Waffen-SS

Waffen-SS var den militära grenen av Schutzstaffeln och stred på tysk sida under andra världskriget. När Waffen-SS var som störst i december 1944 bestod den av runt 900 000 soldater, såväl tyskar som utländska frivilliga. Ursprungligen var Waffen-SS helt baserat på frivillighet, men allt eftersom kriget led så kommenderades även värnpliktiga dit.

Det väpnade SS gick först under namnet SS-Verfügungstruppe, förkortat SS-VT innan SS-chefen Heinrich Himmler 1940 gav dem namnet Waffen-SS.

Förband från SS-VT / Waffen-SS deltog från början i andra världskriget och efter de inledande tyska framgångarna i kriget började man rekrytera utländska frivilliga till Waffen-SS. Till en början accepterades bara frivilliga av germanskt blod, men allt eftersom kriget blev längre och skördade allt fler offer sänktes raskraven.

Ett frimärke med Waffen-SS-soldater som gavs ut 1943.

Bakgrund

Embryot till Waffen-SS står att finna i Adolf Hitlers privata livaktsstyrka som rekryterats bland befintliga SS-män. Josef "Sepp" Dietrich fick uppdraget att göra urvalet och att leda gruppen. Våren 1933 bestod SS-Stabswache Berlin (Stabsgarde Berlin), som sedan kom att bli Leibstandarte Adolf Hitler, av 117 män. Den huvudsakliga rollen för denna nya grupp var bevakning av rikskansliet, och på grund av detta fick de snabbt smeknamnet "asfalts soldaterna". Naturligtvis visste ingen av enhetens belackare att av dessa första 117 män så skulle över sextio bli kompanichefer eller högre och tre bli divisionsbefälhavare.

Även på andra håll än Berlin bildades SS-Stabswache. I varje distrikt fick lokala tjänstemän i uppgift att sätta upp ett förband på runt 100 SS-män. Dessa beväpnades och efter att ha genomfört den föreskrivna utbildningen omvandlades förbandet till ett Sonderkommando (specialkommando). Växte sig förbandet tillräckligt stort kunde det utnämnas till Politische Bereitschaft (politisk beredskapsavdelning) och införa en militär organisation. Dessa förband uppgick i så småningom i SS-VT.

SS-VT & Waffen-SS

I september 1934 togs ett steg mot en militär gren inom SS när Hitler godkände bildandet av SS-Verfügungstruppe, förkortat SS-VT. Två militariserade SS-regementen, Germania och Deutschland, vilka tillsammans med Leibstandarte Adolf Hitler och en sambandsenhet kom att utgöra det ursprungliga SS-VT. I slutet av 1937 förklarade Himmler att ”SS-Verfügungstruppen är enligt Wehrmachts gällande normer stridsberedd.” . Den 17 augusti 1938 befallde Hitler att SS-VT skulle motoriseras.

Efter den tyska annekteringen av Österrike, Anschluss, mars 1938, gjorde tillgången på frivilliga österrikare att SS-VT-regementet Der Führer bildades.

Den 22 april 1940 bytte SS-VT namn till Waffen-SS.

Utbildning

Ansvariga för den militära utbildningen hos SS-VT:s rekryter var Paul Hausser och Felix Steiner. De ville skapa enheters vars soldater och officerare var tränade till fysisk perfektion och som kunde lösa sina uppgifter snabbt och med stor initiativförmåga. Vikten av flexibilitet var något som betonades och varje man fick utbildning i att utföra sina överordnades arbetsuppgifter om de skulle råka stupa i strid.

För antas i SS-VT var man tvungen att vara mellan 17,5 och 22 år gammal med perfekt fysisk hälsa och över medellängd. Inledningsvis kom det rapporter om att frivilliga nekats inträde på grund av smärre hål i tänderna. De var även tvungna att kunna bevisa sin germanska bakgrund genom att presentera ett släktträd som sträckte sig tillbaka till år 1800 (drygt 130 år). För officerare gällde kontrollen bak till år 1759. Dessutom krävdes att de hade rätt moral och karaktär. Hade man kriminell bakgrund eller varit verksam i en politisk organisation vars värdegrund rimmade illa med den nationalsocialistiska ideologin var man inte välkommen. Rekryterna var tvungna att visa idealism och vara entusiastisk inför tanken om att bygga ett bättre och starkare Tyskland. Däremot var inte medlemskap i NSDAP obligatoriskt. När den frivillige antagits skrevs ett kontrakt om tjänstgöringstid. En SS-Schütze (menig) skrev på för fyra år, ett underbefäl för tolv år och en officerare för 25 år.

