Erich von Manstein

Från Metapedia
Hoppa till: navigering, sök
Erich von Manstein

Erich von Manstein.jpg
Generalfältmarskalk Erich von Manstein

Personlig Information
Namn
Erich von Manstein
Land
Tyskland
Född
24 november 1887, Berlin
Avliden
9 juni 1973, Bayern
Militärtjänst
Tjänst
Enhet
18.Infanterie-Division
LVI. Armeekorps (motorisiert)
11. Armee
Armégrupp Don
Armégrupp Syd
Grad
Generalfältmarskalk
Utmärkelser
Riddarkorset med eklöv och svärd
Övrigt
Utbildning
Gemål
Barn
Föräldrar
Webbplats

Generalfeldmarschall Erich von Manstein född 24 november 1887, avliden 9 juni 1973, var en tysk officer i Heer under andra världskriget. Han tjänstgjorde i den tyska krigsmakten i hela sitt liv. Han var en av de mest framstående befälhavarna under andra världskriget. Under kriget uppnådde han graden generalfältmarskalk och sågs med stor respekt av sina officerare som en av Wehrmachts bästa strateger.

Han var initiativtagaren och en av planerarna till att gå genom Ardennerna vid fälttåget i väst 1940. Han fick erkännande för hans segrar vid Perekophalvön, Kertj, Sevastopol och Charkov. Han förde befälet över den misslyckade undsättningen vid Stalingrad och Tjerkassyfickans evakuering. Han avskedades av Hitler i mars 1944, på grund av sina många gräl med honom om vilka strategier som skulle användas.

År 1949 ställdes han i Hamburg inför rätta för krigsförbrytelser och dömdes för att "försummat civila liv" och för att ha använt "den brända jordens taktik" vilken omöjliggjorde matförsörjningen för lokalbefolkningen. Han dömdes till arton års fängelse, som senare reducerades till 12 år men han avtjänade bara fyra år innan han släpptes. Efter att ha släppts från brittisk fångenskap 1953, blev han militär rådgivare till den Västtyska regeringen.

Tidig uppväxt och karriär

Erich von Manstein föddes i Berlin med efternamnet von Lewinski. Erich adopterades till moderns barnlösa syster och hennes man, och fick därmed efternamnet Manstein. 1906, 19 år gammal, gick han med i ett infanteriregemente och i början av första världskriget hade han nått rangen av överlöjtnant. År 1915 deltog han i krigsakademin och efter sin examen återvände han till sitt regemente där han avancerat genom ett antal stabsposter innan krigets slut. Efter kriget fortsatte hans militära karriär i Reichswehr. 1927 befordrades han till major och steg sedan gradvis i graderna. 1933 hade han nått graden av överste och utnämndes till chef för operativa avdelningen för generalstaben. Två år senare år 1935 befordrades han till generalmajor och utses till biträdande chef för generalstaben. 1938 fick han befälet över 18. Infanterie-Division.

Andra världskriget

År 1939 vid mobiliseringen strax innan fälttåget i Polen, utsågs han som generalstabschef för Armégrupp Syd som leddes av Gerd von Rundstedt. Efter det framgångsrika slutförandet av fälttåget förde han fram "Ardennerplanen" ("Sichelschnitt"-Plan) inför fälttåget i väst 1940. Hans plan accepterades så småningom, men strax innan fälttåget började han fick befälet över XXXVIII. Armeekorps, som var en del av 2. Armee under Maximilian von Weichs. Trots att hans kår inledningsvis hölls i reserv hade han framgångar under fälttågets andra del, anfallet söderut mot Frankrike, Fall Rot. Bland annat korsade hans kår den 10 juni som första tyska förband floden Seine. Efter kampanjens avslutande i Frankrike befordrades han till General der Infanterie och förlänades med Riddarkorset. Som en del av förberedelserna inför operation Seelöwe, invasionen av Storbritannien, skulle han få befälet över de landstigna tyska styrkorna. Då invasionen aldrig genomfördes fick han istället befälet över LVI. Armeekorps (motorisiert), som en del av Panzergruppe 4 under Erich Hoepner, inför invasionen av Sovjetunionen, Operation Barbarossa.

