Slagen om Sevastopol
Artikeln Slagen om Sevastopol behandlar de strider som utkämpades kring den sovjetiska hamnstaden Sevastopol på Krim under andra världskriget.
Hösten 1941 erövrade tyska styrkor hela Krimhalvön med undantag av Sevastopol som belägrades. Den 17 december påbörjade tyskarna sitt anfall mot staden, men på grund av sovjetiska motanfall på andra delar av Krim avbröts anfallet. Det andra tyska anfallet mot Sevastopol, operation Störfang, inleddes den 2 juni 1942 och efter en månads hårda strider lyckades de erövra staden.
Tyskarna höll Sevastopol till maj 1944 då sovjetiska styrkor återerövrade staden.
Innehåll
Bakgrund
- Se även: Den tyska erövringen av Krim
Hösten 1941 bröt tyska styrkor igenom de sovjetiska försvarslinjerna vid Perekopnäset och framryckte genom Krim.
Fästningen
År 1783 anlades ett citadell i Sevastopol och staden blev, och är än idag, en viktig flottbas.
Under mellankrigstiden förstärkte den sovjetiska krigsmakten stadens försvar mot ett fientligt anfall från sjösidan. Förberedelser för att kunna stå emot ett anfall från landsidan påbörjades i slutet av 1940 och arbetet intensifierades efter den tyska invasionen, operation Barbarossa, sommaren 1941. Runt staden byggdes tre försvarslinjer varav den yttersta låg cirka 15 kilometer från hamnen. Försvarsanläggningarna baserades till stor del på fort som var bestyckade med grovt fartygsartilleri. Därutöver byggdes över 3 000 bunkar, pansargravar och skyttevärn grävdes, 140 000 minor och mängder med taggtråd lades ut. Till försvaret hörde också ett stort antal flygplan.
När de tyska styrkorna närmade sig hösten 1941 ökade takten på byggandet än mer och stora delar av Sevastopols civilbefolkning sattes in i arbetet.
Terrängen runt Sevastopol består till stor del av branta berg och djupa raviner vilket i sig försvårar för en angripare. Vid byggandet av försvarslinjerna utnyttjades den gynnsamma terrängen för att göra försvaret så effektivt som möjligt.
Första slaget om Sevastopol
Planering
Anfallet mot Sevastopol var enligt Erich von Mansteins, befälhavare för de tyska styrkorna på Krim, ursprungliga plan tänkt att snabbt genomföras med hjälp av det initiativ som de tyska styrkorna hade sedan de brutit ner på Krim och de sovjetiska försvararna retirerade oordnat. Dock stötte de tyska framryckande styrkorna på beslutsamt motstånd och hade inte kraft att bryta igenom.
von Manstein var ändå fast besluten om att erövra Sevastopol under november 1941, men dåligt väder samt bristande underhåll gjorde att anfallen mellan den 10 och 21 november inte rönte någon framgång. Ett nytt tyskt försök planerades till mitten av [[december och von Manstein valde, sedan han insett att erövringen av Sevastopol skulle bli en svår uppgift, att kraftsamla sex av sina sju divisioner på Krim vid staden. Den sista, 46. Infanterie-Division, fick tillsammans med några rumänska brigader uppgiften att hålla Kertjhalvön på östra Krim.
Styrkeförhållanden
Tyskland Det tyska anfallet leddes 11. Armee under Erich von Manstein som även hade tillgång till en rumänsk bergjägarbrigad. De tyska markstyrkorna var understödda av Luftwaffes IV. Fliegerkorps.
De tyska styrkorna var slitna sedan genombrottet ner på Krim och dessutom fick tusentals soldater vård för diverse vinterrelaterade sjukdomar. LIV. Armeekorps med sina fyra divisioner kunde inte ställa upp med mer än drygt 15 000 stridsdugliga män [1]..
Sovjetunionen Fyra infanteridivisioner, och diverse mindre förband inklusive marininfanteri. Dessutom tillfördes förstärkningar via havet. De försvarande styrkorna var understödda av mer än hundra flygplan och ett antal krigsfartyg.
