Operation Tyfon

Operation Tyfon (ty: Unternehmen Taifun) var det tyska operationsnamnet för offensiven mot Sovjetunionens huvudstad Moskva under andra världskriget. Offensiven inleddes den 2 oktober 1941 och försvårades av vädret och av att underhållet hade svårt att komma fram. I början på december körde anfallet fast och sovjetiska styrkor kunde inleda ett massivt motanfall med förstärkningar från bland annat Sibirien.

En provisoriskt vinterkamoflerad SdKfz 10 i oktober 1941.

Bakgrund

Den 22 juni 1941 inledde Tyskland sitt stora fälttåg mot Sovjetunionen, operation Barbarossa. Den tyska framryckningen gick snabbt och efter att striderna runt Smolensk avslutats i mitten av juli blev en nyckelfråga hur den tyska framryckningen skulle fortsätta. Skulle pansargrupperna fortsätta mot Moskva eller skulle man sända dem norrut respektive söderut för att stödja operationerna där? Valet föll på det sistnämnda för Moskva var enligt tyskarna ett lägre prioriterat mål än Leningrad och Ukraina.

Den 6 september beordrade Adolf Hitler att offensiven mot Moskva skulle återupptas och pansargrupperna kallades tillbaka för att förbereda sig inför det kommande anfallet mot Moskva, operation Tyfon.

Styrkeförhållanden

I sektorn där operation Tyfon skulle äga rum hade Röda armén tillgång till nästan 1,3 miljoner man, 849 stridsvagnar, över 20 000 artilleripjäser och granatkastare samt 670 stridsflygplan. Mot denna styrka hade den tyska armégrupp Mitt, under ledning av fältmarskalk Fedor von Bock, tillgång till drygt 1,1 miljoner man, runt 1000 stridsvagnar, samt 858 flygplan (varav ett antal under reparation). Den tyska anfallskraften var huvudsakligen förlagd till de tre pansargrupperna, 2., 3. och 4. .

Tyskarna hade med andra ord inte någon numerär fördel.

Waffen-SS

SS-Division Das Reich var det enda förbandet från Waffen-SS som deltog i operation Tyfon.

Förlopp

Anfallet inleds och höstrregn

Framryckning på en lerig väg.

Den 30 september 1941 tjuvstartade Pansargrupp 2 som befann sig längst söderut anfallet. De framryckte i hög fart mot Orel som föll efter fyra dagar.

Den 2 oktober inledde övriga förband sina anfall och även de ryckte fram i hög takt. I likhet med sommarens framryckningar lyckades tyskarna i kniptångsmanövrar omringa och nedkämpa betydande sovjetiska förband. Fram till den 17 oktober hade de tagit 673 000 fångar samt tagit eller slagit ut 1200 stridsvagnar och 4000 artilleripjäser. Moderna ryska källor uppger förlusterna till uppemot 1 miljon man. Samtidigt hade tyskarna förluster på 46 430 stupade, sårade och saknade . Denna differens är anmärkningsvärt stor och än mer anmärkningsvärt är att tyskarna inte hade något numerärt överläge när operationen inleddes.

De enorma sovjetiska förlusterna gjorde försvaret av Moskva nu var klent, men de årliga höstregnen började och sinkade den tyska framryckningshastigheten. De kraftiga regnen förvandlade snabbt marken till lervälling, ”rasputitsa” och eftersom de flesta vägar inte var belagda förvandlades även de till lervälling. Av denna anledning tvingades tyskarna i högre utsträckning till de få vägar som hade ordentlig beläggning. Därmed var det enkelt för den sovjetiska arméledningen att organisera sitt försvar. Trots detta hade tyskarna vissa framgångar. Den 13 oktober nådde Pansargrupp 3 fram till Kalinin. Den 2 november hade Pansargrupp 4 nått fram till en linje sex mil från Moskva, samma dag hade Pansargrupp 2, under generalöverste Heinz Guderian, nått fram till Tula.

Oro i Moskva

Den sovjetiska huvudstaden var allvarligt hotad av de framryckande tyska styrkorna. Den 15 oktober 1941 skrev Stalin under ett dekret om evakuering av Moskva, något som i slutändan aldrig genomfördes. Det var oroligt i staden och många invånare flydde. Även plundringar ägde rum. Till och med en depå tillhörande den fruktade säkerhetstjänsten NKVD plundrades. Men snart tog myndigheterna i med hårdhandskarna och återställde ordningen.

Moskva var en järnvägsknutpunkt och hade ett väl utbyggt järnvägsnät med sträckningar åt alla håll vilket gjorde det förhållandevis enkelt att föra fram förstärkningar. Något som också kontinuerligt skedde. Framför allt sedan den sovjetiska ledningen fått klart för sig att Japan inte tänkte anfalla de östra delarna av landet. Då kunde stora delar av de styrkor som låg förlagda i Sibirien skickas till och användas i försvaret av Moskva.

