Hans-Gösta Pehrsson

Från Metapedia
Hoppa till: navigering, sök

SS-Hauptsturmführer Hans-Gösta Pehrsson, född 1910, död 16 mars 1974, var en svensk frivillig i Waffen-SS under andra världskriget. Han blev den högst dekorerade och befordrade svensken i Waffen-SS. Pehrsson ledde 3. kompaniet, även kallat "Svenska kompaniet", i 11. SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Division "Nordland"s pansarspaningsbataljon AA11. Han deltog i striderna i Baltikum, Kurland, Pommern och slutligen Berlin. Pehrsson överlevde kriget.

Tidigt liv

Hans-Gösta Pehrsson föddes i Karlskrona och var medlem i Nordisk Ungdom, och när han 1933 flyttade till Danmark gick han med i det danska nationalsocialistiska partiet DNSAP.

Frikorps Danmark

Efter den tyska invasionen av Sovjetunionen sommaren 1941, operation Barbarossa, anmälde sig icke-tyska frivilliga frivilligt för att delta i "korståget mot bolsjevismen". Pehrsson anmälde sig den 21 juli 1941 som frivillig till Waffen-SS. Pehrsson fick först grundutbildning och därefter underofficersutbildning i Posen. Som nybakad SS-Unterscharführer sändes han i maj 1942 till Ilmensjön strax söder om Novgorod. Där blev han chef för en kulsprute- och granatkastarpluton i Frikorps Danmark, som vid denna tid var underställt SS-Division Totenkopf. Pehrsson gjorde gott intryck på sina överordnande och befordrades till SS-Oberscharführer. Under striderna med Frikorps Danmark sårades han och lämnade frontlinjen.

Kompanibefäl

I december 1942 påbörjade Pehrsson officersutbildning på SS-Junkerschule Tölz och utexaminerades i oktober 1943 som SS-Untersturmführer. Därefter blev han plutonsbefäl i 3. kompaniet pansarspaningsbataljonen, AA11, i 11. SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Division "Nordland".

Under striderna i Ingermanland i januari 1944 sårades Pehrsson och fick tillbringa tre månader på sjukhus i Dorpat. Den 19 april 1944 stupade kompanibefälhavaren Walter Kaiser och Pehrsson blev hans efterträdare. En tjänst som han med vissa uppehåll skulle ha resten av kriget. Detta kompani kom av denna anledning ibland att kallas "Svenska kompaniet".

Under det andra Kurlandslaget, hösten 1944, fick Pehrssons kompani order om att inta en för hela försvaret av Kurland väsentlig höjd i närheten av Trekni. De erövrade den och fick order direkt från kårbefälhavaren Felix Steiner om att hålla den. Under hårda och blodiga närstrider höll kompaniet höjden fyra dagar, innan de på den femte blev tvungna att retirera. Pehrsson upptäckte vad som höll på att ske och skrek: "Fega stackare! Gå tillbaka!". Han ledde sedan själv motanfallet. Med endast tolv man återerövrades höjden, och de tog över 100 fångar. Därefter sände Pehrsson en radiorapport till bataljonschefen Rudolf Saalbach, i vilken han förklarade: "Ställningen återtagen, om det inte snart kommer fram en låda snaps, så lämnar vi den igen." Saalbach visste att Pehrsson menade allvar och kom personligen med den begärda lådan snaps. Pehrsson blev för sina och kompaniets insatser dekorerad med Ehrenblattspange des Deutschen Heeres.

Den Svenske uppmärksammar utmärkelsen

Tapperhetsmedalj till Sveaborgsman

Bland de soldater i frivilligdivisionerna 'Wiking' och 'Danmark' [syftar på Nordland, som hade ett regemente som hette just Danmark], som på östfronten tilldelats hederstecken på grund av tapperhet, befinner sig enligt meddelande från Berlin även Obersturmführer Hans-Gösta Pehrsson från Sverige. Persson tillhör SSS liksom de flesta av den lilla grupp svenskar, som ännu kämpa därute och representera Sverige i försvarskampen mot bolsjevismen. Samtidigt med utmärkelsen fick Persson tillsammans med några danska frivilliga omnämnande i tyska arméns hedersblad på grund av särskilt stor tapperhet på slagfältet.

Berlin

I januari 1945 evakuerades 11. SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Division "Nordland" från Kurland. Pehrsson deltog i hårda strider i Pommern och sårades den 8 mars när hans bunker i Altdamm fick en direktträff som dödade flera personer där inne. Pehrsson transporterades till Stettin där han återhämtade sig någon dag innan han återvände till sitt kompani [2]

Den 17 april 1945 blev Pehrsson underrättelseofficer i staben. Under denna tid införlivades han med planerna på att rädda divisionen undan undergång. Divisionsbefälhavaren Joachim Ziegler och kårbefälhavaren Felix Steiners plan gick ut på att samla ihop tillräckligt med bränsle så att divisionen skulle kunna färdas åt nordväst mot de brittiska linjerna. Planen avslöjades, Ziegler avsattes som divisionbefälhavare och Pehrsson skickades till sitt gamla kompani.

