1. SS-Panzer-Division Leibstandarte SS "Adolf Hitler"
1. SS-Panzer-Division Leibstandarte SS Adolf Hitler, eller LSSAH, som divisionen brukar förkortas, bildades 1933 som Stabwache Adolf Hitler och bestod då av 120 man. Redan samma år bytte man namn till Leibstandarte Adolf Hitler. Divisionstorlek nådde man först 1942. I början fungerade LSSAH först som Adolf Hitlers personliga livvakt, men kom senare även att delta i kriget. LSSAH deltog i hårda strider i bland annat Polen, Nederländerna, Frankrike, Sovjetunionen och Ukraina. Den 8 maj 1945 kapitulerade LSSAH och överlämnade sig till amerikanska styrkor.
LSSAH var den SS-division som hade de högsta fysiska och intellektuella kraven på sina rekryter.
Innehåll
Divisionsutveckling
- SS-Stabswache Berlin, 1933
- SS-Sonderkommando Berlin, (även SS-Sonderkommando Zossen and Jüterbog), 1933
- Adolf Hitler-Standarte, 1933
- Leibstandarte Adolf Hitler, 1933
- Leibstandarte SS Adolf Hitler, 1934
- Infanterie-Regiment Leibstandarte SS Adolf Hitler (mot.), 1938
- SS-Division Leibstandarte-SS Adolf Hitler, 1941
- SS-Panzer-Grenadier-Division Leibstandarte SS Adolf Hitler, 1942
- 1.SS-Panzer-Division Leibstandarte SS Adolf Hitler, 1944
Leibstandarte 1923-39
Leibstandarte, eller för att ge dess fulla namn, Leibstandarte SS Adolf Hitler (LSSAH), var den första och är troligen den mest kända av de främsta Waffen-SS Pansar divisionerna. I slutet av andra världskriget 1945 hade Leibstandarte blivit en fullfjädrad mekaniserad division med mer än sin beskärda del av populära och kända personligheter, Michael Wittmann var en av dem, detta var långt ifrån sin mer blygsamma början under den mörka tid som Tyskland befann sig i på 1920-talet.
Att föra politik i Tyskland såväl under perioden efter slutet av första världskriget och på 1920-talet var till största delen ett riskfyllt företag, med ledare och talare som ofta hotades av oppositionens stödtrupper, för att bekämpa eventuella hot så hade många av de viktigaste partierna både till vänster och höger om det komplicerade tyska politiska spektrat skapat sina egna livvaktstyrkor sammansatta av sina mest trogna anhängare för att upprätthålla ordningen under mötena och för att skydda talarna. Det spirande nationalsocialistiska partiet var inte annorlunda i detta avseende, och i mars 1923 så bildades Stabswache eller Högkvartersgardet, som leds av två av Hitlers tidiga anhängare, Josef Berchtold och Julius Schreck. Två månader senare, var denna lilla grupp döpta till det mer aggressivt klingande ”Stosstrupp Adolf Hitler.”
November 1923 skulle signalera början av vad som var något av en mager tid för Hitler och det nationalsocialistiska partiet, efter deras misslyckade försök till statskupp i München, den så kallade Ölkällarkuppen. Så var Hitler var fängslad och i och med detta så skulle NSDAP – och även Stosstrupp AH - upplösas på order av regeringen. 1925 hade dock Hitler släppts, och NSDAP var snabbt återupplivat som en politisk kraft att räkna med, dåvarande Stosstrupp hade också bytt namn, till Schutzstaffel eller "skyddsvakten" - förkortat SS. Till skillnad från gatugängen av Sturmabteilungs eller SA – de ursprungliga stormtrupperna och partiets verkliga "entusiaster" på gatorna – så förblev SS en elitgrupp, och 1929 bestod den av mindre än tre hundra män. Till ledaren för organisationen vid denna tidpunkt valdes Heinrich Himmler, som fick den nya graden Reichsführer-SS.
Efter 1929 så började SS att växa snabbt, och kvalitén på manskapet började kanske inte överraskande att sjunka. Denna utförsglidning stoppades i början av år 1933 efter att Hitler hade valts förbundskansler i Tyskland, då en översyn genomfördes på alla befintliga medlemmar. De politiska förändringarna ledde Hitler till att skapa en särskild vaktstyrka bland SS och han instruerade en av hans äldsta kollegor, veteranen från första världskriget Josef "Sepp" Dietrich, att sätta igång med arbetet. Dietrich valde genom hårda krav snabbt en grupp män och våren 1933 bestod SS-Stabswache Berlin av 117 män. Den huvudsakliga rollen för denna nya grupp var bevakning av rikskansliet, och på grund av detta fick de snabbt smeknamnet "asfalts soldaterna". Naturligtvis visste ingen av enhetens belackare att av dessa första 117 män så skulle över sextio bli kompanichefer eller högre och tre bli divisonsbefälhavare.
