Regiment Der Führer

Från Metapedia
(Omdirigerad från SS-Regiment Der Führer)
Hoppa till: navigering, sök

Regiment Der Führer (SS-Standarte Der Führer, 4. SS-Panzergrenadier-Regiment Der Führer) var ett av de ursprungliga regementena i SS-VT som sedan kom att bli en huvudkomponenterna i Waffen-SS-divisionen Das Reich. Regementet är uppkallat efter statsöverhuvudstiteln Führer.

Historia

Bildande

Regementet Der Führer sattes upp av österrikiska frivilliga i Österrikes huvudstad Wien efter att Österrike i mars 1938 genom Anschluss annekterats av Tyskland. Ursprungligen fick regementet namnet SS-Standarte 3, men under NSDAP:s partidagar 1938 byttes namn till SS-Standarte Der Führer. Tidigare hade österrikiska frivilliga samlats i en bataljon i regementet Deutschland. Denna bataljon kom nu att utgöra grunden (I. bataljonen) för det nya regementet. Georg Keppler blev dess första befälhavare och hade uppdraget att bygga upp regementet. I. bataljonen och regementeshögkvarteret var förlagda till Wien, II. bataljonen till Graz och III. bataljonen till Klagenfurt. De två sistnämnda bataljonerna fick förstärkning av veteraner från regementena Germania och Leibstandarte för att hjälpa till med utbildningen.

Efter ockupationen av Tjeckoslovakien i mars 1939 ägnade sig Der Führer åt vakttjänst i huvudstaden Prag. Vid krigsutbrottet den 1 september 1939 ansågs regementet inte vara tillräckligt utbildat för fronttjänstgöring så de skickades till västvallen för att bevaka gränsen mot Frankrike. Efter fälttåget i Polen formerades Der Führer, tillsammans med regementena Deutschland och Germania till SS-Verfügungs-Division.

Fälttåget i väst

Sedan december 1939 var regementet, plus en artilleribataljon, ett pionjärkompani och en fordonskolonn, underställd 207. Infanterie-Division. När fälttåget i väst inleddes den 10 maj 1940 fick regementet äran att gå i täten. De korsade den nederländska gränsen och hade inom två timmar nått fram till floden Ijssel. Trots den snabba framryckningen hann de nederländska försvararna att spränga broarna. SS-soldaterna lät sig inte nedslås utan tog sig över floden och gav möjligheter för pionjärkompaniet att bygga en pontonbro. När detta var avklarat ryckte de vidare, erövrade en stödjepunkt vid staden Westervoort och intog därefter Arnhem. Regementet chockade de nederländska försvararna med sin envishet och påhittighet, och mot slutet av dagen hade de ryckt fram mer än 100 kilometer och slog nattläger vid Renkum.

Morgonen därpå anföll de Grebbelinjen där de lyckades slå ett hål. De avancerade framåt och andra enheter ur 18. Armén följde efter. Tack vare sina goda insatser fick de även äran att leda anfallet mot den sista försvarslinjen innan huvudstaden Amsterdam. Återigen bröt regementet snabbt igenom linjerna och avancerade mot och erövrade kuststäderna Zandwoort och Ijmuiden.

Der Führer tog sig efter Nederländernas fall ner till norra Frankrike och stötte tidigt på morgonen för första gången på tunga fientliga stridsvagnar. SS-Infanteristerna hade först inte så mycket att sätta emot, men samlade sig och organiserade ett försvar. En pansarvärnspluton blev helt omringad av fientliga stridsvagnar men lyckades ändå slå ut minst 15 av dem. När det franska anfallet tappade fart genomfördes framgångsrika motanfall tillsammans med tyska pansarförband.

Den 24 maj korsade SS-Verfügungs-Division La Bassékanalen och dagen efter fick divisionen order om att anfalla de brittiska trupper som förskansat sig i Nieppeskogen. Regementena Germania och Der Führer anföll skogen. Brittiska prickskyttar åsamkade betydande förluster hos SS-soldaterna, men de gjorde ändå framsteg när de aggressivt utnyttjade sin numerära överlägsenhet.

På kvällen den 1 juni fick SS-Verfügungs-Division order om att dra sig tillbaka från fronten för vila och att få ny utrustning och ersättningsmanskap.

Fälttåget på Balkan

I april 1941 deltog Der Führer i operation Strafgericht, invasionen av Jugoslavien. Regementet ryckte som en del av divisionen fram mot huvudstaden Belgrad.