Stridsutbildningen försökte man göra så realistisk som möjligt och under manövrar sköts med skarp ammunition över huvudena på soldaterna och granater exploderade i deras närhet. En annan övning gick ut på att soldaterna på tid fick gräva ett värn som de sedan kröp ner i och lät stridsvagnar rulla över dem. Var värnet dåligt grävt hände det att soldater skadades eller dödades av stridsvagnens larvfötter. Dessa förluster accepterades av ledningen som ansåg att det var ett pris man fick betala för de realistiska övningar som skulle skapa en elitorganisation.

Under övningar våren 1938 blev höga observatörer från den reguljära armén (Heer) imponerade av SS-soldaternas prestation när de erövrade en befäst ställning. Året efter bevittnade Adolf Hitler en övning, blev minst lika imponerad och insåg vilken potential det låg hos dessa förband.

Den norske frivillige Hermod Tuft skickades efter grundutbildning till sydöstra Ukraina för ytterligare några veckors utbildning innan han placeras i ett av division Wikings frontförband. Så här beskrivs hans slutprov:

“

Därefter får de order om att marschera ut på övningsområdet, som är ett enormt fält. Där ska varje grupp gräva sig en grop med jordvall runt kanten. Djupet ska vara minst en meter från botten till toppen av vallen, och i gropen ska alla sex få plats. Grupperna ska gräva ner sig med femtio meter emellan sig, i två parallella linjer med trehundra meters mellanrum. Det går lätt att gräva i den porösa, stenfria ukrainska jorden. När groparna är färdiga får de order om att stanna där och invänta en ny order. Hermod och de andra i gruppen diskuterar och funderar intensivt på vad som är vitsen med det här. Om det här är eldprovet för att kunna klara av fronten kan fronten inte vara så mycket att vara rädd för! ”Kan ni se det framför er? Waffen-SS, Hitlers främsta angreppsvapen i hårdträning”, säger en ung tysk. Alla vrider sig av skratt där de sitter och röker i smutsiga uniformer och leriga fältstövlar. De enda ”vapen” de har är sina fältspadar. Mitt i en skrattsalva kommer det första granatnedslaget. Marken skälver och jorden sprutar över dem. Skratten byts snabbt ut mot skrik, svordomar och frågor. ”Vem är det som skjuter? Är det ryssarna? Vi har ju inga vapen!” Någon bryter igenom och ropar: ”Idioter, fattar ni inte att det är våra egna. Det här är eldprovet!” Hermod kryper ihop och biter ihop käkarna och märker att han darrar lite. Varenda muskel är på helspänn. Granater landar både framför och bakom dem. Det känns som om explosionerna varar i en evighet.

”

Den frivillige Walther Gross beskriver sin utbildning i mars 1940:

“

Det viktigaste inom hela utbildningen var kollektivet; vi skulle hela tiden hjälpa varandra. Det var en för alla och alla för en, det var det centrala temat för hela Waffen-SS-träningen. Många övningar kunde verka meningslösa och utan praktisk nytta för krig, men syftet var att lära varje man var hans gränser fanns. Och sedan pressa honom förbi dem, till det yttersta, till den punkt där viljan tog över och man fick tvinga sig själv vidare.

”

Kamratskap var något som var en viktig del av tjänstgöringen i SS-VT och Waffen-SS. Officerare umgicks med sina mannar och delade matsal och åt samma mat, vilket inte var fallet i den reguljära armén (Heer). De män som ville utbilda sig till officerare var tvungna att tjänstgöra som vanliga soldater i två år innan officersutbildningen påbörjades för att bygga upp en känsla av ömsesidig respekt och förståelse.

Officersutbildning

I den tyska armén rekryteras av tradition officerare från de högre samhällsskikten. Inom SS ville man ändra på detta och istället hitta de bäst lämpade ledarna oavsett social bakgrund. Officersutbildningen genomfördes på de två skolorna SS-Junkerschule Bad Tölz och SS-Junkerschule Braunschweig. Stor vikt lades på fysisk träning och man tränade många olika sporter. Man hade tillgång till ett stadion för fotboll och friidrott, olika hallar för boxning, gymnastik och inomhusbollspel, samt en simbassäng. Vid ett tillfälle var åtta av tolv idrottsinstruktörer vid Bad Tölz tysk mästare i sina respektive grenar .

