Operation Barbarossa

Från Metapedia
Hoppa till: navigering, sök

Operation Barbarossa (ty. Unternehmen Barbarossa) var operationsnamnet för det tyska anfallet mot Sovjetunionen under andra världskriget. Den 22 juni 1941 korsade de tyska trupperna gränsen och det var inledningen på ett fyra år långt krig på östfronten.

Framryckning på den ryska slätten.

På morgonen den 22 juni offentliggjordes operationen på den tyska radion där propagandaminister Joseph Goebbels läste upp en proklamation från Adolf Hitler:


Nedtyngd av stora bekymmer och dömd till månader av tystnad kan jag äntligen tala fritt till det tyska folket! Just nu sker en uppmarsch som till sin omfattning kan jämföras med de största världen har skådat. Jag har beslutat att placera rikets och vårt folks framtid i händerna på våra soldater. Må gud bistå oss, särskilt under den här striden!

Därmed var den nonaggressionpakt mellan Tyskland och Sovjetunionen som skrevs under den 23 augusti 1939 historia.

Tyska mål

Det tyska målet var att erövra den europeiska delen av Sovjetunionen. De drog en ungefärlig slutlinje från Archangelsk i norr till Astrachan i söder. De stora delmålen var jordbruks- och industriområdena i Ukraina, oljefälten i Kaukasus, samt städerna Leningrad och Moskva.

Tyska förberedelser

Tyskarna delade in sina stridskrafter i tre grupper. Armégrupp Nord och armégrupp Mitt placerades norr om Pripet-träsken eftersom de räknade med att möta den sovjetiska huvudstyrkan där. Söder om träsken placerades armégrupp Syd. I själva verket var Röda armén som starkast i Ukraina, där armégrupp Syd skulle rycka fram.

Storleken på Sovjetunionen gjorde att det fanns en risk att de tyska anfallstrupperna blev allt mer splittrade ju längre in i landet man kom.

Tyska soldater rycker in i en rysk by.

Den tyska armén hade avdelat ungefär 3,2 miljoner man, 3 400 stridsvagnar, 7 000 artilleripjäser, 600 000 motorfordon, 625 000 hästar [1]. På grund av det pågående luftkriget mot Storbritannien kunde Luftwaffe endast avdela 1916 flygplan för operationen Barbarossa. Detta var en avsevärd minskning jämfört med tillgängliga flygplan inför fälttåget i väst 1940. [2]

Waffen-SS

Förband ur Waffen-SS fanns i alla tre armégrupper under fälttåget och det var här på östfronten som Waffen-SS genom sina framgångsrika strider fick sin status som elitförband.

I armégrupp Nord ingick Totenkopf och Polizei. I armégrupp Mitt ingick Das Reich. I armégrupp Syd ingick Leibstandarte och Wiking.

Tyska allierade

Tyskland hade inför den planerade kraftmätningen med Sovjetunionen allierat sig med flera nationer. Av dessa bidrog Rumänien och Finland med störst styrkor.

Den tyska propagandan talade gärna om ett korståg mot bolsjevismen och försökte locka frivilliga från hela Europa. Tusentals frivilliga strömmade till, men likväl var operationen huvudsakligen en tysk angelägenhet.

Sovjetiska förberedelser

Under Stalins ledning utökades den sovjetiska krigsmakten. I augusti 1940 hade Sovjetunionen 226 divisioner. I juni 1941 303 divisioner. Antalet stridsvagnar i början på sommaren 1941 uppgick till 23 000. Även flygvapnet förstärktes, 250 flygfält förbättrades och 164 nya byggdes. Över 20 000 flygplan fanns tillgängliga. Med andra ord så var Röda armén välförsedd i fråga om antalet soldater och krigsmateriel. Dock fanns det stora brister i antalet motorfordon som var långt ifrån tillräckligt för att göra krigsmakten tillräckligt rörlig. [3]

Den 13 maj 1941 beordrades preliminär mobilisering. Även ekonomin och industrin började gå in i krigsberedskap.

Det lades även fram en anfallsplan som handlade om att förekomma ett eventuellt tyskt angrepp. Den sovjetiska militärledning placerade stora styrkor i direkt anslutning till gränsen mot Tyskland. Bland annat stod där 12 885 stridsvagnar, vilket var mer än dubbelt så många som den tyska krigsmakten sammanlagt förfogade över.

De motoriserade tyska kolonnerna ryckte snabbt framåt.

