Panzer VI Tiger

Från Metapedia
Hoppa till: navigering, sök

Panzer VI Tiger (PanzerKampfwagen VI) var en tung tysk stridsvagn från andra världskriget. Tigern var en välbepansrad stridsvagn beväpnad med en 88 mm kanon. Från 1942 till krigsslutet 1945 uppgraderades den nästan inte alls och var 1945 inte lika oövervinnelig som den varit tidigare. Tigern var inte tänkt att bli den huvudsakliga stridsvagnen utan var redan från början tänkt som en genombrottsvagn organiserad i självständiga bataljoner. Det producerades 1354 [1]Tigerstridsvagnar mellan juli 1942 och augusti 1944.

En Tiger i Frankrike, mars 1944

Utveckling

Redan innan kriget funderades det på en tung stridsvagn och erfarenheter från kriget skyndade på projektet. Den 26 maj 1941 beordrade Hitler de båda företagen Henschel och Porsche att utveckla prototyper till en tung stridsvagn som skulle vara redo sommaren 1942. Under våren 1942 genomfördes tester med de två prototyperna och Henschel drog det längsta strået. 1 500 stridsvagnar beställdes och produktionen påbörjades.


I Strid

Det tjocka pansaret gjorde att den nästan var oförstörbar på annat än mycket korta avstånd, samtidigt som dess kraftfulla 88 mm kanon kunde slå igenom samtliga fientliga stridsvagnar på långt håll. Vilket gjorde den mycket fruktad. Tigern var dock långsam, klumpig och mekaniskt opålitlig, växellådan var känd för att lätt gå sönder vid oaktsam hantering. En annan konstruktionsbrist var att tornluckan öppnades bakåt. Otto Carius kommenterar "För mig som pansarbefäl var tornluckan det viktigaste. Den hade ju bara kunnat konstrueras av någon som inte hade en aning om pansarstrid, som utgick från att luckan var stängd vid insats."[2] Men i händerna på en skicklig besättning var den ett dödligt vapen som framför allt i bakhåll och defensiva strider kunde ställa till stor skada. Under våren och sommaren 1944 kom den nya tunga sovjetiska stridsvagnen Josef Stalin II ut på slagfälten i öster och eliminerade Tigerns tidigare överlägsenhet. De tyska förlusterna av Tigerstridsvagnar steg nu markant.

Tigerns elddop skedde utanför Leningrad den 29 augusti 1942 och var allt annat än en succé. Terrängen var inte alls lämpad för Tigern men ett framgångsrikt sovjetiskt anfall som på sina ställen brutit igenom de tyska försvarslinjerna gjorde att fältmarskalk Georg von Küchler, befälhavare för Armégrupp Nord, omedelbart ville sätta in de nya Tigerstridsvagnarna i striden. Några dagar tidigare hade de första fyra Tigrarna tillhörande schwere Panzer-Abteilung 502 anlänt till östfronten. Nu beordrades de att medelst järnväg ta sig till staden Mga. När de anlände på morgonen den 29 augusti kom staden och stationsområdet under artillerield och de förflyttade sig till ett skogsområde utanför staden där de förberedde sig för anfall. Under anfallet drabbades tre av vagnarna av tekniska problem och blev stillastående. [3]

De följande striderna vid Leningradfronten var inte heller de framgångsrika och de sovjetiska styrkorna lyckades till och med erövra en vagn.

Men tyskarna lärde sig snart att använda sina Tigerstridsvagnar på ett bättre sätt. Den 7 juli 1943 gick sovjetiskt pansar till anfall vid Psyolknee under slaget om Kursk. En ensam Tiger under SS-Oberscharführer Franz Staudeggers befäl attackerade 50 framryckande T-34:or och slog ut 22 av dem innan resten retirerade. Staudegger förlänades med riddarkorset för sin insats.

Under striderna i Normandie 1944 gjorde SS-Hauptsturmführer Michael Wittmann en remarkabel insats vid Villers-Bocage.

Tigerskräck

De allierade soldaterna utvecklade en ”Tigerskräck” baserad på erfarenheterna av den ”oövervinnliga” Tigern. Under striderna i Tunisien i slutet av 1942 ledde Tigerskräcken ibland till att de då stridsovana amerikanska soldaterna flydde bakåt bara de hörde ljudet av en fientlig stridsvagn. Under striderna i Normandie sommaren 1944 rapporterades att tyskarna hade hundratals Tigerstridsvagnar i området, något som var en kraftig överdrift. I ett försök att bekämpa Tigerskräcken förbjöd den brittiske generalen Bernard Montgomery stridsrapporter som omtalade Tigers effektivitet. Britterna skapade även en tumregel som sade att det krävdes fem Shermanstridsvagnar för att slå ut en Tiger, och då var det troligt att endast en Sherman överlevde striden.

Referenser

  1. Frankson, A & Zetterling, N. Slaget om Kursk. Nordstedts Förlag, 2003. Sidan 271
  2. Pennan & Svärdet: intervju med Otto Carius:"Kriget var ingen förlorad tid, det präglade mig starkt" av Ulf Irheden
  3. Frankson, Anders. Andra världskrigets värstingvagn. Artikel ur Krigens historia, nr 2/2010
Pansar-symbol.jpg
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Andra världskriget