattack. Hitler dekorerades två gånger för tapperhet. Han fick det ganska vanliga Järnkorset av andra klassen år 1914 och mottog Järnkorset av första klassen 1918.

Under sin konvalescens nåddes Adolf Hitler av beskedet att Tyskland den 9 november kapitulerade i det första världskriget. Hitler hade länge beundrat Tyskland, och blev under kriget en passionerad tysk patriot, även om han inte blev tysk medborgare förrän 1932. Hitler upplevde kriget att vara "den största erfarenheten" och efteråt lovordades han av sina överordnande för sitt mod. Han chockades av Tysklands kapitulation i november 1918 när Tyskland fortfarande höll fiendens territorium. Som många tyska nationalister trodde Hitler på "dolkstötslegenden" som hävdade att armén, obesegrad i strid, hade huggits i ryggen av civila ledare och marxister på hemmaplan. Dessa politiker kallades senare "novemberbrottslingarna".

Sedan han tillfrisknat inträdde han i reservstyrkan i München, där han snart befordrades till upplysningsofficer. Nu mognade Hitlers tidigare tankar till en föresats om att omsätta sina egna teorier i politisk karriär.

Mötet med Tyska Arbetarpartiet

Adolf Hitler. Bild från tidigt 1920-tal

Huvudartikel: NSDAP

Den 12 september 1919 begav sig Hitler till en ölhall i München. Syftet var att undersöka en politisk grupp kallad Deutsche Arbeiterpartei. Endast ett fyrtiotal personer var närvarande. Hitler fann snart att även om han inte sympatiserade med alla åsikter, så var utgångspunkten för partiets verksamhet ändå korrekt, att omdanandet av Tyskland måste börja med att vinna arbetarmassornas förtroende. Innan Hitler avvek trycktes en broschyr i hans hand. Sedan efter en knapp vecka Hitler till sin förvåning brevledes erhållit bekräftelse på sitt medlemskap i Tyska arbetarpartiet beslöt han med viss initial tvekan att kanalisera sin politiska ambition i ett engagemang inom detta lilla spirande parti.

Med sin naturliga fallenhet för att tala inför större samlingar av människor tog han snabbt initiativet i rörelsen. Den 24 februari 1920 bytte partiet namn till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP). Hitler sammanfattade sitt politis­ka manifest i 25 punkter. Bland dem fanns kravet på ett förenande av alla etniska tyskar, skrotandet av Versaillesfördraget samt konfiskation av judiskt kapital. Ett och halvt år senare hade han genom hot om avgång manövrerat ut konkurrenterna i partiet och gjort sig till ledare med oinskränkta befogenheter.

Adolf Hitler hade i arbetet med Tyska Arbetarpartiet som föresats att i första hand värva medkämpar, snarare än anhängare, och han hyste inga illusioner om att utan materiella utfästelser och populära slagord, men tvärtom med krav på mod och offervilja, nå några snabba framgångar. I början av 1921 blev Hitler allt mer effektiv i att tala inför stora församlingar. I februari talade han inför 6000 personer i München. För att göra folk uppmärksamma om sina möten sände partiet ut två lastbilar med aktivister som körde omkring med hakkors, gjorde väsen av sig och delade ut flygblad, det var första gången man använde denna taktik. Hitler började bli känd utanför sitt parti för hans vilda, polemiska tal mot Versaillesfördraget, andra politiker (inkluderat monarkister och andra socialister) och speciellt mot marxister och judar.

Första Världskriget hade avslutats med Versaillesfördraget, enligt vilket tyskarna ensamma pekades ut som skyldiga till kriget. Under kriget hade man från de allierades sida inskärpt att udden på aggressionen inte var riktad mot det tyska folket, utan mot Hohenzollrarnas militarism. Likväl blev det i samband med freden tyska folket som ensidigt ålades betalningsansvar. Sedan tyskarna tillmötesgått de allierades initiala krav och bringat landets furstar på fall, var segrarmaktens krav på avträdandet av enorma landarealer och kolonier, samt deras hårda militära villkor, bara en försmak. Stick i stäv med det provisoriska fredstraktatet avkrävdes tyskarna senare stora krigsskadestånd genom Versaillesfördraget, något som ledde till hyperinflation och att många tyskar förlorade sitt livs besparingar. För att framtvinga att man från tysk sida skrev under på Tysklands ensidiga skuld utsattes dessutom landet för en skarp hungerblockad genom berövandet av handelsflottan.

