Regiment Deutschland

Från Metapedia
Hoppa till: navigering, sök

Regiment Deutschland (SS-Standarte Deutschland, 3. SS-Panzergrenadier-Regiment Deutschland) var ett av de ursprungliga regementena i SS-VT som sedan kom att bli en huvudkomponenterna i Waffen-SS-divisionen Das Reich.

Historia

I november 1935 tilldelades regementets soldater en armbindel med regementesnamnet. Armbindeln bars på nedre delen av vänsterarmen.

Regementets historia börjar i oktober 1933 när I. bataljonen bildades av i huvudsak frivilliga från Politische Bereitschaft München, de fick som bas Freimannkasernerna i München vilket senare kom att bli hela regementets högkvarter. Ursprungligen fick regementet namnet SS-Standarte 2 / VT, men bytte snart namn till SS-Standarte 1 / VT efter att Adolf Hitler beslutat att Leibstandarte inte skulle ingå i regementesnumreringen.

I oktober 1934 gick Politsche Bereitschaft Württemberg upp i regementet och bildade dess IV. bataljon (bataljonen fick detta nummer trots att de ingick i regementet före II. och III. bataljonen). Bataljonen hade, trots SS-VT:s allmänna dåliga förhållande med armén, ett gott förhållande till den närliggande 5. infanteridivisionen som skickade underbefäl för att utbilda de blivande underbefälen i bataljonen. Dessutom fick bataljonens underbefäl tillåtelse att delta vid divisionens övningar. Bataljonen lämnade regementet 1938 när den omvandlades till ett motorcykelförband.

På NSDAP:s partidagar i München 1935 fick regementet namnet SS-Standarte Deutschland och tilldelades samtidigt sitt standar. Regementet växte nu fort tack vare tillströmmningen av frivilliga från de södra tyska distrikten Bayern och Württemberg.

Regementet byggdes upp till ett hästdraget infanteriförband, som även innehöll ett pansarvärnskompani, ett motorcykelkompani och andra specialenheter. I juni 1936 blev SS-Standartenführer Felix Steiner befälhavare för regementet. Steiner var en visionär när det gällde utbildning och utveckling av framtidens militära förband och utbildade sitt regemente i enlighet med sina tankar och idéer. Det var också här man 1937 testade de första kamouflagejackorna, Tarnjacken, som sedan kom att bli något av Waffen-SS signum.

Österrikiska frivilliga

Under våren 1935 bildade en grupp österrikiska frivilliga under ledning av Karl-Maria Demelhuber II. bataljonen i SS-Standarte Deutschland. Dessa hade tidigare ingått i ett fristående österrikiskt förband som först hette Österrikiska Legionen innan det bytte namn till Hilfswerk Österreich, och slutligen Hilfswerk Schleissheim. Anledningen till att de uppgick i regementet var ett diplomatiskt bråk där Österrikes (och Italiens) regering krävde att alla österrikiska (respektive italienska) nationalsocialistiska organisationer som verkade i Tyskland skulle upplösas. Hitler tvingades att tillmötesgå kravet och Hilfswerk Schleissheims medlemmar beviljades tyskt medborgarskap och inlemmades i SS-Standarte Deutschland. När Österrike i mars 1938 genom Anschluss annekterats av Tyskland lämnade bataljonen regementet för att utgöra kärnan i det nya regementet Der Führer som sattes upp i Österrikes huvudstad Wien.

Anschluss, Sudet och Polen

SS-Standarte Deutschland deltog i den tyska annekteringen av Österrike, Anschluss, i mars 1938. Efter detta deltagande motoriserades regementet och senare på hösten var de med i intåget i Sudetområdet, den tyskbefolkade delen av Tjeckoslovakien. De deltog även i inmarschen i resterande Tjeckoslovakien i mars 1939.

