Joseph Goebbels

Från Metapedia
Hoppa till: navigering, sök
Joseph Goebbels
Goebbels.jpg
Dr. Joseph Goebbels
Namn Joseph Goebbels
Titel
{{{titel}}}
Politiskt parti NSDAP
Tjänst
Propagandaminister
Företrädare
{{{företrädare}}}
Efterträdare
{{{efterträdare}}}
Född
29 oktober, 1897, Rheydt
Avliden
1 maj, 1945, Berlin
Utbildning
Doktorsexamen
Yrke
Gemål
Magda Goebbels
Barn
Helga Goebbels (f. 1932)
Hildegard Goebbels (f. 1934)
Helmut Goebbels (f. 1935)
Holdine Goebbels (f. 1937)
Hedwig Goebbels (f. 1938)
Heidrun Goebbels (f. 1940)
Föräldrar
Webbplats

Paul Joseph Goebbels född den 29 oktober, 1897, avliden 1 maj, 1945 var en tysk politiker och riksminister för propaganda i det stortyska riket från 1933 till och med 1945. Han var en av Adolf Hitlers närmaste medarbetare och mest hängivna anhängare och efterträdde honom som kansler i Tyskland, ett ämbete han hade i en dag, där han gav blott en officiell order: att sända ut en delegation för att förhandla fram ett vapenstillestånd med ryssarna. Goebbels var känd för sina hänryckande talarkonster och antisemitism.

Goebbels tog doktorsexamen från Heidelbergs universitet år 1921, han skrev ett arbete om romantiska dramer från 1800-talet; han arbetade sedan som journalist och senare som bankanställd och assistent på börsen. Han skrev också noveller och pjäser, men de refuserades av förläggarna. Goebbels kom i kontakt med NSDAP 1923 vid den franska ockupationen av Ruhr-området och blev medlem 1924. Han utnämndes till Gauleiter (regional partiledare) för Berlin. I hans position utnyttjade han sina kunskaper om propaganda och kommunikation fullt ut och bekämpade lokala socialistiska och kommunistiska partier med hjälp av dels den nationalsocialistiska pressen och det paramilitära SA. Under 1928 hade han stigit i graderna så att han hade blivit en av dess mest välkända profiler.

Under andra världskriget stärkte Goebbels sin makt genom att byta allianser med de andra nationalsocialistiska ledarna. Under 1943 började krigslyckan vända sig mot Tyskland, men detta sporrade honom bara till att intensifiera propagandan mot det tyska folket för att få dem att acceptera idén om det totala kriget och allmän mobilisering. Goebbels stannade med Hitler i Berlin till slutet och efter Führerns självmord var han den andra personen att inneha posten som Tredje rikets kansler.

Han var gift med Magda Goebbels och hade sex barn, de förgiftade barnen på kvällen den 1 maj, 1945, under Tredje rikets sista dagar, samma dag begick de bägge självmord.

Uppväxt

Joseph Goebbels föddes i småstaden Rheydt (i dag en stadsdel i Mönchengladbach) i Rhenlandet, i oktober 1897. Pappan var förman på en textilfabrik och modern dotter till en smed. Föräldrarna var fromma katoliker. Medan hans jämnåriga kamrater kallades ut i första världskriget blev den kortväxte Goebbels ratad av armén på grund av ett iögonfallande fysiskt handikapp: han haltade svårt. Kanske på grund av en benmärgsinflammation i fyraårsåldern hade vänsterbenet blivit kortare än det högra. Senare i livet påstod han att det var en gammal krigsskada. Komplexet för handikappet och känslan av att inte ha lika fin bakgrund som skolkamraterna på läroverket lär ha underblåst hans äregirighet och revanschlusta. 1917 tog han studenten med toppbetyg.

Tack vare ett stipendium öppnades vägen till högre studier. År 1921 blev Goebbels filosofie doktor vid universitetet i Heidelberg. Då hade han hunnit med att studera filosofi, historia, litteraturhistoria och konstvetenskap samt latin och grekiska vid inte mindre än nio universitet. Men han drömde inte om en akademisk karriär utan ville bli en berömd författare.

