Slaget om Kursk

Från Metapedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget om Kursk
Russianfront.jpg
Tyska pansargrenadjärer vid Bykovka
Namn Slaget om Kursk
Konflikt Andra världskriget
Datum 5 juli - 20 juli 1943
Plats Kursk, Ryssland
Utfall Strategisk Sovjetisk seger
Deltagare Befälhavare - Tyskland
Erich von Manstein
Günther von Kluge
Walter Model
Hermann Hoth
Befälhavare - Sovjetunionen
Georgij Zjukov
Konstantin Rokossovskiy
Ivan Konev
Styrka Tyskland
SS Division Das Reich
SS Division Leibstandarte
SS Division Totenkopf
9. Armee
4. Panzerarmee
Sovjetunionen
3:e Armén
11:e Gardes armén
13:e Armén


Slaget om Kursk (operation Zitadelle) var det slag under andra världskriget som var den tyska sommaroffensiven 1943. Striderna inleddes den 5 juli 1943 och slaget brukar betecknas som historiens största pansarslag. Operationen var en gigantisk kniptångsmanöver som syftade till att omringa stora sovjetiska förband. Den sovjetiska ledningen hade på förhand information om tyskarnas planer och kunde förbereda ett omfattande försvar. Striderna blev hårda och II. SS-Panzer-Korps bestående av elitdivisionerna Leibstandarte, Das Reich och Totenkopf gjorde betydande insatser. Operation Zitadelle avbröts efter en dryg vecka sedan en sovjetiska offensiver både norr och söder om Kurskfronten inletts, samtidigt som de allierade landsteg på Sicilien.

Bakgrund

Sommaren 1943 var de tyska positionerna i stora drag ungefär de samma som inför sommaroffensiven 1942, Fall Blau. Det fanns dock skillnader och den viktigaste var den stora inbuktningen som runt staden Kursk som de sovjetiska styrkorna lyckats skapa.

I sin planering för sommarens offensiver var den tyska ledningen väl medveten om att de tyska resurserna var på upphällningen. Striderna hade slukat mängder med soldater och utrustning, och även om de sovjetiska förlusterna varit mångdubbelt större så kunde de till skillnad från tyskarna ersätta sina förluster. Dessutom hade nya problem tornat upp för tyskarna. De allierade hade landstigit i Nordafrika, operation Torch, och en invasion på det europeiska fastlandet var sannolikt att vänta. Speciellt efter kapitulationen av hela den tyska Afrikakåren i Tunisien, maj 1943. Den allierade bomboffensiven mot tyska städer hade dessutom tilltagit. Detta innebar att betydande tyska stridskrafter fick avdelas på annat håll än östfronten.

Med detta i bakhuvudet var det inte alldeles självklart att Adolf Hitler skulle genomföra en ny offensiv denna sommar. Hitler och de högsta generalerna diskuterade olika alternativ och slutligen beslutades att en offensiv mot den sovjetiska inbuktningen runt Kursk skulle genomföras. Operationen fick kodnamnet Zitadelle och kom att skjutas upp ett flertal tillfällen.

Även i det sovjetiska lägret diskuterades om de skulle gå till offensiv under sommaren eller invänta den förväntade tyska offensiven och reagera på den. Det sovjetiska beslutet att bygga starka försvarspositioner i Kursk-inbuktningen och invänta det tyska anfallet kom sedan de fått goda underrättelser som talade om vad tyskarna hade för planer. Omfattande fältarbeten sattes in och försvaret byggdes på djupet. Dessutom samlades stora reserver ihop som skulle kunna gå till motoffensiv när tyskarnas anfallskraft ebbat ut. Det planerades även offensiver på andra ställen längs fronten.

Styrkeförhållanden

Pansarframryckning under slaget om Kursk.