Inte långt efter enhetens bildande och utnämning hade namnet ändrats till SS-Sonderkommando Berlin, och inkluderade ett motoriserat kompani. Ytterligare två SS-Sonderkommando bildades under denna period, vid Zossen och Jüterbog. SS-Sonderkommnado Zossen gick snart upp i SS-Sonderkommando Berlin och växte till ett regementes storlek, och den 3 september 1933, så döptes det nyligen sammanslagna SS-Sonderkommandot till Adolf Hitler-Standarte. En månad senare så växte den nya formationen ytterligare när den gick ihop med SS-Sonderkommando Jüterbog.
Antagningskraven för Leibstandarte skärptes intill det absurdas gräns, man var tvungen att styrka sina anor ända tillbaka till år 1800 - 1750 för officerare - och män som hade blott en enda tandfyllning var avvisade av mönstringsförrättarna, istället fick man gå med i den mindre ”hårda” SS-VT (SS-Verfügungstruppe) eller den beryktade Totenkopfverbände, där antagningskraven var betydligt mindre strikta. Samtidigt satsade man på att enheten skulle göras om till ett helt motoriserat regemente. I november 1933, på tioårsdagen av den misslyckade Ölkällarkuppen, så fick enheten sitt slutgiltiga namn, och blev Leibstandarte Adolf Hitler, ansvariga enbart inför Adolf Hitler. Det var det sista kapitlet i skapandet av det som skulle bli en av den mest respekterade och fruktade militära enheten i Tyskland.
Från dess invigning som Leibstandarte Adolf Hitler i november 1933, så växte enheten stadigt och i mars det följande året så hade enheten strax under tusen man, fördelat på sju kompanier. Under den här tiden så började enheten också ta in kandidater från den nyligen uppsatta träningsskolan som fanns i staden Bad Tölz. En av de första rekryterna från Bad Tölz var Kurt Meyer, som senare skulle bli en av Leibstandartes mest respekterade och uppskattade befälhavare. I april 1934 så ändrades den officiella titeln något och inkluderade ”SS”, så att det blev Leibstandarte SS Adolf Hitler, eller LSSAH. Under den här perioden av omorganisationer så lyckades enhetens befälhavare Sepp Dietrich, mot Himmlers vilja, att få LSSAH erkänt som en militär istället för en politisk enhet.
Trots Dietrich intentioner så skulle Leibstandarte spela en nyckelroll i vad som förmodligen skulle vara den mest betydelsefulla politiska omvälvningen i det nationalsocialistiska ledarskapet under 1930-talet, den så kallade ”Långa knivarnas natt”, som såg SS undantränga SA som den mest betydelsefulla paramilitära styrkan i Tyskland. Dietrich själv var involverad i arresteringen och mordet på SA ledaren Ernst Röhm, något han skulle dömas för av Tyska domstolar mer än tjugo år senare. I början av 1935 så hade Leibstandarte mer än två och ett halvt tusen män.
Under 1935 så skulle Leibstandarte snabbt utvecklas som en militär enhet, hjälpt på vägen av Hitlers dekret den 2 februari som fastslog att Leibstandartes mannar skulle behandlas på samma sätt som de i armén och att de skulle göras stridsklara. Jämställdhet med övriga väpnade styrkor gjordes formellt kort efter när männen ur Leibstanadarte (och SS-VT) hamnade i samma löneskala och fick samma status vad gällde militära skyldigheter. I vad som kan ses som deras första ”uppdrag” så marscherade mannarna ur Leibstandarte genom staden Saarbrücken i det en gång ockuperade Saarland den 1 mars 1935, de första tyska soldaterna som gjort så sedan första världskriget.
Till sommaren 1935 så fick den nya militära enheten ur SS sina fältgråa uniformer liknande de som bars av den reguljära armén. Männen ur LSSAH fick också sina speciella ”LAH” axel monogram, vilket skulle särskilja medlemmarna ur Leibstandarte från andra enheter ur SS-VT och senare Waffen-SS. Enheten fick också sina speciella armbindlar som det helt enkelt stod namnet ”Adolf Hitler” på i Sütterlin skrift. Under tiden så fortsatte enheten att tjäna som sin inledande roll som vaktstyrka för rikskansliet och som hedersvakt för Führern, dom deltog även vid vinter och sommarens Olympiska spel det följande året. Vid dessa tillställningar så hade dom sina traditionella svarta uniformer, komplett med vita paradtillägg.
