Michael Wittmann
SS-Hauptsturmführer Michael Wittmann, född den 22 april 1914, död den 8 augusti 1944, var ett tyskt stridsvagnsbefäl inom Waffen-SS under andra världskriget och räknas som ett av de främsta stridsvagnsbefälen genom historien. Han har som vagnschef förstört minst 141 fientliga stridsvagnar, 132 pansarvärnspjäser och ett okänt antal övriga fordon.
Innehåll
Uppväxt
Michael Wittmann, mannen som skulle bli det största namnet inom stridsvagnskrigsföring under andra världskriget - om inte genom tiderna - föddes den 22 april 1914 i den lilla byn Vogelthal, Landkreis Beilngries i Oberpfalz regionen i Bayern. Son till en lokal jordbrukare Johann Wittmann och hans hustru Ursula, så blev den unge Michael precis som många andra i regionen döpt och uppfostrad som katolik och hade en normal uppväxt tillsammans med hans bror Johann Jr och hans tre systrar; Franziska, Anni och Theresa.
Den var på sin fars bondgård som den unge Michael skulle utveckla de karaktärsdrag som skulle hjälpa honom senare i livet - en förmåga att arbeta hårt och målmedvetet med de uppgifter som ålades honom, att förstå nyttan av lagsamarbete och speciellt från hans far, en hygglig kännedom om de olika verktyg och maskiner som användes på en bondgård. Till detta skall läggas Michaels jägarinstinkter- som också tjänade honom väl senare i karriären - som var finslipade till perfektion genom hans tidiga introduktion till viltjakt, en syssla som till en början mötte viss motvilja för den unge Michael på grund av hans kärlek till djur och natur. Hursomhelst, sådana färdigheter var viktiga för att garantera familjen mat på bordet, speciellt under de svåra tiderna som de flesta tyskar upplevde under 1920-talet och i början av 1930-talet.
Leibstandarte
Den 30 oktober 1934 gick Wittmann in i armén, till en början i den reguljära armén (Heer) men han visade talang och intresse för en militär karriär och den 1 oktober 1936 ansökte han till sitt lokala SS-förband. Den 22-årige Wittmann hade inga svårigheter att klara de fysiska testerna, en knapp månad efter sin ansökan så blev han stationerad i Ingolstadt och fick SS-numret 311623. Den inledande utbildningen var svår och alla kandidater fick genomgå ett antal krävande fysiska och medicinska tester: kraven var exceptionellt höga och ett stort antal annars dugliga kandidater föll ifrån under utbildningen. Den 1 april 1937, knappt sex månader efter hans ansökan så hamnade Wittmann bland de utvalda att gå med i SS-Verfügungstruppe (SS-VT), den militära delen av SS (som senare blev mer känt som Waffen-SS). Han blev accepterad som rekryt i ett av Leibstandarte SS Adolf Hitlers kompanier, och den 5 april började kompaniet sin träning vid de kända Lichterfelde barackerna i Berlin.
Leibstandarte SS Adolf Hitler (som ofta förkortas LSSAH eller LAH) var en elit SS-VT division, historiskt bildades den som Hitlers personliga livvakt, ”Stosstrupp Adolf Hitler”, som hade skapats av Josef ”Sepp” Dietrich på tidiga 1920-talet. Följaktligen så var rekryteringskriterierna, vilka fokuserade en hel del på fysiska förmågor och på uppvisandet av den rätta släkttavlan, mycket hårdare än på något annat SS-VT/Waffen-SS förband. Många, inklusive Sepp Dietrich klagade bittert på dessa regler, av vilka många var på gränsen till det absurda. Till exempel, om Michael Wittmann hade försökt gå med senare hade han blivit nekad på grund av sin längd.
När han gick med LSSAH, så blev han en SS-Mann. Hans inledande träning var som besättningsman på ett bepansrat fordon, och som en del i sin träning fick han öva på ett antal lätt bepansrade spaningsfordon. Som inkluderade den fyr-hjuliga SdKfz 222 och den sex-hjuliga SdKfz 232. Den 9 november 1937 så närvarade Wittmann vid invigningsceremonin vid Feldherrnhalle i München, samtidigt som han befordrades till SS-Sturmmann. I mars det påföljande året så anslöt hans motoriserade kompani resten av LSSAH i intåget i Österrike när landet anslöts till det Tredje riket (Anschluss), och knappt sex månader senare så ledde LSSAH de tyska trupperna in i Sudetenland. Den 20 april 1939, på Adolf Hitlers 50-årsdag, så blev Wittmann befordrad till SS-Unterscharführer.