Åren efter krigsslutet och kejsardömets fall 1918 präglades av ett stort politisk kaos i Tyskland med oroligheter och kuppförsök av olika radikala grupper. Under dessa år verkar även Goebbels ha varit en vilsen själ. Likt andra som senare skulle bli framstående nationalsocialister i Tredje riket, kom Geobbels i kontakt med NSDAP åren runt 1923, under motståndet mod den franska ockupationen av Ruhrområdet. Till skillnad från Hitler tycks Goebbels från början inte ha varit en utpräglad antisemit. Att han 1923, på grund av den svåra ekonomiska krisen förlorade jobbet hos Dresdner Bank bidrog till att radikalisera honom ytterligare. Han hade varit anställd i nio månader. Härefter avskydde han kapitalismen som han kallade för en konspiration av den internationella judendomen. När Goebbels gick med i partiet 1924 var det ett obetydligt och ledarlöst parti som nyligen låtit tala om sig på grund av ett försök till statskupp i München och den efterföljande spektakulära rättegången mot dess ledare Adolf Hitler.

Aktivism

Joseph Goebbels
Goebbels talar

Goebbels var till en början agitator för partiet i Rehnlandet och Westfalen och blev privatsekreterare åt en av partiets högsta ledare, Gregor Strasser, vilken tillsammans med sin bror Otto ledde partiets vänsterfalang. Även Goebbels kan ha ansetts ha stått på vänsterkanten inom nationalsocialismen. Under de här åren i mitten av 1920-talet var bröderna Strasser den mer högerinriktade Hitlers främsta rivaler om makten i partiet.

Trots att Goebbels var öppet kritisk mot Hitler insåg den sistnämnde vilken skicklig propagandist Goebbels var. I februari, 1926 möttes de två och beslutade att gräva ned stridsyxan. I fortsättningen kom Goebbels att vara en lojal anhängare till Hitler. Goebbels blev dock inte omedelbart partiets propagandachef, för den posten hade Gregor Strasser. Istället skickades den unge propagandisten till det socialdemokratiskt och kommunistiskt dominerade Berlin för att organisera partiets lokalavdelning. Han utnämndes i och med detta till Gauleiter (distriktsledare) för staden. Här lyckades Goebbels ge fullt utlopp för hans känsla för propagandans makt genom att 1927 grunda tidningen Der Angriff, varje nummer innehöll en ledarartikel av hans egen hand. Han var även utgivare till en strid ström av nationalsocialistiska posters och pamfletter. På ett par månader blev han stadens mest kände och fruktade agitator. Hans propagandametoder var helt kalkylerade och cyniska: ”Propagandan är bra om den leder till framgång, och den är dålig om den inte uppnår önskat resultat” skrev han. ”Det är inte propagandans uppgift att vara intelligent, dess uppgift är att leda till framgång.”

Framgångarna lät inte vänta på sig och år 1928 blev Goebbels en av 11 nationalsocialistiska riksdagsledamöter. År 1930 utnämnde Hitler honom till partiets propagandachef efter att ha sparkat Gregor Strasser. Det var nu han började iscensätta välregisserade massmöten med Hitler eller sig själv i huvudrollen. Han visade sig vara ett organisatoriskt geni och koreograferade Hitlers dramatiska flygturer över Tyskland och var en föregångare i att använda radion som massmedium. Nationalsocialisternas användning av fackeltåg, orkestrar, entusiastisk publik och liknande tekniker tilltalade många väljare, speciellt de unga. Hans propagandahögkvarter i München sände ut en strid ström av ordrar till det lokala och regionala partiavdelningarna och försedde dessa med nya slogans och nytt kampanjmaterial. Hitler var förvisso en begåvad talare, men det var Goebbels som hade metoderna att sprida partiets idéer hos massorna med hjälp av slagord, övertalning, myter och bilder.

Joseph Goebbels

Propagandaminister

När Hitler utnämndes till rikskansler för Tyskland den 30 januari, 1933, fick Goebbels inledningsvis ingen post: koalitionsregeringen som Hitler ledde bestod bara av en minoritet av nationalsocialister som en del i avtalet han förhandlat fram med president Paul von Hindenburg och de konservativa partierna. Men som chef för propagandan för det styrande partiet, som ofta bestämde sina egna lagar, började han omedelbart bete sig som om han satt vid makten. Han beordrade statsradion att sända live från fackelmarschen som firade Hitlers tillträde till makten. Den 13 mars fick Goebbels sin belöning för sin del i att föra NSDAP till makten genom att utnämnas till ”riksminister för folkupplysning och propaganda”, med en plats i regeringen. Själv var Goebbels missnöjd med titeln eftersom han tyckte att det var dumt att skriva allmänheten på näsan att det var propaganda han sysslade med. Men Hitler insisterade.