År 1937 blev Leibstandarte erkänt som en elitenhet, och det ledde till en växande skara som ville ansluta sig till leden. Bland dessa fanns den tjugotvå årige Michael Wittmann, som antogs till Leibstandartes träningsskola vid Berlin-Lichterfelde i april samma år. Militära övningar och utflykter blev mer frekventa, männen ur LSSAH blandade intensiv militär träning med sina uppdrag som Hitlers hedersvakt vid stora politiska, sociala och kulturella sammankomster, från festivalen i Bayreuth till inmarschen i Österrike vid annekteringen i april 1938. Männen från Leibstandarte var också i händelsernas centrum under ockupationen av Sudetenland och den påföljande invasionen av Tjeckoslovakien.
I september 1939 vid den tyska invasionen av Polen, så hade Leibstandarte vuxit till ungefär 3.700 man, uppdelade på fyra infanteribataljoner komplett med stödartilleri, spanings och anti-tank enheter. Männen från Tysklands nya elitenhet var redo för vad som skulle vara början på deras största utmaning: andra världskriget hade börjat.
Andra världskriget
Elddopet i Polen
- Huvudartikel: Fälttåget i Polen
Den 1 september 1939 korsade tyska styrkor gränsen mot Polen, Fall Weiss. Leibstandarte var en del av Armégrupp Syd med uppgift att vara en spaningsförband i skarven mellan 8. och 10. Armén. Deras första anfallsmål var en viktig höjd bakom gränsfloden Prosna. Uppmarschen gick fort och när de anföll sin bro över floden besegrade de lätt de polska försvararna. Men snart skulle motståndet hårdna och polackerna utnyttjade de täta björkskogarna för ett dolt och effektivt punktförsvar. Dessutom gjorde de frenetiska motanfall. Detta var ändå inte tillräckligt för att hindra Leibstandarte att nå sina uppgjorda mål inom den angivna tidsramen.
Nästa större uppgift för Leibstandarte var att korsa floden Warta. En första spaningsgrupp tog sig över en bara delvis förstörd bro. Men därefter gick det trögt. Polackerna gjorde hårt motstånd och de tyska fordonen körde fast i den sandiga marken och det dröjde några dagar innan hela förbandet tagit sig över för att fortsätta sin marsch in i Polen.
Vid järnvägsknuten Pabianice fick Leibstandarte stora problem. Trots understöd från ett pansarregemente körde de fast. Striderna blev inte lättare av att polackerna hade många skickliga och välkamouflerade prickskyttar gömda i terrängen, vilka orsakade mycket besvär. Dessutom fick polackerna förstärkningar och kunde genomföra motanfall. Leibstandarte fick till slut välbehövlig hjälp från infanteriregemente och Pabianice föll snart.
Generalmajor Herbert Loch som inte hade några höga tankar om Waffen-SS fick nu vatten på sin kvarn. Han menade att SS-soldaternas utbildning hade stora brister och att Wehrmacht inte kunde komma till undsättning stup i kvarten. Därför, ansåg han, utgjorde Leibstandarte en belastning som omedelbart borde överföras till reserven.
Leibstandarte förflyttades, men inte längre än till en annan plats vid fronten. Där slog de sig nu fram emot Warszawa och deltog i slaget om huvudstaden. Ett slag där polackerna bjöd på envist motstånd och de hårda striderna ledde till svåra förluster på bägge sidor. Den 27 september kapitulerade Warszawa.
Allmänt ansågs att Leibstandarte skött sig väl under fälttåget och deras insatser tystade de flesta kritikerna inom Wehrmacht. Men andra vidhöll sin kritik. Leibstandarte hade höga förlustsiffror, vilka Sepp Dietrich förklarade med att Wehrmacht inte givit dem det understöd de hade rätt att kräva och att Wehrmacht kastade in dem i strid under ogynnsamma förhållanden. General Walther von Brauchitsch kontrade med att hävda att Leibstandarte inte var tillräckligt tränade för strid och saknade strategiska kunskaper.
Efter fälttåget skickades Leibstandarte till Tjeckoslovakien för återhämtning och ersättning av förluster.
Västfronten
- Huvudartikel: Fälttåget i väst
Under sitt vinterläger fick de besök av Hitler där han i ett anförande antydde att de snart skulle sättas in i strid igen. Planerna för det tyska fälttåget i väst började ta form och Leibstandarte fick i egenskap av motoriserat regemente till uppgift att gå i täten erövra broar längs den tänkta tyska framryckningsvägen för 18. Armén i Nederländerna.
