Slaget vid Baldone
Slaget vid Baldone var ett slag på östfronten under andra världskriget där förband ur 11. SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Division "Nordland" deltog. Slaget ägde rum mellan den 23 och 26 september 1944 och förhindrade de sovjetiska styrkorna att bryta fram till Riga.
Innehåll
Bakgrund
I september 1944 var de tyska styrkorna på reträtt ut ur Estland mot Kurland. För att undvika att bli instängda måste Riga hållas. Den sovjetiska militärledningen insåg samma sak och satsade allt de hade för att bryta igenom.
Tyska förband
III. (Germanische) SS-Panzerkorps
- 11. SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Division "Nordland"
- SS-Panzergrenadier-Regiment 24 "Danmark"
- SS-Panzergrenadier-Regiment 23 "Norge"
- SS-Panzer-Artillerie-Regiment 11
- 11. Infanterie-Division
Övriga förband
Utgångsläge
Den 22 september fick Regiment Danmark order om att förbereda ett anfall till nästa morgon. Uppgiften var att rensa byarna Lidakas och Vaci samt driva fienden över till andra sidan Kekavabäcken. Till sin hjälp skulle stridsvagnar och stormkanoner ur 14. Panzer-Division komma. Samma dag fick Regiment Norge order om att i närheten av Blunavas anfalla en sovjetisk pansarbrigad i flanken. Till sin hjälp hade de division Nordlands sista kvarvarande stridsvagnar och stormkanoner. Skogsområdet öster om Blunavas försvarades av två infanteridivisioner.
Regiment Danmark anfaller
Strax innan anfallet skulle inledas på morgonen den 23 september fick Regiment Danmarks stab information om att den utlovade förstärkningen från 14. Panzer-Division var försenad. Man beslutade att skjuta upp anfallet, men eftersom vissa förband redan satt sig i rörelse var man tvungen att snabbt dra tillbaka uppskjutningsordern. Danmarks II. & III. bataljon anföll från varsitt håll samtidigt som artilleriet besköt de sovjetiska positionerna. Dessutom anföll det tyska flyget de sovjetiska artilleriets ställningar. Framåt förmiddagen föll Lidakas, men vid bäcken hade de sovjetiska styrkorna etablerat en stark försvarslinje med kulsprutor och pansarvärnskanoner. De försenade stridsvagnarna och stormkanonerna från 14. Panzer-Division anlände men det sovjetiska motståndet hårdnade. Plötsligt sattes ett sovjetiskt motanfall in och anföll dessutom bakifrån. Artilleri och flyg från båda sidor var livligt engagerade i striden och de danska kompanierna som ryckt fram längst tvingades att dra sig tillbaka. Vid 13-tiden hade det sovjetiska motanfallet brutits och två kompanier ur Regiment Danmark understödda av några stridsvagnar var snart tillbaka vid bäcken. Anfallet körde än en gång fast i den sovjetiska försvarslinjen vilka gjorde ett nytt motanfall. Vid 17-tiden ebbade striderna ut och båda sidor hade haft svåra förluster. Regiment Danmark förlorade närmare 300 man och därmed tappat sin anfallsförmåga.
Under natten flyttade Regiment Danmark tillbaka sin försvarslinje på flera ställen och flyttade fram sina sista reserver.
Den 24 september inleddes med att det sovjetiska artilleriet lade massiv eld över de danska ställningarna, men det väntade anfallet uteblev. Enbart lätta stridsspaningsuppdrag genomfördes av de sovjetiska styrkorna, och de drog sig tillbaka när de utsattes för eldgivning. Under eftermiddagen upphörde den fientliga artillerielden.
Den 25 september var det lugnt i Regiment Danmarks område och under natten mot den 26 september avlöstes de av förband ur den reguljära armén (Heer).
Regiment Norge anfaller
Klockan 14.00 den 23 september anföll Regiment Norge mot flanken av den sovjetiska anfallstäten som var på väg norrut. Samtidigt anföll divisionens stridsvagnar och stormkanoner den sovjetiska pansartäten vid Blunavas. Även Nordlands artilleri sattes in och den sovjetiska styrkan såg inget annat val än att dra sig tillbaka söderut. De kunde inte fortsätta norrut, i öster fanns tät skog som dessutom kontrollerades av två tyska infanteridivisioner, i väster anföll Regiment Norge. Norrmännen vann till en början snabbt mark, men snart visade sig den sovjetiska numerära överlägsenheten svårbesegrad. Varje liten bit av öppen eller halvöppen mark var fylld med sovjetiska stridsvagnar och infanteri. En hård strid tog sin början och norrmännen bekämpade sovjetiska Stalin- och amerikanska Shermanstridsvagnar (som levererats genom Lend-Lease-avtalet) med pansarvärnskanoner och närstridsvapen som Panzerfaust och riktade sprängladdningar.
Den 24 september fortsatte anfallet och norrmännen vann sakta mark. Senare framåt dagen stannade anfallet upp och norrmännen grävde ner sig.
Den25 september omgrupperade de norska förbanden och fortsatte med ny kraft anfallet. På kvällen nådde de fram till Baldones utkanter, men hade inte styrka nog för att bryta in i samhället. Nästa morgon genomfördes ett sovjetiskt motanfall som lyckades bryta igenom de norska linjerna. Bataljonsbefälet Martin Gürz stupade när han personligen ledde bataljonens reservstyrka i en motstöt.
Den 27 september blev Regiment Norge avlöst.
Efterspel
Den defensiva segern för de tyska förbanden gjorde att armégrupp Nord kunde fortsätta sin reträtt ner mot Kurland. Dock blev det ingen vila för 11. SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Division "Nordland" därför att den sovjetiska militärledningen förberedde ett nytt anfall norrut mot kusten från Doblen, några mil längre västerut, och divisionen förflyttade sig i ilfart dit. Detta anfall genomfördes ej utan en katt- och råttalek påbörjades där de mobila förbanden förflyttade sig parallellt med varandra. Den 7 oktober inleddes ett sovjetiskt anfall norr om Moscheiken som några dagar senare ebbade ut.
Den 6 oktober inledde tyskarna operation Donner, vilket var det slutliga tillbakadragandet till Kurland. Den 13 oktober sprängdes broarna över floden Düna i Riga. Längre söderut nådde sovjetiska styrkor fram till Östersjön norr om Memel. Därmed var kurlandfickan ett faktum.
Källor
- Tieke, Wilhelm (bearbetning av Westberg, Lennart & Månsson, Martin). Division Nordland i strid. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. 2011.
|
i ämnesportalen om Andra världskriget |