Uppgiften för det nya ministeriet, som tog över det palatsliknande boendet i 1700-tals huset Leopold Palace på Wilhemstrasse, mittemot Hitlers residens i Rikskansliet, var att centralisera NSDAP:s kontroll över alla avseenden av Tysklands kulturella och intellektuella liv, speciellt pressen, radio, film och kulturscenen. Den 1 maj organiserade Goebbels stora demonstrationer och parader för att fira ”Arbetarens dag” som föregick NSDAP:s övertagande och förintade av den tyska fackföreningsrörelsen. Den 3 maj skröt han i sin dagbok: ”Vi är herrarna i Tyskland” . Den 10 maj övervakade han en än mer symbolisk gest av det nationalsocialistiska maktövertagandet, bränningen av 20,000 böcker skrivna av judiska eller antinationella författare på Opernplatz nära universitetet i Berlin. Det var även på Goebbels initiativ som en endagars-bojkott mot judiska affärer hölls den 1 april 1933 som ett svar på den ekonomiska krigsförklaring som utlystes mot Tyskland den 24 mars samma år.

De enhetssträvande ambitionerna från propagandaministeriet visade sig genom instiftandet av avdelningarna: press, radio, teater, film, musik, litteratur och förläggarverksamhet. För varje avdelning instiftade man en Reichkammer (svenska: Rikskammare), som samarbetade med ledande personer från varje avdelning som man tvingade att övervaka sina underställda gällande de rätta åsikterna om judar, socialister och liberaler, såväl som de som höll på med ”degenererade” konstformer som abstrakt konst och experimentell musik.

Kontroll över konst och massmedia var inte bara en personfråga. Snart så hamnade innehållet i alla dagstidningar, böcker, noveller, pjäser, filmer, radiosändningar och konserter på alla nivåer i samhället från nationellt kända författare ner till lokala småtidningar och bykörer, under propagandaministeriets kontroll. Även om självcensuren så småningom slog igenom inom alla samhällsområden, detta lämnade ministeriet i Berlin fria att koncentrera sig på andra mer politiskt känsliga områden i det tyska samhället som de största dagstidningarna och statsradion. Ingen förläggare kunde publicera, ingen konstnär kunde måla, ingen musiker kunde sända, ingen kritiker kunde kritisera om de inte var medlem i den rätta Rikskammaren, och medlemskap fick man tack vare gott uppförande. Goebbels kunde muta såväl som hota: han förvissade sig om en stor budget åt hans departement, med vilken han kunde ge goda löner och bidrag till de inom media och konst som samarbetade med honom. Detta var bidrag som de flesta artister, teatrar och orkestrar efter att ha kämpat sig genom depressionen hade svårt att motstå.

Som den högst utbildade medlemmen i det nationalsocialistiska ledarskapet, och den med ett uppriktigt anspråk på finkulturen så var Goebbels känslig mot anklagelser om att han drog ner kulturen till att bli ett redskap för enkel propaganda. Han svarade med hävda att syftet med både konst och propaganda var att främja en andlig mobilisering av det tyska folket. Han var långt ifrån den mest militanta medlemmen i NSDAP gällande kulturella spörsmål. De mest dogmatiska nationalsocialisterna ville endast ha tyska nationalsocialistiska böcker, inget annat på tyska scener än det som hyllar nationalsocialismen och inget annat spelandes på tyska konserter än tyska folksånger.

Goebbels insisterade på att den tyska finkulturen måste få fortsätta, både av internationell prestige och för att vinna över och medelklassens lojalitet, som värderade kulturformer såsom operor och symfonier. Han blev i och med det också kulturens beskyddare såväl som dess kontrollant. I detta hade han stöd av Hitler, en passionerad beundrare av Richard Wagner. Men Goebbels var alltid tvungen att böja sig för Hitlers åsikter. Hitler avskydde modernism av alla slag, och Goebbels (vars egen smak var välvilligt inställd till modernismen) var tvungen att finna sig i att införa mycket traditionalistiska värderingar på de konstnärliga och musikaliska scenerna. Musik av Paul Hindemith, till exempel, förbjöds helt enkelt därför att Hitler inte gillade honom.