När fälttåget inleddes den 10 maj 1940 ryckte Leibstandarte fram snabbt. Vid middagstid första dagen hade de ryckt fram hela 80 km. Men när de kom fram till Bornerbroek upptäckte de att den viktigaste bron över kanalen redan var sprängd. Det fanns ingen tid för pionjärerna att bygga en egen bro så SS-soldaterna tog ladugårdsdörrar från en närliggande gård och använde dem som flottar så att de kunde avancera vidare inåt landet. Det nederländska försvaret hade totalt underskattat snabbheten i det tyska blixtkrigskonceptet.
När Nederländerna kapitulerat marscherade Leibstandarte ner till Frankrike och den 24 maj samlades de vid Aakanalen utanför Dunkerque. När de skulle korsa kanalen kom en generell haltorder uppifrån. Sepp Dietrich valde ändå att korsa kanalen för att driva bort några fientliga artillerieldledare som låg på en höjd med full insyn på Leibstandarte där nere. För detta egna initiativ förlänades Sepp Dietrich med riddarkorset.
Leibstandarte ryckte senare fram söderut genom Frankrike som tätförband för Pansargrupp von Kleist. Motståndet var ringa men vid vissa stödjepunkter försökte sig fransmännen på ett försvar. Leibstandarte fick till uppgift att errövra en bro i närheten av Moulins. De franska försvararna hade barrikarderat bron och Leibstandartes infanterister var för få för att kunna bryta igenom. En motorcykelavdelning sattes in och med sitt befäl SS-Obersturmführer Knittel i täten stormade motorcyklarna i ett frontalanfall barrikaden och bröt igenom.
Avancemanget fortsatte och vid Clermond-Ferrand tog Leibstandarte 242 flygplan och 8 stridsvagnar som krigsbyte. Fransmännens försvar blev allt mer desperat. I utkanten av St. Etienne använde de stridsvagnar från första världskriget. Den 22 juni kapitulerade Frankrike.
Som belöning för sin roll i fälttåget fick Leibstandarte en ny fana. Den 28 juli fick de dessutom beskedet att de skulle uppgraderas till en brigad, vilket innebar att de skulle få tre nya infanteribataljoner, en understödsbataljon, ett artilleriregemente och en spaningsavdelning. I början av 1941 var omorganisationen klar.
Fälttåget på Balkan
Inför de tyska operationerna på Balkan i april 1941 förflyttades Leibstandarte till Bulgarien. Därifrån skulle de tillsammans med 9. Pansardivisionen rycka fram emot och erövra Skopje i södra Jugoslavien. Uppgiften var snart avklarad och Leibstandarte fortsatte ner i Grekland. Den bergiga terrängen med sina trånga framryckningsvägar gynnade försvararna. Men Leibstandarte kunde, ofta genom hårda närstrider, tränga sig fram. SS-Sturmbannführer Kurt ”Panzer” Meyer berättar i sina memoarer "Grenadiere" om en episod:
| “ | Vi kryper ihop bakom stenar och vågar inte röra oss. En känsla av illamående drar samman min strupe. Jag ropar till Untersturmführer Emil Wawrzinek att sätta igång med anfallet. Men den gode Emil bara tittar på mig som om han trodde jag var tokig. Kulspruteelden slår in i klipporna framför oss. Vår främre grupp består av tio man. Förbannat! Vi kan bara inte stanna här medans kratrar sprängs upp i vägen och kulspruteeld sveper klipporna. Hur ska jag få Wawrzinek att ta det första steget? I min förtvivlan känner jag att jag har en mjukt rundad ägghandgranat i handen. Jag ropar på gruppen. Alla tittar som förstenade på mig när jag håller upp handgranaten, drar ut sprinten och rullar fram granaten bakom sista man. Jag har aldrig sett ett så raskt hopp framåt som i den sekunden. Som bitna av tarantlar dyker vi över klippkanten och ned i en ny krater. Förbannelsen är bruten. Handgranaten botade oss från vår förstening. Vi flinar åt varandra och beger oss framåt mot nästa skydd. | ” |
Den 15 april erövrade de den strategiskt viktiga staden Kastoria och med den 12 000 fångar. Detta ledde till att den 1. grekiska armén som stred mot italienarna i Albanien nu blev avskurna. Den grekiska befälhavaren general Tsolakoglu ansåg att fortsatta strider var meningslösa, men han vägrade att underhandla med italienarna. Istället tog han kontakt med Leibstandarte och kapitulerade till Sepp Dietrich. Därefter fortsatte de ner genom Grekland och fick delta i segerparaden genom Aten.