Förlopp
Den 17 december 1941 inleddes den tyska stormningen. De lyckades samma dag slå en bräsch i den yttre försvarsringen.
Huvudanfallet genomfördes vid den norra delen av belägringsringen av LIV. Armeekorps och syftet var att kunna få fram kårens tunga artilleri så nära staden att de kunde beskjuta Sevastopols hamn. De tyska infanteristerna ryckte långsamt fram understödda av Luftwaffe och hade svårigheter vid varje sovjetisk stödjepunkt. Efter fem dagars strider hade förband ur 22. Infanterie-Division slagit sig igenom den andra sovjetiska försvarslinjen och hade nu hamnen inom synhåll. I detta läge möttes de av omfattande sovjetisk beskjutning från fartyg och tungt kustartilleri. Till slut lyckades de erövra Fort Stalin, ett fort i den tredje och sista sovjetiska försvarslinjen, men divisionen var alldeles för sliten för att kunna utnyttja framgången. Dessutom hade sovjetiska styrkor landstigit på Kertjhalvön och började utgöra ett hot. Av denna anledning avbröts anfallet mot Sevastopol, viss vunnen terräng gavs upp och delar av anfallsstyrkan förflyttades österut mot Kertj.
Belägringen fortsatte dock och lokala strider förekom.
Förluster
De tyska styrkorna hade 8 595 stupade och sårade, medan de sovjetiska styrkorna hade 7 000 stupade och 20 000 tillfångatagna.
Sovjetiskt motanfall mot Kertjhalvön
Den sovjetiska högsta militära ledningen beordrade den 7 december 1941, som en del av den allmänna sovjetiska vinteroffensiven, ett anfall över Kertjsundet med cirka 40 000 man. Det dröjde dock ett par veckor innan de sovjetiska förberedelserna var färdiga och när anfallet inleddes var större delen av den tyska styrkan på Krim upptagen med att försöka erövra Sevastopol. Kvar på Kertj fanns enbart 46. Infanterie-Division tillsammans med några rumänska brigader (som var underställda XXXXII. Armeekorps).
Den 26 december genomfördes sovjetiska landstigningar på Kertjhalvön och flera små brohuvuden bildades. De landstigande trupperna saknade dock fordon och artilleri, och hade dessutom relativt dåligt understöd av marinen. De tyska försvararna kunde ganska enkelt omringa brohuvudena och hindra utbrytningar. Under kvällen den 27 och natten till den 28 december landsteg ytterligare 5 000 sovjetiska soldater i Feodosija (dagen efter kom ytterligare 18 000 man och en pansarbataljon), på det relativt smala näs bakom ryggen på 46. Infanterie-Division som förband Kertjhalvön med resten av Krim, och därmed hamnade den tyska divisionen i en situation där den riskerade att skäras av. Staden försvarades av en tysk ingenjörsbataljon som på marschen till Kertjhalvön för att förstärka styrkorna där, råkade övernatta i Feodosija. Den tyska bataljonen försökte i en snöstorm sig på ett motanfall. Detta misslyckades då de sovjetiska styrkorna även landsatt stridsvagnar vilket tyskarna inte hade några vapen för att kunna bekämpa. Hårda strider utkämpades de kommande dagarna med svåra förluster som följd[2].
Hans Graf von Sponeck, befälhavare för XXXXII. Armeekorps, beordrade i samband med detta på eget bevåg att styrkorna på Kertjhalvön skulle retirera västerut över till Krims fastland. Hans beslut baserades även på, vad som senare visade sig vara felaktiga, uppgifter om att en sovjetisk landstigning även skulle genomföras på näsets norra strand, nordöst om Feodosija. Erich von Manstein försökte förgäves få radiokontakt med von Sponeck för att återkalla ordern. von Sponeck dömdes senare till döden för sin oauktoriserade reträtt, en dödsdom som omvandlades till sju års fängelse.
