SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 11 Nordland

Från Metapedia
(Omdirigerad från AA11)
Hoppa till: navigering, sök

SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 11 Nordland, vilket förkortades AA11, var spaningsbataljonen i Waffen-SS divisionen 11. SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Division "Nordland" under andra världskriget. Det var i denna bataljon de flesta svenska frivilliga Waffen-SS soldater samlades. 28 rikssvenskar och 18 estlandssvenskar tjänstgjorde i bataljonen varav de flesta i 3. kompaniet som dessutom en tid hade en svensk kompanichef, Hans-Gösta Pehrsson.

AA11 bestod av ett stabskompani och fem stridande kompanier och hade som uppgift att spana och genom stridskontakt lösa sina underrättelseuppgifter. Men blev tack vare krigsläget i huvudsak ett rent stridande förband som tack vare sin rörlighet användes som ”brandkårsstyrka” och sattes in på hotade frontavsnitt. Visst genomfördes spaningsuppdrag, men inte i den utsträckning man kan förvänta sig av ett spaningsförband.

AA11 kallades ibland även ”Panzergruppe Saalbach” efter dess befälhavare Rudolf Saalbach när de sattes in i otaliga Kampfgruppen tillsammans med förband ur Wehrmacht.

Efter utbildning och partisanbekämpning i Kroatien sändes bataljonen i december 1944 till norra delen av östfronten. De stred i Ingermanland där de hade svåra förluster. De tyska styrkorna tvingades till reträtt och AA11 stred vid Narva. Sommaren 1944 gjorde AA11 sin största och mest betydelsefulla insats som spaningsförband när de i Lettland spanade i området Dünaburg-Jakobstadt-Riga. Deras insats gav de tyska staberna information om att de sovjetiska styrkorna siktade in sig mot Riga och kunde därigenom organisera ett effektivt försvar.

Under hösten 1944 och i början av 1945 stred AA11 i Kurland innan de med båt evakuerades till Stettin. Därefter stred de i Pommern där de deltog i operation Sonnenwende. Senare deltog de i slaget om Berlin.

Historia

SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 11 Nordland bildades våren 1943 som en del den nya divisionen 11. SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Division "Nordland". Rekryterna i bataljonen var till stor del Volksdeutsche från Rumänien och backades upp av rikstyska befäl och underbefäl. Dessutom var det det i AA11 som några tiotal svenskar placerades. Närmare bestämt i det 3. kompaniet som även kallades "Svenska kompaniet".


Kroatien

Under sensommaren 1943 skulle den nya divisionen fortsätta sin utbildning i ett frontnära område. Ursprungligen var det tänkt att divisionen skulle förläggas på västfronten, men det avvisades av kårbefälet Felix Steiner (division Nordland ingick i III. (Germanische) SS-Panzerkorps). Istället blev Kroatien nästa mål. Den 2 september anlände det första förbandet ur AA11 till Sisak. Den 7 september sattes hela bataljonen i larmberedskap på grund av kuppen mot Mussolini. Dock blev det ingen insats. Dessutom saknade de vid denna tid fortfarande sina fordon. Den 11 oktober förflyttade de sig närmare partisanbehärskade områden och blev en beredskapsstyrka för partisanbekämpning. Uppgiften bestod till stor del att röra sig i området och visa närvaro. Vid samma tid bestämdes att bataljonen skulle utrustas med splitterskyddade pansarskyttefordon, Sdkfz 250, och de blivande förarna skickades till Tyskland för utbildning. I början på november anlände de första vagnarna, men de saknade radioutrustning, en brist som först långt senare fullt ut skulle rättas till.

Den 20 november kom uppgifter om att enheter ur Regiment Danmark i området Glina hade stora problem mot en numerärt överlägsen partisanstyrka. 3. kompaniet fick i uppgift att undsätta danskarna och den svenske frivillige SS-Oberscharführer Walter Nilsson utmärkte sig särskilt.