Operation Barbarossa
- Huvudartikel: Operation barbarossa
Efter fälttåget på Balkan skickades Leibstandarte till Prag för vila och omorganisation. Förbandet utökades med en infanteribataljon, luftvärns- och sambandsenheter samt ett fältsjukhus. De bytte samtidigt namn till SS-Division Leibstandarte Adolf Hitler och den organisatoriska manskapsstyrkan låg på 10 796 man, vilket var betydligt färre än i de andra Waffen-SS divisionerna (Das Reich, Totenkopf och Wiking) som också förberedde sig för Operation Barbarossa. Leibstandartes omorganisation medförde förseningar och de korsade den sovjetiska gränsen den 1 juli 1941 (dvs nio dagar efter att operationen inleddes).
När Leibstandarte lämnade Prag för att bege sig till fronten sändes ett radioprogram med titeln ”SS i krig” och där kunde man höra kommentatorn berätta:
| “ | ”Detta är mannarna ur Leibstandarte, Führerns soldater, tränade och utbildade i SS anda under fredsåren, härdade och prövade i bästa soldattradition på alla slagfält under kriget. Leibstandarte och de andra divisionerna inom Waffen-SS ingår i de väpnade styrkorna övergripande struktur. De strider vid fronten för att skydda rikets ära, storhet och frihet mot den yttre fienden. De har kommit från SS, från de män vars uppgift det varit och är att skydda Führern och sköta rikets interna säkerhet. Endast de bästa tyska och germanska männen är värdiga denna upphöjda uppgift. Målet för SS huvudkontor, i sin roll som ordenskapitel, är att skapa politiska soldater av den germanska ordern. Därför följer SS de grundläggande lagarna för ras och urval.” | ” |
Leibstandarte var en del av armégrupp Syd vars huvudmål var Rostov, en strategiskt viktig stad vid floden Dons mynning, för att sedan kunna ta sig ner till Kaukasus. Striderna på östfronten var redan från början hårdare och intensivare än på något annat slagfält tidigare under kriget. Under framryckningen mot Kiev satte de sovjetiska styrkorna in ett motanfall mot 13. Panzer-Division. Leibstandarte sattes in för att hjälpa till och tillsammans lyckades de gå segrande ur striden. Men de kunde räkna cirka 680 stupade och sårade bara under detta slag.
Tyskarna fortsatte att slå sig fram, motade motanfall och inringade fiendestyrkor. En SS-soldat skrev:
| “ | ”Vi var alla utmattade av sömnbrist. Vi verkar ha stridit utan att få sova tillräckligt i flera veckor nu (...) Jag har helt tappat greppet om tiden.” | ” |
Leibstandarte utmärkte sig särskilt under striderna för att omringa staden Uman och fick högsta beröm av kårchefen generalmajor Werner Kempf:
| “ | ”Sedan 24/7 har Leibstandarte SS Adolf Hitler på ett ärorikt sätt deltagit i inringningen av de fientliga styrkorn kring Uman. Leibstandarte SS Adolf Hitler sattes in i stridernas centrum för att erövra de viktiga fientliga ställningarna vid Novoarchangelsk, och erövrade med oöverträffad hastighet staden och höjderna söder om den. Med sant kamratskap kastade sig divisionen på eget initiativ in i 16. motoriserade infanteridivisionens hårda strider på sin vänstra flank och kastade tillbaka fienden, samtidigt som de förstörde flera stridsvagnar. Idag när förintelseslaget runt Uman avslutats, vill jag uttrycka mitt personliga tack till Leibstandarte SS Adolf Hitler för deras exemplariska insatser och ojämförliga mod. Striderna runt Novoarchangelsk kommer för alltid att finnas inristade i Leibstandarte SS Adolf Hitlers historia.” | ” |
Leibstandarte fortsatte nu mot den stora industristaden Cherson vid Svarta Havet. Efter hårda gatustrider föll staden den 19 augusti.
Den 17 november inleddes ett anfall mot Rostov och fem dagar senare föll staden och tyskarna kunde ta 10 000 fångar, 159 artilleripjäser, 56 stridsvagnar och två pansartåg. Sovjetiska styrkor påbörjade massiva motanfall och tvingade tyskarna att retirera till floden Mius, väster om Rostov. SS-Sturmbannführer Kurt ”Panzer” Meyer skrev:
| “ | ”Vi var redan på reträtt, föll tillbaka (...) genom ett landskap som påminde om bilder av Meninvägen 1916. Då och då vände vi och gjorde ett litet utfall mot Röda armén, ibland dödade vi några, men på mindre än en vecka hade vi förlorat hundratals soldater och fordon. För första gången har Leibstandarte upplevt ett större nederlag. Vi blev inte besegrade, men vi var antalsmässigt underlägsna, överväldigade och pressade av det rena antalet fiender. Och vi visste inte var deras förstärkningar kom ifrån.” | ” |
Charkov
- Huvudartikel: Slaget om Charkov
Under sommaren 1942 skickade Leibstandarte till Frankrike. Dels för att fanns misstankar om en allierad invasion, och dels för att omorganisera samt utbilda nya rekryter. Leibstandarte fick nu det formella namnet SS-Panzer-Grenadier-Division Leibstandarte SS Adolf Hitler.
