Kampfgruppe Peiper

Från Metapedia
Hoppa till: navigering, sök

Kampfgruppe Peiper var en tysk stridsgrupp under andra världskriget som bildades för Ardenneroffensiven. Förbandet leddes av SS-Obersturmbannführer Jochen Peiper och hade som uppgift att vara spjutspetsen för 1. SS-Panzer-Division Leibstandarte SS "Adolf Hitler".


Förberedelser

Inför Ardenneroffensiven fick Jochen Peiper order av sin divisionsbefälhavare Wilhelm Mohnke att han skulle föra befäl över den Kampfgruppe som skulle vara spjutspetsen för 1. SS-Panzer-Division Leibstandarte SS "Adolf Hitler". Divisionen delades upp i flera Kampfgruppen och Peipers grupp var den starkaste, och var dessutom förstärkt med kårförband från I. SS Panzerkorps. Kampfgruppe Peiper bestod av:

  • större delen av SS-Panzer Regiment 1
  • Schwere SS-Panzer-Abteilung 501
  • III.(gep)/SS-Panzer-Grenadier-Regiment 2
  • Flak Abteilung 84 (Heer)
  • Fallschirmjäger Regiment 9 (Luftwaffe)

och var utrustad med bland annat Panzer IV, Panzer V Panther, Panzer VI Tiger, Panzer VI Tiger II, Sdkfz 138/1 Grille, Wirbelwind [1]. Detta var en sammanlagd styrka på ungefär 4 000 man.

Denna kolonn var 24 kilometer lång och skulle rycka fram västerut enligt en framryckningsväg som Adolf Hitler personligen lär ha tagit fram [2]. Nyckelordet hette snabbhet och bristen på reservbränsle till stridsfordonen skulle åtgärdas genom att erövring av amerikanska förråd. Peiper var dessutom förbjuden att genomföra någon rekognosering i förväg på grund av den stränga sekretess som rådde kring operationen. De skulle rycka fram längs småvägar till Trois-Ponts där de skulle använda sig av en bred, belagd huvudväg som ledde till målet för Peipers Kampfgruppe, floden Meuse vid orten Huy. Där de skulle erövra broar över floden och hålla dem tills resten av 6. SS-Panzer-Armee kommit fram. Peiper var inte nöjd med sin tilldelade rutt utan menade på att den lämpade sig för cyklar och inte för stridsvagnar, men tvingades använda den ändå.

Platser under Kampfgruppe Peipers framryckningsväg.

Inledning

I gryningen den 16 december 1944 inleddes Ardenneroffensiven och Peipers stridsvagnar började rulla mot första målet, Losheim. Först skulle dock 12. Volksgrenadier-Division bryta igenom de främre amerikanska ställningarna. Detta gick trögt och förseningen orsakade ett trafikkaos bakom dem. När väl Peipers kolonner banade sin väg framåt dröjde det inte länge innan hela kolonnen stod stilla igen. En stridsvagn hade fått drivbandet avslitet av en mina. Det fanns ingen tid att skicka fram pionjärerna för att röja minfältet så Peiper bestämde sig för att köra rakt igenom. Han förlorade på detta sätt sex fordon. Samma sak inträffade i Losheims grannby Lanzerath, och Peiper förlorade ytterligare fem fordon.

Lanzerath hade erövats av fallskärmsjägare och Peiper sökte vid sin ankomst upp fallskärmsjägarnas befälhavare och ville veta hur läget såg ut framför dem. Peiper fick inget tillfredställande svar utan övertalade fallskärmsjägarna att de skulle avdela en bataljon för att innan gryningen erövra nästa by Buchholz. Det fanns inga amerikaner i byn och Peipers Kampgruppe rullade obehindrat mot Honsfeld.

Strax innan Honsfeld blockerades vägen av en retirerande amerikansk kolonn. Peiper som hade två erövrade Shermanstridsvagnar i täten såg en lucka i kolonnen, beordrade framryckning och gled rakt in i den amerikanska kolonnen och nådde fram till och erövrade Honsfeld. Nu började bränslebristen göra sig gällande och Peiper visste att hans tilldelade vägar mot nästa mål Schoppen inte var de bästa så han började fundera på att ta andra vägar längre norrut och det amerikanska bränsleupplaget i Büllingen lockade. Peiper satte full fart mot Büllingen, erövrade utan svårigheter bränsleupplaget och tvingade några amerikanska fångar att tanka de tyska stridsfordonen.