Goebbels var motståndare till en fullständigt nazifiering av konsten eftersom han visste att massorna måste ges en viss respit från slagorden och propagandan. Han såg till att filmbolagen, som till exempel UFA vid Babelsberg nära Berlin, fortsatte att producera en ström av komedier och lättviktiga romanser, som drog stor publik till biografen där de naturligtvis också skulle titta på propagandastyrda journalfilmer och nationalsocialistiska epos. Hans missbruk av sin ställning som propagandaminister och rykte som byggts upp kring hans användning av "rollbesättningssoffan" var väl känd. Många skådespelerskor skrev senare om hur Goebbels hade försökt att locka med dem till sitt hem. Han fick smeknamnet "Bock von Babelsberg" ungefär: "Hingsten från Babelsberg". Han motstod stora påtryckningar i att förbjuda alla utländska filmer, hjälpt av det faktum att Hitler gillade att kolla på Musse Pigg. Av samma anledning, arbetade Goebbels att få kulturen till folket, han främjade försäljning av billiga radioapparater, organiserade gratiskonserter i fabriker, iscensatte konstutställningar i små städer och upprättande mobila biografer till att föra filmvisningar till varje by. Allt detta tjänade kortsiktiga propagandamål, men också till att sammanbinda det tyska folket, framför allt arbetarklassen, till regimen.

Familjeliv

Joseph Goebbels med sin fru Magda och deras barn, mannen överst på bilden är Goebbels styvson

Även hans egen familj blev ett viktigt redskap i den nationalsocialistiska propagandan för den ”ariska” kärnfamiljen. Sedan december 1931 var Goebbels gift med Magda Quandt och de fick sex barn tillsammans: Helga, Hildegard, Helmut, Hedwig, Holdine och Heidrun. Att samtliga hade namn som började med bokstaven H var naturligtvis ingen tillfällighet för en lojal anhängare till Hitler.

I propagandan utmålades familjen Goebbels som en idealfamilj och barnen filmades ofta i idylliska scener. Men bakom scenerna var det långt ifrån rosenrött i makarna Goebbels äktenskap. Propagandaministern var en notorisk kvinnokarl och hade många affärer vid sidan om, och Magda Gobbels svarade med samma mynt, bland annat genom att vänsterprassla med en av makens närmaste medarbetare.

Hösten 1938 höll äktenskapet på att spricka på grund av Josephs förhållande med den tjeckiska skådespelerskan Lida Baarová. Efter att Magda fått reda på affären, klagade hon till Hitler. Han var gudfar till Goebbels barn, och hade sympatier med Magda, och sa till Goebbels att avsluta affären. Goebbels erbjöd att avgå istället. Han vilje skiljas och gifta sig med Baarová och lämna Tyskland för att åka till Japan med henne. Hitler accepterade inte detta. Äktenskapet reparerades och det skulle dröja flera år innan Goebbels återvann Hitlers personliga gunst.

Kända tal

Höjdpunkten i hans karriär som propagandist var talet som han höll i Sportpalatset i Berlin den 18 februari, 1943, med den retoriska frågan: ”Vill ni ha det totala kriget?” Talet hölls några veckor efter den militära katastrofen vid Stalingrad och var avsett att mobilisera folket och samhället till en ännu större krigsinsats och inte låta sig slås ned av tillfälliga motgångar. Även om tillställningen var välregisserad och ”påhejare” hade placerats ut i publiken kan talet betecknats som ett retoriskt mästerstycke.

Skrifter, dagböcker och litteratur

Goebbels förde dagbok, författade dikter, pjäser och skrev boken Michael i vilken han skriver om sin djupa kristna tro.

Citat ur "Michael"

Michael författades av Joseph Goebbels 1926 och släpptes av NSDAP.