Oranienbaum

Några dagar senare påbörjades förberedelserna för en förflyttning till östfronten. Men ökad partisanverksamhet gjorde att omgrupperingen tog längre tid än beräknat. Till slut målades dock fordonen vita, vinterutrustning delades ut och järnvägstransporten mot Leningradfronten tog sin början. Mellan den 11 och 17 december anlände AA11s olika kompanier till Tikopis. De åkte därifrån vidare till frontlinjen vid Oranienbaumfickan i Ingermanland där de fick den sista utrustningen förutom radioutrustningen. De tog över ställningar som den spanska Blå divisionen tidigare använt. Den 14 januari 1944 inleddes ett sovjetiskt storanfall och AA11 drogs in i striderna. De olika kompanierna stred till stor del var för sig runt olika byar och AA11 utsågs även till kårreserv och inlemmades i Kampfgruppe Wengler. 2. kompaniet skyddade den 22 januari en retirerande divisions tillbakadragande. Under dessa strider besökte divisionsbefälet Fritz von Scholz kompaniet och kröp mellan de olika grupperna för att ingjuta mod i dem.

Det stod snart klart att de sovjetiska styrkorna inriktade sig mot huvudvägen som gick mellan Volosovo och Narva. AA11 var huvudstyrkan i Kampfgruppe Wengler och den 24 januari sattes hela enheten in i ett anfall mot byn Chjulgjusi. Där upptäckte de stridsvagnar, men dessa sattes inte in i striden. Tyskarna drog sig så småningom tillbaka och spaningsräder visade tydligt att ett sovjetiskt anfall med stridsvagnar var nära förestående. Under natten mot den 26 januari grävde hela bataljonen ner sig i Gubanizy. På morgonen gick larmet när de första sovjetiska stridsvagnarna närmade sig. Av en tillfångatagen sovjetisk löjtnant fick de på eftermiddagen veta att en pansarbrigad om 58 stridsvagnar tillsammans med åtföljande infanteri deltagit i anfallet. Soldater ur AA11 slog ut 34 av dem och skadade ytterligare ett antal och förhindrade därmed ett taktiskt genombrott. AA11 stannade kvar strax öster om Volosovo som var en viktig knutpunkt för de retirerande tyska styrkorna. Det förekom ett antal avvärjande försvarsstrider mot överlägsna sovjetiska förband. Förlusterna blev mycket höga och den 27 januari hade 3. kompaniet inte mer än 25 man i sina led. De andra kompanierna var även de kraftigt decimerade. Striderna fortsatte västerut. Hårda strider förekom vid Opolje och kårbefälet Felix Steiner fick order om att hålla staden Jamburg (idag Kingisepp) med förband ur kåren. AA11 blev ett av de försvarande förbanden men staden föll den 1 februari.

Vid ett senare besök tackade befälhavaren för 227. Infanterie-Division general Wilhelm Berlin AA11 för insatsen i slutet av januari som ledde till att 2-3 tyska divisioner kunde ta sig ur en hotande inringning.

Narva

AA11 grupperade sig längs med Narvalinjen och fick vid upprepade tillfällen slå tillbaka sovjetiska försök att korsa floden och bilda brohuvuden. I början av februari 1944 fick AA11 förstärkningar som till största delen bestod av överlevande från två nästan förintade Luftwaffedivisioner.

Vid kustbyn Mereküla försökte sig sovjetiska förband på ett överraskande landstigningsförsök. De tyska försvararna blev tagna på sängen och fick stora problem och begärde hjälp av AA11 som låg förlagt en bit bort. Den rörliga spaningsbataljonen avvärjde snart faran och fronten började stabiliseras. AA11 placerade inte in i frontlinjen utan behölls bakom linjerna som en slagkraftig och snabb insatsstyrka. Från slutet av februari blev området runt kustbyn Mummassaare bataljonens bas för en lång tid framöver.

Den 24 februari nådde sovjetiska förband fram till Vaivara och hotade att inringa de tyska förbanden vid Narva. Läget var kritiskt och förband ur Nordland bjöd på hårt motstånd. De sovjetiska anfallen mattades av men den 17 mars återkom de med full kraft. Striderna varade i sex dagar.

Fram till slutet av april avdelades kompanierna ur AA11 till otaliga uppdrag vid olika ställen vid fronten, då töväder och kraftigt regn gjorde markförhållandena allt för dåliga för operationer. Både de tyska och de sovjetiska styrkorna passade nu på att återhämta sig och förbereda sig för sommarens operationer. Tjänsten för kompanierna i AA11 under denna var nästan fredsmässig. Permissioner beviljades, vapen och utrustning fick en rejäl översyn. Fordonen målades i sommarkamouflage. Ersättningspersonal anlände och det övades regelbundet.