Ölkällarkuppen

Huvudartikel: Ölkällarkuppen

De ledande personerna i Ölkällarkuppen. Hitler är fyra från höger

Händelserna i samband med fransmännens inmarsch i Ruhrdistriktet med avsikt att lägga beslag på kolet där, blev droppen för Adolf Hitler. Tyska nationalister hade redan sporrats till att genom attacker mot järnvägsförbindelserna bedriva aktivt motstånd. Den marxistiska regeringen i Preussen skred till fransmännens undsättning och mobiliserade polismakten mot aktivisterna. Hitler fattade nu beslutet att gå i spetsen för en nationell revolution, vilken han till en början lyckades övertala generalstatskommisarie von Kahr, general von Lossow och polisöverste Seisser att stödja. Sedan den dittills inte invigde Ludendorff inkallats förpliktigade de sig att fullgöra sin del. När allt var klart för avmarsch ville Kahr med kollegor att i strid med sitt tidigare löfte, med våld förhindra att Hitler skred till verket. Med hjälp av Ludendorff samlade Hitler en trofast skara anhängare, den så kallade Ölkällarkuppen som marscherade genom gatorna och uppmanade folk till resning, detta i förhoppningen att regeringen och hären skulle ansluta sig. Demonstrationen hejdades av polis och militär vilka på Odeonplatsen genom en skottsalva dödade och sårade ett flertal aktivister, och därpå grep, samt fängslade Hitler och Ludendorff. Dessa anklagades nu för högförräderi.

Allmänheten hade ursprungligen betraktat den av Adolf Hitler initierade uppresningen som en omöjlig och oförståndig kupp. Pressens dom över Hitler var ganska mild men också parad med en utdömning av honom som politisk faktor. Rättegången började den 26 februari 1924. Hitler lade ner sitt antisemitiska resonemang, tonade ner språket till rättegången och lade tyngdpunkten på hans osjälviska arbete för det tyska folkets bästa och nödvändigheten för djärva åtgärder för att rädda dem. Han hävdade att kuppen varit helt och hållet hans ansvar och att den inspirerade titeln Führer. Hitler och Hess dömdes bägge till fem års fästning för förräderi. Fästning var en typ av fängelse som exkluderade arbete, hade relativt komfortabla celler, och gav fången möjlighet till dagliga timslånga besök av utomstående. Det var det vanliga straffet för människor som domarna bedömde hade hedervärda men missledda motiv. Domen ledde också till att partiet förbjöds och deras kampgrupper ställdes inför upplösning.

Adolf Hitler, utsedd av Time magazine till Man of the year 1938.

Fängelsetiden

Emellertid bidrog ett par faktorer till att förkorta Hitlers vistelse i fängelse. För det första hade strålkastarljuset en gång riktats mot den bayerska regeringens skuld, ett ljus som de i allmänhetens ögon å det snaraste önskade rikta åt annat håll. Dessutom hade man genom att underteckna Dawesplanen kommit att se ett slut på tributerna efter Versaillesfördraget, Ruhrdistriktet var åter fritt, man hade infört "räntmarken för att komma till rätta med den dittills olidliga inflationen, och lugn och ordning blev en förstahandsprioritet. För att åstadkomma detta ville man upplösa alla inre spänningar. Och eftersom Hitler från deras sida inte längre betraktades som "farlig" släpptes han lagom till jul, efter knappt nio månader i fängelse.

För Adolf Hitler hade tiden i fängelse varit en vändpunkt. Han hade under denna tid passat på att författa "Mein Kampf". Dessutom framstod kontrasten mellan anhängarnas splittrade gärning under Hitlers tid i fängelse, och ordningen tidigare med honom vid rodret, med all önskvärd tydlighet. Hitlers egen tro på sin mission hade under fängelsetiden stärkts, och den 27 februari 1925 var han tillbaka i samma "Burgerbräukeller" där han för ett drygt år sedan hade utropat den tyska revolutionen. Nu proklamerade Adolf Hitler en nykonstituering av sitt parti på gamla grundvalar, men förespråkade nu att på laglig och parlamentarisk väg nå makten, för att därigenom kringgå påbackning efter partiets tidigare förbjudande.

