Von Wiegands intervju med Adolf Hitler

Från Metapedia
Hoppa till: navigering, sök

I juni 1940 beviljades den amerikanske journalisten Karl von Wiegand en intervju med Adolf Hitler angående Tysklands syn på USA. Intervjun, som varade i två timmar, publicerades i den anti-Rooseveltska tidningen New York Journal American samma dag som Tyskland intog Paris.

Karl von Wiegand intervju med Adolf Hitler

Såsom redan meddelats genom den svenska pressen har der Führer beviljat den amerikanske journalisten von Wiegand en intervju, i vilken han gick in på en rad viktiga politiska frågor. Der Führers förklaringar hade följande ordalydelse:


  • 1. Tyskland är en av de få stater, som hittills hållit sig borta från varje inblandning i de amerikanska förhållandena. Tyskland hade varken tidigare ägt eller äger idag territoriella eller politiska intressen på den amerikanska kontinenten. Den som påstår motsatsen ljuger av en eller annan anledning. Det intresserar oss därför inte, hur den amerikanska kontinenten gestaltar sitt liv. Detta gäller inte bara Nordamerika utan även Sydamerika. Men jag tror, att man inte kan uppfatta en doktrin, som den Monroe proklamerat, såsom gällande endast ett ensidigt anspråk på icke-inblandning. Ty Monroe-doktrinens väsen bestod inte däri att förhindra, att europeiska stater blandade sig i amerikanska angelägenheter, något som England, vilket självt äger väldiga territoriella och politiska intressen i Amerika, fortfarande gör - utan även att den nordamerikanska unionen inte blandar sig i europeiska angelägenheter. Jag tror, att därmed även besvarats punkt 2, av de till mig framställa frågorna.


  • 2. Jag skulle därför vilja helt kort sammanfatta de bägge svaren så: Amerika åt amerikanarna, Europa åt européerna.


  • 3. Under den s.k. "femte kolonnen" kan jag inte tänka mig någonting, därför att en sådan kolonn inte existerar utom i fantasters hjärnor. Om dåliga regeringar först hetsa sina folk till krig och sedan uppleva ett eländigt sammanbrott, är det förståeligt, att de söka och se skulden härtill överallt - bara inte hos sig själva. Men huvudändamålet med detta slagord är att skapa ett gemensamt begrepp för den helt naturligt i alla länder förefintliga inre oppositionen. Denna opposition bestod och består självfallet huvudsakligast inom stater, vilka genom den bottenlösa samvetslösheten eller vinningslystnaden hos sina regeringar drivits in i kriget. Denna opposition har ingenting med Tyskland att göra. Snarare tvärtom. Denna opposition består antingen av de radikalaste nationalisterna eller de internationellt orienterade kommunisterna. Det, som dessa hava gemensamt mellan sig, är sannolikt blott övertygelsen, att detta krig är lika mycket en förbrytelse av vissa finansiellt intresserade kretsar som idioti av inskränkta politiker. Men just därför att dessa inskränkta politiker inte förmå befria sig från den egna oppositionen på ett anständigt sätt, försöka de uppnå detta genom slagordet "femte kolonnens" landsförräderi. Därigenom kan man sedan ge ett patriotiskt sken åt processen av en olaglig tillintetgörelse av oppositionen och sakligt men framför allt moraliskt motivera denna inför en av en viss samvetslös klick fördummad mänsklighet. Våra motståndare komma att förlora detta krig, inte därför att de äga en "femte kolonn", utan därför att de ha korrumperade, samvetslösa eller andligt inskränkta politiker. De komma att förlora det, därför att deras militära organisation är dålig, deras ledning delvis verkligt usel, och de komma slutligen att förlora det, emedan de börjat ett krig, vilket visserligen ligger i rustningsindustrins och övriga krigsprofitörers intresse men inte i de egna folkens. Det tyska folket kommer att vinna detta krig, därför att det framför allt vet, att detta krig påtvingats dem av dessa herrar under de löjligaste, ja, delvis de mest vansinniga förevändningar, och därför att kriget föres bra.


  • 4. Jag håller mig till Monroe-doktrinen även vid besvarandet av denna fråga. Därför vill jag heller inte döma i U.S.A:s rustningsprogram; det intresserar heller inte. Sedan år tillbaka har jag själv tvingats att arbeta på världens största rustningsprogram, varför jag framför allt lätt kan skilja mellan fantastiskt prat och det praktiska livets möjligheter. För den skull verkar mycket på detta område endast löjligt för mig.


  • 5. Amerikas intervention med massleveranser av flygplan och krigmaterial kan inte ändra på krigets utgång. Jag behöver inte ange skäl härför. Verkligheten kommer att avgöra den saken.


