SS Angora

SS Angora, var ett projekt som administrativt lydde under SS-Wirtschafts-Verwaltungshauptamt. I koncentrationslägren föddes angorakaniner upp för dess päls. Eftersom angorakaniner är långhåriga var dess päls eftertraktad för produktion av nödvändigt material såsom strumpor, tröjor, långkalsonger och som foder i jackor. Uppfödningsstationer fanns bland annat i Dachau, Buchenwald, Auschwitz och Sachsenhausen.

Förväxlas med mänskligt hår

Sovjetisk film visar upp säckar med hår som antas vara från lägrets fångar

Säckar med ull från angorakaniner färdigpackade

Lastning av säckar för vidare transport

Då de tyska koncentrationslägren intogs av de allierades styrkor cirkulerade redan många rykten om vad som hade hänt i lägren. Människor sades ha mördats med elektriska golv, i gaskammare, eldgropar och förgiftade pistolkulor. Av människokroppar tillverkades enligt ryktena tvål, gödningsmedel och lampskärmar.

Av många rykten om vad som hade hänt uppstod en legend om att håret från lägrens fångar hade använts till tillverkning av madrasser, strumpor, filtar eller som tätning av u-båtar. Under Nürnbergprocessen togs anklagelser upp, baserade på samma rykten. Den ryske åklagaren Smirnov argumenterade den 5 augusti 1946:

"The chief of the SS Economic and Administrative Main Office, SS Obergruppenfuehrer Pohl, on the basis of a report submitted to him, has ordered that all human hair cut in concentration camps be appropriately utilized. Human hair is to be used for the manufacture of industrial felt and to be spun into yarn. Out of combed and cut hair of women, hair-yarn socks for U-boat crews are to be made, as well as hair-felt stockings for employees of the Reich railways."^[1]

I sitt vittnesmål vid Nürnbergrättegångarna berättar Förintelseöverlevaren Samuel Rajzman den 27 februari 1946 att hår användes för att tillverka madrasser till tyska kvinnor.

Från samtida filmer inspelade vid andra världskrigets slutskede förekommer spekulationer om vad de allierade hittade i lägren. Sovjetiskt filmmaterial drar slutsatsen att de säckar med hår som än idag visas upp som bevismaterial för Förintelsen var mänskligt hår. I filmerna visas säckar upp och innan anlys gjorts av vad det är för material så konstateras att håret är från människor. Den svenske historikern Peter Englund bekräftar i sin bok Brev från nollpunkten ryktets korrekthet.

I sin bok The Destruction of the European Jews, första upplagan från 1961, konstaterar även den välkände historikern Raul Hilberg att de sovjetiska styrkorna fann stora mängder hår då de intog Auschwitz den 27 januari 1945.^[2]