Norra delen

På den norra delen av Kursk-inbuktningen hade sovjetiska försvararna den 1 juli tillgång till 700 000 man, 12 500 kanoner och granatkastare, 1 785 stridsvagnar, samt 1 050 stridsflygplan. Den tyska anfallsstyrkan som var en del av armégrupp Mitt under ledning av fältmarskalken Günther von Kluge bestod av 9. Armee under generalen Walter Model. Anfallstyrkan utgjordes av 335 000 man, 3 600 kanoner och granatkastare, 920 stridsvagnar och stormkanoner, samt 730 stridsflygplan[1].

Södra delen

På den södra delen av Kursk-inbuktningen hade sovjetiska försvararna den 1 juli tillgång till 625 000 man, 9 200 kanoner och granatkastare, 1 704 stridsvagnar, samt 881 stridsflygplan. Den tyska anfallsstyrkan som var en del av armégrupp Syd under ledning av fältmarskalken Erich von Manstein bestod av 4. Panzerarmee under generalen Hermann Hoth samt den så kallade arméavdelning Kempf under generalen Werner Kempf. Tillsammans bestod de tyska styrkorna av 330 000 man, 2 850 kanoner och granatkastare, 1 500 stridsvagnar, samt 1 100 stridsflygplan[2].

Reserver

Den sovjetiska ledningen hade byggt upp massiva reserver på hundratusentals man och tusentals stridsvagnar som förutom att vara reserv även var avsedda för att användas vid en storskalig motoffensiv. På den tyska sidan bestod reserverna av enskilda divisioner.

Waffen-SS

I 4. Panzerarmee ingick II. SS-Panzer-Korps under SS-generalen Paul Hausser som i huvudsak bestod av elitdivisionerna Leibstandarte, Das Reich och Totenkopf

Svenskar i slaget om Kursk

Den ende svensk som deltog i slaget om Kursk var den svenske SS-frivillige Robert Bengtsson som tjänstgjorde i Leibstandartes luftvärnsbataljon.

Nya tyska vapen

Pantherstridsvagnar under transport till fronten.

Hitler var angelägen om att de nya stridsvagnsmodellerna Panther och Tiger (som visserligen varit i aktion sedan slutet av augusti 1942) skulle finnas tillgängliga i ett tillräckligt stort antal och detta var en av anledningarna till att det tyska anfallet flera gånger sköts upp. Samtidigt stressades produktionen av Pantherstridsvagnarna på i sådan grad att de levererade vagnarna led av allvarliga barnsjukdomar. Dessutom var besättningarna dåligt tränade detta ledde följdaktligen till att Pantherns elddop vid Kursk blev en katastrof. Många vagnar nådde inte ens fronten utan havererade redan på vägen och blev stående i dikena. Detta ledde till att ett litet antal Panthrar var operativa under striderna, men trots det skulle göra en betydande insats tack vare sin långskjutande och träffsäkra kanon som slog ut mängder med sovjetiska stridsvagnar på vad som tidigare betraktades som ”säkra” avstånd.

En annan nyhet var Elefant/Ferdinand, en tung pansarvärnskanonvagn beväpnad med en 88 mm pansarvärnskanon.

Förlopp

En Tigerstridsvagn och pansargrenadjärer ur 2. SS-Panzer-Division "Das Reich" under slaget om Kursk.

Den 5 juli 1943 inleddes operation Zitadelle. Men redan tidigare hade tyskarna inlett spaningsoperationer. Den sovjetiska ledningen hade information om tyskarnas planer och förekom den tyska artilleriförberedelsen genom att innan gryningen genomföra artilleribeskjutning mot tyskarnas förmodade artilleriställningar och uppmarschområden för anfallsförbanden. Verkan blev inte så stor, men viss oordning skapades i de tyska leden. Om inte annat visste tyskarna nu att något överraskningsmoment inte skulle åstadkommas.

Förutom artilleribeskjutningen lyfte sovjetiska stridsflygplan för att slå ut den tyska flygflottan på marken. Det misslyckades. Tysk radar upptäckte det sovjetiska flyganfallet och jaktflygplan skickades upp som framgångsrikt bekämpade de sovjetiska planen.

