3. SS-Panzer-Division "Totenkopf"
3. SS-Panzer-Division "Totenkopf" (”Dödskalledivisionen”) var en Waffen-SS-division i fält under andra världskriget. Divisionen är känd för dess symbol och det faktum att de flesta av deras tidiga rekryterade män var SS-Totenkopfverbände (SS koncentrationslägervakter).
Totenkopf divisionen hörde samman med de ”germanska” divisionerna i Waffen-SS. Dessa inkluderade SS Panzergrenadier-Division Leibstandarte Adolf Hitler, SS Panzergrenadier-Division Das Reich och SS Panzergrenadier-Division Wiking.
Innehåll
Divisionsutveckling
- Totenkopfstandarten 1,2,3 – 1937
- SS-Division Totenkopf – 1939
- SS-Panzergrenadier-Division Totenkopf – 1942
- 3.SS-Panzer-Division Totenkopf – 1943
Historia
Efter SS-förbandens insatser under fälttåget i Polen 1939 kom önskemål om bildandet av fler SS-divisioner. I oktober 1939 gav Hitler sitt godkännande till Heinrich Himmler att bilda två nya divisioner. Arméns motstånd var dock hårt, och eftersom den enligt lagen hade rätt att inkalla alla tyska medborgare, fick SS kämpa med att hitta det manskap som behövdes. Det fanns två källor av rekryter som stod under Himmlers direkta kontroll – polisen och koncentrationslägervakterna.
Från början organiserat för att ingå i det väpnade SS, hade Theodor Eickes Totenkopfverbände i realiteten blivit en separat organisation, mycket olik de strängt disciplinerade medlemmarna inom det väpnade SS. Med uppgift att vakta och driva koncentrationsläger var soldaterna inom Totenkopf faktiskt stolta över sina brister i militära discipliner.
Totenkopfs befälhavare Theodor Eicke fick nu uppgiften att omvandla sina tre ursprungliga Totenkopfverbände till en fungerande militär division. Dessa ombildades till motoriserade infanteriregementen. Heimwehr Danzig utgjorde kärnan i det nya artilleriregementet. Dessutom behövdes så pass mycket personal på diverse positioner att Eicke tvingades att hämta rekryter från SS-VT och polisen. I slutet av oktober var divisionen samlad och den militära utbildningen kunde påbörjas. Eicke stegrade snabbt utbildningen och i slutet av november genomförde hela divisionen marscher tillsammans för att träna på att förflytta och samla större förband. Wehrmacht accepterade också motvilligt rekryter från Totenkopf till sina specialistutbildningar.
Eickes största problem var dock bristen på vapen och fordon. Han åkte runt i hela Tyskland och tiggde, bad, lånade och stal ihop utrustning till sin division (förutom artilleri). Samtidigt oroades SS-Standartenführer Cassius Freiherr von Montigny, en av de få högre officerare i Totenkopf som inte hade en bakgrund inom koncentrationslägersystemet, över divisionens militära svagheter. Officerarna saknade tillräcklig kunskap och erfarenhet för att leda större förband och den motoriserade divisionen led brist på dugliga mekaniker. Dessutom saknade soldaterna militär disciplin. Dessa brister arbetade von Montigny med framgång hårt med att rätta till.
I februari 1940 tilldelades Totenkopf sin roll under det kommande fälttåget i väst. De placerades, till Eickes och SS-chefen Heinrich Himmlers stora besvikelse, i 2. Armén en reservarmé bestående av outbildade infanteridivisioner och Totenkopf. De högsta befälen inom Heer litade inte på Totenkopfs militära kapacitet. Men utbildningen fortsatte alltjämt och divisionen gjorde framsteg. I början av april genomförde ett av Totenkopfs infanteriregementen en fullskalig krigsövning inför 2. Arméns befälhavare Maximilian Reichsfreiherr von Weichs som blev imponerad och skrapade därför fram ett batteri tunga 15 cm artillerikanoner.
Frankrike - 1940
Fälttåget i väst inleddes den 10 maj 1940. Totenkopf fanns i reserven men den snabba tyska framryckningen gjorde att den motoriserade divisionen snart släpptes fram. Den 17 maj fick de marschorder och den 19 maj deltog de första soldaterna ur Totenkopf i strid i närheten av Cambrai. Nästa morgon var området rensat och divisionen hade tagit 16 000 fångar tillsammans med ett stort antal vapen och förråd. Totenkopf fick i samma strid sina första 16 stupade.
Snart därefter, skickades divisionen mot den franska kusten och Dunkerque där de allierade började samla ihop sig för en evakuering. Totenkopf deltog i hårda strider mot brittiska förband. I början av juni, 1940, flyttades man till St. Pol. Under den andra halvan av kampanjen användes divisionen till att säkra flankerna, att bekämpa eventuellt motstånd och samla in fångar. När fälttåget i Frankrike var över, skickades divisionen till den spanska gränsen.
