Heinrich Himmler
Heinrich Luitpold Himmler, född den 7 oktober 1900, död den 23 maj 1945, var en tysk nationalsocialist och politiker. Han var riksdagsledamot från 1930, statssekreterare i inrikesministeriet 1936 och inrikesminister 1943-1945.
Innehåll
Uppväxt och tidig karriär
Himmler föddes i en medelklass, konservativ, katolsk familj i München, Tyskland, den 7 oktober 1900. Hans far, Gebhard, undervisade vid Ludwigs akademiska högskola (Gymnasium) i München. År 1913 flyttade familjen Himmler till Landshut, en stad som ligger cirka fem mil nordost om München, i samband med att Himmler senior tog jobbet som biträdande rektor för gymnasiet i Landshut. Som en intelligent ung man med god kapacitet för att organisera, var unge Himmler lidelsefullt patriotisk. Under första världskriget, drömde han om tjänst vid fronten som officer, och genom sin motvilliga fars kontakter, lämnade han skolan för att börja studera som officerskandidat den 1 januari 1918. Den 11 november 1918, innan Himmlers utbildning var fullständig undertecknade Tyskland den vapenvila som skulle göra slut på första världskriget.
Himmler tog studenten i Landshut i juli 1919. Efter de begränsningar som ålagts Tyskland i Versaillesfreden krossade hans förhoppningar om att ansluta sig till armén (Riksvärnet), istället studerade han jordbruk vid Tekniska universitetet i München. Där gick han med i Tysk-nationalistiska student broderskapet och började läsa intensivt om den nationalistiska litteraturen som var populär hos den radikala högern i mellankrigstidens tyska politiska spektrum. När han tog sin universitetsexamen i augusti år 1922, var Himmler en fanatisk nationalist och politisk aktivist.
Efter att ha jobbat som försäljare för en fabrik i Schleissheim, nära München, tog Himmler kontakt med nationalsocialisterna genom SA:s stabschef Ernst Röhm. I augusti 1923 gick han med i NSDAP, till vilken han hängav sin karriär efter att han slutat sitt jobb en månad senare. Den 9 november, 1923, marscherade Himmler med Hitler, Röhm, Hermann Göring och andra nationalsocialistiska ledare i Ölkällarkuppen mot den tyska regeringen.
Arbetslös och villrådig efter den misslyckade Ölkällarkuppen fick Himmler arbete som sekreterare och personlig assistent till Gregor Strasser, som Hitler utsåg till rikspropagandaledare för NSDAP 1926. Himmler byggde också sitt eget rykte i partiet som talare och organisatör. Hans tal innehöll främst följande teman: rasmedvetande, kulten kring den tyska rasen, behovet av tysk expansion och bosättningar, och kampen mot Tysklands eviga fiender. Dessa "eviga fiender" var judiskt kapital, marxismen (det vill säga, socialism, kommunism och anarkism), den liberala demokratin och de slaviska folken. Medan han byggde upp sin politiska rykte, fann han tid, 1928, för att gifta sig med Margarete Siegroth, som födde honom en dotter, Gudrun, 1929.
Karriär inom SS
Den 6 januari, 1929, utsåg Adolf Hitler, Himmler till Reichsführer för SS. SS, som år 1929 uppgick till 280 män var underordnade SA och hade två huvudsakliga funktioner: att tjäna som livvakter för Hitler och andra nationalsocialistiska ledare och att övervaka abonnemang för den nationalsocialistiska tidningen Völkischer Beobachter. Från denna obetydliga början uppfattade Himmler en möjlighet att utveckla en elitkår inom NSDAP. Vid den tid då NSDAP tog makten i januari 1933, var SS antal lite mer än 52,000. Himmler införde också två viktiga funktioner för SS som gällde det nationalsocialistiska partiets långsiktiga huvudmål för Tyskland: den inre säkerheten och ansvaret för nationens rasrenhet.