Den 30 december genomförde sovjetiska styrkor understödda av stridsvagnar ett anfall norrut från Feodosija, men lyckades inte nå hela vägen fram till Azovska sjön. Istället kunde 46. Infanterie-Division dagen efter marschera igenom den lucka som fortfarande fanns.
Strax väster om Kertjhalvön lyckades von Manstein organisera upp en försvarslinje med hjälp av styrkor som han beordrat bort ifrån Sevastopol.
Fler sovjetiska motanfall
Tyskarnas situation förvärrades ytterligare när sovjetiska styrkor plötsligt den 4 januari 1942 uppenbarade sig i hamnstaden Jevpatorija, 65 kilometer norr om Sevastopol på Krims västra kust. Tillsammans med partisaners insatser lyckades de sovjetiska styrkorna etablera ett större brohuvud. Ett tyskt infanteriregemente från 72. Infanterie-Division skickades dit och kunde efter tre dagars hårda strider eleminera det sovjetiska brohuvudet. En sovjetisk landstigning skedde även vid Sudak, vid Krims södra kust sydväst om Feodosija, men slogs snabbt tillbaka.
Fronten stabiliseras
I mitten av januari 1942 genomförde tyska styrkor ett motanfall som ledde till att Feodosija återerövrades.
Mellan den 27 februari och 11 april genomförde sovjetiska styrkor fyra separata anfall för att bryta igenom de tyska försvarslinjerna, men utan att lyckas. Sovjetiska styrkor genomförde även den 26 februari ett anfall från Sevastopol mot den tyska belägringsringen, men detta slogs tillbaka.
Det tyska infanteriet var vid denna tid slitet. Förråd och förnödenheter kunde endast med svårighet transporteras ner till Krim. Dessutom hade de tyska styrkorna stora problem med ett växande partisanhot, framför allt i bergen på södra Krim. Det luftunderstöd som de haft under erövringen av Krim drogs bort till andra krigsskådeplatser.
Operation Trappenjagd
- Huvudartikel: Operation Trappenjagd
I maj 1942 genomförde tyska styrkor en offensiv mot Kertjhalvön och rensade på tio dagar området från de sovjetiska försvararna. Därefter kunde tyskarna koncentrera sig på att erövra Sevastopol.
Operation Störfang
Bakgrund
Befälhavaren för de tyska styrkorna på Krim Erich von Manstein hade i slutet av [[december 1941 tvingats avbryta sitt anfall mot Sevastopol. Under våren 1942 planerade den högsta tyska ledningen sin kommande sommaroffensiv, Fall Blau, och som en del av förberedelserna skulle Sevastopol erövras för man ville inte ha ett starkt sovjetisk fäste långt bakom frontlinjen.
Under våren 1942 förstärkte de sovjetiska försvararna Sevastopols försvarslinjer.
Styrkeförhållanden
Tyskland De tyska styrkorna leddes av Erich von Manstein som var befälhavare för 11. Armee. Till sitt förfogande hade han även en rumänsk kår. De tyska markstyrkorna var understödda av Luftwaffes VIII. Fliegerkorps under Wolfram Freiherr von Richthofen.
| Operation Störfang | ||
|---|---|---|
| Armé | Kår | Division |
| 11. Armee Erich von Manstein | ||
| XXX. Armeekorps Maximilian Fretter-Pico |
28. leichte Infanterie-Division Johann Sinnhuber | |
| 72. Infanterie-Division Philipp Müller-Gebhard | ||
| 170. Infanterie-Division Erwin Sander | ||
| LIV. Armeekorps Erik Hansen |
22. Infanterie-Division Ludwig Wolff | |
| 24. Infanterie-Division Hans von Tettau | ||
| 50. Infanterie-Division Friedrich Schmidt | ||
| 132. Infanterie-Division Fritz Lindemann | ||
| rumänsk bergsjägarkår |
1. bergsjägardivisionen | |
| 4. bergsjägardivisionen | ||
| 18. Infanteridivisionen | ||
De tyska infanteridivisionerna var, trots att förstärkningar tillförts, långt ifrån sin organisatoriska numerära styrka.