Tillbaks på östfronten i januari 1943 deltog Leibstandarte i försvaret av Charkov. Efter hårda strider drog sig tyskarna tillbaka och lurade de sovjetiska styrkorna i en fälla. När de kört ifrån sitt underhåll vände tyskarna om och gick till motanfall. I spetsen gick Leibstandarte tillsammans med de två andra Waffen-SS divisionerna Das Reich och Totenkopf. Den 15 mars var den tyska återerövringen av Charkov fullbordad.
Efter urladdningen vid Charkov som utsatte båda sidor för svåra förluster var fronten relativt lugn i väntan på sommaroperationerna. Tyskarna planerade en större kniptångsoperation vid Kursk, operation Zitadelle. Under förberedelserna fick soldaterna i Leibstandarte beskedet att deras divisionsbefäl Sepp Dietrich skulle lämna sin post för en annan tjänst och ersättas av Theodor Wisch.
Kursk
- Huvudartikel: Slaget om Kursk
Den 5 juli inleddes slaget om Kursk. Leibstandarte tillsammans med resten av SS-pansarkåren anföll norrut från den södra anfallskilen. Inledningsvis gick det bra för Leibstandarte och de bröt enkelt igenom de första linjerna, men snart hårdnade motståndet. Trots det hade de en del imponerande framgångar. Sydväst om Prochorovka lyckades de slå tillbaka cirka 150 sovjetiska stridsvagnar samt medföljande infanteri, vilket öppnade en väg till Obojan. Men tyskarna kunde inte utnyttja öppningen och den 10 juli gick de sovjetiska styrkorna till motanfall. Leibstandarte framryckte dock vidare mot Prochorovka. I gryningen den 12 juli inledde sovjetiska pansarstyrkor ett anfall mot Leibstandartes ställningar. Pansarstriden som följde kom att räknas som det största pansarslaget under andra världskriget, pansarslaget vid Prochorovka.
Samtidigt som slaget om Kursk pågick landsteg de allierade i Italien. Hitler ansåg att flera Waffen-SS divisioner omgående skulle skickas dit för han ville ha politiskt pålitliga förband där. Armégeneralerna protesterade högljutt eftersom divisionerna så väl behövdes på östfronten. En kompromiss gjordes och enbart Leibstandarte (dock utan det mesta av sin tyngre materiel) skickades till Italien.
I november 1943 skickades Leibstandarte tillbaks till östfronten där de sovjetiska styrkorna numera hade initiativet och deltog i motanfall väster om Kiev i ett försök att hejda den sovjetiska framryckningen. De lyckades skära av de sovjetiska underhållslinjerna mellan Kiev och Zjitomir. Därefter vändes blickarna mot Brusilov där tyskarna försökte sig på en inringningsoperation med Leibstandarte och två pansardivisioner. Inringningen lyckades och de förstörde under striderna 153 stridsvagnar, 70 artilleripjäser och 250 pansarvärnskanoner. SS-Obersturmbannführer Jochen Peiper lyckades dessutom med sitt pansarregemente tillfångata fyra divisionsstaber.
Tjerkassy
Men de tyska framgångarna var kortvariga. Den 6 januari 1944 gick de sovjetiska styrkorna på nytt på offensiven. Leibstandarte, och andra tyska förband, bjöd på hårt motstånd och slog ut mängder med fiender. Ett stridsvagnsess som SS-Untersturmführer Michael Wittmann slog under en enda strid ut 16 stridsvagnar. Men trots stora lokala tyska segrar rullade den sovjetiska krigsmaskinen obönhörligt framåt.
I trakterna kring Korsun och Tjerkassy hade en stor tysk stryrka inringats, och en undsättningsstyrka organiserades. Leibstandarte och 1. pansardivisionen gick i spetsen men det dåliga vädret försvårade arbetet. Återigen utmärkte sig Michael Wittmann positivt. Även Jochen Peiper som på grund av bränslebristen fick klara sig med en liten grupp stridsvagnar utan något understöd utmärkte sig när han ledde sin grupp rakt in i fiendens linjer och slog ut cirka 100 stridsvagnar och 75 pansarvärnskanoner. Dessutom erövrade han ett bränsleförråd med flera tusen liter bensin. Men det dåliga vädret i kombination med de sovjetiska styrkorna gjorde att anfallet körde fast. De inringade tyskarna fick order om att bryta sig ut. Leibstandartes roll blev nu att ge så mycket eldunderstöd de bara kunde. De hårda striderna fortsatte. På en kulle fanns inte mer än fyra överlevande soldater kvar när 60 sovjetiska infanterister understödda av tre stridsvagnar anföll på nytt. Två av tyskarna stupade snabbt, men de två kvarvarande höll ut tills de fick förstärkning och kunde gå till motanfall.