Operation Barbarossa

I början av Operation Barbarossa avancerade han med sin kår, LVI. Armeekorps (motorisiert), norrut genom Baltikum nästan 100 mil på fem dagar, från Momel till Dvinsk floden. Han ignorerade sina oskyddade flanker och chansade på att hans fortsatta avancemang skulle hindra ryssarna från att attackera dem. Han fortsatte förbi Dvinsk, mot Daugava, där han äntligen beordrades att stanna och vänta på att enheter på flanken, som kom cirka 40 mil efter i hans kölvatten, att komma ikapp.

I augusti 1941 blev hans kår överförd till Ernst Busch 16. Armee, som drabbats envist ryskt motstånd i området kring Novgorod. Han fick i uppgift att bistå X. Armeekorps, som var i trubbel i Staraja Russa sektorn. Han lyckades med detta genom att genomföra en rad skickliga attacker, som utfördes av hans beprövade 3. Infanterie-Division (mot.) och enheter ur SS-Division Totenkopf som underställts honom. Han lyckades rulla upp flankerna på den sovjetiska 34:e armén och tvinga den tillbaka över floden Lovat. Detta gjorde att X. Armeekorps kunde förnya sitt avancemang och de två kårerna slogs sedan samman för att krossa det som återstod av den 34:e armén.

Erövringen av Krim

Huvudartikel: Den tyska erövringen av Krim

I september 1941 fick von Manstein befälet över 11. Armee, på grund av dess befälhavare, Eugen Ritter von Schobert, omkommit i en flygolycka. Manstein hade i uppdrag att både erövra Krim och även avancera mot Rostov vid floden Don. Detta var något överambitiös plan, eftersom Manstein hade mycket lite pansar och var tvungen att dela sin armégrupp i syfte att uppnå de två målen.

I slutet av september anföll von Mansteins armé Perekopnäset som ledde ner till Krim. Hans styrkor hade nästan brutit igenom när en sovjetisk motoffensiv genomfördes i området kring Melitopol, slaget vid Azovska sjön, och han tvingades att avbryta framryckningen mot Krim för att istället stärka upp försvaret vid Melitopol.

I mitten av oktober kunde åter framryckningen ner mot Krim fortsätta, men nu hade de sovjetiska försvararna förstärkt sitt försvar. Efter hårda strider kunde de i slutet av månaden bryta igenom. von Manstein erövrade hela Krim förutom flottbasen och fästningen Sevastopol. I slutet av december genomfördes sovjetiska motanfall där Kertjhalvön återerövrades och von Manstein tvingades att hantera den nya situationen.

Den 8 maj 1942 började han sitt försök att återta halvön, operation Trappenjagd, något som lyckades tio dagar senare.

Han vände nu uppmärksamheten mot den befästa staden Sevastopol, operation Störfang. Försvaret bestod av 10 ryska divisioner väl förberedda i defensiva positioner och fortifikationer. von Manstein beordrade att försvaret skulle mjukas upp av ett massivt artilleri och luftbombardemang med inledning den 2 juni. Markanfallet inleddes fem dagar senare. Tyskarna lyckades bryta igenom den första försvarslinjen, men led stora förluster i och med detta. Det kom ständigt nya anfall och gradvis rullades befästningarna upp. Den 4 juli upphörde det sista motståndet i området kring Sevastopol. von Manstein hade uppnått en betydande seger. Mot en bestämd fiende och i svår terräng, hade han lyckats med en anmärkningsvärd framgång. Hans belöning var att bli befordrad till generalfältmarskalk den 1 juli.