Under kriget grundades ytterligare två skolor, SS-Junkerschule Klagenfurt (sommaren 1943) och SS-Junkerschule Prag-Dewitz (våren 1944).

Angående officersutbildningen:

“

Officersutbildningen som jag gjorde två år senare var mer praktisk och fokuserade på ledning, improvisation och initiativ.

”

SS-officerarna förväntades också gå i täten för sitt förband och leda genom exempel. Under kriget ledde ofta lägre officerare anfall mot fientliga ställningar och vid reträtter var de ofta de sista som lämnade och utgjorde eftertrupp. Detta självuppoffrande beteende gjorde att förlusterna bland officerarna var höga.

Förhållandet till Wehrmacht

Himmler hade önskan om en politisk armé som kunde skydda nationalsocialismen och vara en motvikt till den reguljära armén (Heer). Detta föll inte i god jord hos arméns och Wehrmachts ansvariga generaler. De gjorde vad de kunde för att trycka tillbaks Waffen-SS. Före kriget hade de gett SS sämre utrustning och stoppat SS anskaffning av artilleri samt förbjudit bildandet av en SS-division. Men framför allt styrde armén tilldelningen av rekryter. Varje år fastslog krigsmaktens överkommando OKW hur många soldater som fick rekryteras till respektive vapenslag, och de såg till att så få som möjligt kom till Waffen-SS.

För att utöka organisationen föreslog den rekryteringsansvarige Gottlob Berger för Himmler att utnyttja sin kontroll över koncentrationslägervakterna och polisen för att bilda nya förband. I oktober 1939 bildades de båda divisionerna Totenkopf och Polizei.

Även på lägre nivå var rivaliteten och spänningarna mellan armén och SS påtaglig. Soldater från respektive organisation kunde ibland hamna i öppna slagsmål på gator och nöjesinrättningar. Men efter att ha visat sitt värde på slagfälten fick Waffen-SS elitförband både bättre utrustning och och respekt från armén. Mot slutet av kriget var dessa förband högprioriterade när det gällde materielanskaffning. Men andra förband inom Waffen-SS hade betydligt sämre utrustning och använde ofta föråldrad och erövrad materiel.

Utrustning

Reenactors med tidstypiska kamouflageuniformer. Mannen till vänster är SS-soldat.

På denna bild föreställande en krigskorrespondent i aktion ser man tydligt SS-runorna på kragen och hjälmdekalen.

Inledningsvis bar soldaterna i SS-VT vanliga Wehrmachtuniformer, men med SS-runor på kragen och hjälmen samt egna gradbeteckningar. Men med tiden kom något av Waffen-SS signum att bli dess kamouflageuniformer. Inom detta område var de pionjärer. De första Tarnjacken testades av regementet Deutschland 1937, kompletterad med ett hjälmöverdrag godkändes prototypen av Himmler 1938. Två år senare var kamouflageuniformer allmänt förekommande inom Waffen-SS. Under krigets gång togs mängder med nya kamouflagemönster fram i en ständig jakt på förbättringar.

De höga officerarna inom SS-VT strävade tidigt efter att motorisera SS-förbanden så fort som möjligt, men Wehrmachts motstånd gjorde materielanskaffningen tog längre tid än önskvärt.

Inom SS-VT och Waffen-SS bar soldaterna ofta regementes- eller divisionsnamnet på en ärmelbindel som var placerad långt ner på vänsterärmen.

Inom Waffen-SS användes ofta föråldrad och erövrad materiel, men allt eftersom kriget led ökade respekten för Waffen-SS elitförband och mot slutet av kriget hamnade nyutvecklade vapen ofta först i Waffen-SS händer.

Utländska frivilliga

Huvudartikel: Utländska frivilliga i Waffen-SS

Det uppskattas att nära två miljoner utländska medborgare tjänstgjorde i den tyska krigsmakten. Inte bara i Waffen-SS utan även den reguljära armén (Heer), Luftwaffe och Kriegsmarine. Kvaliteten på de frivilliga förbanden varierade, en del förband var mycket kompetenta elitförband och andra var mycket dåliga. Uppgifterna om antalet frivilliga går många fall i sär beroende på källa.

Tanken om att värva utländska frivilliga till SS kom från SS-chefen Heinrich Himmler. Redan innan kriget,1938, fastslog han att icke-tyskar med nordiskt ursprung skulle kunna ta värvning i SS. Efter segern över Frankrike 1940 inleddes ett aktivt program för att rekrytera nordiska och germanska frivilliga. Aktiviteten ökade efter Tysklands anfall på Sovjetunionen, Operation Barbarossa, i juni 1941 och propagandan talade om ett korståg mot bolsjevismen. Det lockades också icke-germanska frivilliga som fransmän och spanjorer men de samlades i förband som var underställda den reguljära armén (Heer).

