Slaget om Stalingrad

Från Metapedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget om Stalingrad
Germans in Stalingrad.jpg
Tyska soldater rusar genom Stalingrad
Konflikt Andra världskriget
Plats Stalingrad, Ryssland
Datum 21 augusti, 1942 - 2 februari, 1943
Utfall Sovjetisk seger
Deltagare
Befälhavare-Axelmakterna
Adolf Hitler
Friedrich Paulus
Erich von Manstein
Wolfram von Richthofen
Petre Dumitrescu
Constantin Constantinescu
Italo Gariboldi
Befälhavare- Sovjetunionen
Josef Stalin
Vasily Chuikov
Georgij Zjukov
Semyon Timosjenko
Konstantin Rokossovsky
Aleksandr Vasilevsky
Styrka
Axelmakterna
Tyska 6. Armén
Tyska 4. Pansararmén
Rumänska 3:e armén
Italienska 8:e armén
Sovjetunionen
Ryska 62:a armén


Stridsvagnsfabriken i Stalingrad, sett från ett spaningsflygplan 1941.
Mat bärs fram till de främsta linjerna.

Slaget om Stalingrad (21 augusti 19422 februari 1943) var ett av andra världskrigets stora slag som utkämpade sig på Östfronten mellan det tyska Tredje riket och Sovjetunionen. I staden stoppades Operation Blå slutgiltigen. Operation Blå var den tyska offensiven mot södra Ryssland och Kaukasus sommaren 1942. Planen var att erövra de strategiskt viktiga oljefälten i Baku för att hindra Sovjetunionens förmåga att föra ett mobilt krig och dels för att anfalla arméerna i de centrala delarna av Ryssland speciellt runt Moskva. Att inta staden ansågs ha en demoraliserande effekt på Sovjetunionen genom att den hade deras ledares namn. Ryssarna trodde att offensiven skulle komma mot Moskva och hade en stor del av sin styrka där. I början av slaget avancerade tyskarna snabbt med sin blixtkrigstaktik. Under hösten nöttes tyskarnas krigsmaskin ner i ruinerna av Stalingrad. Den 19 november inledde ryssarna Operation Uranus och körde över de svagt befästa flankerna runt Stalingrad som hölls av rumänska och italienska trupper. I och med att man omringade de cirka 250,000 tyskarna i Stalingrad beseglade man deras öde. Detta slag anses ha haft ett avgörande inflytande på krigets utgång och anses vara vändpunkten av den tyska krigslyckan.

Bakgrund

Våren 1942 hade tyskarna stabiliserat östfronten till en linje som löpte ungefär från Leningrad i norr till Rostov i söder. Det fanns ett antal utbuktningar i fronten där sovjetiska offensiver hade tvingat tyskarna bakåt, speciellt den nordväst om Moskva och söder om Charkov, men ingen var speciellt allvarlig. Längst söderut hade tyskarna erövrat det mesta av Ukraina och det mesta av Krim, även om Sevastopol var i sovjetiska händer, med en liten del av Kertj-halvön.

Tyskarna var övertygade att de kunde bemästra den Röda armén efter vintern 1941. Det fanns en del som talade för det påståendet: emedan armégrupp Mitt hade fått mycket stryk, hade 65% av deras infanteri överhuvudtaget inte varit inblandade i striderna och hade vilat och återupprustats, och armégrupp Nord och syd hade inte varit speciellt hårt pressade under vintern.

Stalingrads betydelse

Erövrandet av Stalingrad var viktigt för Adolf Hitler och Benito Mussolini, av två skäl. Först var staden en viktig bas för transporter på floden Volga mellan Kaspiska havet och norra Ryssland. Ett erövrande av staden skulle skära av Rysslands flodlänk med norr. För det andra skulle ett erövrande säkra den västra flanken för de tyska arméerna då de avancerade in i den oljerika staden Baku - med det strategiska målet att skära av oljeflödet till Rysslands krigsmaskin.[1] Det faktum att staden bar namnet på ledaren för Sovjetunionen, Josef Stalin, skulle också göra det till en ideologisk propagandakupp.

Ryssarna insåg att de var under svår tids och resurspress och beordrade alla som var starka nog att hålla ett gevär att försvara staden.[2] Vid den här tidpunkten av kriget var ryssarna sämre på mobil krigföring än tyskarna. Men strider i stadsmiljö tenderar att domineras av närstrider med skjutvapen snarare än strider mellan mekaniserade enheter. Detta skulle minska det ryska underläget eftersom ryssarna var tränade för närstrid i stadsmiljö, medan Wehrmacht var mer tränade för snabba fältoperationer.