  • 6. Tysklands avsikt var aldrig att tillintetgöra det brittiska imperiet. Jag har tvärtom, innan detta av England och Frankrike igångsatta krig, förelagt den engelska regeringen förslag, i vilka jag gick så långt, att jag erbjöd storbrittiska rikets hjälp för upprätthållandet av imperiets existens. När kriget började har därför ingen enda människa i England vågat påstå, att kriget gällde att rädda det brittiska imperiet från tillintetgörelse, utan man förklarade den gången mycket öppenhjärtigt, att de brittiska makthavarna önskade detta krig för att i Tyskland undanröja den av dessa makthavare så förhatade nationalsocialismen. Först sedan man funnit, att man tagit sig vatten över huvudet i denna uppgift, och att det tyska folket tvärtom var fast beslutet att avvärja detta försök till inblandning i dess inre förhållanden, och över huvud taget med alla medel framgångsrikt avvärja angreppet på dess tillvaro, och först sedan kriget tagit det numera kända förloppet, börjar man plötsligt - med en blick åt Amerika - gråta i London och påstå, att det brittiska imperiet är hotat av Tyskland. Någonting kommer i varje fall att tillintetgöras i detta krig, nämligen en kapitalistisk klick, som var och är beredd att för sina vedervärdiga personliga intressen låta miljoner människor tillintetgöras. Denna klick och deras politiska drabanter kommer att förgöras, men - jag är övertygad därom - inte av oss, utan av sina egna folk.


  • 7. Huruvida Bermudasön eller Bahamaöarna skola tillhöra Förenta staterna eller ej, kan jag inte bedöma. Den frågan angör för övrigt heller inte oss tyskar, och därför är det mig personligen fullkomligt likgiltigt. Det är unionens egen angelägenhet, om och på vad sätt unionen låter återbetala skulderna till sig. Öarna springa ju förresten inte bort, och man kan därför ännu dröja litet. Ty under krigets lopp stiger kanske skuldbördan ännu mera, så att man en dag utan vidare kommer att betrakta alla dessa problem med helt andra ögon.


  • 8. När vi begära havens frihet, så förstå vi därmed rätten för alla, som inte deltaga i ett krig, att fritt och oinskränkt och utan varje kontroll nyttja haven fritt. Försöket att påtvinga ett motsatt handlingssätt såsom en internationell rätt för hela mänskligheten kommer - det är min djupaste övertygelse - att i detta krig få sitt historiska och därmed verkliga slut.


  • 9. I Medelhavet har Tyskland varken territoriella eller politiska intressen. Den tyska regeringen och det tyska folket avböjer över huvud taget uppfattningen om, att de överallt och på varje ort äro tvugna att blanda sig i eller få yttra sig om andras förhållanden. I alla delar av världen finns det stater, som äga en otvivelaktig rätt till områden som historiskt, politiskt och ekonomiskt kunna betraktas som deras livsrum. Om några folk förklara - och i spetsen för dessa stå just England och Frankrike - att endast och uteslutande de äga intressen i hela världen, som de uppvaknande folken i längden inte kunna godkänna. Denna uppfattning beror på ett föråldrat misskännande av de politiska men framför allt de militära tilldragelserna på denna jord. Tyskland kommer till exempel inte att tillåta, att någon annan makt blandar sig i dess livsrum. För den skull sysselsätter sig heller inte detta Tyskland med angelägenheter som ligger utanför dess egna livsbetingelser och sålunda i första hand beröra andra folk. Men om till exempel en engelsk minister förklarar, att den engelska gränsen ligger vid Rhen, då är detta lika dumt som outhärdligt arrogant och utmanande. Någonting kunde väl inte vara dummare än om Tyskland förklarade, att dess gräns låg vid Mississippi, vid Amasonfloden eller vid Gula floden. För övrigt komma vi nu att slutgiltigt klarlägga frågan om Rhengränsen, så att även den brittiske premiärministern förmodligen för framtiden inte längre behöver begå sådana geografiska misstag.


  • 10. Det tyska fredsmålet heter egentligen endast: Fredens återställande. Ty Tyskland har inte förklarat Frankrike och England krig, utan England och Frankrike ha under löjliga förvändningar börjat kriget mot Tyskland. Det grundläggande för denna fred kommer emellertid att vara erkännandet, att ett verkligt fredstillstånd inte är möjligt utan hänsynstagande till de stora folkens livsbetingelser, och att endast en absolut dumbom kan inbilla sig, att ett Över-Versailles skulle vara bättre än vad Versailles var. Det viktigaste fredsmålet anser jag emellertid vara undanröjandet av de internationella klickar, som leva på att hetsa upp folken mot varandra eller som försöka genom krig dölja, ja till och med reparera följderna av sin egen inre politiska oduglighet eller samhälleliga oförmåga. Jag är emellertid fullkomligt på det klara med, att detta mål inte uteslutande kan uppnås genom fördrag utan genom det uppvaknande förnuftet hos folken själva. Trots alla hysteriska skrik och alla försök till fördumning, trots alla sagor och all greuelpropaganda, trots femte kolonnen, uthoppande fallskärmsnunnor och så vidare, tror jag på detta förnuft. Och om Englands och Frankrikes militära nederlag även hjälper till att framskapa detta förnuft, då ha kanske - med hänsyn till världens kommande framtid - detta krigs offer inte varit så förgäves, som de i första ögonblicket kanske förefalla vara.

Källförteckning

  • Skrift utgiven av E. Olofssons Boktryckeri, Stockholm, 1940.