Angrepp

Klockan 03.15 den 22 juni 1941 inleddes operation Barbarossa. Ljudet från tusentals kanoner trasade sönder stillheten. Artilleribeskjutningen höll på i ungefär en kvart sedan tog sig de första stormbåtarna över gränsfloden Bug.

Luftwaffe hade inga problem att genomföra sina anfall mot det sovjetiska flygvapnet. Baser, förråd, staber, kaserner och andra vitala markmål anfölls och Luftwaffe hävdade att de det första dygnet förstört 1 811 fientliga flygplan till kostnad av 35 egna flygplansförluster. [4] Trots de stora förlusterna var det sovjetiska flygvapnet långt ifrån besegrat. Ännu återstod 80 % av de flygplan som placerats i närmast gränsen.

Samtidigt ryckte de tyska markförbanden fram i hög hastighet. En pansarkår ryckte fram 325 kilometer på fyra dygn. Den tyska framryckningen var så snabb att inte ens den tyska arméledningen alltid hade full koll på var förbanden befann sig.

De sovjetiska förlusterna var enorma. Hundratusentals soldater förlorades och även förlusterna i stridsvagnar, artilleripjäser och flygplan räknades i åtskilliga tusental. De tyska förlusterna däremot var ganska beskedliga, åtminstone i förhållande till de sovjetiska förlusterna.

Armégrupp Nord

Armégrupp Nord skulle anfalla genom Baltikum i riktning mot Leningrad. Det ansågs vara av stor vikt att frånta den sovjetiska Östersjöflottan sina baser så att Östersjön blev säkert för den tyska fartygstrafiken.

Tyskt storminfanteri korsar en flod.

Det första viktiga anfallsmålet för armégrupp Nord var att korsa floden Dvina som mynnade ut i Östersjön vid Riga. Nyckeln för framgång hette snabbhet och pansardivisionerna satte full fart framåt. Den 28 juni nådde de första förbanden fram, men då hade de viktiga broarna i staden Jekabpils redan sprängts av de retirerande sovjetiska trupperna. Armégrupp Nord hade inte samma möjligheter som armégrupp Mitt att inringa större fientliga styrkor. Dels för att de enbart förfogade över en pansargrupp och dels för att högsta prioritet var att nå fram till och korsa Dvina så fort som möjligt. Därför kunde större delen av de retirerande sovjetiska styrkorna undkomma, även om de tvingades att lämna efter sig stora mängder materiel.

Efter att tyskarna skapat sig två brohuvuden över Dvina, vid Jekabpils och Daugavpils, tvingades de till en liten paus så att infanteriet skulle hinna ikapp. Den 3 juli återupptogs anfallet och pansarförbanden ryckte än en gång fram i hög hastighet. Nästa uppehåll i offensiven kom efter att de skapat sig ett brohuvud över floden Luga, vilket var det sista stora vattenhindret innan Leningrad. De tyska trupperna stod i det närmaste still i fyra veckor vilket gav de sovjetiska försvararna möjlighet att förstärka sina ställningar runt Leningrad. På andra håll i Baltikum fortsatte den tyska framryckningen och i början av augusti nådde man fram till Finska viken och därmed var de sovjetiska förbanden i Estland avskurna.

I mitten av augusti återupptogs framryckningen mot Leningrad men snart kom segt sovjetiskt försvar att sätta käppar i hjulet för de tyska ansträngningarna. Den 8 september erövrades Schlüsselburg och därmed var Leningrad berövat sina landförbindelser med övriga Sovjetunionen. Det bestämdes att staden skulle belägras och senast den 15 september skulle alla pansar- och mekaniserade divisioner överföras till armégrupp Mitt för anfallet mot Moskva.

Armégrupp Mitt

Armégrupp Mitt var den starkaste av de tyska armégrupperna och den skulle anfalla längs linjen Warszawa-Moskva. I armégrupp Mitts sektor kom stora sovjetiska styrkor att inringas under den tyska framryckningen. Detta för att armégruppen förfogade över två pansargrupper som tillsammans kunde göra stora inringningsoperationer.

Stora sovjetiska styrkor inringades och tillfångatogs i operationens inledning mellan de två framryckande pansargrupperna som ryckte fram mot Minsk, som erövrades den 9 juli. Efter erövringen av Minsk blev nästa viktiga mål för armégrupp Mitt att korsa floden Dnepr. Men de sovjetiska försvararna lyckades bygga upp en försvarslinje längs floden. Något som tyskarna tolkade som att deras inringningsaktioner misslyckats och att de flesta inringade sovjetiska trupperna lyckades smita ut. Detta stämde dock inte. Försvarslinjen bestod huvudsakligen av nya förband som tidigare stått i reserv. Så trots tyskarna förkrossande seger i Vitryssland stod de nu framför ytterligare en stark försvarslinje.