Slaget

Ett bombanfall mot Stalingrad.

Slaget började i slutet av augusti med tung bombning av staden av den tyska 4:e luftflottan under ledning av Wolfram von Richthofen, vilken under sommaren och hösten var världens mest kraftfulla flygvapenenhet. Ungefär 1,000 ton bomber fälldes. Staden förvandlades snabbt till grus och ruiner, även om vissa fabriker fortsatte produktionen medans arbetarna slöt upp i striderna. Det kroatiska 369:e förstärkta infanteri regementet var den enda icke-tyska enhet, vald av Wehrmacht, att delta i anfallet. De kämpade som en del av det tyska 100:e jägarregementet.

I slutet av augusti tillträdde Zjukov som överbefälhavare för de ryska styrkorna i söder. Zjukovs uppgift var att samordna de olika fronterna och att organisera Stalingrads försvar, han skulle förutom detta också hålla trycket uppe mot 6:e arméns svaga vänstra flank. Tidigt i september, medan den tyska ringen slöts kring staden, inledde Zjukov en rad anfall från norr. Även om anfallen inte bröt igenom hjälpte de till att hindra 6:e arméns framryckning genom att avleda koncentrationen från centrum till periferin. Under tiden flödade ryska förstärkningar söderut, några för att förstärka staden och fler för att förstärka flankerna.

Under de följande fem veckorna rasade intensiva gatustrider i Stalingrads förstäder. De som var kvar av den sovjetiska armén grävde ner sig i staden, redo att försvara den till sista man. Några av de mest brutala striderna utspelade sig på Mamayev Kurgan, en kulle i den södra delen av Stalingrad, samt vid järnvägsstationen nedanför kullen. Kullen skiftade ägare flera gånger, och när tyskarna till slut intog kullen den 13 september kunde de för första gången blicka ned mot centrum. Tre dagar senare återtog den sovjetiska vaktdivisionen kullen, men under natten blev hela divisionen på 10,000 man utplånad av tyskt artilleri.

Prickskyttar på båda sidor använde ruinerna som tillhåll för att infoga förluster på motståndaren. Den mest kända ryska prickskytten var Vasilij Zajtzev med 225 bekräftade döda under slaget. Zajtzev var en av en hel kår av prickskyttar och hade över 30 elever, som tog över 3,000 tyska liv under kriget.

Beslutna att krossa det ryska motståndet flög 4:e luftflottan över 900 uppdrag mot traktorfabriken den 5 oktober. Flera ryska regementen utplånades, hela staben till det sovjetiska 339:e regementet utplånades följande morgon under ett luftanfall.

Efter tre månader av sakta avancemang nådde tyskarna slutligen flodbankarna vid Volga. Man hade erövrat 90% av staden och reducerat de ryska styrkorna till två isolerade fickor. Isflaken på Volga förhindrade nu båtar och pråmar att försörja de ryska försvararna. Trots det fortsatte striderna på Mamayev Kurgan och inne i traktorområdet norr om staden med oförminskad intensitet. Kampen om stålverket Röd Oktober, traktorfabriken och Barrikady vapenfabriken blev världskända.

Operation Uranus

Den 19 och 20 november inleddes anfall från den nordvästra respektive sydöstra fronten med målet att innesluta den tyska armén. Efter inledande svårigheter med dåligt väder och envetet försvar av rumänerna nådde man den 22 november staden Kalach, där tyskarna hade sina försörjningslager och sjukhus. Paniken blev total, och en vild reträtt inleddes mot Stalingrad. Några dagar senare när fronten stabiliserats fann sig den tyska armén, tillsammans med återstoden av de rumänska trupperna, inneslutna i en stor ficka, eller der Kessel (grytan) som tyskarna kallade den.[3]

Omringningen

Adolf Hitler hade förklarat i ett offentligt tal i Berlins sportpalats den 30 september 1942 att den tyska armén aldrig skulle lämna staden. Direkt efter det ryska omringandet tyckte den tyska generalstaben att man skulle bryta sig ut till en ny försvarslinje väster om Don, men Hitler som var i sitt Bayerska bergstillhåll i Berchtesgaden med chefen för flygvapnet, Hermann Göring, var av annan åsikt. Efter att ha tillfrågats av Hitler svarade Göring att Luftwaffe skulle kunna förse den tyska 6:e armén med förnödenheter via en luftbro. Man räknade att den 6:e armén behövde cirka 600 ton förnödenheter om dagen. Detta skulle tillåta tyskarna att hålla ut vintern men det förbättrade sovjetiska flygvapnet gjorde dock att man endast lyckades få in cirka 100 ton om dagen, och på tillbakavägen tog man med sig sårade ut ur staden. Den 6:e armén stod utan drivmedel och ammunition, men uppmanades av Hitler att kämpa till sista man till undsättning kunde ges.