Uppbyggnadsarbete för NSDAP

Hitler håller tal

Nu följde sex år av stora vedermödor för att tränga igenom den mur av motstånd som hela det resterande politiska registret med fientliga aktörer ställde upp och kontinuerligt strävade efter att bygga på. Hitler själv förbjöds i egenskap av "utlänning" under långa perioder att tala, utan hänsyn till hans tjänstgöring för Tyskland under krigsåren. Här kunde Adolf Hitler emellertid skörda fördelar efter processen i München, då han sak hade offentliggjorts för en bred publik, på vad sätt expansionen i framför allt norra Tyskland underlättades. Dessutom tillkom nu även de reella konsekvenserna av Versaillesfördraget, vilka drabbade tyskarna väldigt hårt. Detta var en utveckling som man från nationalsocialistiskt håll hade väntat sig, och i politiskt hänseende även räknat med. Innan första världskriget hade Tyskland haft 30 miljarder riksmark i tillgodohavanden. Allt detta förlorades genom Versailles, och efter år 1928, under slutet av uppfyllelseperioden efter Versailles, ackumulerades så småningom en skuld på 25 miljarder, varav hälften tillkommit genom betalning av krigsskadestånd, och andra hälften genom tillskott till nationell hushållning i det av hyperinflation utarmade landet. Landets industrier fick därför svårt att få kredit och belastades hårt av räntor och amorteringar. Hela samhällskonstruktionen vacklade.

Politiskt lämnade socialdemokraterna regeringen i mars år 1930, med Youngplanen och havererade finanser som påminnelse om vad de under sin tid åstadkommit. Den av Hindenburg därefter utnämnda presidialregeringen med Brüning i ledningen försökte kontrollera finanskrisen genom skattehöjningar, men med lägre skatteintäkter och högre arbetslöshet som konsekvens. För att motivera skattehöjningarna hotade man med risken för inflation, och stor oro spred sig bland folk. I juni 1931 bröt bankerna samman, vilket i hög grad gick ut över småsparare och hantverkare, på vad sätt Brüning förlorade den sista resten av folkets förtroende. Efter att i det längsta ha hållit fast vid Brüning tvingades nu Hindenburg släppa denne, men istället utvalde han den högerorienterade katoliken von Papen till rikskansler. Von Papen inledde omedelbart en charmoffensiv för att få Adolf Hitler att anta posten som vicekansler. Emellertid avböjde Hitler, då han inte var intresserad av ministertaburetter utan endast makten att genomföra sitt program. Således vägrade han, också inför Hindenburg personligen, att anta posten, och trädde också i opposition mot Von Papen.

Hitler visste att detta var en riskabel taktik, vilken kunde straffa sig i händelse av ett nyval. Men von Papen förstod inte att på rätt sätt vidta effektiva åtgärder mot arbetslösheten och tiden verkade till Hitlers fördel. För att utnyttja saken maximalt utvecklade det nationalsocialistiska partiet en dittills ej skådad propagandamaskin, med tillhjälp av alla tillgängliga moderna hjälpmedel, såsom bilar, flygplan, och högtalaranläggningar. Hitler själv avverkade under år 1932 25,000 km i bil och 50,000 km i flyg för att på bästa sätt nå ut till folket med sitt budskap. Han avhöll tal på cirka 200 möten i olika delar av landet.

Von Papen trädde tillbaka och ersattes av von Schleicher. Denne militäre strateg av rang uppvisade långt mindre kunnande i ekonomi och politik. I slutet av år 1932 stod 6 miljoner tyskar utan arbete och ökande kommunistisk aktivitet skrämde vanligt folk. Den 28 januari 1933 inlade von Schleicher en ansökan om demission och två dagar senare uppdrogs Adolf Hitler att leda regeringen.