De utländska frivilliga behandlades på ett annat sätt än de tyska. De utsattes för mindre politisk och rasbiologisk utbildning och kontrakten kunde enbart gälla strider på östfronten. Dock var kommunikationen ett problem. Tyska var det gemensamma språket och alla hade inte lika lätt att lära sig ett nytt språk.

Allt eftersom kriget led behövdes nya rekryter. Den rekryteringsansvarige Gottlob Berger tittade nu alltmer på de Volksdeutsche som fanns i olika länder i central- och östeuropa. Dessa var i regel inte lika motiverade som de västeuropeiska frivilliga, även om det fanns väl kämpande förband. Dessutom ebbade strömmen av frivilliga snart ut så de fick förlita sig på värnpliktiga Volksdeutsche som respektive lands regering ställde till förfogande.

Rekryteringsproblemet var ständigt akut och vanliga tyska värnpliktiga började tas ut till Waffen-SS. Nu började man även se slaviska och muslimska frivilliga som en resurs. Stora mängder frivilliga från Östeuropa hade tidigt använts i sekundära roller som till exempel i polisbataljoner eller lägervakter, som arbetare eller förrådstransportörer. Flera stridande förband med östeuropeiska frivilliga sattes upp, men de flesta hade ringa stridsvärde.

Andra världskriget

Enheter från Waffen-SS deltog på alla fronter (förutom i Nordafrika) under kriget, många gånger som så kallade brandkårsstyrkor och sattes in där striderna var som hårdast. Svåra förluster gjorde att förutom frivilliga involverades även vanliga värnpliktiga, före detta matroser som längre hade några skepp att tjänstgöra på, markpersonal från Luftwaffe samt mer eller mindre frivilliga utlänningar.

Förspelet

I mars 1938 annekterade Tyskland Österrike genom att genomföra Anschluss. En motoriserad bataljon ur Leibstandarte deltog i operationen. Senare på hösten gick tyska trupper, varav tre regementen från SS-VT och två bataljoner från Totenkopf, in i Sudetområdet, den tyskbefolkade delen av Tjeckoslovakien. Det blev dock inga stridigheter. Det blev det inte heller när de tyska styrkorna, inklusive SS-regementena, i mars 1939 gick in resten av Tjeckoslovakien.

1939

Den 19 augusti mobiliserades enheter från SS-VT och ställdes under olika reguljära armékommandon. Kriget stod inför dörren och Himmler sade i sitt avskedsanförande till sina soldater:

SS-män, jag väntar mig att ni gör mer än er plikt.–

Den 1 september 1939 startade andra världskriget när tyska styrkor gick in i Polen. SS-VT:s regementen gjorde insatser på olika frontavsnitt. Deras insats var godkänd även om kritik framfördes. Främst var det arméns divisionsbefäl som gav SS-förbanden gott betyg, medan de högre officerarna var negativa.

Efter fälttåget försökte armégeneralerna få SS-VT upplöst, medan Himmler i sin tur ville utöka SS-VT, organisera egna divisioner, under egna befälhavare, med egna understödsvapen och egen underhållstjänst. Hitler valde en medelväg. SS-VT fick bilda divisioner, men de skulle stå under den reguljära arméns befäl i strid.

I början av oktober bildade regementena Deutschland, Germania och Der Führer SS-Verfügungs-Division (som senare kom att utvecklas till Das Reich). Leibstandarte stod utanför divisionen, men blev förstärkt. De båda divisionerna Totenkopf och Polizei bildades också nu. Till armégeneralernas bestörtning bestod nu SS-VT av runt 100 000 man.

1940

I samband med omorganisationen bytte SS-VT 22 april 1940 namn till Waffen-SS.

Leibstandarte, SS-Verfügungs-Division och Totenkopf deltog i fälttåget i väst i maj och juni. De gjorde väl ifrån sig och fick ofta leda anfallen.

Efter Norges kapitulation i juni 1940 beslutades att gränsen mellan Norge och Sovjetunionen skulle skyddas av SS-trupper.

I september gav Hitler sitt godkännande till bildandet av en ny division. Den bildades runt det stridserfarna regementet Germania, men tanken var att divisionen till större delen skulle bestå av nordiska frivilliga från de erövrade länderna. Denna femte Waffen-SS division kom snart att döpas till Wiking.

