SS-Panzer-Grenadier-Regiment 23 "Norge"

SS-Panzer-Grenadier-Regiment 23 "Norge" var en regemente inom Waffen-SS under andra världskriget. Regementet var en del av 11. SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Division "Nordland" och bildades i maj 1943. En stor del av regementet bestod av norska frivilliga, men fylldes upp av rumänska Volksdeutsche och leddes av tyska officerare. Efter partisanbekämpning i Kroatien skickades regementet till östfronten där det deltog i hårda strider i Baltikum. I början av 1945 förflyttades de till Tyskland och stred där i Pommern och i slaget om Berlin.

Bildande och Kroatien

När 11. SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Division "Nordland" bildades i maj 1943 samlades de norska frivilliga ur Regiment Nordland samt veteraner ur Den Norske Legion, i det nya regementet SS-Panzer-Grenadier-Regiment 23 "Norge" . Totalt var de runt 700 man, resten fylldes upp att rumänska Volksdeutsche. Regementet leddes dessutom av tyska officerare. (På samma sätt bildades det andra pansargrenadjärsregementet i divisionen, SS-Panzer-Grenadier-Regiment 24 "Danmark" fast med de danska frivilliga.) I Norge pågick även en rekryteringskampanj ledd av polisministern Jonas Lie.

Regementet formerades i Grafenwöhr och förflyttades till Kroatien för frontnära utbildning och partisanbekämpning. Dessa strider var inget som passade norrmännen som dessutom (i likhet med hela divisionen) fick epitetet ”odugliga” i strider mot partisaner av generalen Lothar Rendulic. Ungefär 100 norrmän ur regementet ansökte vid denna tid om förflyttning till SS-Schijäger-Bataillon "Norge" som var under uppbyggnad. Många norrmäns önskan var att strida i norra Finland vilket var skidjägarbataljonens destination. Tyskarna såg detta med oro och frågade sig varför norrmännen hellre vill "leka indianer" i Finland än att strida i de avgörande slagen på östfronten

Oranienbaum

I december 1943 påbörjades förflyttningen av hela III. (Germanische) SS-Panzerkorps, där 11. SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Division "Nordland" ingick, till norra delen av östfronten, närmare bestämt till Oranienbaum-sektorn sydväst om Leningrad.

Den 14 januari 1944 inledde sovjetiska styrkor ett massivt anfall i området. En sovjetisk stötarmé lyckades slå sig igenom i skarven mellan två av Luftwaffes fältdivisioner. I. bataljonen från regementet Norge skickades in för att möta hotet. De hamnade i hårda strider runt Slostrovja och tvingades retirera. De grävde ner sig på en höjd och den 17 januari anföll sovjetiska trupper. Trots svåra förluster höll de sina ställningar (3. kompaniet som några dagar tidigare hade 120 man var nu reducerat till 30 man) och de kvarvarande soldaterna slogs ihop till en Kampfgruppe under ledning av SS-Haupsturmfuhrer Fritz Vogt.

Även II. bataljonen hamnade i hårda strider och dess 7. kompani skars av den 27 januari. De lyckades slå sig ut, men av det 60 man starka kompaniet återstod bara 15 man.

Den 29 januari nådde divisionen Nordland fram till den så kallade Panterlinjen vid floden Luga och två dagar senare kom order om fortsatt reträtt till ställningar längs Narvafloden. Den 31 januari var hela regementet Norge samlat vid staden Jamburg en strategiskt viktig stad varifrån huvudvägen och en järnväg mot Narva gick. Dagen efter anföll sovjetiska styrkor. Striderna blev hårda och böljande. 16. kompaniets stabsplats bytte ägare flera gånger under dagen och ett befäl beordrade artillerield över sin egen ställning. Det sovjetiska trycket mot staden var dock så stort att regementet tvingades att retirera till Narva.

Narva

Runt Narva pågick striderna i sex månader innan de tyska styrkorna retirerade till Tannenberglinjen. Under striderna blev regementets I. bataljon så försvagad att de kvarvarande soldaterna sändes till Hammerstein i Pommern för återuppbyggnad. Denna bataljon kom aldrig att komma tillbaka till regementet utan placerades istället i 5. SS-Panzer-Division "Wiking".

Den 24 februari nådde sovjetiska förband fram till Vaivara och hotade att inringa de tyska förbanden vid Narva. Läget var kritiskt och förband ur Nordland bjöd på hårt motstånd. De sovjetiska anfallen mattades av innan de 17 mars återkom med full kraft. Striderna varade i sex dagar och genom hårdnackat motstånd lyckades två bataljoner ur Norge tillsammans med 3. kompaniet i pansarspaningsbataljonen, AA11, pressa tillbaka de sovjetiska styrkorna.

I slutet av april gjorde töväder och kraftiga regn markförhållandena allt för dåliga för operationer. Både de tyska och de sovjetiska styrkorna passade nu på att återhämta sig och förbereda sig för sommarens operationer.

Den 25 juli 1944 startade striderna vid Tannenberglinjen som i efterhand har beskrivits som det blodigaste slaget på estnisk mark. III. bataljonen i regementet låg i ställningar på den så kallade Grenadjärhöjden och II. bataljonen låg i reserv bakom höjden. Sovjetiska styrkor anföll regementets ställningar om och om och om igen, och kastades hela tiden tillbaka. Regementet fick vid några tillfällen understöd i sina motattacker av Tigerstridsvagnar, Pantherstridsvagnar och Stuka-störtbombare. Regementet Norge och de andra försvarande förbanden lyckades hålla sina ställningar och den 2 augusti slogs det sista stora sovjetiska anfallet tillbaka och lugnet la sig över området.