Tredje riket

Ekonomi och kultur

Adolf Hitlers skiss från 1932 som senare skulle ligga till grund för Volkwagens Käfer. Källa: Hitler Historical Museum

Hitler övervakade en av de största expansionerna av industriell produktion och samhällelig utveckling som Tyskland någonsin skådat, mestadels baserad på skuld omflyttning (omfinansiering av långfristiga skulder till billigare kortfristiga sådana) och expansion av militären. Den nationalsocialistiska politiken mot kvinnor uppmuntrade dom att stanna hemma och föda barn och sköta hushållet. I september 1934 talet till den nationalsocialistiska kvinnoorganisationen, menade Hitler att för den tyska kvinnan bestod hennes värld av "man, hennes familj, hennes barn och hennes hushåll". Denna politik var förstärkt genom att ge tyska kvinnor det tyska mödrakorset om hon födde fler än fyra barn. Arbetslösheten minskade betydligt, mest genom upprustningen och genom att skicka hem kvinnorna så att männen kunde ta deras jobb. Givet detta är påståenden att den tyska ekonomin nådde nästan full sysselsättning åtminstone delvis propaganda från denna tidsera.

Hitler övervakade en av de största investeringarna någonsin i infrastrukturen i Tyskland, med byggandet av dussintals dammar, motorvägar, järnvägar och andra civila konstruktioner. Denna vitalisering av infrastrukturen kom på bekostnad av den allmänna levnadsstandarden, i varje fall för de som inte berördes av den kroniska arbetslösheten under Weimarrepubliken, eftersom lönerna reducerades något under det förkrigstida åren, trots att levnadsomkostnaderna ökade med 25%. Arbetare och bönder, de traditionella röstarna på NSDAP, såg däremot en ökning i sin levnadsstandard.

Hitlers regering bekostade ny arkitektur på stor skala, Albert Speer blev känd som Tredje rikets huvudarkitekt. Även om Speer var viktig i att implementera Hitlers klassicistiska tolkning av tysk kultur. Så var Speer mycket mer effektiv som rustningsminister under de sista åren av andra världskriget. I Berlin 1936 var Tyskland värd för sommar-OS, vilken invigdes av Hitler och koreograferades för att visa den "ariska" överlägsenheten över andra raser, något som gav blandat resultat.

Även om Hitler hade planer för en bredspårig järnväg som skulle förbinda de tyska städerna, så avbröt andra världskriget de planerna. Spårbredden hade varit tre meter. Hitler bidrog i viss mån till designen av Volkswagenbubblan och krävde betalt av Ferdinand Porsche för designen och konstruktionen. Produktionen inställdes på grund av kriget.

Den 20 april 1939 hölls en påkostad parad för att fira Hitlers 50-års dag, med militärparader, besök av utländska dignitärer, tusentals med facklor och flaggor.

En viktig debatt har varit angående Hitlers ekonomiska politik angående moderniseringen. Historiker som David Schohenbaum och Henry Ashby Turner menar att de sociala och ekonomiska åtgärderna under Hitler var modernisering i syfte att genomföra anti-modernistiska mål. Andra historiker menar att Hitler hade en medveten strategi att på ett revolutionärt sätt modernisera det tyska samhället.

Under hans fyra första år sjönk arbetslösheten från 6 miljoner till 900,000, bruttonationalprodukten steg med 102%, han fördubblade inkomsterna per capita, utökade företagens vinster från 175 miljoner till 5 miljarder riksmark och reducerade hyperinflationen till ett maximum på 25% per år.

Rhenlandet

Tredje rikets expansion mellan åren 1933 till 1943

Den 7 mars 1936 marscherade tyska trupper in i Rhenlandet och hälsades, enligt uppgifter, med jubel av områdets befolkning. Området ligger vid mellersta delen av floden Rhen. Enligt Versaillesfreden som följde efter första världskriget skulle Rhenlandet vara demilitariserat, som en buffertzon mot Frankrike. Inmarschen i Rhenlandet var Hitlers den första gången han gick över gränser och trotsade det man hade varit överens om i Versaillesfreden. Det var också en chansning. Den tyska armén var ännu inte tillräckligt stark för att klara av om Frankrike gjorde en motaktion. Västmakterna protesterade mot den tyska ockupationen, men ingrep inte. För Hitler blev ockupationen av Rhenlandet en stor framgång, som stärkte hans ställning i både Tyskland och utomlands.