Operation Barbarossa
Totenkopf stannade vid den Spanska gränsen ända till april 1941 då den beordrades österut för att som en del av Armégrupp Nord delta i invasionen av Sovjetunionen, Operation Barbarossa. Invasionen inleddes den 22 juni och Totenkopf ryckte fram genom Baltikum och bröt igenom Stalinlinjen i början av juli. Framryckningen fortsatte och i början av augusti lyckades Totenkopf att erövra staden Chudovo vilken låg vid huvudjärnvägen mellan Leningrad och Moskva.
Totenkopf skaffade sig under striderna på östfronten ett gott rykte för sina framgångsrika insatser, men de hade kostat på. Efter att i slutet av september försvarat sig mot kraftiga sovjetiska motanfall vid Lusjno, räknade divisionsbefälhavaren Theodor Eicke med att divisionen förlorat 6 610 man sedan fälttåget startat. Totenkopf var vid det här laget så sliten att den inte kunde göra sig rättvisa i anfallsstrid. När armégruppen började gräva ner sig för vintern bad Eicke om att hans division skulle avlösas för att få vila och kunna ta emot förstärkningar. Begäran avslogs eftersom armégruppen hade inte råd att avvara ett pålitligt och erfaret förband som Totenkopf.
Under vintern 1941/1942 genomförde de sovjetiska styrkorna ett antal offensiver mot de tyska linjerna i den norra delen av fronten. Detta ledde till att större delen av Totenkopf från den 8 februari 1942 inringades i flera månader i den så kallade Demjanskfickan. Under striderna som föregick inringningen tvingades divisionen släppa ifrån sig fem bataljoner till andra frontavsnitt.
När Demjanskfickan väl blivit verklighet delades Totenkopf upp i två Kampfgruppen, under ledning av Theodor Eicke respektive Max Simon och skickades till de mest utsatta platserna i fickan. SS-soldaterna utsattes för hårt tryck, men försvarade hårdnackat sina positioner. De drabbades av svåra förluster men orsakade de sovjetiska anfallsförbanden ännu större förluster. Bland annat utplånades i stort sett en sovjetisk elitdivisionen, 7. gardesdivisionen.
Den 21 april bröts inringningen. Totenkopf tvingades dock kvar vid fronten, men förstärktes med 3 000 dåligt utbildade reservister, men ingen ny tung utrustning. Detta eftersom Reichführer-SS Heinrich Himmler cyniskt nog ansåg divisionen som krossad och planerade för att sätta upp en ny Totenkopfdivision.
Striderna vid Demjansk fortsatte under våren och sommaren 1942. Under den här tiden anslöt sig en liten men inte obetydlig enhet, Frikorps Danmark, till divisionen. Sovjetiska styrkor genomförde i juli och augusti ett flertal större anfall mot Totenkopfs ställningar och förbandet förtvinade allt mer. Den 2 augusti skrev den ställföreträdande divisionsbefälhavaren Max Simon till Eicke att han inte förfogade över mer än 51 officerare och 2 685 soldater för att försvara en 41 kilometer lång frontlinje. Totenkopf förlorade ännu fler soldater innan de den 28 augusti fick order om att lämna fronten för att förflyttas till Frankrike där divisionen höll på att byggas upp på nytt och organiseras som en pansargrenadjärsdivision. Det dröjde dock till oktober innan de sista Totenkopf-enheterna lämnade östfronten.
Charkov och Kursk – 1943
Tidigt i februari 1943 förflyttades SS-Panzergrenadier-Division Totenkopf tillbaka till östfronten för att ingå i Erich von Mansteins Armégrupp Syd.
Divisionen, en del av SS-Obergruppenführer Paul Haussers SS-Panzerkorps, deltog i det tredje slaget om Charkov, vilket hjälpte till att hejda general Konevs offensiv. Under denna period dödades Theodor Eicke när hans flygplan sköts ned. SS-Panzerkorps, där Totenkopf ingick, förflyttades därefter norrut för att delta i Operation Zitadelle, offensiven vid Kursk.
Det var under denna period som 3. SS-Panzer-Regiment erhöll ett kompani tunga Tiger I stridsvagnar. Totenkopf skyddade SS-Panzerkorps vänstra flank, medan Leibstandarte utgjorde täten. SS-Panzer-Regiment 3 avancerade i en Panzerkeil (pansarkil) över den heta och dammiga stäppen. Under eftermiddagen den 12 juli startade ett sovjetiskt motanfall nära byn Andreevka, på södra stranden av Psel, mot ett Panzergrenadier-Regiment och divisionens Stug-Abteilung. Divisionen lyckades hejda anfallet genom att förstöra många T-34 stridsvagnar, men till priset att man förlorade merparten av sina egna fungerande vagnar. Den 14 juli avbröt man på Hitlers order operationen.
