Sturmgeschütz III
Sturmgeschütz III (förkortning Stug III) var en tysk stormartillerivagn under andra världskriget. Den var byggd på chassit till stridsvagnen Panzer III och hade ursprungligen infanteriunderstöd som sin primära uppgift. Senare kom de mer och mer användas som pansarvärnskanonvagnar. Stug III var billigare och gick snabbare att tillverka än stridsvagnar och byggdes därför i ett stort antal.
Innehåll
Historia och utveckling
Den 15 juni 1936 kom det order om att utveckla ett bandgående fullt bepansrat infanteriundersstödsfordon beväpnad med en 75 mm kanon. Den nya vagnen skulle främst användas för att slå ut bunkrar, kulsprutenästen, pansarvärnskanoner, pansarfordon och andra svåra hinder. Men den skulle även kunna ge artilleriunderstöd på ett avstånd upp till sex kilometer. För att lösa sina uppgifter skulle en Stug III medföra en blandning av spränggranater, rökgranater och pansarbrytande granater.
1936/1937 producerade Alkett en serie prototyper. Serien bestod av fem Panzer III chassin där man monterat en kaross av mjukstål och satt in en kortpipig 75 mm StuK 37 L/24 kanon. Den testades noggrant och modifierades, och i januari 1940 gick Ausf A in i produktion. 30 stycken producerades och de fick sitt elddop under fälttåget i Frankrike 1940 där de visade sig vara användbara.
I juli 1940 påbörjades en fullskalig produktion, men prioriterades lågt. Efter att ha stött på de svårbekämpade sovjetiska stridsvagnarna T-34 och KV-1 på östfronten sommaren 1941 beordrade Hitler att Stug III skulle beväpnas med en långpipig 75 mm kanon med god pansarbrytande förmåga. Ausf F blev den första varianten som utrustades med en långpipig kanon. Olika varianter av Stug III deltog på alla fronter fram till krigsslutet 1945.
Varje ny variant framtvingade vissa modifikationer i den yttre designen som gör att det är en synbar skillnad mellan en Ausf B och en Ausf G. Dessutom var fältmodifikationer vanliga. Exempelvis så förstärktes ofta skyddet framför föraren med ett lager cement. Från mitten av 1943 utrustades Stug III:or med Schürzen (fastskruvade extra pansarplattor) för extra skydd. Även många äldre versioner skickades tillbaka till fabriken för att få ny kanon och/eller extra pansarskydd. Modeller som producerades mellan september 1943 och september 1944 utrustades på fabriken med Zimmerit (en antimagnetisk pasta) som gjorde att magnetiska minor inte kunde fästas på vagnen. Det var också vanligt att man svetsade på räcken för att fästa diverse utrustning i.
Stug III var som nämnts ursprungligen tänkt som ett infanteriundersstödsfordon, men allt eftersom kriget fortsatte användes de mer och mer i rollen som pansarvärnskanonvagnar och från 1944 ersatte de till och med stridsvagnar i pansarbataljonerna. Ett inte helt lyckat drag, men så som situationen var så hade tyskarna inget val.
Stug hade en låg siluett som gjorde dem till svåra mål och livsfarliga motståndare, men eftersom kanonen satt fast i chassit var man tvungen att vända hela vagnen när man riktade. Men den stora nackdelen var länge avsaknaden av en kulspruta för självförsvar, något som sedermera åtgärdades. Stug-besättningarna hade en hög status och var ansedda att vara eliten bland artillerienheterna och var till och med utrustade med en speciell Stug-uniform. Stug-enheterna hade ett imponerande rekord i att slå ut stridsvagnar, omkring 20 000 fram till början av 1944. Ungefär 9 500 Stug III av olika modeller producerades till mars/april 1945 av Alkett och MIAG.
Stug III exporterades också till Tysklands allierade: Rumänien 119 stycken, Bulgarien 55 stycken , Ungern 40 stycken, Italien 5 stycken, Spanien 10 stycken och Finland 59 stycken. Efter kriget kom ungefär 28 Stug III Ausf G till Syrien där de användes så sent som i sexdagarskriget 1967.
Varianter
Ausf A-E, Sdkfz 142
Från januari 1940 till mars 1942 producerades fem modeller av Stug III, nämligen Ausf A/B/C/D/E. Alla dessa var beväpnade med en kortpipig 75 mm StuK 37 L/24 kanon och fanns i aktiv tjänst fram till mitten av 1943. Stug III Ausf E var den första modellen som utrustades med en kulspruta modell MG 34 för självförsvar. Alkett tillverkade 822 stycken Stug III av dessa varianter. Många av de tidiga Stug III:orna återkallades till fabriken där uppgraderades med nya kanoner, extra pansarskydd och andra delar.
