Nationalism
Personligheter
Svenska partier
Nedlagda partier
Svenska organisationer
Nedlagda organisationer
Ideologi
- Nationalanarkism
- Nationalbolsjevism
- Nationaldemokrati
- Nationalfuturism
- Nationalism
- Nationalsocialism
- Nationalsyndikalism
Portaler
Nationalism från franskans nationalisme, av "nation" som i sin tur kommer ur latinets natio/natalis som betyder födelse, med ord som nativitet, natur, eng. native, fr. Noël. Nationerna var som namnet visar ursprungligen uttryck för etnisk gemenskap och nationalismen som världsåskådning tar sin utgångspunkt i den gemenskap av många olika slag som finns mellan människorna inom nationernas gränser. Nationalismen hyllar nationalstaterna med deras folk, kulturer, historia och andra av människan skapade särdrag. Nationalisten är självuppoffrande och tar ansvar för både det egna folket och nationalstaten, dess intressen och rättigheter. Samtidigt uppskattar nationalisten andra nationer än den egna. Nationalister går tidvis till strid som frivilliga soldater även till andra folks försvar.
Nationalismen fordrar alltid att vara en hela folkets angelägenhet, i motsats till patriotism, rojalism och nationalkänsla, som kan leva i öar inom folket. Ett exempel är hur patriotismen i Sverige under 1800-talet varit norm bland överklass och militär. Dessa patrioter krävde att de fattiga massorna skulle frukta gud och älska fosterlandet, samtidigt som de genom högerpartiet gjorde sitt bästa för att förhindra att andra klasser än den egna skulle få rösträtt. Eftersom överheten då som nu saknade förtroende för folket, blev Sverige en av Europas sista länder med allmän och lika rösträtt. "Punchpatriotismen" levde nöjd parallellt med en missnöjd, desillusionerad och emigrationsbenägen arbetarklass.
Den segrande nationalismen, däremot, är alltid de många människornas livsåskådning. Nationalismen är en gemenskap där alla samhällsklasser bjuds in av den största samhällsklassen och på dess villkor. Därigenom upplöses sakta samhällsklasserna i deras negativa bemärkelse, med följd att den nationella gemenskapen stärks ytterligare.
Nationalismens uppkomst
Nationer i olika form och därmed nationalism har funnits lika länge som det funnits människor med samhällsbyggande egenskaper. Från folkvandringstiden ser vi nationer som uppstår och slår sig fria från romarriket. I många uppslagsverk sägs att nationalismen uppkom under 1700-talet. Definitionerna är många och Patrik Hall, statsvetare vid Malmö högskola, beskriver en 600-årig svensk nationalistisk tradition (Den svenskaste historien, 2000).
Denna artikel definierar nationalismen som den rörelse som i början av 1900-talet vann den proletariserade lantarbetar- och arbetarklassen för nationens (istället för revolutionens) sak och som tillsammans med rösträttsreformerna gav arbetarklassen den politiska ledningen i de flesta av Europas länder.
Den moderna nationalismen uppstod ur vänsterrörelsen som en reaktion mot överklassens tomma patriotism, vilken upplevdes endast som ett retoriskt verktyg för att behålla klassamhällets "status quo". I Sveriges fall hände detta vid slutet av första världskriget. En förbisedd, missnöjd och numerärt växande arbetarklass var vid denna tid redo för revolt. Det var uppenbart att en destruktiv kommunistrevolution stod för dörren om inget gjordes.
Ledare inom arbetarrörelse och kulturliv samlade sig för att kanalisera arbetarnas maktanspråk i en positiv riktning. Kyrka, kungar, krigare och kapital fick träda åt sidan och de arbetande människorna fördes istället fram som samhällets stöttepelare. I Sveriges fall föddes den moderna nationalismen när vänsterrörelsen splittrades i sin kommunistiska och sin nationella (i Sverige socialdemokratiska) del. Man kan tidsätta detta till 1917, då Per-Albin Hansson (1885-1946) började tala om "Sveriges folk" snarare än "arbetarklassen". Han sade:
- Där klassbegreppet verkar avgränsande och isolerande, där öppnar folkbegreppet istället vägarna till samförstånd och samverkan.
Rationell romantik
I sin hyllning av historien och fosterlandet kan nationalismen kopplas till romantiken. Ändå avser nationalismen att vara rationell. Nationalismens vill främja ett altruistiskt, oegennyttigt handlande och varigenom individernas krafter likriktas och ett mer harmoniskt samhälle med en väl förankrad värdegrund uppstår. Därigenom vill nationalismen ge en positiv inverkan även på den ekonomiska delen av samhällsutvecklingen, en teori som gång på gång har visat sig stämma. Nationalistiska stater har visat sig fungera ekonomiskt bättre än liberalkapitalistiska stater, trots att de sistnämnda prioriterar just ekonomin före det mesta. Som exempel kan nämnas den oerhörda ekonomiska framstegen i Japan, Singapore och Schweiz under 1900-talet samt i Tyskland 1933-1945. Sverige var i högsta grad nationellt styrt 1920-1946 och de positiva efterverkningarna räckte in på 1970-talet.