Under sommaren 1939 förflyttades regementet till Ostpreussen för att underställas Panzer-Division "Kempf", en experimentdivision bestående av både armé- och SS-förband, inför fälttåget i Polen. De genomförde övningar tillsammans och deltog även en parad till minne av 25-årsdagen av slaget vid Tannenberg.

Den 1 september korsade Deutschland tillsammans med resten av divisionen den polska gränsen. Divisionens första uppgift var att nedkämpa det polska motståndet vid gränsbyarna Zavadski och Dvierznis. Två bataljoner från Deutschland fick order om att leda anfallen. Beslutsamma anfall gav snart framgångar, men det var också här Waffen-SS drog på sig sina första förluster i strid. Framryckningen fortsatte mot den polska befästningslinjen vid Mlawa. Där mötte de beslutsamt motstånd och en dags hårda förlustrika strider följde utan att de tyska styrkorna kunde bryta igenom. Nästa dag fick regementet order om att lämna Mlawalinjen och istället göra en kringgående rörelse runt hela befästningkedjan. Det motoriserade regementet påbörjade nu en jakt på en retirerande polsk armékår som till slut gick i ställning bland fyra gamla fort vid staden Rozan. De tyska styrkorna lyckades inte betvinga polackerna i sina robusta försvarsställningar, men de tvingades ändå retirera till slut. Deutschland fortsatte sin marsch söderut och erövrade Siedlce, cirka 50 km öster om Warszawa, innan de hjälpte till att genomföra inringningen av huvudstaden.

Fälttåget i väst

Sedan december 1939 var regementes pansarbilspluton, samt SS-Verfügungs-Divisions spaningsbataljon, underställd 254. Infanterie-Division.

Under fälttåget i väst 1940 spelade regementet inledningsvis en undanskymd roll. Detta skulle ändras när de fick order om att nedkämpa den nederländska garnisonen i Walcheren. Den försvarade ett område som bara kunde nås via en smal landremsa. Två bataljoner ur Deutschland avdelades, ledda av Fritz Witt respektive Matthias Kleinheisterkamp. Den 16 maj inleddes framryckningen och de välförskansade försvararna åsamkade regementet svåra förluster. Slutligen evakuerades garnisonen.

Den 24 maj korsade SS-Verfügungs-Division La Bassékanalen och dagen efter fick divisionen order om att anfalla de brittiska trupper som förskansat sig i Nieppeskogen. Regementena Germania och Der Führer anföll skogen medan Deutschland ryckte fram mot Merville tillsammans med 3. Panzer-Division. Den 27 maj stötte de på en nyupprättad brittisk försvarslinje längs Lyskanalen. På eftermiddagen hade två bataljoner tagit sig över kanalen och etablerat brohuvuden. Men ett brittiskt motanfall med stridsvagnar satte SS-soldaterna i stora problem. Deras gevär och granater var inte nog för att rå på de brittiska stridsvagnarna och efter svåra förluster räddades de av ett pansarvärnskompani från Totenkopf som kom till undsättning.

På kvällen den 1 juni fick SS-Verfügungs-Division order om att dra sig tillbaka från fronten för vila och att få ny utrustning och ersättningsmanskap.

Fälttåget på Balkan

I april 1941 deltog Deutschland i operation Strafgericht, invasionen av Jugoslavien. Regementet ryckte som en del av divisionen fram mot huvudstaden Belgrad. Tillsammans med motorcykelbataljonen ryckte delar av Deutschland fram i täten för den tyska anfallskolonnen och var de första tyska trupperna som nådde fram till motorvägen mellan Alibunar och Belgrad.

Operation Barbarossa

Den 22 juni 1941 inleddes den tyska invasionen av Sovjetunionen, operation Barbarossa, och Deutschland (i likhet med resten av divisionen Das Reich) inledde fälttåget med att dirigera trafik. Den 28 juni fick divisionen sin första stridsuppgift. Huvuddelen av divisionen skulle korsa en flod medan en mindre Kampfgruppe skulle erövra byn Starzyca. Anfallet gick bra, men snart gjorde ett kraftigt sovjetiskt motanfall att Kampfgruppen hamnade i stora svårigheter. Divisionen skickade III. bataljonen ur Deutschland tillsammans med tre stormkanoner till undsättning. Tillsammans drev de den sovjetiska styrkan på flykten och lyckades även erövra en annan by.