Ausf F-G, Sdkfz 142/1
I mars 1942 började Ausf F produceras. Den var beväpnad med en långpipig 75 mm StuK 40 L/43 kanon. I september 1942 stoppades produktionen av Ausf F och ersattes av Ausf F/8 som var beväpnad med en långpipig 75 mm StuK 40 L/48 kanon. I december 1942 avslutades produktionen av Ausf F/8 och ersattes av den sista Stug III varianten Ausf G. Ausf G blev också den variant som tillverkades i flest exemplar, närmare 8000, fram till mars/april 1945.
Dessa tre varianter kallas ibland också för Stug 40 och kom att bli pansarvärnskanonvagnar istället för stormkanoner som var dess ursprungliga roll.
Övriga varianter
Sturminfanteriegeschütz 33 - Sturminfanteriegeschutz 33 var en variant som beväpnades med en 150 mm infanterikanon. Från december 1941 till oktober 1942 tillverkades 24 stycken. Hälften av dem förlorades i Stalingrad.
Sturmhaubitze 42 (Sdkfz 142/2) - När Stug III mer och mer kom att användas som pansarvärnskanonvagn istället för stormartillerivagn, som var det ursprungliga syftet, kom Sturmhaubitze (StuH) 42 att utvecklas. Den var beväpnad med en 105 mm StuH 42 L/28 (L/30) haubits som sköt kraftiga spränggranater. Sturmhaubitze 42 började produceras i oktober 1942 och fram till februari 1945 tillverkades 1212 stycken.
Sturmgeschütz III Flammpanzer - I maj och juni 1943 konverterades tio skadade Stug III till eldkastarvagnar och var beväpnade med en 14 mm Flammenwerfer. Fram till januari 1944 användes alla eldkastarvagnar till övning i Tyskland innan de återigen beväpnades med en kanon.
Munitionpanzer Sturmgeschütz III Ausf G - Under 1944 och 1945 konverterades ett litet antal Stug III Ausf G till ammunitionsbärare genom att man tog bort kanonen och skyddade öppningen med en pansarplatta.
* Den 1 augusti 1940 planerades det att konvertera 12 Stug III till undervattensgående stormkanoner för den kommande invasionen av England (Seelöve), men projektet genomfördes aldrig.
* I november 1944 hade Krupp ett projekt att modifiera Stug III/IV:or och beväpna dem med en 88 mm Pak 43/3 L/71 kanon, men det nådde aldrig ens prototypstadiet.
* Inför Ardenneroffensiven konverterades ett antal Stug III Ausf G till att likna amerikanska fordon. De samlades i Panzer Brigade 150 tillsammans med Ersatz M10 (Panzer V Panther Ausf G som konverterades för att likna den amerikanska M10).
SU-76i - En sovjetisk variant som byggdes på chassit till erövrade Stug III och Panzer III.
Sturmgeschütz ess
Oberwachtmeister Kurt Pfreundtner från Stug.Abteilung 244 förlänades med riddarkorset den 18 september 1942 för att i början på månaden slagit ut nio sovjetiska stridsvagnar på 20 minuter med sin Stug III Ausf F.
Wachtmeister Kurt Kirchner från Stug.Abteilung 667 slog ut 30 sovjetiska stridsvagnar på några få dagar i februari 1942 under strider i norra Sovjet.
Hauptmann Peter Franz, befälhavare för Stug.Abteilung Grossdeutschland slog ut 43 sovjetiska T-34/76 stridsvagnar under slaget vid Borissovka den 14 mars 1943.
Unteroffizier Horst Naumann from Stug.Abteilung 184 slog mellan den 1 januari och 4 januari 1943 ut 12 sovjetiska stridsvagnar under striderna vid Demjansk.
SS-Sturmbannführer Walter Kniep, befälhavare för 2. SS-Stug.Abteilung i divsionen Das Reich, förlänades med riddarkorset för sin bataljons insatser mellan den 5 juli 1943 och den 17 januari 1944. De slog ut 129 sovjetiska stridsvagnar och förlorade endast två egna Stug III.
Källor
|
i ämnesportalen om Andra världskriget |
- Achtung Panzer!
- Vapen och taktik i Waffen-SS, av Dr S.Hart & Dr R. Hart, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, 2007