Per-Albin Hansson beskrev 1936 den nationalistiska kraftutvecklingen på följande sätt:
- Fosterlandskärleken är och kan icke vara villkorlig. Den finns i oss, den leder och driver oss, den är mäktigare än någon annan makt. Just därför böra dess flöden förenas till en gemensam svenskmannagärning för att göra det svenska fosterlandet ett tryggat hem för alla svenskar, på samhörighetens fasta grund.– Per-Albin Hansson
Folkbegreppet för nationalister och liberaler
Genom att prioritera folket snarare än individen går nationalismen på tvärs med liberalismen, (som mäter framgången i mängden olikhet), och med frihandelskapitalismen, (som mäter framgången i mängden pengar, oavsett vems).
Den grundläggande skillnaden mellan nationalismen och liberalismen är att liberalerna och individualisterna inte erkänner själva folket som ett värde eller ens ett begrepp. För liberalen finns bara en befolkning, som är utbytbar.
Liberalens befolkning är styrbar med traditionella industrimetoder, det vill säga olika former av piskor och morötter. Man tror att våldet och tjuveriet kan hållas stången med moraliserande kampanjer i kombination fler poliser med större befogenheter. Man tror att snyltarmentaliteten och arbetsskyggheten kan botas med hjälp av lägre skatt och lägre bidrag. Några "mjuka" värden som entusiasm, olust, trygghet, framtidsångest, fri vilja eller altruistiskt handlande hanteras inte av liberalerna, som i sin tankeutveckling ligger långt efter nutida managementlitteratur.
Istället för ett folk, en folkhushållning och en nation ser liberalen en befolkning, ett näringsliv och ett landområde. Istället för att vilja stärka folket genom en stark ekonomi vill liberalen stärka ekonomin oavsett om folket för den skulle behöver bytas ut.
Den liberala staten har svårt att erkänna sina misstag, eftersom den liberala ideologin tenderar att vara viktigare än politikens följder. Folket betraktas ur ett uppifrån-perspektiv som opålitligt och potentiellt barbariskt. I den politiska överklassen betraktas hänsyn till folkflertalets krav som ideologisk svaghet eller "populism".
Nationalisten däremot hyllar och utgår från folket. Nationalisten vill stärka, berika och utveckla folket kring dess nedärvda värdegrund. Nationalismen ser nationen som ett fädernesland med en förpliktande historia. Folket ses som en länk i en lång kedja av generationer, som kan bära mot en ständigt bättre framtid. Nationalismen gör folkets ödesgemenskap till en gemensam angelägenhet och siktar mot stordåd.
Tack vare sin klara värdegrund och sina klara prioriteringar har den nationella staten bättre förutsättningar att vara en flexibel, pragmatisk och lärande organisation än den liberala staten.
Politisk utvecklingskraft vid nationalism jämfört med liberalism
Liberalismen skiljer sig från nationalismen även ifråga om spänsten i styrelsesätt och successionsordning.
Eftersom liberalismen "befolkning" inte håller ihop sinsemellan påverkas dess väljarbeteende mest av plötsliga vågor av indignation, fruktan och andra åsiktsvågor som genereras av massmedia- och politikerskrået. Tradition, principer och historiska erfarenheter faller i bakgrunden.
Någon långsiktigt lönsam gruppsammahållning som stabiliserar politiken är inte rationell i det liberala samhällets snabbt växlande ekonomiska spel.
I den liberala demokratin upplever sig individen som maktlös mot symbiosen av de storföretag, massmedia och politiker som lärt sig tjäna pengar på att bevara status quo. Synen på yttrandefrihet är diffus och i princip begränsad till de stora mediakoncernerna. Tydliga grindvaktssystem upprättas snart inom politik, kultur och t.o.m. konst. Den liberala samhällsordningen ger därför ett lågt allmänt intresse för politik. Ointresset gör att sittande makthavare kan cementera sitt fögderi. Den politiska förnyelsen sker oftast enligt ovanifrån föreskrivna riktlinjer och sällan på grund av folkliga initiativ. Det som den liberala demokratin kallar konsensus är i själva verket ett tystnadens debattklimat.
I den nationella demokratin, (i det Schweiziska fallet förstärkt med direktdemokrati), arbetar systemet i motsatt riktning. Diskussionen utgår från en gemensam strävan att finna de rätta idéerna för att trygga den uråldriga och ständigt nya nationen för framtidens barn. Alla väljare vet att de är direkta delägare i sitt älskade och hyllade land. Framför allt är storföretag, massmedia och politiker väl medvetna om att folket, inte de själva, är landets primära ägare. Folket är det centrala värdet och folket är början och slutet på deras egen framgång.
I ett land som genomsyras av nationalism förutsätts alla agera osjälviskt för det gemensamma. Alla förväntas diskutera, kräva förändringar och kämpa för sina åsikter tillsammans med dem som tycker likadant. Alla är delaktiga eftersom alla är ansvariga. Det övergripande målet i en nationalistisk stat är enkelt, positivt och berör alla.
