5. SS-Panzer-Division "Wiking"

Från Metapedia
Hoppa till: navigering, sök
5. SS-Panzer-Division Wiking
5. SS-Panzer-Division „Wiking“.svg.png
Wikings emblem
Namn 5. SS-Panzer-Division Wiking
Land Tyskland
Grundat december, 1940
Upplöst maj, 1945
Aktiv
Motto Meine Ehre heißt Treue ("Min ära heter trohet")
Försvarsgren Waffen SS
Befälhavare Felix Steiner 1940-1943
Herbert-Otto Gille 1943-1944
Eduard Deisenhofer 1944
Johannes Mühlenkamp 1944
Karl Ullrich 1944-1945
Kända slag
Operation Barbarossa 1941
Kaukasus 1942
Tjerkassy 1944
Warszawa 1944
Ungern 1945
Styrka
Materiell styrka
{{{materiellstyrka}}}

5. SS-Panzer-Division "Wiking" var den första internationella Waffen-SS-divisionen med frivilliga från Norden, och Benelux-länderna. Dock bestod huvuddelen av divisionen av tyskar. Wiking slogs på östfronten under hela kriget och gjorde sig känd som en kompetent elitdivision.

Ärmelbindel

Divisionsutveckling

  • Nordische Division (Nr.5), 1940
  • SS-Division Germania (mot), 1940
  • SS-Division "Wiking", 1941
  • SS-Panzergrenadier-Division "Wiking", 1942
  • 5.SS-Panzer-Division "Wiking", 1943

Historia

Grundande

Femte Waffen-SS divisionen Wiking grundades i december 1940, men då under namnet SS-Division (mot.) Germania. Namnet kom från regementet Germania som skulle utgöra kärnan i den nya divisionen. För att inte orsaka förväxling så bytte divisionen namn till Wiking i januari 1941. Tanken var divisionen huvudsakligen skulle bestå av nordiska frivilliga därav namnet Wiking.

Den 9 november 1942 uppgraderades divisionen till SS-Panzergrenadier-Division och slutligen i februari 1944 blev de en SS-Panzer-Division. Enskilda enheter i Wiking drogs under kriget bort eller lades till vid flera tillfällen. Exempelvis drogs regementet Nordland bort för att bilda kärnan i en ny division.

Operation Barbarossa

När det drog ihop sig för att inleda Operation Barbarossa var Wiking en färdigutbildad motoriserad infanteridivision. Wiking var en del av armégrupp Syd och fick sitt elddop den 29 juni 1941 vid Tarnopol i Galicien (nuvarande västra Ukraina), sedan gick offensiven vidare och Wiking var med och tog Rostov. Dock gjorde den sovjetiska motanfallet att de var tvungna att retirera till försvarslinjerna vid floden Mius där de också tillbringade vintern.

Trots svåra förluster gjorde sig Wiking ett namn och de sovjetiska befälen var bekymrade om de visste att det var just Wiking de skulle slåss mot.

Kaukasus

En Panzer III tillhörande Wiking på östfronten sommaren 1942.
Reichsführer-SS Heinrich Himmler besöker Wiking, september 1942

Sommaren 1942 rullade tyskarnas offensiv igång igen. Planen var en offensiv med två spjutspetsar. Den ena skulle gå mot Stalingrad och den andra mot Kaukasus. I juli återerövrades Rostov och Wiking gick i täten i anfallet ner mot Kaukasus. De geografiska förhållandena med sina berg och otaliga floder och vattendrag gjorde att försvararna relativt lätt kunde organisera ett effektivt försvar. Tyskarna nådde fram till Mozdok där de hejdades och blev stående hela hösten och vintern.

I november 1942 uppgraderades Wiking till en SS-Panzergrenadier division.

Efter Stalingrads fall fick Wiking fick order om att snabbt lämna Kaukasus för att möta hotet mot Stalino. I februari 1943 var Wiking engagerad i hårda försvarsstrider. Divisionen var trött och sliten efter striderna i Kaukasus men det fanns ingen tid för vila. Frågan var hur länge den försvagade divisionen skulle hålla ut. De sovjetiska styrkorna lyckades skära av järnvägsförbindelsen väster om Stalino och ryckte nu söderut mot Mariupol vid Azovska sjön. Skulle de lyckas innebar det en omringning av flera tyska arméer. Den blivande divisionsbefälhavaren Herbert-Otto Gille försökte sig i detta läge på en krigslist där han lät sina artilleripjäser oavbrutet beskjuta den sovjetiska styrkorna för att simulera en större artillerikoncentration. Listen lyckades, den sovjetiska ledningen trodde de hade en större tysk styrka framför sig och blev tveksam. Denna tvekan utnyttjades av general Erich von Manstein för att dra igång en stor motoffensiv.

