Sachsenhausen

Koncentrationslägret Sachsenhausens position markerat med rött på karta.

Entréskylt med texten "Arbeit macht frei".

The Argus den 19 februari 1945

Sachsenhausen, var ett koncentrationsläger i den tyska staden Oranienburg, strax norr om Berlin. Lägret öppnades 1936 för att ersätta koncentrationslägret Oranienburg, placerat i stadens centrala delar, och användes under andra världskriget till att i huvudsak internera politiska och kriminella fångar, men efter en tid även ryska krigsfångar. Ifrån Sachsenhausen administrerades övriga tyska koncentrationsläger. 1945 togs lägret över av Röda armén som internerade tyska krigsfångar fram till 1950.^[1] Uppskattningvis 200 000 fångar var fram till 1945 internerade i lägret under någon tid. Sachsenhausen var ett Kategori I-läger med samma status som Dachau och Auschwitz I.^[2]

Innehåll

1 Huvudkrossningsapparat
2 Sachsenhausen under rysk administration
3 Gaskammaren i Sachsenhausen
4 Sachsenhausen utmålas som utrotningsläger
5 Reparation av mördade judars klockor
6 Bildgalleri
7 Referenser
8 Källor

Huvudkrossningsapparat

Enligt protokollen från Nürnbergrättegångarna existerade i Sachsenhausens koncentrationsläger en huvudkrossningsapparat. Anklagelsen riktades under Nürnbergrättegångarna den 13 februari 1946. Som bevismaterial framfördes i rätten dokument USSR-52, ett vittnesmål från den tillfångatagne SS-soldaten Ludwig Waldmann. Enligt bevismaterialet ska huvudkrossningsapparaten ha använts i lägret för att avrätta ryska krigsfångar som sedan kremerades i mobila kremeringsugnar.^[3]^[4]

Sachsenhausen under rysk administration

Tyska fångar avrättas av rysk soldat.

Den ryska ockupationsarmén tog över Sachsenhausen vid krigsslutet och internerade tyska krigsfångar i lägret. Uppskattningsvis 60 000 tyskar internerades, och många blev utsatta för mycket hård behandling och tortyr. Ett okänt antal avrättades av den kommunistiska administrationen. Massgravar har efter 1990 återfunnits, innehållandes cirka 12 500 kroppar.^[5]

Gaskammaren i Sachsenhausen

Endast grunden till vad som anses vara en gaskammare finns kvar i Sachsenhausen.^[6]^[7] Placerigen var intill något som kallades Station Z och avrättningar med homicidala gaskammare påbörjades 1943.^[8] Användandet av gaskammare i Sachsenhausen har starkt ifrågasatts, inte minst av den tyske historiprofessorn Martin Broszat, som 1960 förkunnade att inga avrättningar med gaskammare utfördes på rikstysk mark.

Sachsenhausen utmålas som utrotningsläger

Efter andra världskriget ställdes ansvariga för Tredje riket inför rätta. Under Nürnbergrättegångarna lades bevismaterial fram som låg till grund för de domar som förkunnades. Efter den juridiska processen fastställde segermakterna vilka övergrepp som hade begåtts och vad som hade skett i koncentrationslägren. Militärtribunalen kunde med säkrade bevis fastställa att de flesta koncentrationsläger inom tyskkontrollerat område var utrustade med homicidala gaskammare i vilka avrättningar skett, i huvudsak av judar, vilket resulterade i sex miljoner judar miste livet.

Sachsenhausen var inget undantag. Den brittiske chefsåklagare under rättegångarna, Hartley Shawcross, fastställde den 26 juli 1946:

"Nor was that the only or the greatest crime. In all our countries when perhaps in the heat of passion or for other motives which impair restraint some individual is killed, the murder becomes a sensation, our compassion is aroused, nor do we rest until the criminal is punished and the rule of law is vindicated. Shall we do less when not one but on the lowest computation 12 million men, women, and children, are done to death? Not in battle, not in passion, but in the cold, calculated, deliberate attempt to destroy nations and races, to disintegrate the traditions, the institutions, and the very existence of free and ancient states. Twelve million murders' Two-thirds of the Jews in Europe exterminated, more than 6 million of them on the killers' own figures. Murder conducted like some mass production industry in the gas chambers and the ovens of Auschwitz, Dachau, Treblinka, Buchenwald, Mauthausen, Maidanek, and Oranienburg.^[9]

Tidningen The Argus rapporterade den 19 februari 1945 att tusentals människor kastades levande in i ugnar och brändes ihjäl år 1941.^[10]