Andra världskriget
Under fälttåget i Polen hade Wittmann befordrats till SS-Unterscharführer och var vagnschef på en Sdkfz 232. När Leibstandarte i februari 1940 utrustades med en stormkanonsavdelning blev Wittmann vagnschef på en av Stug III:orna och fick möjligheten att handplocka en tremannabesättning. Därefter genomgick de en hård och realistisk utbildning på sin nya vagn. Där det förutom stridsmoment även ingick att kunna plocka isär vagnen i fält. Efter fullgjord utbildning var de ivriga på att prova sina nya kunskaper på riktigt och våren 1941 blev de bönhörda. De var med i fälttåget på Balkan och Wittmann förlänades med järnkorset av andra klassen.
Under Operation Barbarossa fortsatte han som vagnschef i en Stug och blev något av en praktisk expert på pansarstrid. Han fick järnkorset av första klassen för sina insatser vid Uman.
Officersutbildning
Vintern 1942-43 genomförde han en officersutbildning vid SS-Junkerschule i Bad Tölz och lärde sig hantera stridsvagnar. När han kom tillbaka till östfronten blev han tilldelad en Panzer III och fick befälet över en stridsvagnsgrupp. Det dröjde sen inte länge tills han istället blev tilldelad en Tigerstridsvagn och under slaget vid Kursk, sommaren 1943, var han plutonsbefäl.
Operation Zitadelle - Slaget vid Kursk
- Huvudartikel: Slaget vid Kursk
Vårens framgångsrika tyska offensiv och återtagandet av Charkov hade lämnat en massiv utbuktning längs med fronten, med de största och viktigaste områdena kring staden Kursk. Syftet med operation Zitadelle var att utjämna denna utbuktning genom ett angrepp från både norr och söder, som skulle ena armégrupp Syd och armégrupp Mitt, vilket i sin tur skulle försluta frontlinjen och återge Tyskland övertaget. Männen i Leibstandarte tillsammans med sina kamrater i Waffen-SS divisionerna Das Reich och Totenkopf, var redo att som en del i en kniptångsmanöver anfalla norrut innan man gick österut mot själva Kursk. Tusentals män och fordon anordnades inför detta enorma företag, och det var uppenbart för många i det här skedet att ett misslyckande innebar en nästan säker tillintetgörelse.
Den första dagen i anfallet den 5 juli 1943, sågs elva funktionsdugliga Tigrar under SS-Hauptsturmführer Klings befäl förflytta sig norrut från sin utgångspunkt nära staden Bykovka enligt planerna för att bryta igenom det sovjetiska försvaret beläget i söder och sydost om staden. Fiendens styrkor, som bestod av eldkastare, pansarvärnskanoner och stridsvagnar, var välorganiserade, under denna första skärmytsling så slog Wittmann's Tiger snabbt ut två T-34:or. Under tiden slår de andra Tigrarna ut flera pansarvärnskanoner och ett antal av fiendens T-34:or, fiendens återstående fordon slår snabbt till reträtt. Det skulle vara en dramatisk dag för Wittmann och hans besättning, under de många uppdragen som utfördes så träffades laddaren Walter Koch i huvudet av splitter och Tigern körde över en mina och skadade ett av drivbanden. Den sårade Koch ersattes av SS-Pansarskytten Max Gaube och Tigern bogseras snabbt till säkerhet. Trots de små missöden som kom i vägen, så hade Wittmanns Tiger förstört femton objekt av fiendens materiel, åtta stridsvagnar och sju av de mycket fruktade pansarvärnskanonerna.
Även om de skador som Wittmanns besättning ådrog sig under första dagen inte skulle upprepas, så fick de föra en desperat kamp för att hålla sitt misshandlade fordon kördugligt. För de kommande fyra dagarna så fick Wittmann och hans besättning - skytten Bobby Woll, föraren Siegfried Fuss, laddaren Max Gaube och radiooperatören Karl Lieber - arbeta övertid. Stridsuppdragen fick skoningslöst utkämpas stridandes rygg mot rygg, med undantag av den 9 juli då ett antal pansarbesättningar, inklusive Wittmanns, försågs med en välförtjänt vila i staden Teterevino. Striden hade varit intensiv, och den hade lämnat det tjugonioåriga pansaresset helt utmattad. Vid den här tiden så hade hans Tiger hade förstört ett trettiotal av fiendens stridsvagnar och tjugoåtta pansarvärnskanoner. Under denna period så hade flertalet hjältemodiga strider utförs av ett antal av Wittmanns kollegor, inte minst den tjugo år unga SS-Unterscharführer Franz Staudegger från Wendorffs andra pluton, som den 8 juli förstörde häpnadsväckande tjugotvå av fiendens T-34:or i en enda strid, en bedrift som skulle ge den unge österrikaren Riddarkorset.