Efter att SS i april 1931 utsetts till att krossa ett uppror i Berlin från SA mot Hitlers ledarskap (vilket inspirerade till SS:s motto, "Min ära heter trohet"), skapade Himmler säkerhetstjänsten (Sicherheitsdienst, SD) under sommaren 1931 . SD höll koll på Hitlers motståndare inom partiet och samlade information om ledare och aktiviteter för andra politiska partier, liksom för statliga tjänstemän, både på federal och lokal nivå. I augusti 1934 meddelade NSDAPs biträdande Führer Rudolf Hess att SD skulle hädan efter vara den enda politiska byrån för underrättelseinhämtning och utvärdering i Tredje riket.
På 1931 års sista dag etablerade Himmler också ett Ras och Utvärderingskontor (Rasse-und Siedlungsamt) inom SS för att bedöma ansökningar för SS-män som vill gifta sig enligt en nytt intern "Äktenskapssdekret" De experter som utvecklades i denna roll för att upprätthålla rasrenheten inom SS skulle i krigstid avgöra huruvida en person var "tysk" eller inte. På ett minimum, innebar ett positivt bestämmande jobb och bättre ransoner i de tysk-ockuperade territorierna under andra världskriget, i värsta fall kunde beslutet om etnicitet vara ett beslut om liv och död.
Under de fem år efter det att nazisterna tog makten i januari 1933, byggde Himmler upp en oantastlig ställning för SS genom att ta kontroll över den tyska polisen. Den 9 mars 1933 utsågs han till provisorisk president för polisen i München. Tre veckor senare blev han högsta befälhavare för bayerska politiska polisen. I slutet av 1934 sökte och fick Himmler befälet över statens politiska polismyndigheter i Tyskland, och hade samlat dem inom en enda ny myndighet i Berlin, den hemliga statspolisen (Geheime Staatspolizei, Gestapo).
Raspolitik
Från början av hans karriär som Reichsführer i SS införde Himmler principen om rasligt urval och speciella giftermålslagar som skulle säkerställa en systematisk framavling av människor av "högt värde". Hans främjande av utomäktenskapliga barn genom att etablera en statlig mänsklig barnalstringsfarm, som man kallade Lebensborn, där bland andra unga flickor tack vare sina perfekta nordiska drag kunde fortplanta sig med SS-män, och barnbördshusen hade en markant högre standard än andra barnbördshus i det tyska riket. Även vissa gifta kvinnor fick medverka i programmet och föda sina barn genom avelsgårdarna. Lebensborn återspeglade Himmlers besatthet av att skapa en ras av "övermänniskor" med hjälp av avel. Himmlers beryktade fortplantningsbeslut den 28 oktober 1939 för SS-organisationen sade att: "det kommer att bli tyska kvinnors, av rätt härstamning, upphöjda uppgift att, inte lättsinnigt, utan med ett djupt moraliskt allvar bli mor till barn med soldater på väg ut i strid", och hans krav på att krigshjältar borde få ha en extra fru uttryckte samma vilja. Alla kvinnor och män som ingick i Lebensbornprogrammet kontrollerades noggrant flera generationer tillbaka av Schutzstaffeln.
Kriget
År 1943 utnämndes Himmler till inrikesminister och ersatte Wilhelm Frick, med vilken han hade haft en del dispyter med det senaste årtiondet. Efter 20 juli-attentatet mot Adolf Hitler utsågs Himmler till befälhavare för Ersatzheer (ersättnings- och utbildningsförbanden inom den tyska armén, Heer)
Men Himmlers imperium började falla sönder inifrån och var under attack utifrån. Försvagad på alla fronter, attackerades han efter 1944 av Martin Bormann, som försökte att återuppliva partiorganisationen som en rival till SS. Bormann segrade i april 1945, när Hitler beordrade Himmlers arrestering eftersom han hade försökt att mäkla fred med de allierade.
Himmler blev i slutet av januari 1945 utsedd till befälhavare för Armégrupp Weichsel. Detta trots bristande militär erfarenhet och kompetens. Befälhavaren för 9. Armee Theodor Busse konstaterade torrt att "Himmler var inte rätt man för jobbet." Himmler hade dessutom en tendens att sjukskriva sig när arbetet blev besvärligt och till slut dök han nästan aldrig upp i sitt högkvarter [1]. Den 20 mars ersattes Himmler av generalöversten Gotthard Heinrici.