1941

I april deltog Leibstandarte och Reich som SS-Verfügungs-Division nu döpts om till i fälttåget på Balkan. Framförallt Reich utmärkte sig när en patrull från divisionen genom en bluff erövrade den jugoslaviska huvudstaden Belgrad.

När Sovjetunionen invaderades den 22 juni påbörjades striderna på den front, östfronten, där Waffen-SS skulle göra sig ett namn under resten av kriget.

I september omorganiserades SS-trupperna i norra Norge till en division, 6. SS-Gebirgs-Division "Nord".

1942

Mellan februari och april var Totenkopf en av de divisioner som inringats i Demjanskfickan.

Under den tyska sommaroffensiven, Fall Blau, deltog Wiking . Divisionen var med och erövrade Rostov och framryckte därefter ner i Kaukasus.

Under året sattes även divisionerna Prinz Eugen och Florian Geyer upp. Detta var inledningen av ett frekvent användande av folktyska frivilliga och sedermera värnpliktiga. De beprövade frontdivisionerna Leibstandarte, Das Reich, Totenkopf och Wiking uppgraderades till pansargrenadjärsdivisioner.

1943

De tre elitdivisionerna Leibstandarte, Das Reich och Totenkopf som satts tillsamman i II. SS-Panzerkorps gjorde en betydande insats under slaget om Charkov i februari-mars 1943. Samma divisioner deltog även i slaget om Kursk på sommaren.

Under året började ett flertal nya divisioner bildas.

1944

SS Division Hitlerjugend gör viktiga insatser i Normandie, Frankrike under sommaren.

1945

Förband från Waffen-SS fanns bland de sista försvararna av Berlin våren 1945.

Enheter

Huvudartikel: Lista över enheter i Waffen-SS

De mest kända enheterna inom Waffen-SS är divisionerna. Det fanns 38 numrerade divisioner, men eftersom vissa nummer användes dubbelt blev det totala antalet 42 divisioner. Det ska dock poängteras att många av dessa divisioner inte nådde numerär divisionsstatus. Men även Waffen-SS hade även arméer och kårer, samt diverse mindre förband.

De utländska frivilliga samlades inledningsvis i frivilliglegioner som administrerades av Waffen-SS även om de formellt inte tillhörde SS. Senare kom de utländska frivilliga att ingå i Waffen-SS. Större förband bildades inklusive divisioner och trots att förbandet som helhet var ett utländsk frivilligförband var officerare och högre underbefäl ofta tyska. Det förekom även att ersättningsmanskap till utländska förband var tyskt.

Tjänstegrader

Waffen-SS	Svensk motsvariget

Officersgrader
Reichsführer-SS	- Ingen svensk motsvarighet
SS-Oberstgruppenführer und Generaloberst der Waffen-SS	Generalöverste
SS-Obergruppenführer und General der Waffen-SS	General
SS-Gruppenführer und Generalleutnant der Waffen-SS	Generallöjtnant
SS-Brigadeführer und Generalmajor der Waffen-SS	Generalmajor
SS-Oberführer	Överste av 1. klass
SS-Standartenführer	Överste
SS-Obersturmbannführer	Överstelöjtnant
SS-Sturmbannführer	Major
SS-Hauptsturmführer	Kapten
SS-Obersturmführer	Löjtnant
SS-Untersturmführer	Fänrik

Underofficersgrader
SS-Sturmscharführer	Stabsfanjunkare (förvaltare)
SS-Hauptscharführer	Överfanjunkare
SS-Oberscharführer	Fanjunkare
SS-Scharführer	Sergeant
SS-Unterscharführer	Furir

Underbefäl och meniga
SS-Rottenführer	Korpral
SS-Sturmmann	Vicekorpral
SS-Oberschütze	Menig 1. klassen
SS-Schütze (eller SS-Grenadier, SS-Kanonier, SS-Funker osv. beroende på vapenslag. Även SS-Mann förekom)	Menig
SS-Anwärter	Rekryt
SS-Bewerber	Kandidat

Se även

• Utländska frivilliga i Waffen-SS
• Lista över riddarkorsbärare i Waffen-SS

Källor

• Hitlers utländska divisioner, av Chris Bishop, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, 2007
• Waffen-SS Encyclopedia, av Marc J. Rikmenspoel, Aberjona Press, 2004
• SS-Divisionen Das Reich av Gregory L. Mattson, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, 2007

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Andra världskriget