Operation Barbarossa

Den 22 juni 1941 inleddes den tyska invasionen av Sovjetunionen, operation Barbarossa, och Der Führer (i likhet med resten av divisionen Das Reich) inledde fälttåget med att dirigera trafik.

Den 22 juli inledde Das Reich anfallet för att erövra den strategiskt viktiga staden Jelnja och några närliggande höjder öster om Smolensk. Trots att artilleriet inte fått fram ammunition stormade soldaterna ur regementena Deutschland och Der Führer den första höjden understödda av stridsvagnar från 10. Panzer-Division. Trots intensiv beskjutning framryckte SS-soldaterna stadigt och disciplinerat och lyckades erövra höjden. Nästa dag togs resterande höjder. Värmen och vattenbrist gjorde att många soldater kollapsade och det beslutades att de skulle avbryta den fortsatta framryckningen och istället gräva ner sig. På grund av områdets strategiska värde satte den sovjetiska ledningen in ett massivt motanfall. De sovjetiska trupperna lyckades bryta igenom SS-förbandens ställningar på flera ställen, men efter en flera timmars lång närstrid kastades de tillbaks. Detta var dock bara början på en fyra veckor lång intensiv strid där ammunitionsbrist och svåra förluster ställde till problem för Das Reich, men de höll fast tills de blev avlösta av förband från den reguljära armén.

Efter en kort tids återhämtning deltog Der Führer i den gigantiska inringningsoperationen runt Kiev. I mitten av september nådde de fram till floden Udaj. Broarna sprängdes av de sovjetiska trupperna på andra sidan, men det hindrade inte Deutschlands infanterister som korsade floden och anföll de sovjetiska ställningarna på andra sidan. En kort tid senare hade inringningen fullbordats sedan soldaterna i Das Reich säkrat staden Priluki.

Operation Tyfon

Medan Der Führer återhämtade sig inför anfallet mot Moskva, operation Tyfon. Fick de ersättningsmanskap för sina över 1000 stupade, sårade och saknade kamrater. Den 4 oktober ryckte divisionen framåt. De skulle erövra staden Gzjatsk och lyckades trots ett regnoväder som förvandlade marken till lervälling nå fram till området på ett par dagar. Regementet Deutschland ledde anfallet och efter staden erövrats försökte de sovjetiska styrkorna samla sig till ett motanfall. Der Führer fick i uppgift att rycka framåt och störa den sovjetiska uppmarschen. Motanfallet kom av sig när Der Führer slog sig igenom de sovjetiska linjerna och fortsatte längs motorvägen mot Moskva ända tills de nådde huvudstadens yttre försvarslinje. I mitten av oktober inledde divisionen ett fullskaligt anfall mot försvarslinjen och Der Führer gick i täten.

Anfallet stannade dock upp på grund av lervällingen och brist på ammunition och underhåll. Den 18 november återupptogs offensiven och Das Reich fick tillsammans med 10. Panzer-Division order om att erövra staden Istra. Pansardivisionens stridsvagnar gav ett avgörande understöd till SS-infanteristerna i deras anfall. Den 27 november fortsatte framryckningen mot Moskva. Men kylan och svåra förluster gjorde att anfallet gick långsammare och långsammare för att till slut helt avstanna. Vid denna tid gjorde de svåra förlusterna att II. bataljonen upplöstes och de kvarvarande soldaterna fördelades på de kvarvarande bataljonerna.

Den 6 december inleddes en stor sovjetisk motoffensiv på hela Moskvafronten. På Das Reichs sektor kunde motanfallet stoppas, men de fick den 9 december ändå order om att retirera till nya ställningar. Der Führer försvarade sig mot sovjetiska anfall och var även med i ett motanfall som ringade in två sovjetiska arméer. Striden med de inringade arméerna varade två veckor och under tiden blev det ännu kallare och vapenoljan frös och gjorde vapnen obrukbara, dessutom gick alla bandgående fordon sönder. Regementet bestod vid ett tillfälle under denna tid enbart av 35 man vilket fick divisionsbefälhavaren Wilhelm Bittrich att upplösa stormkanonsförbandet och överförde huvuddelen av soldaterna till Der Führer.