Den 22 juli inledde Das Reich anfallet för att erövra den strategiskt viktiga staden Jelnja och några närliggande höjder öster om Smolensk. Trots att artilleriet inte fått fram ammunition stormade soldaterna ur regementena Deutschland och Der Führer den första höjden understödda av stridsvagnar från 10. Panzer-Division. Trots intensiv beskjutning framryckte SS-soldaterna stadigt och disciplinerat och lyckades erövra höjden. Nästa dag togs resterande höjder. Värmen och vattenbrist gjorde att många soldater kollapsade och det beslutades att de skulle avbryta den fortsatta framryckningen och istället gräva ner sig. På grund av områdets strategiska värde satte den sovjetiska ledningen i ett massivt motanfall. De sovjetiska trupperna lyckades bryta igenom SS-förbandens ställningar på flera ställen, men efter en flera timmars lång närstrid kastades de tillbaks. Detta var dock bara början på en fyra veckor lång intensiv strid där ammunitionsbrist och svåra förluster ställde till problem för Das Reich, men de höll fast tills de blev avlösta av förband från den reguljära armén.

Efter en kort tids återhämtning deltog Deutschland i den gigantiska inringningsoperationen runt Kiev. I mitten av september nådde de fram till floden Udaj. Broarna sprängdes av de sovjetiska trupperna på andra sidan, men det hindrade inte Deutschlands infanterister som korsade floden och anföll de sovjetiska ställningarna på andra sidan. En kort tid senare hade inringningen fullbordats sedan soldaterna i Das Reich säkrat staden Priluki.

Operation Tyfon

Medan Deutschland återhämtade sig inför anfallet mot Moskva, operation Tyfon. Fick de ersättningsmanskap för sina 1500 stupade, sårade och saknade kamrater. Den 4 oktober ryckte divisionen framåt. De skulle erövra staden Gzjatsk och lyckades trots ett regnoväder som förvandlade marken till lervälling nå fram till området på ett par dagar. Deutschland fick uppgiften att leda anfallet mot staden och hade den 9 oktober erövrat den. De sovjetiska styrkorna försökte samla sig för ett motanfall, men divisionen skickade regementet Der Führer för att störa deras uppmarsch och motanfallet kom av sig.

I mitten av oktober gjorde divisionen ett fullskaligt anfall mot Moskvas yttre försvarslinje. Norr om motorvägen mot Moskva ställdes Deutschland för första gången mot två mongoliska bataljoner som förflyttats från Sibirien. Striderna blev ursinniga och i närstriderna användes bajonetter och spadar.

Anfallet stannade dock upp på grund av lervällingen och brist på ammunition och underhåll. Den 18 november återupptogs offensiven och Das Reich fick tillsammans med 10. Panzer-Division order om att erövra staden Istra. Pansardivisionens stridsvagnar gav ett avgörande understöd till SS-infanteristerna i deras anfall. Den 27 november fortsatte framryckningen mot Moskva. Men kylan och svåra förluster gjorde att anfallet gick långsammare och långsammare för att till slut helt avstanna. Vid denna tid gjorde de svåra förlusterna att III. bataljonen upplöstes och de kvarvarande soldaterna fördelades på de kvarvarande bataljonerna.

Den 6 december inleddes en stor sovjetisk motoffensiv på hela Moskvafronten. På Das Reichs sektor kunde koncentrerad kulspruteeld från Deutschland stoppa anfallen, men de fick den 9 december ändå order om att retirera till nya ställningar. Deutschland försvarade sig mot sovjetiska anfall och var även med i ett motanfall som ringade in två sovjetiska arméer. Striden med de inringade arméerna varade två veckor och under tiden blev det ännu kallare och vapenoljan frös och gjorde vapnen obrukbara, dessutom gick alla bandgående fordon sönder.