Efter att Peipers kolonn lämnat Büllingen stötte de ihop med en mindre amerikansk konvoj som var på väg mot fronten. Amerikanerna togs snabbt till fånga och bland fångarna fanns en överstelöjtnant som berättade att det i Ligneuville fanns en amerikansk general. Möjligheten att tillfångata en general lockade Peiper och Ligneuville var dessutom ett på förhand uppgjort etappmål för Peipers Kampfgruppe och de fortsatte längs den planerade framryckningsvägen mot byn.

Malmédymassakern

Soldater ur Waffen-SS korsar en väg med förstörd och övergiven amerikansk utrustning.

Mitt på dagen den 17 december 1944 var Peipers tät, två Pantherstridsvagnar, så långt fram att de hade uppsikt över korsningen vid Baugnez. En amerikansk kolonn var på väg genom korsningen mot Ligneuville när de tyska stridsvagnarna laddade med spränggranater för att ta upp striden med en obepansrade amerikanska kolonnen. Flera fordon förstördes, men när de närmade sig utsattes de för intensiv amerikansk gevärs- och kulspruteeld. De besvarade elden och så småningom började amerikanerna kapitulera.

En stor grupp amerikanska soldater blev tillfångatagna, avväpnade och beordrade att vänta på ett fält tills de kunde tas om hand av tyska trupper längre tillbaka i kolonnen. Vad som hände härnäst är än idag oklart, men klart är att 84-88 (siffrorna går isär) amerikaner blev ihjälskjutna i vad som kallas Malmédymassakern. Peiper själv kommenterade massakern i en intervju med militärhistorikern Charles Whiting år 1970:

Ingen – ingen – kommer någonsin att kunna reda ut den där röran! Alltför många lögner har uttalats under de 25 år som har gått sedan dess.

Peiper själv var inte närvarande när det hände då han redan var på väg mot Ligneuville i förhoppningen om att kunna tillfångata den amerikanske generalen. När Peiper närmade sig mötte de motstånd från en inmobil amerikansk Shermanstridsvagn som täckte en lastbilskonvojs reträtt. Stridsvagnen slogs till slut ut, men generalen hann komma undan tillsammans med resten av de trupper som fanns i byn. När Peipers män kom fram till hotellet där generalen varit inkvarterad fann de halvtomma glas på borden och rykande cigaretter i askkopparna.

Stavelot

Den 18 december fick befälhavaren för amerikanska 1. armén, uppgifter om att Kampfgruppe Peiper var på väg mot Spa där han hade sin stabsplats. Nyheten skrämde upp amerikanarna som närmast i panik flydde från staben. Sambandet bröt ihop och vid flykten kvarglömdes bland annat topphemliga kartor.

Peiper och hans soldater visste dock inget om uppståndelsen han orsakade i Spa. De nådde samma kväll fram till Stavelot. I Stavelot fanns en betydelsefull bro då det var en bro som klarade vikten av de tunga Tigerstridsvagnarna. När de nådde fram försökte tre stridsvagnar erövra bron, men efter att den främsta stridsvagnen gick på en mina avbröts anfallet. Istället genomfördes ett anfall med 60 pansargrenadjärer, men det slogs tillbaka. Nästa dag erövrades Stavelot efter hårda strider.

I Trois-Ponts där ännu en viktig bro fanns, lyckades dock amerikanska ingenjörsförband spränga den i sista stund. Peiper tvingades att ändra sin framryckningsväg något. Han tog en smal serpentinväg som ledde till byn La Glezie. Innan de kunde rulla mot Werbomont. Slutmålet var fortfarande att erövra bron över Meuse i orten Huy.

Flygangrepp

Soldater ur Kampfgruppe Peiper på en väg mellan Malmédy och St. Vith. I bakgrunden syns en välkamouflerad SPW.

Tyskarna hade hittills haft tur med vädret som fått det amerikanska flyget att huvudsakligen hålla sig på marken. Men nu när Peipers kolonn befann sig på den smala vägen mot La Glezie lättade molntäcket och amerikanska jaktbombare dök upp. De anföll i flera omgångar under en halvtimmes strid och kolonnens svaga luftvärn lyckades skjuta ner ett plan. Peipers Kampfgruppe förlorade en del fordon och dussintals män, men även tre dyrbara timmars framryckning. När kolonnen började röra på sig igen var det redan mörkt, men Peiper manade på sina mannar och de närmade sig i mörkret den bro vid Werbomont som ledde över floden Lienne och som skulle leda dem ut på en större väg mot Huy. Men när de närmade sig sprängdes bron i luften av ett amerikanskt ingenjörsförband.