I slutet av februari 1942 drogs Das Reich ur frontlinjen och Der Führer skickades till Frankrike för att upprustas till ett pansargrenadjär-regemente. Regementet blev nu helt motoriserat.

Slaget om Charkov

I början av 1943 skickades Das Reich tillbaks till östfronten för att som en del i den nyuppsatta SS-kåren delta i slaget om Charkov. Der Führer var det första förband som anlände och I. bataljonen sattes omedelbart i marsch till frontlinjen som en del av en Kampfgruppe med namnet Brigade der Waffen-SS Schuldt under ledning av Hinrich Schuldt. Senare anlände också resten av regementet till sina ställningar och fick möta intensiva sovjetiska anfall. De tvingades efter ett massivt sovjetiskt tryck retirera, men reträtten blev på grund av att de sovjetiska styrkorna även brutit igenom på andra ställen längs fronten längre än vad som var tänkt. Då beordrade kårbefälet Paul Hausser ett djärvt motanfall mot den sovjetiska spjutspetsens flank. En Kampfgruppe bestående av Der Führer, motorcykelbataljonen ur Das Reich samt två förband ur Leibstandarte sattes ihop och den 10 februari samlades Kampfgruppen i staden Merefa. Dagen efter inleddes anfallet. Det rådde full snöstorm, men trots det framryckte de snabbt och kunde anfalla de sovjetiska underhållsförbanden 50 kilometer innanför de sovjetiska linjerna. Kampfgruppen fortsatte framåt och nådde till slut fram till 320. Infanterie-Division varifrån Kampfgruppen splittrades och förbanden återvände till sin respektive division.

Den sovjetiska offensiven fortsatte dock obönhörligt och den strategiskt viktiga staden Charkov evakuerades under hårt sovjetiskt tryck. SS-kåren fick sedan order om att återta staden. Efter omorganisation var kåren den 19 februari redo för sitt motanfall, men innan framryckningen mot Charkov kunde påbörjas var uppgiften att skära av de sovjetiska trupper som söder om staden närmat sig floden Dnjepr. Das Reich fick som första steg order om att erövra staden Peresjtjepino och Der Führer ledde anfallet. När divisionen i mars närmade sig Charkov skyddade Der Führer dess östra flank. När striderna inne i själva staden började stred Der Führer i de södra delarna av staden och slog sig igenom tungt försvarade fientliga ställningar för att komma åt en viktig gata.

Efter erövringen av Charkov fortsatte den tyska offensiven tills vårens töväder förvandlade marken och vägarna till gyttja, rasputitsa. Under vilopausen ersattes förlusterna och man förberedde sig för sommarens operationer.

Slaget om Kursk

Efter vintern och vårens strider förberedde sig de tyska styrkorna för operation Zitadelle, den tyska sommaroffensiven vid Kursk 1943. Der Führer fick dessutom ett nytt regementesbefäl då Otto Kumm förflyttades för att istället bli stabschef i 5. SS-Panzer-Division "Wiking". Han ersattes av Sylvester Stadler. Anfallet mot Kursk började den 5 juli och divisionens andra pansargrenadjärsregemente Deutschland gick i täten. Dagen efter var det Der Führers tur att leda anfallet. De attackerade en kulle med namnet Punkt 243 och hade stora problem med de, sedan gårdagens kraftiga skyfall, leriga sluttningarna. Till slut sattes artilleri in och soldaterna ur Der Führer kunde erövra kullen som behärskade vägen till Lutjki.

Den 7 juli rasade hårda strider längs järnvägen vid Belenitjino. III. bataljonen ledde anfallet, men naglades fast av sovjetisk artillerield och attackflygplan. Till slut såg en av plutoncheferna en möjlighet och lyckades bryta in i den sovjetiska ställningen. Resten av regementet kunde därefter följa efter. En sex timmar lång närstrid följde och till slut lyckades man nå sitt anfallsmål för dagen. Den 8 juli utsattes III. bataljonen för ett pansaranfall vid Teterevino, men lyckades hålla stånd så pass länge att andra enheter ur divisionen kunde komma till undsättning. Tillsammans med Stukabombare från Luftwaffe lyckades de slå ut mängder med sovjetiska stridsvagnar.

Den 12 juli kom generalen Hermann Hoth, befälhavare för 4. Panzerarmee (där regementet ingick) på besök och gratulerade regementesbefälet Sylvester Stadler till regementes framgångar. Hoth lämnade också över ett gratulationstelegram från armégruppsbefälet Erich von Manstein där han även gav Stadler tillåtelse att dela ut 150 järnkors av andra klassen samt 100 järnkors av första klassen som belöning för tidigare insatser.