I slutet av februari 1942 drogs Das Reich ur frontlinjen och huvuddelen av divisionen skickades till Frankrike för att upprustas till en pansargrenadjär-division. Deutschland stannade dock kvar som en del av Kampfgruppe Ostendorf. I mars sattes de in i strid igen och utsattes för ännu en sovjetisk offensiv. Under striderna utsattes Deutschland för våg efter våg av massanfall. Den första sovjetiska anfallsvågen bestod av obeväpnad ”kanonmat” vilken hade som primärt syfte att få tyskarna att slösa upp ammunition. När Deutschlands ammunition tagit slut fick de börja slå tillbaks de sovjetiska anfallsvågorna i närstrider. Då dök plötsligt sovjetiska stridsvagnar upp och regementet var på väg att utplånas. Men i sista stund dök Stukastörtbombare upp och slog ut mängder med stridsvagnar. Strax efteråt dök även egna stridsvagnar upp och hjälpte Deutschland att stabilisera sina linjer.

I juni transporterades Deutschland till Frankrike för att återförenas med sin division.

Slaget om Charkov

I början av 1943 skickades Das Reich tillbaks till östfronten för att som en del i den nyuppsatta SS-kåren delta i slaget om Charkov. I slutet av januari anlände Deutschland till sina ställningar och fick möta intensiva sovjetiska anfall. De tvingades efter ett massivt sovjetiskt tryck retirera, men reträtten blev på grund av att de sovjetiska styrkorna även brutit igenom på andra ställen längs fronten längre än vad som var tänkt.

Den sovjetiska offensiven fortsatte dock obönhörligt och den strategiskt viktiga staden Charkov evakuerades under hårt sovjetiskt tryck. SS-kåren fick sedan order om att återta staden. Efter omorganisation var kåren den 19 februari redo för sitt motanfall, men innan framryckningen mot Charkov kunde påbörjas var uppgiften att skära av de sovjetiska trupper som söder om staden närmat sig floden Dnjepr. Das Reich fick som första steg order om att erövra staden Peresjtjepino. Eftersom batterierna i mindetektorerna tagit slut tvingades soldaterna ur Deutschland söka efter minor genom att sticka sina bajonetter genom snön. Pavlograd erövrades den 24 februari och divisionen vände norrut mot Charkov. När divisionen närmade sig Charkov sattes en Kampfgruppe bestående av III. bataljonen ur Deutschland och Totenkopfs pansarbataljon ihop. De erövrade relativt enkelt en förort väster om Charkov som skulle användas som språngbräda för anfallet in i staden. Deutschland stred i de norra delarna av Charkov.

Efter erövringen av Charkov fortsatte den tyska offensiven tills vårens töväder förvandlade marken och vägarna till gyttja, rasputitsa. Under vilopausen ersattes förlusterna och man förberedde sig för sommarens operationer.

Slaget om Kursk

Efter vintern och vårens strider förberedde sig de tyska styrkorna för operation Zitadelle, den tyska sommaroffensiven vid Kursk 1943. Bland annat så byggde divisionens, Das Reich, pionjärssoldater med hjälp av flygfoton en kopia av ett avsnitt av den sovjetiska försvarslinjen. Den 5 juni genomförde Deutschland tillsammans med tungt artilleri och bombflygplan en anfallsövning mot den uppbyggda försvarslinjen.