Undsättning vid Stalingrad

Huvudartikel: Slaget om Stalingrad

Den 21 november 1942 var Manstein given befälet för den nyligen formerade armégrupp Don. Manstein var beordrad att hålla Don-Chir fronten med alla medel och att förhindra alla ryska utbrytningsförsök mot Rostov. Utöver detta skulle han undsätta den 6:e armén vid Stalingrad. I december var situationen kritisk för tyska 6:e armén. Han anlände till sitt nya armégrupp högkvarter den 24 november, på hans 55:e födelsedag. Samma dag som han meddelade till Paulus: "Jag ska göra allt i min makt för att undsätta dig. Under tiden är det nödvändigt att 6:e armén, medan du håller Volga och den norra fronten i enlighet med Führerns order, gör en underhållskanal mot sydväst." Tre dagar senare sa han till överste Wenck, den nya stabschef för den 3:e rumänska armén: "Wenck du ansvarar med ditt huvud om ryssarna skulle bryta igenom till Rostov. Don-Chir fronten måste hålla! Annars är det inte bara den 6:e armén i Stalingrad, utan hela armégrupp A i Kaukasus som kommer att gå förlorade."

Manstein anförtrodde Hoth med att göra genombrytningen till Stalingrad, med den 57:e pansarkåren. Men truppsammandragningen försenade starten från den 3 till den 12 december. Hoths pansardivisioner var underbemannade och var tvungen att täcka över nio mil för att nå Stalingrad. Den 20 december nådde hans främsta styrkor Mishkova floden, cirka fem mil från staden, bara för att stoppas av hårdnackat ryskt motstånd.

Den 24 december attackerade ryssarna igen väster om Don. Rumänerna på Hoths högra flank retirerade och under de närmaste tre dagarna drevs Hoths styrka tillbaka från Myshkova, och slutligen tillbaka till sin utgångspunkt i Kolelnikovo-området. Den 27 december, hotade ryska motoriserade trupper att omringa armégrupp Don och skära av armégrupp A. Nästa dag gav Hitler motvilligt order om tillbakadragande av båda armégrupperna bakom floden Mius, ungefär 20 mil väster om Stalingrad.

Återerövringen av Charkov

I mars, 1943, under tung säkerhet flyger Hitler till armégrupp Syds högkvarter i Zaporizjzja, Ukraina, bara 5 mil från fronten för att gratulera Manstein till hans framgångar
Huvudartikel: Slaget om Charkov

I början av februari 1943 började de tyska styrkorna att omgruppera. Mansteins Armégrupp Don i kombination med Armégrupp B omorganiserades till den nya Armégrupp Syd (Heeresgruppe Süd), som leddes av Manstein. Den 21 februari, lanserade han en motoffensiv mot den överansträngda sovjetiska flanken. Angreppet blev en stor framgång, Mansteins trupper avancerade snabbt, isolerade de framskjutna sovjetiska enheterna och tvingade den Röda armén att stoppa de flesta av sina offensiva operationer. Den 2 mars möttes tankspjutspetsarna från Hoths 4. pansararmé och arméavdelning Kempf, och skar därmed av stora delar av den sovjetiska sydvästra fronten och den 9 mars hade Wehrmacht tillfogat ett tungt nederlag för Sovjet i Krasnograd och Barvenkovo. Uppskattningsvis 23.000 sovjetiska soldater dödades och ytterligare 9.000 tillfångatogs. Dessutom erövrades 615 sovjetiska stridsvagnar och 354 kanoner.

Manstein avancerade sedan framåt, hans insats leddes av Paul Haussers 2:a SS pansarkår, som återerövrade Kharkov den 14 mars, efter blodiga gatustrider i det så kallade tredje slaget vid Charkov. Som ett erkännande för denna prestation fick Manstein sina ekblad till Riddarkorset. Den 2:a SS pansarkåren erövrade Belgorod den 21 mars. Manstein föreslog sedan en djärv plan för sommaren som fick smeknamnet "backhandslaget", som syftade till att omringa den Röda armén i Azovska sjön vid Rostov, men Hitler valde i stället den mer konventionella Operation Citadell som syftade till att skära av utbuktningen vid Kursk.