Den sista tyska framgången under operation Zitadelle kom den 14 juli vid den befästa byn Belenichino när två bataljoner ur Der Führer i närstrider slog ut tolv sovjetiska stridsvagnar innan Das Reich pansarregemente lade sig i striden och kunde erövra byn.

Normandie

Ardenneroffensiven

Efter sommarens strider i Frankrike retirerade 2. SS-Panzer-Division "Das Reich" mot Tyskland. Den 11 september 1944 nådde divisionen västvallen där den grupperades på ett 16 kilometer långt avsnitt mellan Brandscheid och Leidenborn. Divisionen var vid det här laget mycket försvagad och i behov av vila och återupprustning. Som förstärkning till Regiment Der Führer anlände en så kallad Ostbatallion bestående av frivilliga sovjetiska soldater, vilka inte imponerade på regementesbefähavaren Otto Weidinger. I mitten av oktober förflyttades divisionen bort från fronten till Saürlach där de tog emot nya rekryter och ny utrustning. Ungefär en månad senare återvände divisionen till fronten som en del av den tyska uppladdningen inför Ardenneroffensiven. Under offensiven delades divisionen ofta upp i olika Kampfgruppe för att så effektivt som kunna utnyttja de olika vapenslagens utrustning och kompetens. Den 16 december 1944 inleddes Ardenneroffensiven.

Divisionen fick den 20 december order om att avlösa 560. Volksgrenadier-Division för att erövra den strategiska vägkorsningen i byn Baraque de Faiture. Dock saknade fordonen bränsle och de fick vänta två dagar på tankbilar. Detta andrum gjorde att de amerikanska styrkorna kunde föra fram förstärkningar samt förbättra sin ställningar. Den 23 december inledde Regiment Der Führer anfallet. II. bataljonen genomförde ett frontalanfall understödda av Panzer IV stridsvagnar och ett luftvärnskompani. Samtidigt anföll III. bataljonen från sidan understödda av en grupp självgående pjäser. Efter hårda strider retirerade amerikanarna och blev förföljda av regementet tills de gjorde halt i en vägkorsning nära Belle Haye. Efter sig i Baraque de Faiture lämnade de 17 utslagna Shermanstridsvagnar, 34 amerikanska halvbandvagnar och fyra egna Panzer IV.

I slutet av månaden fick divisionen order om att splittras upp och vissa förband skickades till andra divisioner. Bland annat underställdes III. bataljonen ur Regiment Der Führer 9. SS-Panzer-Division "Hohenstaufen".

De andra två bataljonerna behölls inom regementet och ägnade sig nu mest patrullering, försvar och mindre operationer. I början av januari 1945 anföll amerikanska styrkor understödda av stridsvagnar, 5. och 7. kompaniet ur regementet. Dessa kompanier var förlagda i ett skogsparti strax norr om orten Magoster. De tvingades snart retirera till själva orten, men där bet de sig fast trots att amerikanerna vräkte ner artillerigranater över området och dessutom anföll med stridsvagnar. I Magoster stred även 9. kompaniet ur Regiment Deutschland. Dagen efter fortsatte de amerikanska anfallen och nötte ner försvararna. SS-Obersturmführer Georg Vilzmann skrev i en stridsrapport att försvararna blev:

beskjutna från alla sidor, så jag beslöt mig för att försöka hålla ut till slutet i de kvarvarande fem husen och kapellet. Därefter följde hårda strider från hus till hus som var mer intensiva än några jag varit med om tidigare under min tjänstgöring.

Under eftermiddagen erövrade amerikanerna ytterligare några byggnader och de kvarvarande försvararna förskansade sig nu i två byggnader. Amerikanerna tryckte på och ammunitionen tog så småningom slut för SS-soldaterna. Vilzmann brände alla kartor och andra dokument och skickade ett sista meddelande till bataljonsbefälhavaren:

Ammunitionen slut. Dokumenten förstörda. Situationen hopplös. Ingen flyktväg finns.