I mars 1943 ägde hårda strider rum i och runt Charkov. Det var främst Waffen-SS divisionerna Leibstandarte, Das Reich och Totenkopf som banade väg för Charkovs återtagande. Segern skulle visa sig vara kortvarig, men den gav adrenalin och självförtroende till soldaterna i Waffen-SS. Wiking var inte med runt Charkov utan avancerade som en del av Erich von Mansteins offensiv norrut mot Izium. Offensiven ebbade till slut ut och det blev en paus i striderna.

Från Wikings divisionshögkvarter kom en dagorder där man lovordade sina soldater för sina insatser:

”Efter en lång och svår stridande reträtt, vilken var nödvändig på grund av det svåra läget på Don-fronten, har divisionen vänt och slagit ett avgörande slag mot den fiende som tidigare knappt gick att hejda. Idag står vi ännu en gång vid Donets. Popovs sovjetiska stridsvagnsarmé är krossad. 1. ryska gardesarmén samt 6. armén retirerar. Den tyske soldaten har segrat ännu en gång.”

Tjerkassy

Efter slaget vid Kursk påbörjade den sovjetiska armén i augusti 1943 en offensiv. Wiking utkämpade en utdragen försvarsstrid under sensommaren och hösten.

I oktober 1943 uppgraderades Wiking till en SS-Panzerdivison.

I januari 1944 blev Wiking tillsammans med andra divisioner inspärrade i den så kallade Tjerkassy-fickan, totalt runt 56 000 man. Temperaturen låg runt -15°C och snön låg meterdjup. Men när det blev varmare töade det snabbt och marken förvandlades till en kletig gyttja. Soldaternas stövlar fastnade i gyttjan och fordonen fastnade ständigt under körning. Wikings stridsvagnar tog sig fram med en hastighet av tre-fyra kilometer i timmen. Bränsleförråden sinade fort.

Hitler gav order om att ställningarna skulle hållas och förbjöd alla planer på en utbrytning. Istället skulle en undsättningsstyrka komma till hjälp. Under tiden försörjdes Tjerkassy-fickan från luften av transportflygplan av modellen Ju-52, men luftförsörjningen upphörde till slut.

De sovjetiska styrkorna gjorde allt för att krossa fickan och de tyska trupperna försvarade sig desperat. Den vallonske frivillige Leon Degrelle skrev bittert:

"Vi hade erövrat en hel del kulsprutor, men vad tjänade det till? Ingenting! Vi hade förlorat ett antal av våra kamrater. Att döda sovjetiska soldater tjänade inget till. De förökade sig som skogslöss."

Motståndsfickan krympte ständigt och till slut påbörjades ett utbrytningsförsök. Med soldater från Wiking och från den blivande Wiking-enheten SS-Sturmbrigade Wallonien i fronten och på flankerna påbörjades utbrytningen. Den sovjetiska arméledningen visste var utbrytningen skulle ske och var förberedd. De sovjetiska styrkorna anföll utbrytningskolonnerna och panik utbröt. På några timmar stupade 20 000 tyskar. Leon Degrelle minns:

”Fordon välte och kastade de sårade till marken huller och buller. En våg av sovjetiska stridsvagnar hann ifatt de första fordonen och skar av mer än halva konvojen. De körde rakt igenom kärrorna, krossade dem mitt framför våra ögon, en efter en, likt tändsticksaskar, och malde ned våra sårade och döende hästar (...) Vi fick en kort tidsfrist då stridsvagnarna fastnade i kolonnen, under det att de försökte dra sig ur all den bråte bestående av hundratals fordon under sina band.”

Men soldaterna i Wiking tog sig så sakteliga framåt och slog under tiden tillbaka upprepande sovjetiska stridsvagnsattacker. Slutligen lyckades utbrytningen men Wiking hade lidit svåra förluster. Alla stridsvagnar och större delen av den övriga utrustningen gick förlorad. De överlevande skickades till Polen för vila och omorganisation.

Warszawa

Den sovjetiska sommaroffensiven 1944, operation Bagration, hade varit en stor framgång för dem och nästan hela armégrupp Mitt hade slagits i spillror. Tyskarna hade förlorat över 300 000 soldater och mängder med utrustning.

De sovjetiska styrkorna närmade sig nu Warszawa och Wiking, nu en del av IV. SS-Panzerkorps tillsammans med SS-pansardivisionen Totenkopf (och andra enheter), sattes in för att stoppa dem. Wiking var inblandad i hårda strider och åsamkade fienden stora förluster. Men led själv förluster och försvagades gradvis. Den 12 augusti bestämde sig ryssarna för att krossa IV. SS-Panzerkorps. Hårda strider utbröt och det blev till och med blodiga närkamper med bajonetter och spadar. IV. SS-Panzerkorps krossades inte, men pressas tillbaka. De svåra förlusterna på sovjetisk sida gjorde att anfallet upphörde den 15 augusti. Tre dagar senare hade ryssarna fått fram reserver och anfallet återupptogs. Som vanligt inleddes det med massiva bombräder och kraftig artilleribeskjutning. Den 20 augusti mattades anfallet av och IV. SS-Panzerkorps utnyttjade genast tillfället för att sätta in motattacker. I en rapport från 9:e arméns krigsdagbok rapporteras att IV. SS-Panzerkorps mellan den 18 augusti och 22 augusti slagit ut 249 sovjetiska stridsvagnar och bandkanoner.

