Gross-Rosen

Gross-Rosens position markerat med rött på kartan.

Karta över lägret.

Gross-Rosen, tyska: Groß-Rosen, var ett koncentrationsläger i Niederschlesien, dagens Rogoźnica i Polen. Lägret sattes upp sommaren 1940 som ett satellit-läger under Sachsenhausens administration men fungerade oberoende från cirka maj 1941. Till kommendant som oberoende läger 1941 utsågs Arthur Rödl. Interner i lägret, varav många var ryska krigsfångar, användes som arbetskraft av Deutsche Erd- und Steinwerke i det närliggande stenbrottet. Under maj månad 1944 anlände tusentals judar från Ungern, transiterade via Auschwitz.^[1] Josef Mengele var under en kort tid 1945 stationerad i Gross-Rosen.^[2] Vid andra världskrigets slutskede evakuerades fångar till lägret från bland annat Auschwitz-Birkenau.^[3] Gross-Rosen intogs av Röda armén den 14 februari 1945.

Gaskammaren i Gross-Rosen

Likt praktiskt taget varje koncentrationsläger i Tredje riket, vare sig de låg på rikstysk mark, i Polen, Frankrike, Holland eller annat land, uppgavs även Gross-Rosen ha varit utrustad med en homicidal gaskammare. I lägrets nordöstra hörn av den gamla delen pekas en byggnad ut som ska ha varit utrustad med en gaskammare. Gross-Rosen har dock haft ringa betydelse i den officiella historieskrivningen och i den sentida versionen av Förintelsen tillskrivs lägret inte samma status som Dachau, Treblinka, Bergen-Belsen, Majdanek, Birkenau, Sobibor eller Buchenwald som tidigt pekades ut som Förintelseläger.

Emil Lachout tjänstgjorde vid militärpolisen i Wien. I en officiell skrivelse, Circular Letter No. 31/48 Vienna, 1 Oct. 1948 10th dispatch, deklarerade Lachout att inga bevis funnits för att gaskammare använts för att mörda fångar och att vittnesmål om gaskammare var falska samt att erkännanden framtvingats under tortyr.^[4]

Medicinsk behandling av fångar

Under direktivet Aktion Reinhardt, en del av Den Slutgiltiga Lösningen, deporterades stora mängder judar från Ungern och placerades i olika koncentrationsläger. Belastningen blev stor och läger som Birkenau var inte tillräckligt. Flera av de deporterade judarna användes som arbetskraft, bland annat i Gross-Rosen. I sin skrift National Socialist Concentration Camps: Legend and Reality skriver Jürgen Graf att lägerdokumentation visar att inregistrerade fångar undersöktes för att kontrollera den fysiska hälsan. En rapport från den 28 juni 1944 visar att av 3138 judar under medicinsk behandling led 327 stycken av diarré och 253 av förstoppning.^[5]

Antalet dödsoffer

Det exakta antalet dödsoffer i Gross-Rosen är inte fastställt. Forskning efter fakta om Förintelsen är i många europeiska länder förbjudet och det råder ett strängt tabu kring ämnet, vilket förhindrar akademiker att öppet söka efter korrekta uppgifter. Förintelse revisionister har dock försökt närma sig korrekta siffror, trots hårt motstånd från starka lobbygrupper. En uppskattning från 1990 visade att antalet dödsoffer kan ha uppgått till cirka 10950 under lägrets existens.^[6]

Ovanlig avrättningsmetod

Enligt samtida uppgifter ska lägrets kommendant ha avrättat judiska fångar genom att kasta ner dem i en grop fylld med snö, där de kvävdes till döds. Uppgiften publicerades av tidningen The Courier-Mail den 19 oktober 1945 som uppgav att lägrets kommendant betraktade förfarandet som en vintersport.^[7]

Kända fångar

Bildgalleri

Gross-Rosen
Huvudentrén till Gross-Rosen, med den idag välkända meningen Arbeit Macht Frei.
Samtida flygfotografi.
Baracker under konstruktion.
Fotografi över delar av lägret.
Byggnad No 40.
Värdekupong på 0,50 tyska riksmark.
Samtida fotografi av stenbrottet.
Lägrets tandläkare i sitt patientrum.
Det kokseldade krematoriet som det såg ut vid andra världskrigets slut.
Inte mycket finns kvar av lägret idag. Stängslet omgärdar dock fortfarande delar av vad som återstår.
En ingång på en av lägrets sidor.
International Tracking Service har bevarat lägrets dokumentation.
Minnesmonument.
Ruiner av SS-byggnad.
Stenbrottet som det ser ut idag.
Ett brev postat av en fånge i lägret.