Han hade vid detta laget enbart femton man kvar och amerikanerna hade börjat ta sig in i den ena av de två kvarvarande byggnaderna. Just när det verkade helt kört började raketer från ett Nebelwerferbatteri slå ner mitt ibland de anfallande amerikanarna. Vilzmann utnyttjade den förvirring som uppstod och den rök som spreds för att smyga ut ur Magoster och tog sig längs vägen mot Beffe.

Under eftermiddagen och kvällen anlände Vilzmann med sin grupp till Beffe dit även andra överlevande från Magoster anlände. De fortsatte därifrån sin reträtt mot bataljonens högkvarter, men tvingades lämna kvar de allvarligt sårade i byn. När de anlände till bataljonen bestod 5. kompaniet av en officer, tre underbefäl och åtta soldater. Några dagar senare fick Regiment Der Führer order om att dra sig tillbaka från fronten eftersom divisionen överförts till reserven. Samtidigt hade amerikanarna satt igång en större offensiv och regementet drog sig tillbaka under strid. Dock var de så försvagade att de inte kunde avdela en eftertrupp för att skydda reträtten. Istället stred hela regementet på dagen och retirerade på natten tills de nådde fram till resten av divisionen.

Ungern

Efter striderna i Ardennerna förflyttades 2. SS-Panzer-Division "Das Reich" till östfronten för att delta i en offensiv i Ungern, operation Frühlingserwachen, som syftade till att säkra de sista oljekällorna som fortfarande var i tyska händer samt att återta den ungerska huvudstaden Budapest. Regiment Der Führer hade i samband med förflyttningen från västfronten fått nya rekryter. Dock var de ej tillräckligt många för att bygga upp regementets organisatoriska styrka och dessutom hade de enbart hunnit få begränsat med utbildning.

Den 2 mars började regementet förflyttas mot uppmarschområdet. Brist på vägar samt blötsnö och lera gjorde förflyttningen besvärlig. De sista 20 kilometrarna fick de dessutom inte använda sina motorfordon i ett försök att upprätthålla överraskningsmomentet.

Offensiven inleddes den 6 mars och den mjuka, leriga marken gjorde att soldaterna fick anfalla utan pansarunderstöd. De var trots det inledningsvis framgångsrika innan sovjetiska förstärkningar kastades in. Den 16 mars påbörjades ett kraftfullt sovjetiskt motanfall som hotade att stänga in de anfallande SS-styrkorna. Soldaterna från Regiment Der Führer och resten av divisionen kämpade hårt för att hålla en korridor öppen. Därefter retirerade de till ställningar sydost om floden Raab.

Slutet

Befälhavare

Numerär styrka

Organisatorisk styrka

Juni 1944

  • 3 242 man
  • 527 fordon
  • 88 motorcyklar
  • 24 eldkastare
  • 12 x 120 mm granatkastare
  • 12 x 105 haubitsar
  • 6 x 150 mm haubitsar

Organisation

September 1939

  • Regiment Stab
  • I. Infanterie-Bataillon (mot)
  • II. Infanterie-Bataillon (mot)
  • III. Infanterie-Bataillon (mot)
  • 13. Infanterie-Geschütz-Kompanie (mot)
  • 14. Panzerabwehr-Kompanie (mot)
  • 15. Kradschützen-Kompanie
  • Nachrichten-Zug
  • Kradschützen-Zug
  • Musikkorps

1941 - 1942 - SS-Infanterie Regiment Der Führer

  • I. Battalion
    • 1. Kompanie
    • 2. Kompanie
    • 3. Kompanie
    • 4. Kompanie
  • II. Battalion
    • 5. Kompanie
    • 6. Kompanie
    • 7. Kompanie
    • 8. Kompanie
  • III. Battalion
    • 9. Kompanie
    • 10. Kompanie
    • 11. Kompanie
    • 12. Kompanie
  • 13. Kompanie
  • 14. Kompanie
  • 15. Kompanie
  • 16. Kompanie
  • Leichte Infanterie Kolonne

1942 - 1945 - SS-Panzergrenadier Regiment Der Führer

  • I. Battalion
    • 1. Kompanie
    • 2. Kompanie
    • 3. Kompanie
    • 4. Kompanie
  • II. Battalion
    • 5. Kompanie
    • 6. Kompanie
    • 7. Kompanie
    • 8. Kompanie
  • III. Battalion
    • 9. Kompanie
    • 10. Kompanie
    • 11. Kompanie
    • 12. Kompanie
  • 13. Kompanie

Källor

Pansar-symbol.jpg
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Andra världskriget