Pansarslaget vid Prochorovka
- Huvudartikel: Pansarslaget vid Prochorovka
På morgonen den 12 juli genomfördes det slag som kallats Pansarslaget vid Prochorovka, ett av de mest mytomspunna slagen under andra världskriget. Mellan 500 och 600 sovjetiska stridsvagnar och stormkanoner genomförde ett frontalt massanfall mot Leibstandartes ställningar i Prochorovkakorridoren. Leibstandarte förfogade denna dag över drygt 70 stridsvagnar och stormkanoner. Striden blev ett katastrofalt fiasko för de sovjetiska styrkorna som kunde räkna mellan 340 och 350 vagnar som totalförluster. Leibstandartes totalförluster blev fyra stridsvagnar. [1]
Trots denna tyska framgång så gick operation Zitadelle i sin helhet mot ett misslyckande. Även om Michael Wittmann och hans kollegor (den vilande Bobby Woll hade ersatts av SS-Unterscharführer Hermann Gräser) var oerhört framgångsrika i att uppnå sina egna mål, så var den övergripande situationen mycket dyster och följande dag så hade även Hitler erkänt det faktum att detta massiva vågspel hade misslyckats. När striden rasade så blev de torra, platta vidderna snart en sinnebild av förstörelse, beströdda med vraken av hundratals pansarfordon och vridna och förkolnade kroppar av döda stridsvagnsbesättningar och infanterister.
När striden leds mot sitt oundvikliga slut, fortsatte Tigerkompaniet att kämpa med skicklighet och bravur. Den 14 juli, hade man endast fem fungerande fordon, en siffra som ökade till nio den 17 juli, detta gjorde att Wittmann och hans besättning retirerade till ett läge väster om staden Belgorod. Många män hade förlorats och trots framgångarna med Tigerkompaniet, så var Kursk fortfarande i händerna på ryssarna. De tyska styrkorna hade helt enkelt blivit överväldigade av ryssarnas stora numerära övertag i manskap och fordon. Planerna på att jämna ut utbuktningen vid Kursk, operation Zitadelle, hade misslyckats.
I januari 1944 blev Wittmann förlänad med Riddarkorset för sina samlade insatser i fält och fick ett personligt telegram från Hitler. Tre dagar senare var Wittmann på plats i Hitlers högkvarter Wolfsschanze för att ta emot Riddarkorsets eklöv direkt från Hitlers hand.
När den självständiga bataljonen Schwere SS-Panzer-Abteilung 101 bildades förflyttades Wittmann tillsammans med resten av Leibstandartes kompani med Tigerstridsvagnar dit för att bilda kärnan i den nya enheten. Under våren 1944 förflyttades Wittmann och Schwere SS-Panzer-Abteilung 101 till Västeuropa för att möta de allierades väntande invasion. Han blev nu kompanibefäl.
Villers-Bocage Normandie
- Huvudartikel: Invasionen i Normandie
Vad som hände morgonen den 13 juni 1944 i och runtomkring den normandska staden Villers-Bocage har blivit känt som en av de mest signifikanta bedrifterna i strid under andra världskriget. På den annars ganska så vanliga dagen, så tog Michael Wittmann initiativet och lyckades nästan på egen hand stoppa den brittiska framryckningen med sin Tiger I. Det var en bedrift som skulle höja hans ställning i Tyskland, och delvis emot hans tillbakadragna personlighet, ge honom en hjältestatus som det tilltufsade nationalsocialistiska ledarskapet så desperat behövde för att stärka moralen. Inom loppet av ett par få timmar så hade Wittmann och hans manskap reducerat en imponerande samling brittiska stridsfordon till en hög med brinnande vrak. Med Wittmann själv som stod för mer än två dussin förstörda stridsfordon inklusive ett dussin tanks.
