Erik Dahlin

SS-Schütze Erik Dahlin, född den 19 februari 1918, död den 1 augusti 1942, var en svensk frivillig i Waffen-SS.

Uppväxt

Erik Dahlin växte upp som äldsta barnet under fattiga förhållanden i Borås. Hans pappa dog som 34-åring i tuberkulos och hans mamma Elin stod ensam med tre söner. Dahlin bodde periodvis hos morföräldrarna för Elin hade inte ekonomisk förmåga att försörja alla sina tre barn. I tonåren arbetade han på diverse ströjobb innan han som 15-åring, december 1933, sökte in till Skeppsgossekåren. Men han trivdes inte speciellt bra utan han rymde tillsammans med en kamrat. De åkte dock fast och fick tillbringa 10 dagar i arresten i augusti 1934. I början av 1935 beviljades han avsked och flyttade hem till Borås.

I Borås påbörjades Dahlin en kriminell karriär med en inbrottsserie som avslutades några veckor senare när han åkte fast. Erik dömdes till fem månaders villkorligt straffarbete med en prövotid på tre år. Efter frigivningen arbetade han på diverse tillfälliga ströjobb, men dåliga tider gjorde att han även gick arbetslös.

Finska vinterkriget

När finska vinterkriget bröt ut anmälde sig Dahlin som frivillig och tillhörde en av de första kontingenterna till Haparanda dit han kom den 28 december 1939. Han skrevs dagen efter in som menig signalist i Svenska frivilligkåren. Den 17 mars 1940 transporterades han till ett krigssjukhus i Bastuträsk för att vårdas för sina frostskador. Näsan och hans högra hand hade förfrusit. När han lämnade Svenska frivilligkåren fick han vitsord 3 i betyg (det högsta betyget var 3+).

Waffen-SS

Den 22 juni inleddes det tyska anfallet mot Sovjetunionen, Operation Barbarossa, och två dagar senare reste Dahlin till Norge tillsammans med Kurt Lundin och Georg Roos för att gå med i Waffen-SS. Dahlin godkändes och den 15 juli 1941 anlände han till SS-Ausbildungslager Sennheim. En annan svensk SS-frivillig, Elis Höglund, träffade Dahlin i Sennheim och berättar följande om honom:

“

Vi bodde i samma logement och hade sängarna bredvid varandra. Och han var verkligen urtypen för en militär. Han var stark och hade en jävla vilja. Han skötte tjänsten till punkt och pricka. Man kan ta hans perfekta sängbäddning som en symbol. Han var begåvad. Lärde sig snabbt. Han fick aldrig någon anmärkning på sig. Erik var en pålitlig kamrat, han skulle utan vidare offrat livet för mig. Men någon nationalsocialist var han inte, möjligen sympatiserade han med nazismen men det vet jag egentligen inte. Det blev inte så mycket sagt om det där mellan oss. Erik pratade mest om sina kvinnor.

”

Utbildningen förflyttades till Klagenfurt i Österrike och riktade in sig på den kommande fronttjänsten. Dahlin utbildades till kulspruteskytt.

Den 12 februari 1942 lämnade Dahlin Klagenfurt och avreste till Amwrosiewka i Ukraina, en resa som tog tre veckor. Väl framme hamnade han i divisionen Wiking, närmare bestämt i andra kompaniet i regementet Nordland.

Sommaren 1942 rullade tyskarnas stora offensiv, Fall Blau, igång och i slutet av juli gick Dahlins kompani i täten för framryckningen. Hans kompanikamrat, norrmannen Svein Lothe, berättar:

“

Vi körde efter ryssarna med en väldig fart, staben hann inte med. Där det fanns ryska soldater i byarna körde vi bara runt dem. Kvällen innan Erik stupade hde vi stannat till vid en rysk fältflygplats vid Jegorlykskaja och jag minns att kompanichefen skällde på oss för att vi hade ställt lastbilarna för tätt. Men där satt vi och spisade ägg som vi hade kommit över. Vi hörde bomber i närheten men vi hade det hyggligt, det var fest.

”

Tidigt nästa morgon den 1 augusti beordrades uppsittning och framryckningen fortsatte.

“

Vi körde framåt i ett hav av ryska flyktingar när vi plötsligt observerade tre flygplan på hög höjd. Sedan hörde vi vinandet från fallande bomber och såg att det var våra egna plan. Erik och jag kastades av en tryckvåg av lastbilen och vi tog skydd bakom varsitt hjul. Jag uppfattade fyra bomber som föll runt omkring lastbilskolonnen och en mitt i. Den känslan det var att ligga bara några meter från nerslagen och bara vänta på att få bomber i ryggen kan inte beskrivas.

”

När röken lagt sig bars en dödlig sårad Erik Dahlin iväg till närmaste förbandsplats. Vid denna händelse stupade sammanlagt nio soldater.

Dödsbudet

Den 2 oktober fick Eriks mamma Elin ett handskrivet brev från kompanichefen Herbert Pässler:

“

I fält, augusti 1942 Ärade Fru Dahlin! Jag har den svåra plikten att behöva meddela Eder, att Eder son Erik Dahlin stupat den 1. augusti -42 ungefär kl. 5 på morgonen vid ett bombangrepp på vår vagnskolonn av fientliga flygare vid Jegorlykskaja i Sydryssland (ungefär 80 km. sydost om Rostow). Eder sons död har djupt gripit mig såsom hans kompanichef, och jag kan så väl förstå, hur stor Eder sorg måste vara, när Ni får erfara om Eder sons död. Till att börja med kommer tanken härpå att synas Eder omöjlig att bära, att detta är en oersättlig förlust för Eder. Men jag ber Eder försöka tänka därpå, att Eder sons liv kröntes med den största uppfyllelse, som över huvud taget gives. Han har offrat sitt liv för andra, för sin hembygd, på det att icke också där kriget skulle intränga, att fred skulle råda där. Erik var en trogen och tapper man. Han har uppfyllt sin plikt in i det sista. Han är begraven i Jegorlykskaja (vid Ataman-stationen). En skiss över gravens läge tillsändes Eder senare. Förmodligen kommer emellertid Eder sons stoft att förflyttas till en SS hjältekyrkogård. Det finns inga efterlämnade tillhörigheter. Skulle några sådana senare komma fram, skola de tillsändas Eder. Ännu en gång uttryckande mitt djupa deltagande sänder jag Eder mina hjärtliga hälsningar.

”

Källa

• Såsom en brinnande eld av Torkel Ivarsson, Borås Tidning Förlag, 2003

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Andra världskriget