Sovjetisk sommaroffensiv

I juni 1944 började sovjetiska anfall återigen komma på allvar. De bröt inte igenom, men de tyska stabsofficerarna räknade snart med att få möta en större sovjetisk offensiv. På årsdagen tre år efter Tysklands anfall mot Sovjetunionen, operation Barbarossa, den 22 juni 1944 inleddes den sovjetiska sommaroffensiven operation Bagration. Den 10 juli bröt offensiven igenom skarven mellan de två tyska armégrupperna Nord och Mitt. Vägen till den lettiska huvudstaden Riga låg öppen och armégrupp Nord hotades av inneslutning.

AA11 fick order om att omedelbart embarkera järnvägsvagnar för iltransport till det hotade området. Den 13 juli nådde de fram till Jakobstadt och inledde därifrån spaningsinsatser. De resultat som spaningarna gav gjorde att generalen Phillip Kleffel skickade ett tackbrev där han berömde bataljonens insatser. AA11 var även inblandade i rena stridsuppgifter och förstärkte sitt rykte som en elitenhet. Det hände att sovjetiska förband i klartext skickade varningar över radio till varandra med lydelsen ”Varning! Panzergruppe Saalbach är i antågande!” [1]

Under dessa dagar kom order till AA11 om att pansarfordonen måste skyddas till varje pris. Detta ledde till att soldaterna istället fick strida till fots med svåra förluster som följd. Bataljonen stred i en lång rad byar och orter i Lettland. Till slut bröt den sovjetiska offensiven mot Riga ihop vilket insatserna från AA11 var en starkt bidragande orsak till.

I början av augusti förflyttades bataljonen via järnväg tillbaka till Narvafronten i Estland. Samtidigt lyckades sovjetiska förband väster om Riga nå fram till Östersjön och inringa armégrupp Nord. AA11 fick ersättningspersonal och några dagars vila innan de fick order om att bege sig till området runt Dorpat. De sovjetiska trupperna hade i området helt slagit ut 204. Infanterie-Division och utgjorde ett allvarligt hot. AA11 utkämpade många hårda strider i området och slog tillbaka många sovjetiska anfall. Den 23 augusti kapitulerade Rumänien till Sovjetunionen vilket gjorde de folktyska rumänerna ursinniga och väldigt oroliga för sina familjer och släktingar.

Den 25 augusti började striderna om själva staden Dorpat och på kvällen samma dag tvingades AA11 tillbaka. Striderna fortsatte med bataljonen som brandkårsstyrka som åkte till det ena stället efter det andra. Den 1 september drogs de ur frontlinjen och förflyttade sig norrut igen samtidigt som ersättningspersonal från marinen tilldelades bataljonen. Den 14 september bröt sovjetiska styrkor igenom estniska hemvärnsförband utanför Dorpat och framryckte norrut. Denna framryckning hotade den tyska evakueringen av Estland som skulle påbörjats den 18 september och AA11 fick order om att uppehålla fienden för att skydda evakueringen. När sedan evakueringen satte igång var bataljonen efterpatrull och hade ständig fiendekontakt.

Första Kurlandslaget

AA11 retirerade genom Estland och in i Lettland och fortsatte med sina brandkårsinsatser. Den 10 oktober 1944 lyckades sovjetiska styrkor längre söderut ta sig fram till Ostpreussen och Östersjön. Därmed var hela armégruppen avskuren från Tyskland i den så kallade Kurlandfickan. Den 12 oktober skickades AA11 till området kring Preekuln. Den 15 oktober befann sig divisionen Nordland i försvarsställningar i närheten av Preekuln och utsattes för intensiv artilleribeskjutning samt närstrider när det första Kurlandslaget drog igång. Med nöd och näppe lyckades Nordland tillsammans med 30. Infanterie-Division hålla ställningarna. Den 21 oktober kom en dagorder från armégruppen där det bland annat stod:

“ Vi måste omedelbart uttömma alla resurser för att stärka försvaret. Vi måste skapa ett djup i försvaret, som är oövervinnerligt. Det gäller att bygga, bygga och åter bygga befästningar! Varje soldat, vilken inte står med vapnet i hand i främsta linjen, måste arbeta flera timmar per dag med spaden i hand. ”


Den 24 oktober avbröt de sovjetiska styrkorna sitt anfall. Men spaningsrapporter visade att de sovjetiska styrkorna förberedde sig för nya anfall.

