11. SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Division "Nordland"
11.SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Division "Nordland" var en division inom Waffen-SS under andra världskriget. Nordland hade ett betydande inslag av skandinaviska frivilliga, men bestod till största delen av tyskar och Volksdeutsche (folktyskar) från Rumänien. Divisionen bildades 1943 och stred efter utbildning på östfronten. Divisionen deltog under striderna i Ingermanland i början av 1944 och sedan vid Narva där de deltog i det blodiga slaget vid Tannenberglinjen. Sedan deltog de i de första Kurlandslagen innan divisionen evakuerades till Pommern. Nordland deltog i operation Sonnenwende och under slaget om Berlin.
Innehåll
Divisionsutveckling
- Kampfverband Waräger (februari 1943)
- Germanische-Freiwilligen-Division (februari 1943 - april 1943)
- SS-Panzergrenadier-Division 11 (Germanische) (april 1943 - juli 1943)
- 11. SS-Panzergrenadier-Freiwilligen-Division Nordland (juli 1943 - oktober 1943)
- 11. SS-Panzergrenadier-Division Nordland (oktober 1943 - maj 1945)
Historia
Bildande och Kroatien
11.SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Division "Nordland" bildades under våren och sommaren 1943. Stommen för den nybildade divisionen var Regiment Nordland som hade förflyttats från division Wiking. I Nordland samlades de danska frivilliga i SS-Panzer-Grenadier-Regiment 24 "Danmark", de norska frivilliga i SS-Panzer-Grenadier-Regiment 23 "Norge" och de svenska frivilliga i spaningsbataljonen SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 11 Nordland. Nordland bestod 1943-1944 till 10% av skandinaviska frivilliga resterande var frivilliga rikstyskar från Hitlerjugend eller RAD samt Volksdeutsche (folktyskar) från Rumänien. Dessutom rekryterades specialpersonal från andra divisioner som användes som instruktörer
Under sensommaren 1943 skulle den nya divisionen fortsätta sin utbildning i ett frontnära område. Ursprungligen var det tänkt att divisionen skulle förläggas på västfronten, men det avvisades av kårbefälet Felix Steiner (Nordland var en del av III. (Germanische) SS-Panzerkorps). Istället blev Kroatien nästa mål. I Kroatien ägnade sig divisionens förband vid sidan av grundutbildningen åt partisanbekämpning.
Till östfronten och Narva
I mitten av december 1943 förflyttades divisionen till norra delen av östfronten, till positioner vid Oranienbaumfickan. Den 14 januari 1944 påbörjades en storskaligt sovjetisk offensiv som avslutade den tyska belägringen av Leningrad. Divisionen trycktes tillbaka mot Narva som var en viktig strategisk stad tack vare sitt läge som infallsport till Baltikum. Där inlemmades divisionen i försvarslinjen längs floden Narva, Panterlinjen, och slog tillbaka ett antal sovjetiska anfall.
Den 24 februari nådde sovjetiska förband fram till Vaivara och hotade att inringa de tyska förbanden vid Narva. Läget var kritiskt och förband ur Nordland bjöd på hårt motstånd. De sovjetiska anfallen mattades av och det blev lugnt till den 17 mars då de sovjetiska anfallen återkom med full kraft. Striderna varade i sex dagar.
Fram till slutet av april genomfördes hårda strider på olika ställen vid frontlinjen, men utan några ordentliga genombrott. Då de sista resterna av vintern försvann vid töväder och kraftiga regn som gjorde markförhållandena allt för dåliga för operationer. Både de tyska och de sovjetiska styrkorna passade nu på att återhämta sig och förbereda sig för sommarens operationer.
Tannenberglinjen
I juni 1944 började sovjetiska anfall återigen komma på allvar. De bröt inte igenom, men de tyska stabsofficerarna räknade snart med att få möta en större sovjetisk offensiv. På årsdagen tre år efter Tysklands anfall mot Sovjetunionen, operation Barbarossa, den 22 juni 1944 inleddes den sovjetiska sommaroffensiven operation Bagration.
Den 24 juli 1944 inledde 3:e baltiska armén en offensiv vid Narvalinjen. Tyskarna var tvungna att förkorta frontlinjen och drog sig tillbaka till Tannenberglinjen. Under striderna där blev divisionsbefälet Fritz von Scholz så svårt sårad att han avled den 28 juli. Joachim Ziegler ersatte. Striderna vid Tannenberglinjen har i efterhand har beskrivits som det blodigaste slaget på estnisk mark[1]. Striderna blev intensiva och förlustrika, men de sovjetiska styrkorna lyckades inte med att bryta igenom. Överkommandot,O.K.W. meddelade den 1 augusti:
| “ | I området Narva har det fientliga storanfallet avbrutits på grund av fiendens höga förluster. Svaga anfallsförsök misslyckades. III./ (germ.) SS-Panzer-Korps under ledning av SS-Obergruppenführer Felix Steiner med de germanska Freiwilligen-Division SS Nordland och SS-Nederland, den 20. Estnische SS-Freiwilligen-Division, 11. Ostpreussische Infanterie-Division, såväl som de på landfronten insatta enheterna ur Kriegsmarine, artilleri, raketartilleri har haft stor del i den framgångsrika avvärjningen av de sovjetiska storanfallen under de senaste dagarna. | ” |
Den 18 september lämnades dock Tannenberglinjen och Nordland retirerade genom Estland in i Lettland. För att säkra reträtten som utkämpades det defensiva Slaget vid Baldone i slutet av september där förband ur divisionen deltog.