Till operation Störfang hade von Manstein även tillgång till 65 kortpipiga stormkanonvagnar, Stug III, och extra ingenjörsförband med eldsprutor, minsökare och sprängladdningar. Detta gjorde att ändamålsenliga stridsgrupper kunde bildas för ett anfall. En vanlig komposition var en bataljon infanteri, en pluton ingenjörssoldater, några stormkanonvagnar samt några pansarvärnskanoner.
Tyskarna hade också inför denna operation samlat en stor koncentration av artilleri, den största som de samlade under hela kriget. Det var en blandad skara av olika pjäser, från de supertunga järnvägskanonerna till de vanliga infanterikanonerna samt raketkastare, Nebelwerfer. Förutom moderna tyska pjäser fanns även omoderna samt diverse erövrade pjäser av annat ursprung. Övergripande befälhavare för det tyska artilleriet under operationen var Höherer Artillerie-Kommandeur 306 (HArko 306) under ledning av Johannes Zuckertort.
Sovjetunionen De sovjetiska försvararna var ungefär 120 000 man fördelade på sju infanteridivisioner, fyra marininfanteribrigader, diverse mindre förband samt kustförsvarsstyrkor. Dessutom tillfördes förstärkningar via havet, konvojer som tyskarna inte lyckades stoppa trots att de sänkte en del fartyg med minor, bombflygplan och lätta torpedbåtar. Den sovjetiska försvarsstyrkan hade understöd av flygplan och krigsfartyg.
Planer
Erich von Manstein visste sedan tidigare anfall mot Sevastopol att en erövring av staden skulle bli mycket svår. von Manstein planerade en operation där huvudanfallet skulle ske från norr av LIV. Armeekorps medan XXX. Armeekorps primära uppgift i öst var att binda upp sovjetiska styrkor. De rumänska styrkorna mellan de tyska kårerna hade en mindre omfattande roll där de vid behov skulle användas för offensiva uppgifter.
von Manstein hade samlat på sig stora mängder artilleri, inklusive tungt specialartilleri, och var på grund av terrängens beskaffenhet tvungen att genomföra frontala anfall med massivt eldunderstöd. Dessutom var han tvungen att hålla förlusterna nere eftersom han led brist på reserver och kunde inte be om extra resurser då övriga förband inom Armégrupp Syd förberedde sig för sommaroffensiven, Fall Blau. Han var även tvungen att genomföra erövringen relativt snabbt eftersom han visste att flygunderstödet skulle dras bort för att istället användas på annat håll.
Förlopp
Den 2 juni 1942 inleddes operation Störfang med en fem dagar lång artilleribeskjutning samtidigt som de tyska bombflygplanen bombade olika mål. Förutom det reguljära artilleriet satte tyskarna även in stora och tunga specialkanoner. Forten i de sovjetiska försvarslinjerna var nyckelpositioner och där riktade den tyska ledningen mycket fokus. Dessa betongfort orsakade de tyska ingenjörsförbanden mycket tid och energi.
Striderna kom att bli mycket intensiva och förlustrika på båda sidor, anfall följdes ofta av motanfall och terrängen gjorde att stridsavstånden blev korta. De sovjetiska försvararna bet sig envist kvar i sina ställningar och närstrider där bajonetter, spadar och andra tillhyggen användes förekom regelbundet.
Norra fronten
Tidigt på morgonen den 7 juni inledde marktrupperna norr om Sevastopol sitt anfall mot den första sovjetiska försvarslinjen. Det sovjetiska styrkorna försvarade sig väl och många anfall slogs tillbaka, men tyskarna arbetade sig ändå sakta framåt. Efter den första dagens strider hade samhället Belbek och vissa höjder i det kuperade landskapet erövrats. Förlusterna var höga på båda sidor och tyskarna hade dessutom en oerhört hög ammunitionsåtgång.