Fredsförhandlingarna
Vintern 1944-45, uppgick Himmlers Waffen-SS till 910.000 medlemmar, med Allgemeine-SS (åtminstone på papperet) med ett medlemskap på nästan två miljoner. Men i början av 1945 Himmler hade förlorat tron på tysk seger, troligen delvis beroende på hans diskussioner med sin massör Felix Kersten och Walter Schellenberg. Han insåg att om den nationalsocialistiska regimen skulle överleva, behövde man söka fred med Storbritannien och USA. Han trodde också att Hitler omöjliggjort det för honom att styra riket genom att förbli i Berlin för att personligen leda försvaret av huvudstaden mot den avancerade Röda armén.
I detta syfte kontaktade han greve Folke Bernadotte av Sverige vid Lübeck, nära den danska gränsen. Han representerade sig själv som den provisoriska ledaren för Tyskland, och berättade för Bernadotte att Hitler skulle säkerligen vara död inom två dagar. Han bad Bernadotte berätta för general Dwight Eisenhower att Tyskland ville sluta fred med väst. Himmler hoppades därefter att britterna och amerikanerna skulle strida emot Sovjet tillsammans med resterna av Wehrmacht. På Bernadottes begäran gjorde Himmler sitt anbud även skriftligt.
På kvällen den 28 april, visade BBC en rapport från nyhetsbyrån Reuters om Himmlers försök till förhandlingar med de västallierade. När Hitler fick veta om nyheten, blev han rasande. Några dagar tidigare hade Hermann Göring bett Hitler om tillstånd att ta över ledarskapet för riket - en handling som Hitler tolkade som ett krav på hans avgång eller ett kuppförsök. Men Himmler hade inte ens brytt sig om att begära tillstånd. Nyheten tog också Hitler hårt eftersom han hade länge trott att Himmler var hans mest lojala tjänsteman, "den trogne Heinrich". Efter Hitler lugnat ner sig, sade han till dem som fortfarande var med honom i hans bunker att Himmlers handling var den värsta handling av svek han någonsin upplevt.
Himmlers förräderi, tillsammans med rapporter att sovjeterna var bara 300 meter från kansliet, tvingade Hitler att skriva sitt testamente. I testamentet, skrivet dagen innan han begick självmord, förklarade han Himmler och Göring som förrädare. Han frånsade även Himmler alla hans parti och statsuppdrag: Reichsführer-SS, chef för den tyska polisen, ledamot av Tyska Nationsföreningen, rikets inrikesminister, överbefälhavare för Volkssturm (folkresningen mot fienden) och överbefälhavare för hemmaarmén. Slutligen, uteslöt han Himmler ur NSDAP och beordrade hans gripande.
Himmlers förhandlingar med greve Bernadotte hade misslyckats. Han gick till amiral Karl Dönitz, som då var befälhavare alla tyska styrkor i norra delen av den västra fronten i närheten av Plön. Dönitz skickade iväg Himmler, och förklarade att det inte fanns någon plats för honom i den nya tyska regeringen.
Himmler vände sig då till amerikanerna som avhoppare, och kontaktade Eisenhowers högkvarter och förkunnade han skulle överlämna hela Tyskland till de allierade om han slapp åtal. Han bad Eisenhower att utnämna honom till ”minister för polisen" i regeringen för Tyskland efter kriget. Han funderade över hur han skulle hantera sitt första möte med högkvarterets, ”Den allierade expeditionskåren” (SHAEF), befälhavare och om han skulle göra den vanliga Hitlerhälsningen eller skaka hand med honom. Eisenhower vägrade dock att ha något att göra med Himmler, som senare förklarades som krigsförbrytare.
Självmordet
Heinrich Himmler flydde Berlin efter Tysklands kapitulation i förklädnad av en avskedad Gestapoagent med mustaschen bortrakad och en lapp för ögat.
Efter att ha blivit tillfångatagna av de allierade den 22 maj, 1945, begick Himmler självmord påföljande dag genom att bita i en cyanidkapsel som han hade gömt i sin mun. Läkarna försökte få bort giftet från magen genom att få honom att kräkas, men utan framgång. Kort efteråt blev Himmlers kropp begraven i en omärkt grav utanför Lüneburg. Den exakta placeringen av graven förblir okänd.
