Lampskärmar

Från Metapedia
Hoppa till: navigering, sök
De påstådda "lampskärmarna" till höger
The Tuscaloosa News den 23 juli 1964, sid 4
Expressen den 11 oktober 2013 uppger att Ilse Koch hade lampskärmar tillverkade av mänsklig hud.[1]

Lampskärmar påstods efter andra världskriget ha gjorts av huden av döda och flådda judar i de tyska koncentrationslägren. Myten etablerades bland fångar i lägren på samma vis som myten om de homicidala gaskamrarna och tvålar tillverkade av mänskligt fett. General Lucius D. Clay, Militärguvernör för USA:s zon i det ockuperade Tyskland (1947-1949) upptäckte att lampskärmarna som funnits i Buchenwald var i verkligheten gjorda av getskinn.


Myter etableras av U.S Psychological Warfare

När de amerikanska trupperna intog koncentrationslägret Buchenwald april 1945 medföljde representanter för 12:e arméns Psychological Warfare som hade till uppgift att dokumentera de fynd som väntade i lägret och samla in bevismaterial mot de besegrade tyskarna. Amerikanska arméns division Psychological Warfare opererade under general Robert A. McClure som till sitt förfogande hade en stab i vilken bland annat Hollywoodregissören Billy Wilder ingick. Wilder gjorde sig efter kriget en karriär i Hollywood där han bland annat regisserade den amerikanska skådespelerskan Marilyn Monroe.

I det filmade material som kunde visas upp för omvärlden fanns som bevis för den tyska grymheten bland annat lampskärmar tillverkade av mänsklig hud. Dessa bevis lades upp på ett bord för dokumentation. På bordet fanns även något som påstods vara hud med tatueringar samt bäckenben från fångar som användes som askkoppar. Inte sällan sammankopplas Ilse Koch med myten om mänskliga lampskärmar.

Vittnen bekräftar fynden

I rättegångar efter kriget vittnar flera överlevare om de övergrepp som den tyska lägeradministrationen anklagades för. Bland dessa påstådda övergrepp återfinns bland annat myten om massmord i gaskammare, tvål tillverkad av mänskligt fett, tyska soldater som slet bebisar i två delar, hår som användes till madrasser, judar som eldades levande i gropar, fångar vars ögon injiceras med kemikalier, krympta huvuden samt olika föremål tillverkade av mänsklig hud. Lampskärmar tillverkade av hud från döda judar var en av dessa myter. Tyskarna ska även ha tillverkat handskar, bokbindningar, sadlar, tofflor samt handväskor av mänsklig hud.

Kenneth Lee "Ken" Dixon tjänstgjorde som krigskorrespondent under andra världskriget. För The Tuscaloosa News skrev Dixon den 23 juli 1964 om vad han bevittnat:

"I have seen Dachau and Buchenwald when the bodies were still fresh, and some of the about-to-be bodies were still breathing and writhing in their final agony. I have seen Auschwitz when the lampshades made from human skin still shielded the glow from the electric light bulbs."[2]

Utdrag ur Nürnbergrättegångarnas protokoll

I protokollen från Nürnbergrättegångarna står att läsa:

"In 1939, all prisoners with tattooing on them were ordered to report to the dispensary. No one knew what the purpose was. But after the tattooed prisoners had been examined, the ones with the best and most artistic specimens were kept in the dispensary, and then killed by injections, administered by Karl Beigs, a criminal prisoner. The corpses were then turned over to the pathological department, where the desired pieces of tattooed skin were detached from the bodies and treated. The finished products were turned over to SS Standartenfuehrer Koch's wife, who had them fashioned into lampshades and other ornamental household articles. I myself was saw such tattooed skins with various designs and legends on them, such as "Hans'l und Gret'I", which one prisoner had on his knee, and ships from prisoners' chests. This work was done by a prisoner names Wernerbach."[3]

Myten om lampskärmarna lever ännu

I ett vittnesmål videodokumenterat för Survivors of the Shoah Foundation under ledning av filmproducenten och regissiören Steven Spielberg den 21 oktober 1995 redogör den judiska överlevaren Irene Zisblatt hur hon och fyra andra fångar valdes ut på grund av deras mjuka hud. Syftet var, enligt Zisblatt, att använda huden för tillverkning av lampskärmar. Ilse Koch skulle besöka Majdanek och på plats välja ut material till lampskärmar. Ilse Koch var fru till Karl Koch, Buchenwalds förste kommendant från 1937 till början av 1942.

Se även

Referenser

Auschwitz gate.jpg
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Förintelsen

Källa