Leibstandarte hade lidit svåra förluster och drogs tillbaka från den främsta linjen. De sovjetiska styrkorna fortsatte att trycka på och snart var det försvagade Leibstandarte invecklade i nya strider, men de saknade kraften att gå till kraftiga motanfall. Därför förflyttades de den 18 april från frontlinjen för vila och återhämtning i Belgien. Det allmäna krigsläget för tyskarna våren 1944 gjorde det besvärligt att få fram ny utrustning och nytt manskap. Men det största problemet var bristen på erfarna officerare och underbefäl.
Normandie
- Huvudartikel: Invasionen i Normandie
I Normandie sommaren 1944 var divisionen åter i hårda strider vid staden Caen, där Montgomerys 21 Army Group anföll i Operation Goodwood. Britternas ibland stelbenta anfallstaktik erbjöd många mål för de välutbildade och skickligt ledda tyskarna, som dock tvingades tillbaka efter de allierades massiva attackflyginsatser och tung eld från fartygsartilleri.
En rapport från SS-Obersturmführer Preuss, 10.Kp./SS-Panzergrenadierregiment 2 beskriver LSSAHs omöjliga situation:
"Det är sant att ett jaktplan vi sköt ner landade på en stridsvagn och förstörde den. De flesta andra stridsvagnar och fordon föll dock offer för de intensiva flygbombningarna, som varade i timmar. De grenadjärer som fortfarande kunde strida hade spridit ut sig till vänster och höger genom terrängen och bland de många häckarna. De var glada att se att bombplanen som svärmade som bin över våra huvuden fann mer givande mål än enskilda män. Jag höll med dem. Jag har hört att Peiper hade drabbats av en hjärtattack. Diefenthal (befälhavaren för III. /2) förlorade sin hörsel när en bomb briserade alldeles intill honom. Kuhlmann kunde inte få anfallet att gå framåt igen. Min modiga ordonnans, Sturmmann Horst Reinicken, dödades när han försökte nå posteringen till arméns pansaravdelning vilken vi var underställda. Han försökte framföra pansaravdelningen nyheten att deras befälhavare och adjutant låg döda inte långt från vårat skydd."
Efter mycket svåra förluster i Normandie så drogs Leibstandarte tillbaka till Belgien.
Ardennerna
Ardenneroffensiven som inleddes den 16 december 1944 var en stor tysk offensiv genom det skogsbetäckta Ardennerområdet i Belgien, Frankrike och Luxemburg på västfronten.
Wilhelm Mohnke som nu var chef för Leibstandarte, skulle leda enheten i en spjutspets under hela operationen. Knuten till I. SS Panzerkorps, så var divisionen, som en gång var en elit och den mest vältränade militära enheten i Tyskland – var nu bara en skugga av sitt forna jag. De stora förlusterna i manskap som Leibstandarte ådrog sig betydde att man var tvungen att ersätta sina trupper med extremt unga soldater som knappt blivit tränade ordentligt innan de kom till fronten. Dock fanns fortfarande en kärna med stridserfarna officerare och underbefäl som gjorde att divisionen fortfarande hade god stridspotential. Ovanpå detta, på grund av den svåra situationen i Tyskland så hade enheten mycket begränsade mängder bränsle till sina fordon som de var beroende av för att kunna strida effektivt.
Mohnke delade upp divisionen i fyra Kampfgruppen, varav Kampfgruppe Peiper, under ledning av SS-Obersturmbannführer Jochen Peiper, är den mest kända. Peipers grupp var divisionens spjutspets och den grupp som avancerade längst innan de blev tvungna att retirera. Den 24 december bröt sig resterna av den inringade Kampgruppe Peiper ut från La Glezie.
Efter att Kampfgruppe Peiper tagit sig tillbaka till de egna linjerna förflyttades Leibstandarte söderut för att genomföra ett anfall mot den korridoren som hävde belägringen av Bastonge. Den 1 januari 1945 inleddes anfallet. Leibstandarte hade framgångar, men inte tillräckligt stora för att lyckas med sitt uppdrag. De amerikanska styrkorna tryckte istället tillbaka Leibstandarte och de andra tyska förbanden.
Några veckor senare beordrades Leibstandarte bort från fronten för att istället förflyttas till Ungern för att delta i operation Frühlingserwachen.