Fortsatt offensiv, kyla och underhållssvårigheter

Stridsvagnar rycker fram mot staden Istra.

Regnvädret och lervällingen gjorde att de tyska styrkorna hade svårt att förflytta sig. Den tyska armégruppsledningen under fältmarskalk Fedor von Bock fokuserade därför på förberedelser för en fortsatt offensiv när marken väl frusit till. Något som var lättare sagt än gjort. Den tyska underhållssituationen var minst sagt besvärlig. Armégrupp Mitt nåddes inte mer än av 23 förrådståg om dagen, vilket var nätt och jämt tillräckligt för de dagliga behoven.

Fram emot mitten av november slog kylan till och det med besked. Temperaturer på ner mot 20 minusgrader uppmättes. Samtidigt inledde tyskarna sin offensiv genom en serie av mindre anfall där graden av framgång varierade. I norr erövrades Klin och tyskarna lyckades med 7. Panzer-Division etablera ett brohuvud över kanalen mellan Moskva och floden Volga vid staden Jakroma och avancerade därifrån söderut mot Moskva. I söder kringgicks Tula och Pansargrupp 2 (som nu hette 2. Pansararmén) arbetade sig norrut mot Kasjira. I väster erövrade ett motorcykelkompani från Waffen-SS divisionen Das Reich Lenino, en förort enbart 17 kilometer från Moskva

Striderna hade dock slitit hårt på de tyska förbanden. Pansargrupp 3:s tre pansardivisioner hade den 30 november inte mer än 77 stridsdugliga stridsvagnar, vilket inte ens är hälften av antalet i en fulltalig division. 10. Panzer-Division hade vid samma tidpunkt inte mer än sju stridsdugliga stridsvagnar .

Inte bara de sovjetiska försvararna utan även kylan ställde till problem för tyskarna. De tyska soldaterna hade enbart sommaruniformer och utrustningen frös fast. Vapen strejkade, stridsvagnstorn och bandaggregat var fastfrusna. Ibland frös även den frostskyddsvätska som fanns. Dock var temperaturerna runt Moskva i december 1941 inte extrema utan tämligen normala för årstiden. Den tyska bristen på adekvat vinterutrustning har flitigt diskuterats bland historiker och har förklarats på olika sätt. Allt från att Hitler förbjudit utdelning av vinterutrustning till att den tyska underhållsorganisationen i sin helhet var försumlig.

Sovjetisk motoffensiv

En tysk soldat i en försvarsställning.

Den 6 december gick sovjetiska styrkor till motoffensiv. Den djupa snön gjorde att offensiven inte gick så fort, men åsamkade ändå tyskarna stora problem och de blev tvungna att spränga mängder med fastfrusen materiel under sina reträtter.

Den tyska taktiken att enligt Hitlers vilja att hårdnackat försvara sina ställningar och inte retirera förrän i absoluta nödfall och då med Hitlers godkännande har efter kriget flitigt diskuterats bland historiker och militära taktiker. Frågan har varit om Hitlers beslut var ett misstag eller om det rent av räddade den tyska armén från kollaps under vintern 1941/1942.

Striderna under vintern kom tack vare det hårdnackade tyska motståndet till stor del att bestå av ett antal små operationer utan tydligt inbördes sammanhang. Striderna blev hårda och de sovjetiska förlusterna var mycket höga. Tyskarna led också av förluster, men en stor del av dessa var förfrysningsskador.

Längs hela fronten avlöste inbuktningar och utbuktningar varandra. Den största av dessa var inbuktningen vid Toropets, den så kallade Toropetsbågen, som delade de båda tyska armégrupperna Mitt och Nord och hotade Smolensk samt den viktiga nord-sydgående järnvägen mellan Leningrad och Orsja. På Toropetsbågens flanker fanns tyska frontutbuktningar vid Rzjev och Demjansk. De tyska styrkorna i Demjanskfickan var helt avskurna och var tvungna att försörjas från luften. Även vid Cholm inringades tyska styrkor.

De större militära operationerna lugnade nu ner sig och båda sidor inväntade sommarens kommande offensiver.

Se vidare

• Operation Barbarossa – Det tyska anfallet mot Sovjetunionen den 22 juni 1941.
• Slaget om Sevastopol
• Fall Blau – Den tyska sommaroffensiven 1942.

Källor

• Zetterling, N. Hitler mot Stalin – Kampen på östfronten 1941-45. Prisma. 2009.
• Flaherty, Thomas H (red). Operation Barbarossa. Bokorama. 1993.

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Andra världskriget