Det riktiga anfallet inleddes en månad senare, den 5 juli. Några timmar innan officiell starttid infiltrerade III. bataljonen ur Deutschland tillsammans med pionjärer de sovjetiska linjerna. De lyckades slå ut de främsta posteringarna bakifrån och vände runt för att attackera den första huvudlinjen. Detta föranfall hjälpte resten av divisionen att ta sig igenom den första biten. När huvudanfallet började gick Deutschlands I. och III. bataljon i täten. Ett intensivt skyfall hade förvandlat marken till lervälling som gjorde det svårt för stridsvagnarna och stormkanonerna att ge ett effektivt eldunderstöd. Istället drogs pansargrenadjärerna in i närstrider. Sedan dök Stukabombare upp och hjälpte III. bataljonen att erövra Bresov. Därefter var nästa mål en höjd men bataljonen var allt för utmattad för att kunna ta sig an uppgiften så I. bataljonen tog över och erövrade höjden.

Deutschland deltog i flera hårda strider under operation Zitadelle innan operationen blåstes av och divisionen drogs tillbaka.

Normandie

Ardenneroffensiven

Efter sommarens strider i Frankrike retirerade 2. SS-Panzer-Division "Das Reich" mot Tyskland. Den 11 september 1944 nådde divisionen västvallen där den grupperades på ett 16 kilometer långt avsnitt mellan Brandscheid och Leidenborn. Divisionen var vid det här laget mycket försvagad och i behov av vila och återupprustning. Som förstärkning anlände en bataljon från 12. SS-Panzer-Division "Hitlerjugend" som placerades granne med Regiment Deutschland. I mitten av oktober förflyttades divisionen bort från fronten till Saürlach där de tog emot nya rekryter och ny utrustning. Ungefär en månad senare återvände divisionen till fronten som en del av den tyska uppladdningen inför Ardenneroffensiven. Under offensiven delades divisionen ofta upp i olika Kampfgruppe för att så effektivt som kunna utnyttja de olika vapenslagens utrustning och kompetens. Den 16 december 1944 inleddes Ardenneroffensiven.

Den 23 december genomförde Regiment Deutschland ett anfall mot byn Odeigne. Den första attacken gjordes med svagt artilleriunderstöd och slogs tillbaka, i krigsdagboken skrev en officer vid namn Freihoffer:

“ när vårt artilleri väl öppnar eld svarar amerikanerna med en eldstorm från hundratals medeltunga och tunga pjäser. ”

I nästa attack understöddes regementet av stridsvagnar, luftvärn och ett pionjärkompani, och när mörkret föll för kvällen kontrollerades byn av SS-soldaterna. På nästa dag, julafton, fick regementet order om att erövra en väg mellan orterna Manhay och Grandmenil. III. bataljonen och ett pionjärkompani anföll efter en, på grund av ammunitionsransonering, kort spärreld av det egna artilleriet. Spärrelden orsakade ingen större skada hos amerikanerna och SS-soldaterna drog på sig svåra förluster under sitt misslyckade anfall. På juldagen fortsatte SS-soldaterna sin framryckning och lyckades erövra båda orterna. Regementet förlades till Grandmenil och förberedde sig för fortsatt framryckning mot Mormont när de överraskades av ett amerikansk pansaranfall. I Grandmenil fick regementet utkämpa hårda försvarsstrider från hus till hus och upptäckte snart att de var numerärt underlägsna och dessutom nästan avskurna från resten av divisionen. En undsättningsstyrka sattes ihop för att assistera Regiment Deutschland, men den tvingades att vända tillbaka. Till slut lyckades dock regementet att retirera genom ett hål i de amerikanska linjerna, och tog sig tillbaka till Odeigne.

I början av januari 1945 blev 9. kompaniet ur Regiment Deutschland inblandat i hårda strider i orten Magoster tillsammans med två kompanier ur Regiment Der Führer.

Den 4 januari fick divisionen order om att dra sig tillbaka från fronten eftersom divisionen överförts till reserven. I mitten av januari nådde regementet fram till västvallen.