Operation Citadell

Huvudartikel: Slaget om Kursk

Nästa större operation Manstein var involverad i var offensiven mot frontutbuktningen vid Kursk, operation Citadell. Manstein ansåg att operationen hade inletts för sent, vilket den hade. Manstein i söder hade arton divisioner och förlitade sig på sina tanks för att leda anfallet. När insatsen till slut kom igång, flera veckor försenad den 4 juli 1943, var ryssarna beredda. Manstein i söder, med Hoths 4:e pansararmé och arméavdelning Kempf, vann surt förvärvade vinster med sina stridsvagnar och hade ryssarna i underläge. Förlusterna var stora på båda sidor, men Manstein var övertygad om att han var på väg att knäcka det ryska motståndet. Men Hitler kallade till ett stopp för offensiven på grund av de allierades invasion av Sicilien. Manstein protesterade med att säga: "Seger på södra delen av utbuktningen runt Kursk är inom räckhåll. Fienden har kastat in nästan hela sin strategiska reserv och är illa tilltygade. Att avbryta åtgärden nu vore att kasta bort segern." Men Hitler höll inte med och tillät endast Manstein att fortsätta på egen hand fram till den 17 juli när offensiven slutligen övergavs.

Dnjeprkampanjen

I september 1943 drog sig tyskarna tillbaka till de västra strandbankarna av floden Dnjepr, samtidigt som man tillfogade den Röda armén svåra förluster. Från oktober till mitten av januari 1944 ”stabiliserade” Manstein fronten. Röda armén etablerade en inbuktning från Kiev och var inom räckhåll för den strategiskt viktiga staden Zjytomyr. Men tyskarna iscensatte en framgångsrik motoffensiv. SS pansardivisionerna Leibstandarte och Das Reich samt 1, 7, 19 och 25 pansardivisionerna samt den 68:e infanteridivisionen (en del av 4:e pansararmén) åkte runt ryssarnas flank framför Zjytomyr. Flera viktiga segrar vanns vid Brussilov, Radomyshl och Meleni, under ledning av general Balck, men på grund av det bristfälliga omdömet hos Generalöverste Rauss, den nya befälhavaren för 4:e pansararmén, gick det inte att eliminera utbuktningen vid Kiev. I slutet av januari tvingades Manstein att retirera västerut på grund av den sovjetiska offensiven. I mitten av februari 1944 ignorerade han Hitlers order och beordrade 11:e och 42:a Kåren (bestående av 56 000 män i sex divisioner) i armégrupp Syd att bryta sig ut från "Korsunfickan", vilket inträffade den 16/17 februari. Så småningom accepterade även Hitler denna operation och beordrade tillbakadragandet efter att det redan hade ägt rum.

Avskedet

Manstein fortsatte att argumentera med Hitler om den övergripande strategin på östfronten. Han förespråkade ett elastiskt, mobilt försvar, han var fullt beredd att avträda territorium, för att försöka göra att de sovjetiska styrkorna antingen sträcktes ut för mycket eller att få dem att avancera för fort så att de kunde angripas på flankerna med målet att omringa dem. Hitler insisterade istället på ett statiskt, utnötningskrig. På grund av dessa frekventa meningsskiljaktigheter, förespråkade von Manstein offentligt att Hitler skulle avstå befälet och överlåta förvaltningen av kriget till professionella, till att börja med inrättandet av tjänsten Oberbefehlshaber Ost (Överbefälhavare i Öst), Hitler förkastade idén många gånger, och fruktade att det skulle försvaga hans grepp om makten.

Detta argument oroande också några av Hitlers närmaste hejdukar, såsom Göring och SS-chefen Himmler, som inte var beredda att ge upp några av sina befogenheter. Himmler började öppet ifrågasätta von Mansteins lojalitet och insinuerade att han var defaitistisk och olämplig att kommendera trupper. Mansteins frekventa gräl i kombination med dessa anklagelser ledde i mars 1944 att Hitler avlöste von Manstein från sitt befäl och den 2 april 1944, utsåg han istället Walter Model, en ivrig nationalsocialist, som chefen för armégrupp Syd. Trots det fick Manstein svärden till hans riddarkors, den näst högsta tyska militära betygelsen.

