Pansarslaget vid Prochorovka

Slaget vid Prochorovka räknas som det största pansarslaget under andra världskriget. Slaget genomfördes den 12 juli 1943 som en del av det pågående slaget om Kursk, den tyska sommaroffensiven på östfronten. Sammandrabbningen vid Prochorovka har i efterkrigslitteraturen betraktats som en klassisk kavalleribatalj där tusentals stridsvagnar stred mot varandra med hundratals utslagna stridsvagnar på var sida. Modern forskning har kunnat visa att den bilden är falsk , men än idag sprids en delvis felaktig bild av slaget.

Slaget var i verkligheten mindre än myten vill göra gällande och även geografiskt mer begränsat, men likväl var det ett stort och intensivt pansarslag som etsat sig fast i minnet hos de inblandade. II. SS-Panzer-Korps avancerade framåt mot den lilla orten Prochorovka något som den sovjetiska 5. Gardespansararmén fick i uppdrag att stoppa. På morgonen den 12 juli inledde de sovjetiska styrkorna ett första frontalt massanfall med stridsvagnar mot Waffen-SS divisionen SS-Panzer-Grenadier-Division Leibstandarte SS Adolf Hitlers ställningar i den så kallade Prochorovkakorridoren. De tyska trupperna stod emot anstormningen och genomförde på eftermiddagen ett motanfall. När dagen var över hade de sovjetiska styrkorna förlorat mellan 340 - 350 stridsvagnar och stormkanoner, medan Leibstandarte förlorat fyra stridsvagnar.

Bakgrund

Den 5 juli 1943 inleddes den tyska sommaroffensiven på östfronten, operation Zitadelle, vilken syftade till att inringa stora sovjetiska förband i den utbuktning i fronten som skapats vid staden Kursk. Detta slag kallas även för slaget om Kursk.

II. SS-Panzer-Korps var en del av den södra tyska fronten under operation Zitadelle. De bröt igenom de sovjetiska linjerna och framryckte mot den lilla orten Prochorovka som ligger cirka 80 kilometer söder om Kursk. Det utspelades hårda strider, men de tyska styrkorna ryckte stadigt framåt med en kraft och frenesi som fick den sovjetiska ledningen att i förtid sätta in förband från sin strategiska reserv. 5. Gardespansararmén tog sig till området runt Prochorovka och stod den 12 juli redo att anfalla de tyska förbanden.

Definition av slaget

Slaget vid Prochorovka kan definieras på olika sätt vilket också speglas i litteraturen. Dels kan man se slaget i ett bredare perspektiv med fler aktörer än II. SS-Panzer-Korps och 5. Gardespansararmén inblandade och även räkna med dagarna efter den 12 juli.

I denna artikel definieras slaget geografiskt till den så kallade Prochorovkakorridoren. Ett geografiskt avgränsat område med floden Psel till vänster (sett ur tyskarnas perspektiv) och järnvägen mellan Prochorovka och Belgorod till höger. I detta område hade Waffen-SS divisionen SS-Panzer-Grenadier-Division Leibstandarte SS Adolf Hitler sina ställningar.

Naturligtvis ägde även strider rum på andra ställen längs fronten denna dag och även resten av II. SS-Panzer-Korps, divisionerna SS-Panzergrenadier-Division Totenkopf (på Leibstandartes vänstra flank) och SS-Panzergrenadier-Division Das Reich (på Leibstandartes högra flank) var invecklade i strider.

Utrustning och styrka

Den 11 juli hade II. SS-Panzer-Korps 294 insatsberedda stridsvagnar och stormkanoner, varav 77 tillhörde Leibstandarte, av dessa var fyra stycken Tiger I. Resten var en blandning av trotjänarna Panzer III, Panzer IV och Stug III.

Den sovjetiska 5. Gardespansararmén hade 830 insatsberedda stridsvagnar och stormkanoner, mellan 500 och 600 av dessa sattes in mot Leibstandarte.

Förlopp

Pansarvarning

I gryningen den 12 juli 1943 hörde Leibstandartes pansargrenadjärer starka pansarljud i närheten av sina ställningar. Samtidigt kastade spaningsflygare ner meddelanden med innehållet: "många stridsvagnar närmar sig era ställningar". Violetta lyspatroner började lysa upp himlen vilket var dagens signal för pansarvarning.