Familjeliv
Den 3 juli, 1928, gifte sig Himmler med Margarete Siegroth. Under den här tiden arbetade Himmler som hönsfarmare. Hon födde deras enda barn, Gudrun, den 8 augusti, 1929. Himmler avgudade sin dotter och kallade henne "Puppi" (dockan). Margarete adopterade senare en son, i vilken Himmler inte visade något intresse. Heinrich och Margerete separerade 1940, utan att söka skilsmässa. Vid den här tiden inledde Himmler ett förhållande med sin sekreterare, Hedwig Potthast, som lämnade sitt jobb 1941 och blev hans älskarinna. Han fick två barn med henne - en son, Helge (född 1942) och en till dotter, Nanette Dorothea (född 1944).
Himmler var väldigt intresserad av jordbruk och "tillbaka till naturen" rörelsen. Han och hans fru hade idéer om ett liv på landet. Han gick med i Artamanensällskapet, en slags idealistisk "tillbaka till naturen" ungdomsgrupp, men som blandade detta med rasideologi. Han blev en av ledarna för denna rörelse. Genom denna rörelse mötte han också Rudolf Höss, som senare skulle styra över Auschwitz, och Richard Walther Darré, som senare skulle arbeta i RuSHA (rasutvärderingskontoret) inom SS.
Gudrun Himmler
Gudrun Himmler var sin pappas ögonsten även efter att hans tidigare äktenskap började knaka i fogarna. Han överöste henne med presenter och kallade henne "dockan". Gudrun var ett föredömligt barn och hon besökte även Dachaus koncentrationsläger med sin far. Att Gudrun var hans favorit visar exemplet i hennes dagbok från kriget som hon skrev när hon var 12 år och hennes pappa "skämde bort " henne med en dagsutflykt till ett av koncentrationslägren. Gudrun skriver: "I dag åkte vi till SS koncentrationsläger vid Dachau. Vi såg allt vi kunde. Vi såg trädgårdsarbetena. Vi såg päronträden. Vi såg alla tavlor som fångarna målat. Underbart. Och efteråt hade vi mycket att äta... det var väldigt trevligt."[2]
Även efter kriget visade Gudrun Himmler (idag Burwitz) lojalitet mot sin far. Hon förklarar: "Vad som än sägs om min pappa, vad som än skrivs i framtiden om honom - han var min far, den bästa pappa jag kunde ha, jag älskade honom och det gör jag fortfarande."[3]
Gudrun Himmler avled 24 maj 2018.[4]
Kommenderingar (ej komplett)
Himmler hade flera poster samtidigt.
- Reichführer-SS (chef för hela SS) (6 januari 1929 – 29 april 1945) avskedad
- Chef över det tyska polisväsendet (17 juni 1936 – 29 april 1945) avskedad
- Chef för Hauptamt Volksdeutsche Mittelstelle (7 oktober 1939 – 29 april 1945) avskedad
- Inrikesminister (24 augusti 1943 – 29 april 1945) avskedad
- Befälhavare för Ersatzheer (ersättnings- och utbildningsförbanden inom den tyska armén, Heer) (20 juli 1944 – 29 april 1945) avskedad
- Befälhavare för Oberbefehlshaber Oberrhein (Armégrupp Oberrhein) (2 december 1944 – 23 januari 1945)
- Befälhavare för Armégrupp Weichsel ((24 januari) 28 januari 1945 – 20 mars 1945)
|
i ämnesportalen om Tredje riket |
Se även
Referenser
- ↑ Sennerteg, Niclas. Nionde arméns undergång. Historiska Media. 2007. Sidan 30
- ↑ http://www.ww2incolor.com/forum/showpost.php?s=c8d1080a624dd5411bdc13a827b6f1ff&p=85476&postcount=56 The Times: Foreign News, lördag, 18 april 1998
- ↑ http://www.ww2incolor.com/forum/showpost.php?s=c8d1080a624dd5411bdc13a827b6f1ff&p=85477&postcount=57
- ↑ Spiegel: Himmlers Tochter "Püppi" - Nazi bis zuletzt