Klockan 05.00 inledde II. SS-Panzer-Korps sitt anfall. Genom en koncentration av sina förband nådde de en lokal överlägsenhet och kunde efter hårda strider bryta igenom den första sovjetiska försvarslinjen. Även på andra frontavsnitt inleddes anfallet och tyskarna ryckte fram, i för båda sidor hårda och förlustrika strider.

Den tyska framryckningen gick på den södra delen de första dagarna överraskande snabbt med tanke på de extremt hårda striderna. På den norra delen gick det långsammare. Men hastigheten kom att mattas av. Den sovjetiska ledningen satte även in regelbundna motanfall som ytterligare sinkade den tyska framryckningen.

Den 9 juli var läget splittrat. I den norra delen hade Walter Models trupper inte gjort speciellt stora terrängvinster samtidigt som de sovjetiska förlusterna (åtminstone med sovjetiska mått mätt) var måttliga. Dessutom gick förberedelserna för den sovjetiska offensiven mot Orjolbågen, norr om den norra delen av Kurskfronten, planenligt. I den södra delen hade Hermann Hoths 4. Panzerarmee nästan trängt igenom den sovjetiska försvarszonen och ur sovjetisk synvinkel var läget ytterst allvarligt. En gardesstridsvagnsarmé och en gardesarmé ur reserven skickades skyndsamt mot fronten men behövde ytterligare några dagar på sig att nå fram.

Den 10 juli landsteg de allieradeSicilien vilket några dagar senare skulle leda till att operation Zitadelle avbröts.

Den 12 juli inleddes den sovjetiska offensiven mot Orjolbågen vilken tvingade tyskarna att omfördela en del av sina anfallsförband till försvar. Den 12 juli påbörjades också slagets allra med berömda slag, pansarslaget vid Prochorovka. Den 5:e gardesstridsvagnsarmén gick på morgonen till anfall mot II. SS-Panzer-Korps. Planen var att genom ren råstyrka köra över de tyska förbanden. Leibstandarte fick ta den huvudsakliga anstormningen och förutom några mindre sovjetiska inbrytningar höll Leibstandarte sina positioner. De anfallande sovjetiska förbanden förlorade denna dag 5 500 man, medan II. SS-Panzer-Korps hade förluster på 850 man.

Den 13 juli kallade Hitler till ett möte i sitt högkvarter. Under mötet där beslutades att avbryta offensiven på den norra delen av Kurskfronten för att möta anfallet mot Orjolbågen. I söder däremot skulle offensiven fortsätta mot Prochorovka. Striderna förblev hårda och tyskarna ryckte långsamt framåt, men rapporter om sovjetiska anfall söder om Kurskfronten fick tyskarna att definitivt avbryta operation Zitadelle.

Förluster

En tysk soldatgrav.

Under slaget om Kursk uppgick de tyska förlusterna till 56 000 man och 280 stridsvagnar och stormkanoner, medan de sovjetiska förlusterna låg på 177 000 man och mellan 1 600 och 1 900 stridsvagnar[3]. Det anmärkningsvärda är att trots sovjeterna kände till och hade förberett sig för den tyska offensiven hade de flera gånger större förluster än tyskarna.

Referenser

  1. Zetterling, N. Hitler mot Stalin – Kampen på östfronten 1941-45. Prisma. 2009. Sidan 210-211.
  2. Zetterling, N. Hitler mot Stalin – Kampen på östfronten 1941-45. Prisma. 2009. Sidan 210-211.
  3. Franksson, Anders & Zetterling, Niklas. Slaget om Kursk. Norstedts. 2002. Sidan 220-221.

Källor

  • Franksson, Anders & Zetterling, Niklas. Slaget om Kursk. Norstedts. 2002.
  • Zetterling, Niklas. Hitler mot Stalin – Kampen på östfronten 1941-45. Prisma. 2009.
Pansar-symbol.jpg
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Andra världskriget