På väg tillbaka till baslägret efter hans bedrifter i Villers-Bocage, fick Wittmann ett varmt välkomnande av hans divisonschef Sepp Dietrich och han fick ett hjärtligt tack av chefen för Panzer Lehr, generallöjtnant Fritz Bayerlein som rekommenderade den tappre SS-Obersturmführern svärden till hans Riddarkors med eklöv. Hjälten från Villers-Bocage fick sina svärd den 22 juni av Sepp Dietrich och blev samtidigt befordrad till SS-Hauptsturmführer (Kapten), tre dagar senare skulle han för andra gången få svärden och få träffa Hitler i hans residens i Berchtesgaden. Wittmann fick samtidigt ett erbjudande om en tjänst som instruktör för nya rekryter, men han vägrade. Han ansåg att han gjorde mest nytta vid fronten.
Han reste tillbaks till fronten i Normandie där han slutligen stupade den 8 augusti 1944 när tornet på hans Tigerstridsvagn exploderade. Ingen i besättningen överlevde. När Wittmann inte återvände från striden utgick en sökpatrull från Wittmanns bataljon samt en grupp från Waffen-SS divisionen Hitlerjugend. De hittade honom, hans besättning och begravde dem i en omärkt grav bredvid den utslagna stridsvagnen. 1983 hittades kvarlevorna och de kunde begravas på den tyska militärkyrkogården i De La Cambe i Normandie.
För kamraterna i Leibstandarte och Schwere SS-Panzer-Abteilung 101 var Michael Wittmann en yrkesman med tystlåtet sätt som höll nerverna i styr i strid och som nästan verkade ha ett sjätte sinne för att förutse motståndarnas drag. Detta var en gåva som i hög grad delades av hans skickliga besättningar, som lärde sig att förutse hans order och gav honom sitt fulla stöd. I deras ögon var Wittmann den främste stridsvagnshjälten, som kämpade för sitt fädernesland ända till slutet.
Kommenderingar
- Soldat i 10.Kompanie/Infanterie-Regiment 19 (1934 – 1937)
- Inträde i Leibstandarte SS Adolf Hitler (1 april 1937)
- Förare och sedan vagnschef i Leibstandartes spaningsavdelning (fälttåget i Polen och fälttåget i väst)
- Vagnschef på en Stug III i Leibstandartes stormkanonavdelning (fälttåget på Balkan och operation Barbarossa)
- Officersutbildning på SS-Junkerschule "Bad Tölz" (4 juni 1942 – december 1942)
- Utbildning på Tiger I-stridsvagnen (december 1942 – januari 1943)
- Vagnschef för en Tiger I i 13. Kompanie/SS-Panzer-Regiment 1, SS-Panzer-Grenadier-Division "Leibstandarte SS Adolf Hitler" (januari 1943 - ?)
- Plutonsbefäl i 13. kompaniet (schwere)/SS-Panzer-Regiment 1, 1. SS-Panzer-Division "Leibstandarte SS Adolf Hitler" (? - april 1944)
- Kompanibefäl för 1. kompaniet Schwere SS-Panzer-Abteilung 101 (april 1944 – 8 augusti 1944) stupad
Grader och befordringar
- SS-Mann: 1 april, 1937
- SS-Sturmmann: 9 november, 1937
- SS-Unterscharführer: 20 april, 1939
- SS-Oberscharführer: 9 november, 1941
- SS-Untersturmführer: 21 december, 1942
- SS-Obersturmführer: 30 januari, 1944
- SS-Hauptsturmführer: 21 juni, 1944
Utmärkelser
- Järnkorset av andra klassen – 12 juli 1941
- Järnkorset av första klassen – 8 september 1941
- Riddarkorset – 14 januari 1944
- Eklöven till Riddarkorset – 30 januari 1944
- Svärden till Riddarkorset – 22 juni 1944
- Såradmärke i svart – 20 augusti 1941
- Panzerkampfabzeichen i brons – 21 november 1941
- SS Hedersring
- SS Hederssvärd
|
i ämnesportalen om Andra världskriget |
Referenser
- ↑ Schüle, Walter & Månsson, Martin. Pansarslaget vid Prochorovka. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. 2009. Sidan 47.
Källor
- Achtung Panzer!
- SS-Division Leibstandarte av Rupert Butler, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, 2007
- Panzer Ace: Michael Wittmann
- Axis Biographical Research