Österrike

Den 13 mars 1938 marscherar tyska trupper in i Österrike, och Österrike blev en del av det tyska riket. Stora delar av befolkningen var förtjusta över sammanslagningen. Tyska SS-förband och de österrikiska nationalsocialisterna genomförde en brutal utrensning bland de ledare och politiker som var emot annekteringen.

Tjeckoslovakien

I Versaillesfreden efter första världskriget fick de förlorande staterna Tyskland och Österrike-Ungern lämna ifrån sig stora landområden. Miljoner tysktalande människor hamnade i icke-tysktalande länder. Ett av dessa områden var Sudetenland, även kallat Sudettyskland. Ett område som varit en del av Österrike-Ungern, men som år 1919 blev en del av Tjeckoslovakien. Efter annekteringen av Österrike den 13 mars 1938, krävde Hitler att också Sudetenland skulle bli en del av Tyskland. Han hade starkt stöd av Sudetområdets 3,5 miljoner tysktalande invånare och det sudettyska nazistpartiet. När den tjeckoslovakiska regeringen sade nej, förbereddes en militär tysk aktion mot landet. Den 29 september 1938 träffade den brittiska premiärministern Neville Chamberlain och Frankrikes president Édouard Daladier Hitler och Italiens ledare Benito Mussolini i München. Mötet skulle leda till en fredlig lösning av krisen i Tjeckoslovakien. Genom att hota med krig fick Hitler överta Sudetenland. Han lovade att detta var hans sista territoriella krav och att respektera det övriga Tjeckoslovakiens gränser. Vid hemkomsten till London förklarade premiärminister Chamberlain att han genom Münchenavtalet hade uppnått ”fred i vår tid” (“I bring you peace in our time.”). Under större delen av 1930-talet förde Storbritannien och Frankrike en eftergiftspolitik mot Tyskland. De protesterade mot och fördömde det som Hitler gjorde, men inte mer än så.

I Münchenavtalet från den 29 september 1938 fick Hitler igenom sitt krav på att annektera Sudetenland, den tyskspråkiga delen av Tjeckoslovakien. Sudetenland besattes av tyska trupper den 1 oktober 1938. Hitler lovade att detta var hans sista krav på mer land och att han skulle respektera Tjeckoslovakiens andra gränser. Mindre än ett halvår senare bröt han det löftet. Den 15 mars 1939 besatte tyska trupper Tjeckoslovakien. Den västra delen (Böhmen-Mähren) förklarades som ett tyskt protektorat och införlivades i det tyska riket. Den östra delen (Slovakien) blev en självstyrande stat i allians med Tyskland. Hösten 1944 ockuperades även Slovakien. Ockupationen av Tjeckoslovakien väckte starka reaktioner hos omvärlden. Hitler nöjde sig inte längre med att återerövra det som Tyskland hade förlorat i Versaillesfreden och att samla alla tysktalande folk inom sitt rike. Hans politik syftade till en total maktdominans i Europa

Andra världskriget

Fälttåget i Polen 1939

Under fälttåget i Polen 1939 ledde Hitler som överbefälhavare sina styrkor från ett ledningståg. Kontakten med sina generaler hölls via telefonsamtal, kurirer, att generaler landade med flyg på en fältflygplats i närheten av tågets dåvarande position, samt genom Hitlers, medelst bil eller flyg, besök hos diverse staber. Hitler lämnade Berlin på kvällen den 3 september. Han ville vara ett gott föredöme för sina soldater och åt under fälttåget bara enkla måltider och bar en fältgrå uniform.

Tyska trupper marscherar förbi Adolf Hitler i Polen, september 1939.

Hitler gav sig efter att ha dikterat uppmaningar och dagordrar dagligen iväg från sitt befälståg och besökte fronten. På kvällen kom han tillbaka dammig och nedsmutsad.