Andra Kurlandslaget

Vilan blev inte lång för soldaterna i AA11. Den 27 oktober 1944 anföll 60 sovjetiska divisioner på nytt i vad som kallas det andra Kurlandslaget. AA11 som var förlagd till reserven kom snart att bli alarmerad då sovjetiska styrkor brutit igenom i skarven mellan två försvarande förband. Bataljonen lyckades med sitt motanfall och kastade tillbaks angriparna. Dagen efter fortsatte striderna och AA11 led svåra förluster. 3. kompaniet fick order om att inta en viktig höjd vid Trekni. De lyckades i en blodig närstrid driva bort de sovjetiska trupperna. Sedan höll de höjden under fyra dagars sovjetiska motanfall. Den femte dagen tvingades 3. kompaniet retirera. Något som gjorde kompanichefen Hans-Gösta Pehrsson vansinnig och beordrade ett omedelbart motanfall. Det sargade kompaniet som enbart kunde ställa upp med tolv man stormade höjden och tog över hundra fångar.

Den 30 oktober deltog delar av AA11 i ett nattligt anfall tillsammans med SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Brigade Nederland för att räta ut frontlinjen och dagen efter gav sig en spaningspatrull ut på ett längre spaningsuppdrag för att reda ut frontlinjens exakta sträckning. Striderna i frontlinjen upphörde nu nästan aldrig men det blev heller inte några genombrott utan det blev ett relativt statiskt ställningskrig. Den 15 december avslutades det andra Kurlandslaget då snöfall och tilltagande kyla lugnade ner fronten.

Tredje & Fjärde Kurlandslaget

Det tredje Kurlandslaget skedde huvudsakligen i andra områden längs frontlinjen så soldaterna i AA11 kunde fira en jul i sina skyttegravar utan några större sovjetiska anfall.

Den 13 januari 1945 blev bataljonen avlöst från den främsta frontlinjen och installerar sig i gynnsamma försvarsställningar inne i och väster om byn Preekuln. De hade där trots de dagliga artilleribeskjutningarna några lugna dagar fram till den 23 januari då en massiv artilleribeskjutning blev upptakten till det fjärde Kurlandslaget. Vid denna tid var det redan bestämt att hela III. (Germanische) SS-Panzerkorps, där divisionen Nordland och AA11 ingick, skulle evakueras från Kurland.

Striderna blev intensiva och de utsattes för kraftiga artilleribeskjutningar. Den tuffa frontsituationen gjorde att de förband som skulle avlösa AA11:s främre stridsställningar vägrade ta sig dit. Dispyten löstes först när frågan nått ända upp på armékårsnivå. AA11 fick av denna anledning ytterligare frontdygn innan de avlöstes och kunde marschera till Libau där båttransporter mot Stettin väntade.

Pommern

Efter evakueringen från Kurland anlände AA11 till Stettin varifrån de placerades i Massow för vila och återhämtning. 3. kompaniet som var det första kompaniet som evakuerades deltog sedan som enda kompani från AA11 i operation Sonnenwende som inleddes den 15 februari 1945. Operationen syftade till att undsätta inneslutna tyska förband och civila i staden Arnswalde och blev en framgång.

Den 28 februari påbörjades en sovjetisk offensiv och dagen efter deltog för första gången de andra fyra kompanierna i bataljonen i strider på tysk mark. Den 2 mars deltog de i försvarsstrider för att hålla vägar öppna för division Nederlands och Regiment Danmarks reträtter. Tidigt på morgonen den 3 mars rullade AA11 in till sin återsamlingsplats i Vossberg. I vad som vid första anblicken verkade som en lugn by kom att bli skådeplatsen för hårda strider där AA11 sannolikt blivit utplånade om de inte fått hjälp av några Kungstigrar. På eftermiddagen tvingades de retirera från Vossberg. Reträtten fortsatte och den 20 mars gick de sista styrkorna ur Nordland över till den västra sidan av floden Oder. Därefter var Oderfronten tämligen lugn i en knapp månad innan den sovjetiska offensiven mot Seelow inleddes. Nordland var vid denna tid tillsammans med Nederland den taktiska reserven för armégrupp Weichsel. Den 17 april fick de order om att röra sig i riktning mot det hotade frontavsnittet vid Seelow-Müncheberg. AA11 och SS-Panzer-Abteilung 11 "Hermann von Salza" samlades i byn Wulkow för ett anfall när plötsligt ett intensivt sovjetiskt raketanfall fullständigt slet upp de tyska förbanden och stoppade anfallet innan det ens hunnit komma igång.