Dagen efter fortsatte striderna och de tyska styrkorna kunde rycka fram ytterligare några kilometer. Den 9 juni erövrade enheter från 22. Infanterie-Division bergsjärnvägsstationen i Mekensia som var en nyckelposition. På grund av stationens strategiska värde genomfördes ett flertal sovjetiska motanfall som alla slogs tillbaka.
De intensiva striderna hade gjort soldaterna på sidor utmattade, vilket bland annat gjorde att tyskarna inte fullt ut kunde utnyttja de luckor som de lyckades skapa i de sovjetiska försvarslinjerna.
Den 13 juni erövrade ett regemente ur 22. Infanterie-Division Fort Stalin och några dagar senare erövrades fortet Maxim Gorky I. De höga förlusterna under denna period gjorde att von Manstein valde att flytta över två infanteribataljoner från 46. Infanterie-Division på Kertjhalvön.
I gryningen den 17 juni inledde tyskarna ett storskaligt anfall som bröt igenom de sovjetiska linjerna. Tyskarna avancerade mot Severnajabukten, men nådde inte fram eftersom den sovjetiska ledningen skyndsamt satte in ytterligare 2 600 man i området. Under avancemanget hade de tyska styrkorna ryckt förbi sovjetiska fort och befästningar, vilka nu ingenjörsförband började rensa upp. Detta var många gånger ett tidsödande arbete där de bland annat var tvungna att spränga sig in i forten.
De sovjetiska försvararna lyckades nu organisera upp ett relativt stabilt försvar i området och de intensiva striderna fortsatte. Staden Bartenjevka intogs den 18 juni av 22. Infanterie-Division och den 20 juni hade man Severnajabuktens vatten inom synhåll.
Den 21 juni erövrade 22. Infanterie-Division Norra fortet, vilket ledde till att den sovjetiska ledningen beordrade en evakuering över Severnajabukten söderut in i själva staden Sevastopol. Brist på båtar gjorde dock att stora sovjetiska grupper stannade kvar på den norra sidan om bukten. Där bet de sig fast i flera dagar, förbrukade det sista av sin ammunition och kapitulerade därefter.
Östra fronten
Den 7 juni inleddes mindre spaningsanfall, men med ringa framgång. De tyska styrkorna körde fast och striderna fastnade i utnötningsstrider.
I gryningen den 11 juni valde kårbefälhavaren Maximilian Fretter-Pico att sätta in 72. Infanterie-Division som gradvis började bryta igenom. Ett effektivt tyskt artilleriunderstöd fick den sovjetiska befälhavaren att dra tillbaka sina styrkor från den befästa byn Kamary. Denna tillbakadragning genomfördes samtidigt som infanteri från 72. Infanterie-Division anföll. De tyska styrkorna lyckades därmed åstadkomma en två kilometer djup kil i det sovjetiska försvaret. När divisionsbefälhavaren Philipp Müller-Gebhard såg att de sovjetiska styrkorna vacklade satte han direkt in sitt reservregemente. Detta regemente ryckte snabbt fram och kunde erövra artilleriställningarna vid Fort Kuppe. De följande dagarna utvidgades de tyska inbrytningarna, men framryckningen gick långsamt.
Slutstriderna
Den 23 juni lämnade Wolfram Freiherr von Richthofen, befälhavare för de Luftwaffestyrkor som understödde markförbanden runt Sevastopol, med sin stab Krim för att i Charkov tillsammans med andra Luftwaffeofficerare planera flygoperationerna under den kommande offensiven, Fall Blau. I samband med detta minskade flygföretagen över Sevastopol med en tredjedel. von Manstein stod inför ett problem då han visste att flygunderstödet snart skulle försvinna helt, och var därför benägen att ta risker.