Ungern

Efter striderna i Ardennerna förflyttades 2. SS-Panzer-Division "Das Reich" till östfronten för att delta i en offensiv i Ungern, operation Frühlingserwachen, som syftade till att säkra de sista oljekällorna som fortfarande var i tyska händer samt att återta den ungerska huvudstaden Budapest. Regiment Deutschland hade i samband med förflyttningen från västfronten fått nya rekryter. Dock var de ej tillräckligt många för att bygga upp regementets organisatoriska styrka och dessutom hade de enbart hunnit få begränsat med utbildning. III. bataljonen var så pass svag att den inte deltog i offensivens inledning.

Den 2 mars började regementet förflyttas mot uppmarschområdet. Brist på vägar samt blötsnö och lera gjorde förflyttningen besvärlig. De sista 20 kilometrarna fick de dessutom inte använda sina motorfordon i ett försök att upprätthålla överraskningsmomentet.

Offensiven inleddes den 6 mars och den mjuka, leriga marken gjorde att soldaterna fick anfalla utan pansarunderstöd. De var trots det inledningsvis framgångsrika innan sovjetiska förstärkningar kastades in. Den 16 mars påbörjades ett kraftfullt sovjetiskt motanfall som hotade att stänga in de anfallande SS-styrkorna. Soldaterna från Regiment Deutschland och resten av divisionen kämpade hårt för att hålla en korridor öppen. Därefter retirerade de till ställningar sydost om floden Raab.

Slutet

Befälhavare

Numerär styrka

Organisatorisk styrka

Juni 1944

  • 3 242 man
  • 527 fordon
  • 88 motorcyklar
  • 24 eldkastare
  • 12 x 120 mm granatkastare
  • 12 x 105 haubitsar
  • 6 x 150 mm haubitsar

Organisation

Februari 1935

  • Stäbe SS-Sturmbann x 3
  • SS-Schützen-Stürme x 9
  • SS-Kradschützen-Sturm
  • SS-Maschinengewehr-Stürme x 3
  • SS-Minenwerfer-Sturm
  • SS-Nachrichten-Züge SS-Sturmbann x 3
  • SS-Panzerspäh-Zug
  • SS-Musikzüge SS-Sturmbann
  • SS-Kraftfahrkolonnen x 3

September 1939

  • Regiment Stab
  • I. Infanterie-Bataillon (mot)
  • II. Infanterie-Bataillon (mot)
  • III. Infanterie-Bataillon (mot)
  • 13. Infanterie-Geschütz-Kompanie (mot)
  • 14. Panzerabwehr-Kompanie (mot)
  • 15. Kradschützen-Kompanie
  • Nachrichten-Zug
  • Kradschützen-Zug
  • Musikkorps

1941 - 1942 - SS-Infanterie Regiment Deutschland

  • I. Battalion
    • 1. Kompanie
    • 2. Kompanie
    • 3. Kompanie
    • 4. Kompanie
  • II. Battalion
    • 5. Kompanie
    • 6. Kompanie
    • 7. Kompanie
    • 8. Kompanie
  • III. Battalion
    • 9. Kompanie
    • 10. Kompanie
    • 11. Kompanie
    • 12. Kompanie
  • 13. Kompanie
  • 14. Kompanie
  • 15. Kompanie
  • 16. Kompanie
  • Leichte Infanterie Kolonne

1942 - 1945 - SS-Panzergrenadier Regiment Deutschland

  • I. Battalion
    • 1. Kompanie
    • 2. Kompanie
    • 3. Kompanie
    • 4. Kompanie
  • II. Battalion
    • 5. Kompanie
    • 6. Kompanie
    • 7. Kompanie
    • 8. Kompanie
  • III. Battalion
    • 9. Kompanie
    • 10. Kompanie
    • 11. Kompanie
    • 12. Kompanie
  • 13. Kompanie

Källor

Pansar-symbol.jpg
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Andra världskriget
Hämtad från "http://sv.metapedia.org/m/index.php?title=Regiment_Deutschland&oldid=88250"