Hitler sekreterare Christa Schroeder skrev i ett brev till en väninna den 11 september 1939:

“

De våra, som far med chefen [Hitler] genom Polen, får självfallet var med om ett och annat, men de har ingen lätt uppgift med all skottlossning till höger och vänster. Chefen envisas med att, precis som i Tyskland, stå upp under bilfärden, till och med där det är allra farligast. Det anser jag väl lättsinnigt, men ingen kan förmå honom till annat. Redan den första dagen for han igenom en skogsdunge där partisaner höll sig gömda. En halvtimme tidigare hade en obeväpnad tysk sjukvårdartrupp blivit nedmejad. En enda man lyckades rädda sig genom att fly, och kom till Führern själv och avlade rapport. Inte långt därifrån fällde polska plan en dag sina bomber. Man förmodar att polackerna fått syn på führerkolonnen. Chefen stod fullt synlig uppe på en kulle, heil-ropande soldater strömmade emot honom från alla håll – och nere i dalen låg polskt artilleri. De såg förstås folksamlingen och – det är ju ingen hemlighet att Führern vistas vid fronten – kunde säkert föreställa sig vem uppståndelsen gällde. En halvtimme senare föll det bomber över honom. Det är givetvis en stor sporre för soldaterna, och av kolossal moralisk verkan, att få skåda Führern mitt i farozonen. Men själv anser jag likväl att han löper alltför stor fara.

”

Attentat mot Hitler

Bürgerbräukeller efter explosionen den 8 november 1939.

Claus Schenk Graf von Stauffenberg, ståendes i givakt till vänster, en vecka före 20 juli-attentatet mot Hitler i Führerhögkvarteret Wolfsschanze.

Hitler utsattes under sin tid som Führer för ett flertal attentatsförsök av personer som ville se honom död.

På kvällen den 8 november 1939 talade Hitler i Bürgerbräukeller men avslutade sitt tal en timme tidigare än planerat. Efter att Hitler lämnat scenen exploderade en tidsinställd bomb. Åtta människor dog och över 60 skadades. Georg Elser arresterades då han försökte korsa gränsen till Schweiz och erkände sedermera att han hade placerat ut bomben för att mörda Hitler. Elser avrättades för sitt brott.

I mitten av februari 1943 skulle generalen Hubert Lanz och generalmajoren Hans Speidel arrestera Hitler under ett stabsbesök i Poltava. Men Hitler ställde in detta besök.

I början av 1943 fick generalstabsofficeren Henning von Tresckow kontakt med Georg von Boeselager och tillfrågade denne om han kunde tänka sig att på nära håll avrätta Hitler med ett skott i huvudet. von Boeselager avböjde med motiveringen att han inte trodde han var tillräckligt kallblodig för att klara av det. Istället arbetade man med idén att flera stabsofficerare tillsammans med ytterligare några utvalda officerare och soldater skulle avrätta Hitler när han besökte armégrupp Mitts stab. Den 13 mars 1943 genomförde Hitler sitt besök, men armégruppens befälhavare Günther von Kluge satte stopp för planerna då han menade att man samtidigt var tvungen att avrätta SS-chefen Heinrich Himmler. Men två officerare von Tresckow och Fabian von Schlabrendorff smugglade ombord en bomb på Hitlers flygplan. På grund av dåligt väder tvingades Hitlers pilot gå upp på högre höjd och kylan där gjorde att bombens tändanordning slutade fungera .

Den 21 mars 1943 besökte Hitler en utställning med erövrade sovjetiska vapen. Rudolf Christoph von Gersdorff hade utrustat sig själv med en bomb och planerade att spränga sig i luften tillsammans med Hitler. Planen misslyckades då Hitler lämnade utställningen mycket tidigare än planerat .

Den 11 mars 1944 var ordonnansofficeren Eberhard von Breitenbuch beredd att avrätta Hitler med ett pistolskott i huvudet under en militär lägesorientering på Berghof. Men vid just detta tillfälle släpptes inte ordonnansofficerare in i sammanträdesrummet.

20 juli-attentatet

Huvudartikel: 20 juli-attentatet

Det mest kända attentatet mot Hitler ägde rum den 20 juli 1944 i Führerhögkvarteret Wolfsschanze (Varglyan) i Ostpreussen. Claus von Stauffenberg placerade en bomb i rummet där Hitler befann sig. Bomben briserade men Hitler klarade sig med lindriga skador.

Frontbesök

Adolf Hitler på besök hos 9. Armee. Längst till vänster står Wilhelm Berlin och längst till höger Theodor Busse.