Vid Mogiljov korsade 10. Panzer-Divsion den 11 juli Dnepr och längre norrut ryckte motoriserade förband fram längs med floden och den 16 juli erövrades Smolensk. Därmed var stora sovjetiska styrkor inringade och tyskarna hade avverkat två tredjedelar av sträckan till Moskva. Vid detta läge sändes huvuddelen av de sovjetiska förstärkningarna till denna sektor och antalet divisioner översteg det tyska. Ändå lyckades de inte stoppa tyskarna, vilket främst berodde på bristande utbildning både bland soldater och officerare.

Sovjetiska krigsfångar vid Smolensk.

Den snabba tyska framryckningen gjorde att infanteriet och även underhållet inte hängde med. Detta gjorde de motoriserade tyska divisionerna utsatta, men de fortsatte likväl framåt. Det var dock vara en tidsfråga innan de snabba tyska förbanden skulle bli tvungna att ta en paus. Dessutom fanns stora sovjetiska förband i motståndsfickor som var ett ständigt orosmoment för underhållsenheterna som försedde frontförbanden med förråd.

Efter att striderna runt Smolensk avslutats blev en nyckelfråga nu hur framryckningen skulle fortsätta. Skulle pansargrupperna fortsätta mot Moskva eller skulle man sända dem norrut respektive söderut för att stödja operationerna där. Valet föll på det sistnämnda för Moskva var för tyskarna ett lägre prioriterat mål än Leningrad och Ukraina.

I mitten av september kallades pansargrupperna tillbaks för att förbereda sig inför det kommande anfallet mot Moskva, operation Tyfon.

Armégrupp Syd

Armégrupp Syd skulle anfalla genom Ukraina för att erövra de stora jordbruks- och industriområdena där. Vidare skulle de rycka ner till Kaukasus för att erövra oljefälten där.

I armégrupp Syds sektor var de sovjetiska styrkorna starka. Bland annat förfogade de över sex gånger så många stridsvagnar som tyskarna. Dock är det osäkert om de båda sidornas arméledningar var medvetna om sitt markanta under- respektive överläge. Den tyska framryckningen gick på grund av motståndet långsammare här, men höll ändå en imponerande fart. Den 26 juni gick Rumänien med i kriget på tysk sida. Vilket även aktiverade den tyska 11. Armee som var utgångsplacerad i Rumänien. Pansargrupp 1 utgjorde dock spjutspetsen för armégrupp Syd och var det största hotet för de sovjetiska försvararna. Pansargruppen drev in en kil rakt in i Ukraina och erövrade den 2 juli Berditjev. Zjitomir erövrades också och nu var frågan hur tyskarna skulle fortsätta. Arméledningen bestämde sig till slut för att huvudstyrkan skulle röra sig i sydostlig riktning längs med floden Dnepr i syfte att inringa alla de sovjetiska förbanden väster om floden. Vid staden Uman bildades en stor ficka och en stor mängd krigsfångar togs.

En tysk soldat i Kievs citadell.

Nästa stora mål var Ukrainas huvudstad Kiev. Med hjälp av en överförd pansargrupp från armégrupp Mitt påbörjades en gigantisk inringningsoperation den 24 augusti. När tyskarna rensat fickan hade 665 000 krigsfångar tagits.

Dokumentation

Direktiv nr 21.

Den 18 december 1940 undertecknade Adolf Hitler direktiv 21 som var instruktioner för vad och hur den tyska armén skulle vidtaga åtgärder och förberedelser för anfallet. Det har från revisionistiskt håll påpekats att det finns gott om dokumentation rörande Operation Barbarossa, men saknas motsvarande för Förintelsen.

Se vidare

Referenser

  1. Flaherty, T H (red). Operation Barbarossa. Bokorama. 1993. Sidan 17.
  2. Zetterling, N. Hitler mot Stalin – Kampen på östfronten 1941-45. Prisma. 2009. Sidan 27.
  3. Zetterling, N. Hitler mot Stalin – Kampen på östfronten 1941-45. Prisma. 2009. Sidan 23.
  4. Zetterling, N. Hitler mot Stalin – Kampen på östfronten 1941-45. Prisma. 2009. Sidan 39.

Källor

  • Zetterling, N. Hitler mot Stalin – Kampen på östfronten 1941-45. Prisma. 2009.
Pansar-symbol.jpg
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Andra världskriget