Östfronten – 1944
Under 1944 var situationen på östfronten mycket allvarlig. Ryssarna avancerade överallt. På den centrala delen av fronten satte ryssarna under sommaren igång vad som förmodligen var den största offensiven i hela kriget, man skickade hundratals divisioner mot de tyska linjerna, som fick tyskarna att retirera nästan 50 mil på fyra veckor under mycket stora förluster.
Ryssarna närmade sig Warszawa och Totenkopf utkämpade många hårda strider tillsammans med 5. SS-Panzer-Division "Wiking".
Slutet – 1945
Efter detta så retirerade man västerut och slogs vid Budapest och Wien. Divisionen kapitulerade till amerikanarna i maj, 1945 och blev därefter överlämnade till ryssarna, där antingen nackskott eller arbetsläger väntade soldaterna. De få som överlevde återsåg inte Tyskland förrän långt efter kriget år 1955.
Totenkopf
Totenkopf, dödskallen, kom under andra världskriget att bli associerat med nazismen och Tredje riket. Detta är delvis fel, eftersom Totenkopf användes långt före nationalsocialisterna tog makten i Tyskland. De preussiska livgardena, Leib-Hussaren, hade en dödskalle som symbol när de grundades 1741 av Fredrik den store (1712-1786). Dessutom var Totenkopf i Hitlertyskland inget politiskt märke, utan en strikt militär sådan.
Schwarzes Korps, hertig Fredrik Vilhem av Braunschweigs (1771-1815) husarer, började 1809 använda svarta uniformer som utsmyckades med en dödskalle. Deras symboler skilde sig åt: den preussiska dödskallen saknade underkäke medan den i Braunschweig var höjd över benknotorna. Båda dessa typer användes under första världskriget av olika typer av specialförband som pansartrupper och sturmabteilungen (stormtrupper).
Under mellankrigstiden började en del av frikårerna (exempelvis Freikorps Brüssow och Rossbach) använda dödskallar som symbol. Stosstrupp Adolf Hitler (ur vilken SS utvecklades) tog 1923 dödskallen som juli symbol eftersom den kommit att symbolisera motstånd mot Weimarrepubliken och kommunismen. SS använde den preussiska varianten till 1934 då den fick ett nytt utseende som SS kom att använda ända fram till Tredje rikets fall 1945.
Befälhavare
- SS-Gruppenführer Theodor Eicke (1 november 1939 - 7 juli 1941)
- SS-Gruppenführer Matthias Kleinheisterkamp (7 juli 1941 - 18 juli 1941)
- SS-Brigadeführer Georg Keppler (18 juli 1941 - 19 september 1941)
- SS-Obergruppenführer Theodor Eicke (19 september 1941 - 26 februari 1943)
- SS-Brigadeführer Max Simon (26 februari 1943 - 27 april 1943)
- SS-Oberführer Heinz Lammerding (27 april 1943 - 1 maj 1943) (ställföreträdande för Max Simon)
- SS-Oberführer Hermann Priess (1 maj 1943 - 10 oktober 1943) (ställföreträdande för Max Simon)
- SS-Oberführer Hermann Priess (10 oktober 1943 - 20 juni 1944)
- SS-Standartenführer Karl Ullrich (20 juni 1944 - 13 juli 1944)
- SS-Brigadeführer Hellmuth Becker (13 juli 1944 - 8 maj 1945)
Det förekommer i böcker och på internet olika varianter på listan över Totenkopfs befälhavare [1].
Numerär styrka
- Juni 1941 – 18.754 man
- December 1942 – 21.186 man
- December 1943 – 15.415 man
- Juni 1944 – 21.115 man
- December 1944 – 15.400 man
Organisation
- SS-Panzergrenadier-Regiment 5 (ofta felaktigt benämnt "Thule")
- SS-Panzergrenadier-Regiment 6 Theodor Eicke
- SS-Panzer-Regiment 3
- SS-Panzer-Artillerie Regiment 3
- SS-Panzerjäger-Abteilung 3
- SS-Sturmgeschütz-Abteilung 3
- SS-Flak-Abteilung 3
- SS-Werfer-Abteilung 3
- SS-Panzer-Nachrichten-Abteilung 3
- SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 3
- SS-Panzer-Pionier-Bataillon 3
- SS-Dina 3
- SS-Feldlazarett 3
- SS-Kriegsberichter-Zug 3
- SS-Feldgendarmerie-Trupp 3
- SS-Feldersatz-Bataillon 3
Referenser
|
i ämnesportalen om Andra världskriget |
Källor
- Stridsvagnar och dödskallar av major Peter Källoff
- 3.SS-Panzer-Division Totenkopf
- Mann, Dr. C. SS-divisionen Totenkopf. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, 2007
- Axis History Factbook