Ungern
Operation Våruppvaknande (Frühlingserwachen) var den sista stora tyska offensiven under andra världskriget och det var en offensiv som inleddes under stor hemlighet den 6 mars, 1945. Tyskarna inledde sin attack i Ungern nära sjön Balaton på östfronten. Området hade några av de sista oljereserverna som tyskarna hade möjlighet att nå. Kampanjen involverade många tyska enheter som dragits tillbaka från västfronten inkluderat 6. SS Pansararmén och LSSAH. Nästan oundvikligt, så var operation Våruppvaknande ett misslyckande för den tyska armén. Trots vissa initiala segrar så var offensiven ett perfekt exempel på Hitlers grumlade militära omdöme i slutskeendet av kriget. Dess stora brist var var att offensiven var alltför ambitiös i förhållande till de tyska resurserna i det här läget av kriget.
Efter misslyckandet så retirerade Sepp Dietrich 6:e SS Pansar armén till Wien. Tyskarna förberedde defensiva positioner för att skydda staden mot den avancerande ryska armén.
Befälhavare
- SS-Obergruppenführer und General der Waffen-SS Josef "Sepp" Dietrich, 17 mars 1933 - 4 juli 1943.
- SS-Standartenführer Theodor "Teddy" Wisch, 4 juli 1943 - 20 augusti 1944.
- SS-Obersturmbannführer Franz Steineck, 20 augusti - 31 augusti 1944.
- SS-Standartenführer Wilhelm Mohnke, 31 augusti 1944 - 6 februari 1945.
- SS-Brigadeführer und Generalmajor der Waffen-SS Otto Kumm, 6 februari - 8 maj 1945.
Numerär styrka
- Januari 1935 – 2 531 man
- Januari 1936 – 2 650 man
- Januari 1937 – 3 177 man
- Januari 1938 – 3 607 man
- December 1938 – 3 626 man
- Juni 1941 – 10 796 man
- December 1942 – 20 844 man
- December 1943 – 19 867 man
- Juni 1944 – 19 691 man
- December 1944 – 22 000 man
Organisation
Oktober 1934:
- Stab SS-Standarte (mot)
- Stäbe SS-Sturmbann (mot) x 3
- SS-Kradschützen-Sturm
- SS-Schützen-Stürme (mot) x 9
- SS-Maschinengewehr-Stürme (mot) x 3
- SS-Minenwerfer-Sturm (mot)
- SS-Nachrichten-Züge (mot) Stab SS-Standarte x 3
- SS-Nachrichten-Züge (mot) Stab SS-Sturmbann (mot) x 3
- SS-Panzerspäh-Zug
- SS-Musikzug SS-Standarte
Februari 1943:
- Divisions Stab
- Karenstelle
- Musikzug
- SS-Grenadier-Regiment 1
- SS-Grenadier-Regiment 2
- Panzer-Regiment 1
- Sturmgeschütz-Abteilung
- Aufklärürungs-Abteilung
- Artillerie-Regiment
- Panzerjäger-Abteilung
- Flak-Abteilung
- Pionier-Bataillon
- Nachrichten-Abteilung
- Wirtschafts-Bataillon
- Sanitäts-Abteilung
- Nachschub-Deinst
- Instandsetzungs-Abteilung
- VII.LSSAH
1944:
- Stab der Division
- SS-Panzer-Grenadier-Regiment 1
- SS-Panzer-Grenadier-Regiment 2
- SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 1
- SS-Panzer-Regiment 1
- SS-Panzerjäger-Abteilung 1
- SS-Sturmgeschütz-Abteilung 1
- SS-Panzer-Artillerie-Reigment 1
- SS-Nebelwerfer-Abteilung 1
- SS-Flak-Abteilung 1
- SS-Panzer-Pionier-Bataillon 1
- SS-Panzer-Nachrichten-Abteilung 1
- SS-Feldersatz-Bataillon 1
Referenser
- ↑ Butler, R. SS-Division Leibstandarte. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, 2007. Sidan 77.
- ↑ Butler, R. SS-Division Leibstandarte. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, 2007. Sidan 78.
- ↑ Butler, R. SS-Division Leibstandarte. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, 2007. Sidan 78-79.
- ↑ Butler, R. SS-Division Leibstandarte. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, 2007. Sidan 85.
Källor
|
i ämnesportalen om Andra världskriget |
- SS-Division Leibstandarte av Rupert Butler, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, 2007
- SS av Thomas H Flaherty (red.), Bokorama, 1991
- Fälttåget på Balkan, Thomas H Flaherty (red.), Bokorama, 1992
- Waffen SS - The Encyclopedia, Marc J. Rikmenspoel 2004
- Feldgrau
- Axis History Factbook