Hitler gjorde sitt sista frontbesök hos 9. Armee den 3 mars 1945. Hitler hade bara ett litet följe med sig, sin chaufför, några adjutanter och en fotograf. Fysiskt var Hitler en åldrad och nedbruten man, men han överraskade generalerna genom att intellektet och minnet fortfarande var lika skarpt. Hitler kunde göra exakta redogörelser om de olika förbanden, deras beväpning och förrådssituation. Vid detta tillfälle passade han även på att besöka några frontdivisioner, Infanterie-Division Döberitz och Infanterie-Division Berlin.

Död

Huvudartikel: Adolf Hitlers död

Den 30 april 1945 var Sovjetiska trupper inom ett kvarter eller två ifrån Tredje rikets kansli. Hitler och hans nyblivna fru Eva Braun valde självmord hellre än att falla i händerna på fienden.

Den andra maj kapitulerade general Wiedling Berlin villkorslöst till ryssarna. När de ryska trupperna nådde kansliet fann de Hitlers kropp och en obduktion genomfördes där man använde tandregister för att identifiera liket. Resterna av Hitler och Eva Braun begravdes av SMERSH vid deras huvudkontor i Magdeburg. Kropparna grävdes sedan upp 1970 och förstördes helt då anläggningen skulle lämnas över till den Östtyska regeringen.

Nomineras för Nobels fredspris

Den judiske författaren och Nobelpristagaren Gertrude Stein drev en kampanj som fick Hitler nominerad för Nobels fredspris år 1938. Den svenske riksdagsledamoten E.G.C. Brandt drev en kampanj för att få Hitler nominerad till fredspriset, men tvingades efter påtryckningar dra tillbaka sina önskemål.

Utvalda citat

När vissa säger: "Ni är en drömmare!" då kan jag endast svara "Och ni en idiot!". Om jag aldrig hade haft drömmar, vart skulle ni då vara idag och var skulle alla vi ha varit annars idag? Jag har alltid trott på Tysklands framtid. Då har de sagt mig "Ni är en drömmare!" Jag har alltid trott på att Tyskland skulle bli mäktigt igen men då sade de till mig: "Ni är en narr!". Jag har alltid trott på Tysklands återuppståndelse men de sa alltid att jag var vansinning. Jag trodde att vi skulle kunna besegra den ekonomiska krisen men de sade att det var en utopi. Vem är det nu som hade rätt, drömmaren eller de? Jag hade rätt och jag kommer att få rätt i framtiden!– Tal av Adolf Hitler den 20 maj 1937.

Jag ser inte någon större framtid för amerikanerna. Enligt min uppfattning är det ett förfallet land. Och det har sina rasproblem och sina sociala orättvisor... Mina känslor mot amerikaner är hat och äckel... Hur kan man förvänta sig att en stat som den skall hålla ihop. . . ett land där allting är byggt på dollarn.– Adolf Hitler i en privat konversation 7 januari 1942. Återges i Shirer, William L., Det tredje rikets uppgång och fall : det nazistiska Tysklands historia, Stockholm : Forum, 1961-1962, s. 895.

Kända personer om Hitler

"Hitler was a reformer of the highest rank, and his historical fate was to be in a time of unexampled brutality, of which he was finally a victim".– Knut Hamsun, Norsk Nobelpristagare i litteratur.

"In fifteen years that have followed this resolve, he (Hitler) has succeeded in restoring Germany to the most powerful position in Europe, and not only has he restored the position of his country, but he has even, to a very great extent, reversed the results of the Great War ... whatever else may be thought about these exploits they are certainly among the most remarkable in the whole history of the world".– Winston Churchill, Brittisk premiärminister.

"Hitler will emerge from the hatred that surrounds him now as one of the most significant figures who ever lived... he had a mystery about him in the way that he lived and in the manner of his death that will live and grow after him. He had in him the stuff of which legends are made".– John F. Kennedy, President i USA.

"I say that Hitler ought to have the peace prize, because he is removing all the elements of contest and of struggle from Germany. By driving out the Jews and the democratic and Left element, he is driving out everything that conduces to activity. That means peace...".– Gertrude Stein, Amerikansk-judisk författare och Nobelpristagare.

Se även

• Adolf Hitler och religion
• Von Wiegands intervju med Adolf Hitler
• Tredje riket
• Andra världskriget
• Hitlers politiska testamente

Referenser

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Andra världskriget

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Tredje riket