Den avgörande skillnaden i politisk utvecklingskraft mellan nationalism och liberalism beror på den unika känsla av delaktighet och ägarskap i ett gemensamt enormt framtidsprojektet som genomsyrar den nationella statens medborgare, jämfört med den passiva, fördummande konsumentroll som erbjuds medborgaren i en individualistisk stat.
Kritik mot nationalismen
Den nationella människan styr sitt eget land och minskar snart skattetrycket och statens omfattning till vad som behövs. Därigenom skapar man sig utrymme för en trygg ekonomi. Nationalismen tror på människan och hyllar den starka människan, varför liberal kritik mot nationalismen utgår ofta från att nationalismen skulle förakta det svaga. Samtidigt är det uppenbart att liberala länder konsekvent har större andel svaga, utsatta och hjälplösa medborgare än nationalistiska länder.
En andra typ av liberal kritik mot nationalismen låtsas som om Tyskland 1939-1945 skulle vara det enda exemplet på nationalism, varefter händelser i Tyskland vid denna tid dras upp i varnande syfte.
Ett tredje spår för nationalismens kritiker är påståendet att nationalister skulle vara mer aggressiva mot sina politiska motståndare än exempelvis de själva är, samt att folket, om det finge makten, skulle försöka sätta sig över andra folk eller börja misshandla minoriteter inom det egna landet. I detta kan man skönja en skarp skiljelinje mellan liberalism och nationalism: Skiljelinjen består av liberalernas grundläggande avsaknad av förtroende för folket. Nationalisterna å sin sida räknar med att folket, under nationell ledning, kommer att höja de etiska grundvärdena i samhället till nivåer som vida överträffar dem som råder i utvecklade liberalkapitalistiska, multikulturella samhällen.
Det fjärde spåret i kritik mot natinalismen utgår från att denna kopplar samman begreppen nation och folk och beroende på situationen i landet kan nationalismen därmed få inslag av främlingsfientlighet. I ett tal i Skövde i mars 1946 slog Per-Albin Hansson fast att en persons
- lämplighet i samhälleliga värv måste vara att han känner och handlar svenskt, att ingenting hindrar honom att tveklöst och sveklöst tjäna Sverige.– Per-Albin Hansson
Med dagens måttstockar utan tvekan ett främlingsfientligt uttalande. Det var under Per-Albin Hanssons regering som Sverige av Tyskland fordrade att tyska judars pass skulle märkas med ett tydligt "j". Syftet var att lättare kunna stävja judisk invandring från Tyskland, som skedde genom att judar reste in som turister och sedan stannade. Berodde detta på rasism? Förmodligen inte. Judarna, som lämnade Tyskland, hade uppenbarligen kommit i konflikt med sitt hemland. Den konflikten förde som bekant ingenting gott med sig för tyskarna. Den svenska regeringen, som prioriterade enighet och nationell sammanhållning, frågade sig förmodligen om det främst var resurser eller konflikter som denna tyska folkgrupp skulle föra med sig till den svenska samhällsekvationen. Man valde uppenbarligen att tacka nej. Efterhand ändrades inställningen till judisk invandring, men j-passen har givit upphov till många anklagelser om rasism och främlingsfientlighet.
En femte variant av liberal kritik mot nationalismen tar avstamp i att folket vid ett tillfälle (Tyskland 1933) röstade bort successionsordningen. Kritiken går ut på att nationalism skulle leda till diktatur. Vad kritikerna bortser ifrån är att folket i ett nationalistiskt land självt bestämmer successionsordningen. Tyska nationalister bemöter denna kritik med att folket gör som folket vill. "Vem skulle ha större rätt att välja statsskick?" Svenska nationalister, sin tur, bemöter denna kritik med att mycket som sker i Tyskland inte sker i Sverige. Man betraktar Tredje rikets självvalda diktatur som undantaget som bekräftar regeln att de europeiska folken vill, liksom det svenska sedan vikingatiden, kunna "kungar taga och vräka". Per-Albin Hansson uttryckte detta på följande sätt i ett tal som visades på Folkets Hus-rörelsens biografer innan huvudfilmen hösten 1933:
- Vårt svenska folk är i grunden demokratiskt. Det älskar friheten och hatar förtrycket. Frågade jag det svenska folket om det ville avhända sig sin rösträtt...., sin yttrande- och tryckfrihet, sin hemfrid, så skulle jag få ett rungande nej till svar. Men det svenska folket vill också att det skall regeras, att statsmakterna skola hålla ordning och reda...., göra det tryggt och gott att bygga och bo i gamla Sverige. Det är just vad demokratisk politik skall uträtta. Men folket må icke glömma att i kraft av demokratin bestämmer folket självt om sin styrelse. Och folket, det är ni, medborgare, som alla och envar ha sitt ansvar för tryggandet av den demokratiska ordningen. Ni ha där en tradition att bevara, en plikt att fylla mot nutid och framtid. I detta som i allt annat: varen svenske!– Per-Albin Hansson
Källor
- http://runeberg.org/svetym/0600.html
- Svensk nationalism med 600-åriga rötter, Patrik Hall, statsvetare vid Malmö högskola.
- https://sv.wikipedia.org/wiki/Nationalism
Läs mer
|
i ämnesportalen om Politiska begrepp |
