Oranienbaumfickan

Oranienbaumfickan var under andra världskriget en sovjetisk motståndsficka längs Finska viken inte långt ifrån Leningrad.

Under den tyska invasionen av Sovjetunionen sommaren 1941, operation Barbarossa, nådde tyska styrkor i september fram till Leningrad och belägrade staden. Delar av de retirerande sovjetiska arméerna drog sig undan i skogs- och träskområdena runt Oranienbaum (idag Lomonosov) och Petershof, vilket blev den så kallade Oranienbaumfickan. Frontavsnittet var relativt lugnt och präglades av prickskyttar och spaningspatruller.

Under hösten 1943 började den sovjetiska militärledningen planera för en undsättning av Leningrad genom ett storanfall. De samlade styrkor på olika ställen runt staden och inne i Oranienbaumfickan fanns 2:a ryska stötarmén. De tyska trupper som fanns vid frontavsnittet av andra klass eftersom de erfarna förbanden behövdes mer på andra delar av fronten. Oranienbaumfickan bevakades av två stycken Luftwaffe-Feld-Division vilka bildats ur Luftwaffes överskott på personal. I slutet av 1943 anlände III. (Germanische) SS-Panzerkorps som förstärkning och kårbefälet Felix Steiner satte in SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Brigade Nederland och 11. SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Division "Nordland" vid Oranienbaumfickan.

Den 14 januari 1944 började det sovjetiska anfallet som drev tillbaka tyskarna till Narva.

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Andra världskriget