Pehrsson ledde kompaniet under de kaotiska slutstriderna i Berlin. Men vid ett tillfälle fick han civilpermission för att ta sig till den svenska legationen för att fråga om de kunde skydda de svenska överlevande. Legationen avböjde.

Under ett misslyckat utbrytningsförsök den 2 maj träffades Pehrssons SPW av fientlig eld. Föraren, Ragnar Johansson, dödades, medan Pehrsson sårad lyckades ta skydd i ett närliggande hyreshus. Han undkom sovjetisk fångenskap och flydde under sommaren ut ur Berlin. Pehrsson lyckades ta sig till sin bostad i Danmark, men arresterades av den danska motståndsrörelsen och utvisades till Sverige.

Soldater i hans kompani har i efterhand beskrivit Pehrsson som en chef som försökte undvika onödiga förluster men har även hävdat att han var äregirig och hänsynslös i vissa situationer. Sommaren 1944 började Pehrsson inse att kriget var förlorat så hjälpte han till eller såg mellan fingrarna när soldater i hans kompani deserterade.

Hans-Gösta Pehrsson avled den 16 mars 1974 i cancer och ligger begravd på Skogskyrkogården i Stockholm.

Minnet av Hans-Gösta Pehrsson

Svensk ungdoms skiva Frihetsmarscher och kampsånger finns bland bonusspåren en ljudupptagning från en jordbunker i Estland 1944 där Hans-Gösta Pehrsson och Karl-Olof Holm berättar en anekdot.

Frihetsrockbandet Fyrdung har även gjort en låt med titeln "Pehrssons kompani" som är tillägnad just Hans-Gösta Pehrsson.

Citat från Hans-Gösta Pehrsson

Utdrag från Pehrssons efterlämnade anteckningar:

Den 20 augusti 1944: Uppsittning! Marsch till Dorpat. Ankomst under kvällen. Följande morgon hänvisad till samarbete med lokalförsvarsförband, cirka 40 kilometer söder om Dorpat. Uppgiften: Upprätthålla kontakten mellan divisionens högra flygel och 11. Infanterie-Division norr om Elva genom spaningspatruller. Helt självständig samverkan med regementeschefen...

Den 22 augusti 1944: En egen spaningspatrull upptäcker fientligt infanteri med pv-pjäser (...) under snabb framryckning längre fram (...) Vid lunchtid rapporterar divisionen att ryssarna tagit en by i vänstra flanken - osäkert, inget stridsbuller. Jag ledde en spaningspatrull med amfibiefordon, blev utsatt för beskjutning från två håll strax hitom byn. Lyckades med konststycket att vända fordonen och återvände utan skador. Byn måste snarast återtagas, innan ryssarna hinner gräva ner sig. Enda möjligheten till detta: Uppsuttet anfall för att utnyttja det även för ryssarna oklara läget. Anfallet påbörjas, från två håll, delvis med oskyddade flanker. Framgångsrikt, enda förlusten: en pv-granat i en av vagnarna, utan personförluster.

Den 22-23 augusti 1944: Det egna infanteriet tillbakarycker mycket omständigt till den nya försvarslinjen. Första etappen: Godset Mooste. På grund av föråldrad befälsföring från regementet tog tillbakaryckningen 15 timmar. 3:e kompaniet utgjorde eftertruppen, förlorade en vagn genom pv-eld, 1:a plutonen blev innesluten, ett skenanfall avlastade och personalen lyckades ta sig ut.

Utdrag ur ett brev Pehrsson skrev till försvarsstaben i Stockholm 1946.

Jag sårades mellan Leningrad och Narva. Sedan var jag oavbrutet i insats vid olika brännpunkter av den baltiska fronten under 1944 tills division Nordland i början på 1945 blev evakuerad från Kurland för ny insats i Pommern. Om den baltiska insatsens art kan nämnas: spaningsuppdrag till ett djup av trettio mil i Lettland och Litauen med kombinerade motoriserade insatser och som infanteri till fots. Flankerande arriärgradesstrider från Narva över Tartu (Dorpat) och Riga till Preekuln i Kurland, varvid en ny insatsmetod för pansarspaningsavdelning kom till användning. Ställningskrig till fots avlöst av motoriserade angrepp i Kurland.

Kommenderingar

Befordringar

Utmärkelser

Referenser

  1. Återgivet i Wallin, Erik. Ragnarök, Nordiska Förlaget, 2004. Sidan 228.
  2. Brev skrivet av Franz Bereznyak, återberättat på http://www.feldgrau.net/forum/viewtopic.php?f=42&t=33642
  3. Poller, Herbert. Pansarspaning med Waffen-SS på östfronten. SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 11 "Nordland". Leandoer & Ekholm förlag. 2006. Sidan 122.
  4. Tieke, Wilhelm (bearbetning av Westberg, Lennart & Månsson, Martin). Division Nordland i strid. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. 2011. Sidan 24.

Källor

Pansar-symbol.jpg
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Andra världskriget