Striderna fortsatte. Den 29 augusti stormade nio sovjetiska skyttedivisioner, understödda av artilleri och attackflygplan, Wikings positioner. Efter hårda och blodiga strider pressades Wiking tillbaka, men föll inte ihop. Ytterligare sovjetiska divisioner sattes in och genomförde stormning efter stormning mot de utmattade soldaterna i Wiking. Det hårdnackade motståndet och de dagliga motattackerna gjorde att de sovjetiska styrkorna bara kunde rycka fram mellan 1 och 2 kilometer per dygn. Den 3 september avslutades de sovjetiska anfallen och frontavsnittet stabiliserades tillfälligt.

Den 10 september var IV. SS-Panzerkorps i hetluften igen. Återigen var det hårda strider som bestod av anfall och motanfall. Läget var kritiskt och i en rapport till armégrupp Mitts stab kan man läsa:

”De beprövade SS-divisionerna Totenkopf och Wiking, liksom 9:e armén, har under de flera veckor långa striderna blivit så decimerade att de i nuläget bara motsvarar en mycket medelmåttig stridskraft.” [1]

De sovjetiska styrkornas anfallskraft avtog och den 20 september beslöt de att på grund av sina stora förluster stanna upp och invänta nya reserver. Anfallen skulle återupptas den 10 oktober. På utsatt datum anfölls hela IV. SS-Panzerkorps frontlinje. Efter 100 minuters artilleribeskjutning stormade sovjetiskt infanteri framåt understödda av stridsvagnar, stormkanoner och attackflygplan. Fastän tyskarna var mycket färre än de attackerande sovjetiska förbanden försvarade de sig framgångsrikt. Den 12 oktober satte den sovjetiska ledningen in ännu fler förband och lyckades till slut pressa tillbaka IV. SS-Panzerkorps. Wiking led svåra förluster, och den 31 oktober tvingades de retirera över floden Weichsel. Efter denna sista sovjetiska kraftansträngning låg fronten vid Weichsel i dvala i över två månader.


Ungern och slutet

Runt julen 1944 inringades Ungerns huvudstad Budapest av sovjetiska styrkor. Order kom att Budapest skulle återerövras för att undsätta de tyska styrkor som fanns där. Wiking och Totenkopf transporterades i ilfart till Ungern för att genomföra ett undsättningsanfall. Anfallet körde snabbt fast och general Guderian skrev senare att ”varken soldaterna eller deras befäl hade samma gåpåaranda som i gamla dagar”. Men trots det var moralen, liksom disciplinen och kamratskapen alltjämt hög.

Den 13 februari föll Budapest och de sovjetiska styrkorna pressade sig obönhörligt framåt. Wiking utkämpade defensiva strider under sin reträtt västerut. Order kom till Wiking och andra enheter att försvaret av Wien skulle ges högsta prioritet. Männen i Wiking tog uppgiften på allvar och i utbildningen av ersättningsmanskapet lades fokus på närstrid. Men kriget var vid detta laget så gott som förlorat och i maj 1945 kapitulerade Wiking till amerikanska trupper.

För många utländska frivilliga väntade nu ett ovisst öde. Vid hemkomsten till sina respektive hemländer väntade fängelse, arbetsläger eller avrättning. Den norske frivillige Örnulf Björnstad berättar om omgivningens växlande attityd till de frivillga:

”Vid början av kriget gjorde vi klart för alla att vi skulle slåss med tyskarna eftersom det var den bästa chansen att bekämpa kommunismen. Jag fick mycket uppmuntran av både familj och vänner. Men när krigslyckan vände mot Tyskland ändrades deras attityd och de blev fientliga till hela den tyska saken. Denna attitydsförändring började efter nederlaget vid Stalingrad 1943 och den följande reträtten.”

Wiking blev i Nürnbergrättegångarna aldrig anklagade för några krigsförbrytelser. Men senare forskning har visat att enheter från Wiking kan ha gjort sig skyldiga till vissa brott.

Svenskar i Wiking

Mellan 1941 och 1943 tjänstgjorde ett 40-tal svenskar i Wiking. När divisionen Nordland bildades förflyttades de flesta svenskar dit. Under kriget stupade ett femtontal svenskar under tjänstgöring i Wiking.

Stupade svenskar:

Befälhavare

Numerär styrka

Organisation

Februari 1943

April 1944

Referenser

  1. Bacyk, Norbert. Pansarslaget vid Praga. Leandoer & Ekholm. 2006. Sidan 130.

Källor

  • SS-Divisionen Wiking, av Rupert Butler, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, 2007
  • Pansarslaget vid Praga, av Norbert Bacyk, Leandoer & Ekholm, 2006


Pansar-symbol.jpg
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Andra världskriget