Theodor Busse
General der Infanterie Theodor Busse, född den 15 december 1897, död den 21 oktober 1986, var en tysk officer i Heer under andra världskriget. Han var en duglig stabsofficer men fick mot slutet av kriget fronterfarenhet genom att leda en infanteridivision, armékår och slutligen en armé, 9. Armee. Busse förlänades med riddarkorset.
Innehåll
Första världskriget
Theodor Busse föddes i Frankfurt an der Oder och påbörjade sin militära karriär i december 1915. Sommaren 1916 drog han ut till fronttjänstgöring under första världskriget. Busse utmärkte sig under kriget och förlänades med flera utmärkelser. Efter kriget tjänstgjorde han inom infanteriet i Reichswehr. Busse tjänstgjorde ett tag inom kavalleriet och befordrades 1933 till Rittmeister. Han återvände dock snart till infanteriet efter att ha tjänstgjort i Reichswehrministerium i Berlin och arméns generalstab.
Östfronten
Hösten 1940 blev Busse Ia (operationschef i staben) i 11. Armee och deltog med sitt stabsarbete i operationerna på södra delen av östfronten. Sedan Erich von Manstein fått befälet över armén påbörjades ett gott samarbete och Busse följde med när Manstein fick nya tjänster (fram till 31 mars 1944). För sina insatser under striderna på Krim förlänades Busse den 24 maj 1942 med det tyska korset i guld. I november upplöstes 11. Armee och staben inklusive Busse blev en del av den nybildade Armégrupp Don. Där han fortsatte att verka i rollen som Ia. Denna armégrupp hade befälet över inringade styrkor vid Stalingrad och de styrkor som skulle undsätta dem. Något som misslyckades. Armégrupp Don bytte i februari 1943 namn till Armégrupp Syd och Busse fortsatte tjänstgöra som Ia.
Den 1 mars 1943 befordrades Busse till Generalmajor och fick samma dag tjänsten som stabschef för Armégrupp Syd.
Den 30 januari 1944 förlänades Busse med riddarkorset. Den 4 mars bytte Armégrupp Syd namn till Armégrupp Nordukraine och Busse fortsatte tjänstgöra som stabschef fram till mitten av juli. Efter en kort tid i befälsreserven blev Busse i slutet av månaden för första gången under kriget frontbefäl när han tog över 121. Infanterie-Division. Senare blev han befälhavare för I. Armeekorps och ledde kåren under strider i Kurland. Den 21 januari 1945 flögs Busse ut ur Kurlandfickan sedan han ett par dagar tidigare fått befälet över 9. Armee.
Som befälhavare för 9. Armee ledde han det tyska försvaret vid slaget om Seelowhöjderna och blev instängd i Halbefickan. Under denna tid skulle Joseph Goebbels få stort förtroende för Busse och utvecklade ett nära samarbete där de stod i tät kontakt med varandra [1].
Efterkrigstiden
Busse arbetade efter kriget i Västtyskland som rådgivare i civilförsvarsfrågor. 1958 blev han ombedd av en tysk militärvetenskaplig tidskrift att skriva en uppsats om slutstriderna. Busse skrev uppsatsen och har också givit några intervjuer till militärhistoriker. Dessa redogörelser har främst använts i forskningen.
Karaktär
Busse har beskrivits som barsk, högdragen och ordkarg. Han var inte speciellt omtyckt av sina officerskollegor eller hade något respektfyllt smeknamn hos sina soldater. Däremot var han en duglig officer vars främsta styrkor låg i det nödvändiga oglamorösa stabsarbetet. Kompentent, men fantasilös general som inte skulle drömma om att öppet ifrågasätta en direkt order eller bryta mot sin trohetsed. Busse var optimistiskt lagd och hade som vana att "sockra" sina rapporter så att situationen skulle verka bättre än vad den verkligen var. [2]
Kommenderingar
- Tjänstgöring i Reichswehrministerium i Berlin (1 april 1933 – 1 juli 1935)
- Tjänstgöring i Oberkommando des Heeres (OKH) (1 juli 1935 – 6 oktober 1936)
- Kompanibefälhavare i Infanterie-Regiment 83 i 28. Infanterie-Division (6 oktober 1936 – 5 juli 1937)
- Ia (operationschef i staben) i 22. Infanterie-Division (5 juli 1937 – 1 mars 1939)
- Tjänstgöring i Oberkommando des Heeres (OKH) (1 mars 1939 – 25 oktober 1940)
- Ia (operationschef i staben) i 11. Armee (25 oktober 1940 – 9 november (21 november) 1942) namnbyte
- Ia (operationschef i staben) i Armégrupp Don (9 november (21 november) 1942 – 12 februari 1943) namnbyte
- Ia (operationschef i staben) i Armégrupp Syd (12 februari 1943 – 1 mars 1943)
- Stabschef för Armégrupp Syd (1 mars 1943 – 4 april 1944) namnbyte
- Stabschef för Armégrupp Nordukraine (4 april 1944 – 10 juli (15 juli) 1944)
- Ansluten till OKH:s befälsreserv (10 juli (15 juli) 1944 – 29 juli 1944)
- Befälhavare för 121. Infanterie-Division (29 juli 1944 – 1 september (1 augusti) 1944)
- Befälhavare för I. Armeekorps (1 september (1 augusti) 1944 – 19 januari 1945)
- Befälhavare för 9. Armee (19 januari 1945 – 8 maj 1945)
Befordringar
- Fahnenjunker – 1 december 1915
- Leutnant – 1 februari 1917
- Oberleutnant – 1925
- Rittmeister / Hauptmann – 1 februari 1933
- Major – 1 april 1936
- Oberstleutnant i.G. – 1 april 1939
- Oberst i.G. – 1 augusti 1941
- Generalmajor – mars 1943
- Generalleutnant – 1 september 1943
- General der Infanterie – 9 november 1944
Utmärkelser
Första världskriget
- Järnkorset av andra klass – 3 november 1916
- Järnkorset av första klass – 22 augusti 1917
- Ritterkreuz des Königlich Preußischen Hausordens von Hohenzollern mit Schwertern – 29 juli 1918
- Såradmärke i svart
- Hederskorset för frontsoldater
Andra världskriget
- Järnkorset av andra klass – 27 maj 1940
- Järnkorset av första klass – 30 maj 1940
- Riddarkorset – 30 januari 1944
- Tyska korset i guld – 24 maj 1942
- Östfrontsmedaljen – 10 augusti 1942
- Krimskölden – 10 september 1942
- Kgl. Jugoslaw. St. Sawa-Orden III. Klasse – 23 oktober 1939
- Kgl. Rumän. Orden “Michael der Tapfere” III. Klasse – 8 maj 1942
- Wehrmacht-Dienstauszeichnung IV. bis II. Klasse – 2 oktober 1936
Efterkrigstiden
- Grosses Verdienstkreuz des Verdienstordens der Bundesrepublik Deutschland mit Stern – 25 januari 1966
Referenser
Källor
- Lexikon der Wehrmacht
- Axis Biographical Research
- Sennerteg, Niclas. Nionde arméns undergång. Historiska Media. 2007.
|
i ämnesportalen om Andra världskriget |