Kurland
Den 10 oktober 1944 lyckades sovjetiska styrkor längre söderut ta sig fram till Ostpreussen och Östersjön. Därmed var hela armégrupp Nord avskuren från Tyskland i vad som kom att kallas Kurlandfickan. Den 13 oktober inleddes det sovjetiska anfallet, första Kurlandslaget, för att krossa fickan. Den 15 oktober befann sig Nordland i försvarsställningar i närheten av Preekuln och utsattes för intensiv artilleribeskjutning samt närstrider. Med nöd och näppe lyckades de tillsammans med 30. Infanterie-Division hålla ställningarna. Den 24 oktober avbröt de sovjetiska styrkorna sina anfall.
Under andra Kurlandslaget rapporterade Nordland under de två första dagarnas strider ovanligt höga förluster vilket visar på intensiteten i striderna.
Vid denna tid bestämdes det att hela III. (Germanische) SS-Panzerkorps, där divisionen Nordland ingick, skulle evakueras från Kurland.
Pommern
I januari 1945 evakuerades division Nordland med båt från Kurland till Stettin. I Pommern deltog divisionen i operation Sonnenwende som tjuvstartade den 15 februari när förband ur Nordland började framrycka. Operationen syftade till att undsätta inneslutna tyska förband och civila i staden Arnswalde och blev en framgång.
Efter operation Sonnenwende påbörjade sovjetiska styrkor en offensiv som tvingade Nordland västerut. Striderna var intensiva och förlustrika. Divisionen etablerade i mitten av mars ett brohuvud i Altdamm, öster om Stettin, vilket var det sista tyska brohuvudet öster om floden Oder. Men på Adolf Hitlers order evakuerades brohuvudet och den 20 mars gick de sista styrkorna ur Nordland över till den västra sidan av Oder. Därefter var Oderfronten tämligen lugn i en knapp månad medan de slitna sovjetiska trupperna omgrupperade för sin kommande offensiv mot Seelow. Nordland var vid denna tid tillsammans med division Nederland den taktiska reserven för armégrupp Weichsel. Adolf Hitler hade höga tankar om denna reserv men det var en svårt sargad division Nordland som inte hade närheten av sin forna slagkraft. Den 17 april fick de order om att röra sig i riktning mot det hotade frontavsnittet vid Seelow-Müncheberg. SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 11 Nordland och SS-Panzer-Abteilung 11 "Hermann von Salza" samlades i byn Wulkow för ett anfall när plötsligt ett intensivt sovjetiskt raketanfall fullständigt slet upp de tyska förbanden och stoppade anfallet innan det ens hunnit komma igång.
Berlin
Nordland drogs in i slutstriderna om Berlin och deltog i närmast desperata och kaotiska försvarsstrider mot en numerärt överlägsen sovjetisk fiende. Samtidigt försökte divisionsbefälet Joachim Ziegler med stöd med Felix Steiner samla ihop tillräckligt mycket drivmedel för att kunna evakuera divisionen ut ur Berlin. Planerna upptäcktes till slut och Joachim Ziegler avsattes som divisionsbefäl och ersattes av Gustav Krukenberg. När cirkeln runt Berlin slutits tilldelades Nordland försvarsområdet ”C” (Neukölln) och var med och försvarade Rikskansliet.
Under natten mellan den 1 och 2 maj genomförde soldater och civila ett antal försök att ta sig över Weidendammer Brücke för att kunna bryta ut ur Berlin. Det blev en massaker och endast ett fåtal lyckades ta sig över. Klockan 05.00 kapitulerade staden, men strider i samband med utbrytningsförsök förekom fortfarande.
11.SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Division "Nordland" kapitulerade till sovjetiska styrkor den 2 maj 1945.
Förluster
11.SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Division "Nordland" var en divisionen som led svåra förluster. Under striderna i Pommern reducerades divisionen till knappt 4 000 man, vilket var ungefär en tredjedel av den egentliga styrkan.
Den 24 mars 1945 gjorde divisionsstaben en sammanräkning över divisionens förluster från den 1 september 1943. Siffrorna visar på förluster på 14 489 man (varav 2 939 döda, 10 272 sårade och 1 278 saknade) vilket i teorin innebar att divisionen blivit utplånad en gång. [2]
Befälhavare:
- SS-Brigadeführer Franz Augsberger (22 mars 1943 - 1 maj 1943)
- SS-Gruppenführer Fritz von Scholz (1 maj 1943 - 27 juli 1944)
- SS-Brigadeführer Joachim Ziegler (27 juli 1944 - 25 april 1945)
- SS-Brigadeführer Gustav Krukenberg (25 april 1945 - 8 maj 1945)
Numerär styrka
Organisation:
- SS-Panzer-Grenadier-Regiment 23 "Norge"
- SS-Panzer-Grenadier-Regiment 24 "Danmark"
- SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 11
- SS-Panzer-Abteilung 11 "Hermann von Salza"
- SS-Panzer-Artillerie-Reigment 11
- SS-Flak-Abteilung 11
- SS-Sturmgeschütz-Abteilung 11
- SS-Panzerjäger-Abteilung 11
- SS-Panzer-Pionier-Bataillon 11
- SS-Panzer-Nachrichten-Abteilung 11
- SS-Nachschub-Truppen 11
- SS-Instandsetzungs-Abteilung 11
- SS-Wirtschafts-Abteilung 11
- SS-Feld-Ersatz-Bataillion 11
|
i ämnesportalen om Andra världskriget |
Källa
Referenser
- ↑ Kjellander, Petter & Månsson, Martin. Striderna vid blå bergen juli 1944, appendix 7 i boken Estländare i tysk tjänst 1941-45 en översikt av Rolf Michaelis. Leandoer & Ekholm förlag. 2005.
- ↑ Poller, Herbert. Pansarspaning med Waffen-SS på östfronten. SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 11 "Nordland". Leandoer & Ekholm förlag. 2006. Sidan 202.
