SdKfz 251
SdKfz 251 (Sdkfz = Sonderkraftfahrzeug) var en bespansrad halvbandvagn för trupptransport som användes av Tyskland under andra världskriget.
Erfarenheterna från spanska inbördeskriget visade att stridsvagnar kunde vara väldigt sårbara i trånga områden som tätorter, skogar, bergspass etc. I sådana situationer var understödsinfanteri vitalt. Den tyske generalen Guderian kom därför med ett önskemål om ett trupptransportfordon för infanteriet. Ett fordon som var snabbt, hade bra terrängegenskaper, där infanteriet om nödvändigt kunde strida från fordonet, och som skulle vara billigt för att lätt kunna byggas i ett stort antal.
I sökandet efter sitt nya fordon förkastade man idén om ett helt bandgående fordon eftersom det skulle bli komplext och dyrt. Ett hjulgående fordon kunde man inte heller ha eftersom de inte har tillräckligt bra terrängegenskaper. Man beslutade sig till slut för att använda halvbandschassit från artilleridragvagnen SdKfz 11.
1939 kom de första exemplaren ut på förbandstester och ett fåtal var i aktion under fälttåget i Polen. Under fälttåget i väst 1940 hade SdKfz 251 börjat komma ut i större antal och antalet vagnar ökade hela tiden, men tyskarna lyckades aldrig tillverka tillräckligt många för att stilla behovet. Cirka 16 000 av alla varianter tillverkades under kriget.
I början av 1941 fick SdKfz 251 namnet Mittlerer Schützenpanzerwagen (medeltung trupptransportpansarvagn) vilket ofta förkortades SPW.
SdKfz 251 gjordes i fyra olika grundmodeller, Ausf (Ausführung). I slutet av 1942 och början av 1943 började Ausf D byggas. Detta utförande hade många förenklade detaljer jämfört med de tidigare modellerna. Detta gjorde att den gick snabbare att bygga och tyskarna byggde fler Ausf D än A, B och C tillsammans. Det tillverkades också en rad olika varianter av SdKfz 251 för diverse specialändamål (se variantlistan nedan). Dessutom var det vanligt med improviserade fältvarianter. Mest kända av dessa improvisationer torde vara varianter där man monterade 28 cm eller 32 cm raketer (Wurfkörper eller mer populärt ”Stuka zu fuss”) längs med sidorna på fordonet.
SdKfz 251 hade i likhet med den mindre halvbandvagnen SdKfz 250 en för klen motor och för tunt pansar. Men den dög alldeles utmärkt i de flesta situationer. SS-Unterscharführer Kaspar Sporck var vagnsbefäl på en Sdkfz 251/9 "Stummel", en halvbandvagn beväpnad med en kortpipig 7,5 cm kanon, i pansarspaningsbataljonen AA11. Hans stridsteknik har beskrivits av SS-Obersturmführer Georg Langendorf: ”Lämnar skyddet under ett kort ögonblick, skjuter med hög eldhastighet i eldstriden, därefter omgruppering alternativt skydd. Metoden har anammats av alla besättningar. Därigenom blir ingen kanonvagn utslagen, trots stora framgångar och trots sitt tunna pansar.”[1]
Efter kriget tillverkades moderniserad modell av SdKfz 251 av Tjeckoslovakien. Denna modell fick beteckningen OT-810.
Varianter
Förutom de nämnda varianterna fanns det prototyper med olikartad beväpning som aldrig nådde någon serieproduktion.
SdKfz 251/1 – grundversionen, trupptransportsvagn för 10 infanterister. Grundbeväpningen var två (avtagbara) kulsprutor.
SdKfz 251/2 – granatkastarvagn, beväpnad med en 8 cm granatkastare.
SdKfz 251/3 – radioutrustad befälsvagn. Denna radiovagn fanns i tre versioner med olika sorters radioutrustning beroende på användningsområde.
SdKfz 251/4 – transport- och ammunitionsvagn för en lätt infanterikanon, en 7,5 cm Infanteriegeschütz 18. Ibland drogs andra vapen som pansarvärnskanoner eller fälthaubitsar.
SdKfz 251/5 – vagn för pionjärplutoner. Utseendet på vagnen kunde variera beroende på vilken uppgift pionjärerna hade.
SdKfz 251/6 – befälsvagn utrustad med radio, kartbord och chiffermaskin (Enigma). Avsedd för divisions-, kår-, och armébefäl.
SdKfz 251/7 – vagn för pionjärplutoner.
SdKfz 251/8 – ambulansvagn som kunde ta fyra liggade eller upp till tio sittande patienter.
SdKfz 251/9 ”Stummel” - stormkanonvagn med en kortpipig 7,5 cm kanon. Dessa skulle ge närstöd åt pansarspaningspatruller.
SdKfz 251/10 – understödsvagn beväpnad med en 3,7 cm pansarvärnskanon Pak 35/36. Dessa vagnar tilldelades plutonsbefäl i pansargrenadjärenheterna.
SdKfz 251/11 – kabelläggare för fälttelefoner.
SdKfz 251/12 – artilleriledningsvagn.
SdKfz 251/13 – artilleriobservationsvagn.
SdKfz 251/14 – artillerilyssningsvagn.
SdKfz 251/15 – artilleriljusidentifikationsvagn.
SdKfz 251/16 – eldkastarvagn beväpnad med två fast monterade eldkastare samt en mindre portabel som kunde användas om vagnen hade svårt att komma åt sitt mål.
SdKfz 251/17 – luftvärnsvagn beväpnad med en 2 cm luftvärnskanon.
SdKfz 251/18 – spanings- och befälsvagn. Karaktäristiskt för denna variant är det stora kartbordet ovanpå förarplatsen.
SdKfz 251/19 – fälttelefonväxelvagn.
SdKfz 251/20 – vagn med IR-strålkastare. Kallades även ”Uhu” (Uv). Dessa tjänstgjorde i team med Pantherstridsvagnar som hade med IR-utrustning. Dessa formationer hade ett stort övertag på fienden i mörkerstrider.
SdKfz 251/21 – luftvärnsvagn beväpnad med 1,5 cm flygplanskulsprutor MG 151 i trippellavettage. Från 1944 användes även 2 cm MG 151.
SdKfz 251/22 – pansarvärnsvagn beväpnad med en 7,5 cm pansarvärnskanon Pak 40. Dessa kom till i slutet av 1944 och början av 1945 som ett närmast desperat drag att öka pansarvärnsförmågan.
SdKfz 251/23 – spaningsvagn beväpnad med en 2 cm kanon. Denna version designades i framåt slutet av kriget och det är osäkert om någon blev byggd.
Referenser
Källor
- Sdkfz 251 half-track 1939-1945 av Bruce Culver & Jim Laurier, Osprey Publishing Ltd, 1998.
- Pansarspaning med Waffen-SS på östfronten. SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 11 "Nordland" av Herbert Poller. Leandoer & Ekholm förlag, Stockholm. 2006. ISBN: 91-975894-5-4 (den svenska utgåvan är utökad och kompletterad av Martin Månsson och Lennart Westberg)
|
i ämnesportalen om Andra världskriget |