Därefter agerade AA11 än en gång som brandkårsstyrka och ryckte ut till by efter by där de sovjetiska styrkorna var på väg att bryta igenom. Den 20 april samlas bataljonen tillsammans resten av division Nordland och 18. Panzergrenadier-Division för ett större motanfall. Detta blev sista gången AA11 sattes in som ett samlat förband.

Slaget om Berlin

I slutet av april 1945 retirerade division Nordland och därmed AA11 under strid in i Berlin. I de kaotiska striderna där positionerna ständigt ändrades stred AA11 till stor del i tillfälliga stridsgrupper samtidigt som deras SPW:er utgjorde den sista rörliga reserven.

Under natten mellan den 1 och 2 maj genomförde soldater och civila ett antal försök att ta sig över Weidendammer Brücke för att kunna bryta ut ur Berlin. Det blev en massaker och endast ett fåtal lyckades ta sig över. Klockan 05.00 kapitulerade staden, men strider i samband med utbrytningsförsök förekom fortfarande. I gryningen samlade bataljonsbefälet Rudolf Saalbach de officerare och soldater ur AA11 hann kunde hitta, sammanlagt 37 man. Han förklarade att det gemensamma utbrytningsförsöket misslyckades och befriade därmed soldaterna från sin soldated, tog varje man i hand och tackade för dennes insatser och offervilja. Saalbach rekommenderade att de skulle försöka ta sig ur Berlin i smågrupper. Därmed upplöstes de sista resterna av SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 11 Nordland.

Svenskar i AA11

SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 11 Nordland var det förband inom Waffen-SS som samlade flest svenska frivilliga. De flesta svenskarna tjänstgjorde i 3. kompaniet.

Utöver de nedan listade personerna fanns ytterligare 18 estlandssvenskar och tidvis tjänstgjorde även svenska krigskorrespondenter från SS-Standarte Kurt Eggers i bataljonen.

Befälhavare

Organisation

  • Stabskompani
  • 1. kompaniet (Radspähkompanie - pansarbilskompani
  • 2. kompaniet (SPW-Späh-Kompanie - spaningkompani med spaningshalvbandvagnar)
  • 3. kompaniet (SPW-Grenadier-Kompanie - grenadjärskompani)
  • 4. kompaniet (SPW-Schützen-Kompanie - skyttekompani)
  • 5. kompaniet (Schwere Kompanie - tunga kompaniet)

De högdekorerade i AA11

Riddarkors

Förlänat den 12 mars 1944 som SS-Hauptsturmführer och befälhavare för AA11

Förlänat den 12 mars 1944 som SS-Untersturmführer och chef för femte kompaniet

Förlänat den 23 oktober 1944 som SS-Unterscharführer och chef för en kanonvagn ("Stummel") i femte kompaniet

Tyska korset i guld

Förlänat de 30 december 1944 som kompanichef för första kompaniet

Förlänat den 30 mars 1945 som kompanichef för femte kompaniet

Ehrenblattspange des Deutsches Heeres

Förlänat den 25 december 1944 som chef för det tredje kompaniet

Postumt förlänat i början av 1945 som adjutant för AA11

Referenser

  1. ↑ Poller, Herbert. Pansarspaning med Waffen-SS på östfronten. SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 11 "Nordland". Leandoer & Ekholm förlag. 2006. Sidan 108.
  2. ↑ Poller, Herbert. Pansarspaning med Waffen-SS på östfronten. SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 11 "Nordland". Leandoer & Ekholm förlag. 2006. Sidan 162.

Källor

  • Poller, Herbert. Pansarspaning med Waffen-SS på östfronten. SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 11 "Nordland". Leandoer & Ekholm förlag, Stockholm. 2006. ISBN: 91-975894-5-4 (den svenska utgåvan är utökad och kompletterad av Martin Månsson och Lennart Westberg)
Pansar-symbol.jpg
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Andra världskriget
Hämtad från "http://sv.metapedia.org/m/index.php?title=SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung_11_Nordland&oldid=62296"