Den 18 september lämnades Tannenberglinjen och de tyska styrkorna var åter på reträtt. I slutet av månaden utkämpades slaget vid Baldone där Regiment Norge medverkade till att de tyska styrkorna på ett säkert sätt kunde slutföra sin reträtt ut ur Estland.

Kurlandslagen

I mitten av oktober utbröt det första Kurlandslaget. Regementet Norge låg i försvarsställningar vid en banvall framför ”hästhuvudshöjden” och efter massiva sovjetiska anfall höll försvarslinjen på att bryta ihop. Då dök regementesbefälet Fritz Knöchlein plötsligt upp i främsta linjen och hotade med att skjuta var tionde man. SS-soldaterna samlade ihop sig och med Knöchlein i spetsen genomförde de ett framgångsrikt motanfall.

En vecka senare startade det andra Kurlandslaget vilket även det innebar hårda strider. Vilka ledde till att de tvingades dra sig tillbaka till nya ställningar. Sedan efter det tredje Kurlandslaget drogs 10. kompaniet bort från fronten, det hade då inte mer än 19 soldater kvar.

I januari 1945 låg regementet vid Preekuln innan det förflyttades till Libau för att med fartyg tillsammans med övriga III. (Germanische) SS-Panzerkorps segla över Östersjön till Stettin. Då fanns det 60 norrmän kvar i regementet vilket kan jämföras med de 700 norrmän som fanns i regementet när det bildades i maj 1943.

Pommern och Berlin

I Pommern kom snart regementet Norge i aktion igen. De retirerade under strid mot Stargard och framförallt 6. och 7. kompaniet hade svåra förluster när de försvarade Schlagenthin. Under operation Sonnenwende fick 11. SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Division "Nordland" order om att undsätta tyska förband och civila som blivit omringade i Arnswalde. De lyckades öppna en väg till den inringade staden så att en evakuering kunde genomföras. Därefter gjorde starka sovjetiska motanfall att SS-soldaterna fick dra sig tillbaka.

Regementet deltog i slutstriderna i Berlin. Det krympande förbandet hade förlorat nästan alla sina fordon och utkämpade desperata strider i den tyska huvudstaden. Den 22 april stred de vid Karlshorst och två dagar senare slogs resterna av regementena Norge och Danmark ihop till en Kampfgruppe under ledning av SS-Sturmbannführer Rudolf Ternedde. Denna grupp utkämpade hårda närstrider i centrala Berlin och försvarade bland annat offentliga byggnader, som till exempel riksdagshuset, i närheten av Brandenburger Tor. Det uppskattas att mellan 50 och 100 norrmän deltog i slutstriderna i Berlin.

Den 2 maj gjordes ett utbrytningsförsök av de kvarvarande soldaterna i Nordland. Några lyckades bryta igenom för att kapitulera till amerikanska trupper i närheten av Ludwigslust, men de flesta antingen stupade eller hamnade i sovjetisk fångenskap.

1. bataljonen i Wiking

Regementet Norges I. bataljon som under striderna vid Narva blivit så försvagad att den skickats tillbaka till Tyskland för återuppbyggnad kom aldrig tillbaka till regementet utan hamnade istället i 5. SS-Panzer-Division "Wiking". Bataljonen skickades med Wiking till Ungern där de den 2 januari 1945 gick i spetsen för IV. SS-Panzerkorps undsättningsanfall mot den belägrade staden Budapest, som runt julen 1944 omringats av sovjetiska trupper. Under striderna i Ungern led bataljonen av svåra förluster.

Som tidigare nämnts bestod regementet Norge till stor del av Volksdeutsche från Rumänien och under striderna i Ungern möter norrmannen Hermod Tuft från SS-Regiment Westland soldater från regementet Norge. Han berättar i boken Helvetet på jorden om sin förvåning att träffa på SS-soldater med den norska flaggan på ärmen som inte kan ett ord norska.

Befälhavare

• SS-Obersturmbannführer Wolfgang Joerchel (1 maj 1943 – 8 januari 1944)
• SS-Obersturmbannführer Arnold Stoffers (8 januari 1944 – 25 februari 1944)
• SS-Sturmbannführer (stellv.) Albrecht Krügel (25 februari 1944 – 14 mars 1944)
• SS-Obersturmbannführer Fritz Knöchlein (14 mars 1944 – 1 januari 1945)
• SS-Obersturmbannführer (stellv.) Fritz Geiger (1 januari 1945 – 8 januari 1945)
• SS-Obersturmbannführer Wilhelm Körbel (februari 1945 – 24 april 1945)
• SS-Sturmbannführer Rudolf Ternedde (24 april 1945 – 2 maj 1945)

Organisation

• Stabskompanie SS-Frw.-Pz.Gren.Rgt. 23 "Norge"
• I. Bataillon SS-Frw.-Pz.Gren.Rgt. 23 "Norge" (i november 1944 skickades bataljonen som förstärkning till 5. SS-Panzer-Division "Wiking")
• II. Bataillon SS-Frw.-Pz.Gren.Rgt. 23 "Norge"
• III. Bataillon SS-Frw.-Pz.Gren.Rgt. 23 "Norge"
• 13. (i.G.) Kompanie Norge
• 14. (Flak-) Kompanie Norge
• 15. Kompanie Norge
• 16. (Pionier-)Kompanie Norge

Källor

• Nordmenn i Waffen-SS 1941-45
• SS-Panzer Grenadier Regiment 24 Danmark
• The Norwegian SS Volunteers – SS Panzergrenadier Regiment Norge
• Poller, H. Pansarspaning med Waffen-SS på östfronten. SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 11 "Nordland". Leandoer & Ekholm förlag, Stockholm. 2006.

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Andra världskriget