När alla försök att rädda den inneslutna armén misslyckats, var deras enda chans att överleva vintern på de ransoner som de tyska transportplanen lyckades flyga in, vilket var alldeles för lite. Tiotusentals tyskar dog av sjukdomar och svält medan fickan krympte. Den 10 december anfölls den tyska utsvultna armén av sovjetiska styrkor. I mitten av januari 1943 förlorades de två sista flygfälten som fanns tillgängliga i fickan, vilket innebar att inga mer förnödenheter kunde flyga in.

Förband från SS

I slaget om Stalingrad deltog inga förband ur Waffen-SS, men en skyddsmanskapsbataljon (Schutzmannschaft Front Bataillon 36 Arensburg) bestående av estniska frivilliga deltog i striderna mellan den 22 november och 31 december 1942. Under dessa strider var bataljonen nära att utplånas [4].

Eftermäle

Den 2 februari 1943 upphörde det sista tyska motståndet. Hitler var rasande och anklagade von Paulus och Göring för de oerhörda förlusterna, istället för att rannsaka sig själv. Tyskarna förlorade nästan 250,000 man och ytterligare 91,000 tillfångatogs av ryssarna. Av dessa skulle endast cirka 6,000 återse Tyskland nästan 10 år efter krigsslutet. Tillsammans med sina rumänska och italienska allierade förlorade axelmakterna nästan 450,000 soldater. Ryssarna förlorade nästan 500,000 soldater och civila.[5]

I Stalingrad, tillsammans med de svåra förlusterna, förlorade tyskarna sitt rykte att vara oövervinnerliga. Ryssarna förstod nu att tyskarna kunde besegras i strid och moralen var hög till slutet av kriget, som fortfarande var 2 ½ år borta. Detta lyfte den brittiska och amerikanska moralen också. I Tyskland censurerades de dåliga nyheterna först, men de släpptes snart och chockade den tyska allmänheten. Det stod klart att Stalingrad var en vändpunkt under andra världskriget, till Tysklands nackdel. Stalin befordrade Zjukov till fältmarskalk. Han gjorde sig själv till fältmarskalk också, trots att han var civil.

De överlevande försvararna av Stalingrad kunde slutligen lämna ruinerna av staden och den 62:a armén gavs namnet Gardesarmén, som skulle indikera att den var en elitstyrka. En signifikant faktor till Tysklands nederlag var Hitlers försök att nå alltför många mål samtidigt. I söder om Stalingrad skulle armégrupp A erövra oljefälten i Kaukasus och speciellt i Baku. Dessa oljefält tillhörde de ursprungliga målen för 1942 års kampanj. Hitlers ambitioner översteg klart tyskarnas medel vid den här tidpunkten.

Kriget på östfronten stod nu och vägde fram till sommaren 1943, då Slaget vid Kursk inleddes. Efter denna misslyckade tyska offensiv fick tyskarna finna sig vara på ständig reträtt fram till maj 1945.

Trivia

Huvudartikel: Mamayev Kurgan

När slaget var slut hade höjden där de hårdaste striderna stått, Mamayev Kurgan, blivit så proppad med splitter och metallfragment att den innehöll cirka 500 till 1250 splitter per kvadratmeter. Jorden på kullen hade blivit svart under vintern allteftersom snön smälte i de många bränderna och explosionerna. I den följande våren var jorden fortfarande svart och inget gräs växte på den brända jorden. Kullens tidigare branta sluttningar hade plattats ut under månaderna av intensiv artillerield. Man kan fortfarande än idag hitta metallsplitter och benfragment begravt över hela höjden.[6]

År 1967 restes en 52 meter hög, 82 meter med svärdet, stor staty kallad "Moder Ryssland" på kullen.[7]

Kartor

Litteratur

I boken Stalingrad – Inringningen beskriver den tyske officeren Horst Zank sina upplevelser av slaget.

Referenser

Pansar-symbol.jpg
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Andra världskriget