Eftermäle

Manstein var betrodd av sina underordnade och sina befälhavare som en man som planerade varje steg mycket noggrant. Han tog bara risker när han kände dem motiverade och lyckades ofta att utmanövrera fienden. Bland de tyska officerarna ansågs nästan enhälligt Manstein vara deras skarpaste hjärna och bästa befälhavare och det har även sagts från de militära kommentatorerna från de allierade länderna.

Blumentritt kallas Manstein "den mest lysande strategen av alla våra generaler". Westphal skrev: "Av alla officerare i generalstaben, besatt von Manstein den största strategiska och allmänna militära förmågan. Framåtblickande, alltid full av nya och ofta briljanta idéer, ett militärt geni, en svårmästrad underordnad och en generös ledare, han var alltid i första ledet, där arméns intressen stod på spel".

Liddell Hart förklarade: "Den skickligaste av alla de tyska generalerna var troligen fältmarskalken Erich von Manstein. Det var budskapet från de flesta av dem jag diskuterade kriget, från Rundstedt och nedåt". Mansteins favorittaktik var att tillåta en rysk inbrytning in i ett visst område och sedan omringa angriparna när de hade invaggas i säkerhet. Denna framgångsrika taktik visade att han inte tänkte bara i termer av fast försvar. När han hotades av att förlora Kharkov, sa Manstein: "Jag förlorar hellre en stad än en armé".

Hitlers egen uppfattning om Manstein, som han gav till Jodl 1944, var denna: "I mina ögon har Manstein en enorm operativ talang, det är ingen tvekan om det. Om jag hade en armé av tjugo divisioner med full styrka och i fredstida förhållanden, kunde jag inte tänka mig en bättre befälhavare för dem än Manstein. Han vet hur man skall föra dem. Han skulle röra sig som en blixt, men alltid under förutsättning att han har förstklassigt material, bensin och gott om ammunition. Om något skulle gå sönder får han inte saker gjorda. Om jag fick tag i en annan armé idag är jag inte alls säker på att jag inte skulle anställa Manstein, eftersom han verkligen är en av våra mest kompetenta officerare. Han kan avancera med divisionerna så länge de är i god form. Om divisionerna är satta under hårt tryck måste jag snabbt ta dom ifrån honom, han kan han inte hantera en sådan situation."

Detta var inte rättvist mot Manstein, som ständigt fick kämpa med försvagade, underbemannade styrkor. Han ansåg att det fortfarande var möjligt att tvinga ett dödläge på östfronten, men i hans planer ingick tillbakadraganden som Hitler inte skulle tolerera. Han berättade för Hitler före sin uppsägning att "hans divisioner hade gett sitt yttersta under hans kommando och att ingen annan kunde få dem att ge något mer" och han fick rätt.