Det sovjetiska försvaret koncentrerades nu till samhället Inkerman och Tjernajadalen där även en viktig bro över floden fanns. Tyskarna satte in 50. Infanterie-Division och 132. Infanterie-Division i området, men de stötte på hårt motstånd. von Manstein insåg att det skulle bli långdraget och kostsamt att bryta igenom så han beordrade en djärv plan: förband ur 22. Infanterie-Division och 24. Infanterie-Division skulle med stormbåtar ta sig över den 600 meter breda Severnajabukten. På natten till den 29 juni inleddes övergången samtidigt som resten av LIV. Armeekorps tryckte på vid Inkerman. Även XXX. Armeekorps anföll samma natt Sapunåsen. von Manstein räknade med att denna offensiv på flera fronter skulle vara övermäktig det sovjetiska försvaret. Dessutom hade en mindre landstigning genomförts på sydkusten bakom de sovjetiska försvarslinjerna, vilket gjorde sovjetiska ledningen orolig för ett större landstigningsföretag i området.
Anfallet över Severnajabukten gick oväntat väl för tyskarna och överraskningen blev total. Först 40 minuter efter den första landstigningen skett gick larmet hos försvararna. Tyskarna lyckades etablera ett brohuvud och de sovjetiska styrkorna hade inte resurser för ett ordentligt motanfall.
När den 29 juni närmade sig sitt slut hade tyskarna gjort flera genombrott och tagit närmare 5 000 fångar.
På förmiddagen den 30 juni beordrade den högsta sovjetiska ledningen, Stavka, att Sevastopol skulle evakueras. Därefter påbörjades en reträtt mot halvön Cherson, den sydvästligaste delen av Krim. På natten till den 1 juli evakuerades de flesta högre officerare med ubåt. I samband med det kunde tyskarna bit för bit erövra delar av staden Sevastopol samtidigt som de förföljde de retirerande styrkorna.
På kvällen den 4 juli upphörde det sista sovjetiska motståndet och Sevastopol var ervörat.
Förluster
- Tyska förluster var: 4 624 stupade, 21 626 sårade och 1 522 saknade. Dessutom förlorade de 78 artilleripjäser. De medverkande tyska divisionerna var vid det här laget mycket slitna och i behov av vila och återupprustning.
- Rumänska förluster var: 1 597 stupade, 6 571 sårade och 227 saknade.
- Sovjetiska förluster var: ca 18 000 stupade, 95 000 krigsfångar. Dessutom evakuerades 5 000 sårade med båt under slagets gång.
Eftermäle
Efter erövringen av hela Krimhalvön lät Adolf Hitler tillverka ett speciellt märke, Krimskölden, som delades ut till de medverkade soldaterna och officerarna.
Sovjetisk återerövring
På den södra delen av östfronten var de sovjetiska styrkorna på offensiven sedan sensommaren 1943, efter slaget om Kursk. I maj 1944 ryckte de ner mot Krim. Den 12 maj upphörde det sista tyska motståndet. De lyckades evakuera ungefär hälften av sin numerära styrka, men förlorade 31 700 tyska och 25 800 rumänska soldater varav huvuddelen som krigsfångar.
Eftermäle
Den 1 maj 1945 utnämndes Sevastopol till en sovjetisk hjältestad.
Under kriget överlevde endast ett fåtal byggnader vilket gjorde att staden fick återuppbyggas från grunden.
Referenser
- ↑ Forczyk, Robert. Sevastopol 1942. Svenskt Militärhistoriskt bibliotek. 2009. Sidan 21.
- ↑ https://www.lexikon-der-wehrmacht.de/Gliederungen/PionierBat/PiBat46.htm
Källor
- Forczyk, Robert. Sevastopol 1942. Svenskt Militärhistoriskt bibliotek. 2009.
- Kirchubel, Robert & Zaloga, Steven J. Krossa motståndet – operation Barbarossa Armégrupp Syd. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. 2010.
- Flaherty, Thomas H (red). Operation Barbarossa. Bokorama. 1993.
|
i ämnesportalen om Andra världskriget |