  • "Natten är min bästa vän. Den lugnar stormen inuti min själ och låter de vägledande stjärnorna stiga."
  • "I natten sitter jag i min kammare och läser bibeln. Långt bort i fjärran brusar havet. Sedan lägger jag mig ned och tänker en lång stund på den lugna och bleka mannen från Nasaret."
  • "Ett barn skrattar när det känner glädje och gråter när det känner smärta. Båda sakerna, att skratta och gråta, gör det med hela sitt hjärta. Vi har alla blivit så långa och så smarta, vi vet så mycket och har läst så mycket, men en sak har vi glömt bort: att skratta och gråta som barnen gör."
  • "En nation utan religion är som en människa utan andedräkt."
  • "Vi skall vara tysta och vänta tills en stjärna faller från himmelen. Kan du se, hur ovan ett ljus uppenbaras efter ett annat och tillsammans formar de en kupol. Vi sitter i tystnad och fäller ihop våra händer i bön. Vi ska vara tysta och vänta tills en stjärna faller från himmelen."
  • "Å, denna värld är vacker tackvare dig! Att älska någon betyder att vi är närmare Gud."
  • "Han som inte kan hata Djävulen kan inte älska Gud."
  • "Natten sveper sina ängsliga händer över en uttröttad värld. Ut ur det klara blå stiger den skinande månen. Mina tankar flyger till stjärnorna likt ensamma svanar."
  • "Jag tror på Gud. När allting kollapsar griper vi tag i det sista handtaget, vi skådar från en säker tillflyktsort hur det gudlösa samhället av det gamla, heliga Europa faller isär. Må spelet börja."

Eftermäle

Minnet av Goebbels lever kvar än i vår tid. Namnet är intimt förknippat med propaganda och det händer inte sällan att politiska motståndare anklagar varandra för "Goebbelspropaganda". Vilken avser en särskilt hämningslös och manipulerande agitation.

Goebbels hade också en förbluffande säker känsla för den moderna propagandans möjligheter och införde nyheter som sedan blivit bestående - som exempelvis noggranna väljarundersökningar följd av specialbearbetning av nyckelgrupper i valmanskåren.

Enligt en artikel publicerad av History Today den 16 februari 2011 producerades två stycken 30 minuters propagandafilmer i 3D redan 1936. Genombrottet för film med 3D-teknik kom först 1952 i och med den amerikanska filmen Bwana Devil.

Utvalda citat

I ett tal på rikspartidagen i Nürnberg 1937 framhöll Goebbels bl.a. att han betraktade nationalsocialismen som en exklusivt tysk företeelse:


Varhelst i Europa handlingskraftiga och modiga män bland folken resa sig mot den bolsjevikiska faran hetsa judendomen och dess underlydande press mot dem såsom av nationalsocialismen och fascismen bestuckna och underhållna subjekt, medan nationalsocialismen och fascismen själva misskrediteras såsom Tysklands eller Italiens imperialistiska expansionsförsök. Det må därför här än en gång med största eftertryck fastslås, att vi varken haft eller ha för avsikt att göra en exportvara av nationalsocialismen! Vi tänka alltför historiskt för att vi skulle tro, att en ur ett folks innersta väsen framsprungen politisk världsåskådning utan urskiljning och inskränkningar skulle kunna exporteras till ett annat land. Nationalsocialismen är icke en exportartikel, den är i motsats därtill ett tyskt patent, som uteslutande reserveras för vårt land och som det är vår livligaste åstundan att göra effektivt.

Reichsparteitag i Nürnberg 1937

Varje form av propaganda har en riktning. Kvaliteten av denna riktning bestämmer om propagandan har en positiv eller negativ effekt. Bra propaganda behöver inte ljuga, den måste minsann inte ljuga. Den har ingen anledning att rädas sanningen. Det är ett misstag att tro att människor inte tål sanningen. De kan. Det handlar bara om att presentera sanningen till människor på ett sätt som de kan förstå. En propaganda som ljuger bevisar att den står för en dålig sak. Den kan inte bli lyckad i längden. Bra propaganda följer alltid med något som tjänar en god sak, men propaganda är fortfarande nödvändig för att en god sak ska kunna lyckas. En god idé vinner inte bara för att den är god. Den måste framföras på ett lämpligt sätt om den ska vinna.

Reichsparteitag, september 1934

[Propagandan] är dessutom en funktion i det moderna samhället. Den reser sig ur folkdjupet, och måste alltid tillbaka till folket för att finna sina rötter och styrka. Det må vara bra att basera makt på vapen, men det är bättre och mer hållbart, dock, att vinna och behålla folkets hjärta.

Reichsparteitag, september 1934

Om man berättar en tillräckligt stor lögn och fortsätter att upprepa den, kommer folk till slut att tro på den. Lögnen kan hålla bara så länge som staten kan skydda folket från politiska, ekonomiska och/eller militära konsekvenser av lögnen. Därmed blir det livsviktigt för staten att använda all sin kraft för att kväva oliktänkande, ty sanningen är lögnens svurna fiende och därmed blir alltså, i förlängningen, sanningen statens största fiende.

Källor

Svastika-symbol.png
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Tredje riket