Efter kriget ställdes Manstein inför rätta som krigsförbrytare. Han anklagades för sjutton brott, inklusive ansvar för avrättandet av judar i Polen och Ryssland, deportering av civilbefolkningen, spridandet och genomförande av Hitlers "kommissarieorder" med hårda repressalier mot partisaner. Endast två av anklagelserna var motiverade och han befanns ansvarig även för sju andra, som var mycket diskutabelt, de hade ändrats efter hans försvar hade sagt sitt. Det framkom efter rättegången att bland de flesta prominenta militära bedömare ansåg att Manstein hade skött sig mycket bra som ledare och istället för att genomföra någon omotiverad brutalitet hade han gjort sitt bästa för att göra livet drägligare för ryssarna i de ockuperade områdena. Det skulle ha varit omöjligt för Manstein att personligen övervaka hela de stora områdena under hans kontroll, även om övergrepp utan tvekan skedde, men Manstein var inte den sortens människa som kunde tolerera dem. Likväl fann domstolen honom skyldig till två anklagelser och han dömdes till arton års fängelse. Denna dom väckte motstånd från högt uppsatt håll, som inkluderade Liddell Hart, som skrev ett brev till The Times till Mansteins försvar. Skrivelsen slutade: "Jag har studerat uppgifter om krigföring länge nog för att inse hur få män som haft befäl över arméer i en hård strid kunnat ha gått igenom en sådan prövning av deras gärningar och ord, så väl som von Manstein gjorde det." Den ursprungliga domen reducerades kraftigt och von Manstein släpptes 1952. Efter sin frigivning skrev han sina memoarer "Förlorade segrar" som publicerades 1955, följt av "Från en soldats liv 1887-1939", 1958. Han dog i Bayern 1973, 85 år gammal.

Kommenderingar

Befordringar

Utmärkelser

Första världskriget

Andra världskriget

Wehrmachtbericht

12 oktober 1941

"Im Zusammenwirken mit der Luftflotte des Generaloberst Löhr hat die Armee des Generals der Infanterie von Manstein, die rumänische Armee des Korpsgenerals Dumitrescu und die Panzerarmee des Generaloberst von Kleist die Masse der 9. und 18. sowjetischen Armee geschlagen und vernichtet."

31 oktober 1941

"Von deutschen und rumänischen Truppen scharf verfolgt, ist der Feind auf der Krim in voller Flucht. Damit haben die langen und schweren Durchbruchskämpfe ihre Krönung gefunden, mit denen die Infanteriedivisionen der Armee des Generals der Infanterie von Manstein im Verein mit dem Fliegerkorps des Generalleutnants Pflugbeil die schmalen Landengen bezwungen haben, die zur Halbinsel führen."

20 maj 1942

"Auf der Krim haben deutsche und rumänische Truppen unter dem Oberbefehl des Generalobersten von Manstein, unterstützt von starken Luftwaffenverbänden unter Führung der Generalobersten Löhr und Freiherr von Richthofen, in der Verfolgung des geschlagenen Feindes die Meerenge von Kertsch in ganzer Breite erreicht und die letzten stark befestigten Brückenköpfe beiderseits der Stadt nach erbittertem Widerstand genommen."

2 juli 1942

"Wie bereits durch Sondermeldung bekanntgegeben, haben deutsche und rumänische Truppen unter Führung des Generalfeldmarschalls von Manstein, hervorragend unterstützt von den bewährten Nahkampffliegerkorps des Generalobersten Freiherrn von Richthofen, nach fünfundzwanzigtägigem erbitterten Ringen am Mittag des 1. Juli 1942 die bisher stärkste Land- und Seefestung Sewastopol, bezwungen."

20 mars 1943

"Die unter dem Oberbefehl des Generalfeldmarschalls von Manstein stehenden Truppen des Heeres und der Waffen-SS haben in hervorragendem Zusammenwirken mit Verbänden der Luftwaffe unter dem Oberbefehls des Generalfeldmarschall von Richthofen im Verlaufe der deutschen Gegenoffensive zwischen Donez und Dnjepr, die zur Wiedereroberung der Städte Charkow und Bjelgorod führte, dem Feind schwerste Verluste an Menschen und Material zugefügt."

4 augusti 1943

"In der Schlacht am Mius haben Infanterie- und Panzerverbände des Heeres und der Waffen-SS unter Führung des Generalfeldmarschalls von Manstein und des Generals der Infanterie Hollidt mit vorbildlicher Unterstützung der von General der Flieger Deßloch geführten Luftwaffenverbände wiederholt Durchbruchsversuche starker feindlicher Kräfte vereitelt und im schwungvollen Gegenangriff den nördlich Kuibyschewo eingebrochenen Feind geschlagen."

Bibliografi

Källor

Pansar-symbol.jpg
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Andra världskriget