Bakom dem skar amerikanska trupper av Peipers linjer vid Stavelot så hans Kampfgruppe blev avskuren. När divisionsbefälhavaren Wilhelm Mohnke fick reda på detta skickade han genast ut trupper för att återupprätta sambandet med Peiper samt återerövra Stavelot.

Bortsett från amerikanska förband fanns även belgiska partisaner i området och bekämpade de tyska styrkorna. Partisanerna beblandade sig med civilbefolkningen vilket gjorde tyskarna osäkra på vem som var partisan och vem som var civil.

La Glezie

Peiper erövrade Stoumont och Cheneux, men drog sig den 21 december 1944 tillbaka till La Glezie där de utsattes för upprepade anfall av amerikanska styrkor. Situationen såg inte alltför ljus ut. De amerikanska anfallen slogs tillbaka, men förråden med ammunition och bränsle sinade fort. Förlusterna växte och mängder med sårade samlades i kyrkan. Byggnaden förseddes även med en stor röda kors-flagga, men det hindrade inte de amerikanska stridsvagnarna och artilleriet att systematiskt skjuta sönder kyrkobyggnaden.

Samtidigt stred Leibstandartes undsättningsstyrka för att komma till La Glezie, men mötte starkt motstånd.

Peiper insåg att situationen var ohållbar så han skickade en radiomeddelande till högkvarteret där han begärde tillstånd för att bryta sig ut. Begäran avslogs. Situationen förvärrades allt mer och Peiper begärde tillstånd för en utbrytning till fots utan fordon och sårade. I väntan på ett svar började han planera för utbrytningen. De skulle ta sig till byn La Venne där det verkade finnas en lucka i de amerikanska linjerna och vidare till undsättningsstyrkan. Till slut kom tillståndet och utbrytningen skulle äga rum klockan 02.00 den 24 december.

Peiper var i en situation där han inte kunde ta med sig sina sårade, vilket bekymrade honom då man av princip och heder inte lämnade sina sårade. Som en slags provisorisk lösning skissade Peiper på en överenskommelse med de tillfångatagna amerikanska fångarna där de 150 amerikanska fångar han tagit skulle friges mot att hans sårade soldater skulle bli frisläppta när de frisknat till. Peiper skulle dock ta med sig den högste tillfångatagna amerikanske officeren som gisslan, major Hal McCown, en gisslan som skulle släppas när hans sårade soldater blivit frigivna. De amerikanska officerarna svarade att de inte var i en position där de kunde fatta något sådant beslut, men lovade att överlämna ett skriftligt dokument med förslaget till befälhavaren för den amerikanska styrka som slutligen skulle inta La Gleize. Peiper nöjde sig med detta svar.

Utbrytningen

Tidigt på natten den 24 december 1944 påbörjade de 800 kvarvarande soldaterna ur Kampfgruppe Peiper sin utbrytning. De utmattade soldaterna nedtyngda av sin utrustning påskyndades hela tiden av Peiper som gick fram och tillbaka längs kolonnen. Några timmar senare exploderade sprängladdningarna de apterat på sina fordon.

Under sin reträtt stötte de ihop med amerikanska förband och eldstrider utbröt. I gryningen kom de fram till floden Salm, en biflod till Amblève, som de måste korsa. Dock bevakades alla broar och vadställen av amerikanska stridsvagnar. Peiper fick improvisera. Han beordrade sina soldater att samla ihop stenar för att bygga ett enkelt vadställe över floden. De lyckades ta sig över och 770 soldater lyckades med sin utbrytning.

Resterna av Kampgruppe Peiper upplöstes efter att de tagit sig i säkerhet och delades upp inom divisionen.

Referenser

  1. Axis History Factbook
  2. Butler, R. SS-Division Leibstandarte. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, 2007. Sidan 135.
  3. Whiting, Charles. Hitlers krigare. Fischer & co. 2008. Sidan 126.

Källor

  • Butler, R. SS-Division Leibstandarte. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, 2007.
  • Hastings, Max. Harmagedon. Nordstedts förlag, 2005.
Pansar-symbol.jpg
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Andra världskriget