De sovjetiska stridsvagnarna anföll i sedvanlig ordning med uppsuttet infanteri. Den första anfallsvågen brydde sig inte om de främsta tyska ställningarna utan körde rakt igenom.

Det första pansarförbandet att bjuda på motstånd var 6. kompaniet i Leibstandartes pansarregemente. Det leddes av SS-Obersturmführer Rudolf von Ribbentrop (son till den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop) och förfogade denna dag över sju stycken Panzer IV stridsvagnar.

De sovjetiska stridsvagnarna var främst intresserade av att erövra den enda bron över en lång pansargrav. Men de hade svårt att nå fram. Tyska stridsvagnar och pansarvärnspjäser sköt prick från sina ställningar från andra sidan pansargraven och pansargrenadjärer sprang runt bland de sovjetiska stridsvagnarna och slog ut dem med RSV-laddningar (sprängladdningar med riktad sprängverkan anpassade för att slå igenom pansar).

När den sovjetiska anfallskraften började ebba ut genomförde Leibstandarte ett framgångsrik motanfall mot höjd 252,5 och erövrade den.

Konsekvenser

Slaget var en stor förlust för 5. Gardespansararmén som förlorat ett enormt stort antal stridsvagnar och stormkanoner på ett slarvigt genomfört frontalt massanfall. Tyskarna å sin sida försökte hela tiden utnyttja de fördelar de hade som till exempel bättre sikten till kanonerna (vilket ledde till högre träffsäkerhet) och lägre befäls förmåga att självständigt fatta beslut.

Trots den tyska framgången vid Prochorovka avbröts snart operation Zitadelle och sovjetiska offensiver tvingade tyskarna på defensiven.

Förluster

Leibstandarte förlorade (döda, sårade, saknade) 279 man samt fyra stridsvagnar denna dag och hela II. SS-Panzer-Korps 842 man.

5. Gardespansararmén förlorade över 3 000 man samt 340 - 350 stridsvagnar och stormkanoner. Andra sovjetiska förband som stred mot II. SS-Panzer-Korps förlorade 2 500 man.

Övriga II. SS-Panzer-Korps

Det var inte bara Leibstandarte som denna dag var inblandade i strider. Divisionen Totenkopf (på Leibstandartes vänstra flank) hade dagen innan etablerat ett brohuvud över floden Psel som de försvarade mot motanfall. Trots de sovjetiska anfallen gjorde sig soldaterna ur Totenkopf sig redo för ett eget anfall. Das Reich (på Leibstandartes högra flank) stred söder om Prochorovkakorridoren.

Mytbilden av slaget

I mycket av efterkrigslitteraturen står att läsa om slaget som ett slag där II. SS-Panzer-Korps och 5. Gardespansararmén drabbade samman på ett litet område. 1 500 stridsvagnar på båda sidor utkämpade en gammaldags kavalleristrid samtidigt som hundratals stridsflygplan surrade i luften. Tyskarna var utrustade med de moderna stridsvagnarna Panther och Tiger, men led ett svårt nederlag vilket ledde till en sovjetisk offensiv som inte avstannade förrän Berlin hade fallit två år senare.

Ursprunget till denna bild kommer från de sovjetiska rapporter som skrevs strax efter krigsslutet. De förutsatte att eftersom de själva led svåra förluster måste även tyskarna ha gjort det. Denna bild har sedan okritiskt anammats av forskare och historiker innan de svenska historikerna Anders Frankson och Niklas Zetterling genom omfattande arkivstudier kunde revidera den vedertagna bilden.

Bland annat sägs att II. SS-Panzer-Korps hade mellan 600 - 700 insatsberedda stridsvagnar denna dag, en uppgift som kommer från den sovjetiska generalstabens uppskattning av kårens styrka innan slaget om Kursk inleddes.

Källor

• Schüle, Walter & Månsson, Martin. Pansarslaget vid Prochorovka. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. 2009.
• Frankson, Anders & Zetterling, Niklas. Slaget om Kursk. Norstedts. 2002.

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Andra världskriget