De skyldiga i Auschwitz
De skyldiga i Auschwitz är den svenska titeln på en dokumentärfilm om Förintelsen med fokus på Auschwitz-Birkenau och rättegången i Frankfurt am Main 1963 till 1965. Filmen visades i SVT juli 2013.
Innehåll
Filmen följer delar av rättegången 1963 till 1965 mot anställda i lägret samt vittnen på plats i lägret under krigsåren. Filmen inleds med en speakerröst som deklarerar att det i Birkenau pågick ett "[...] ...hemligt projekt som vaktades av tusentals SS-män. [...] Det var ett minutiöst planerat, högteknologiskt folkmord". Speakerrösten ändrar den skriftliga dokumentationen som gjordes i lägret genom att hävda att de bokförda dödsorsakerna egentligen var något annat.
Genom filmen framträder olika vittnen där Otto Wolken är den första. Wolken berättar om lägerorkestern i Auschwitz I då han anlände samt processen med desinfektion. Vittnet Hermann Langbein berättar om sjukbarackerna, där bland annat Elie Wiesel och Imre Kertész vårdades, samt om de barn som föddes i lägret. Speakerrösten berättar sedan att "Sjuka och svaga riskerade att skickas till gaskammaren", vilket dock bestrids av nobelpristagarna Wiesel och Kertész samt Anne Franks far Otto. Vittnet Jehuda Bacon framträder så och berättar att han som barn tjänstgjorde i Krema 3. Hans uppgift var enligt egna uppgifter att strö aska från kremerade människor på isiga gångvägar. Bacon visar upp egna teckningar där han har ritat in duschmunstycken i vad som sägs vara en gaskammare. Konrad Morgen framträder, men filmen utelämnar att Morgen under pågående krig utredde klagomål mot Karl Koch, Amon Göth och Hermann Florstedt där Koch och Florstedt befanns skyldiga bland annat för övergrepp mot fångar.
I samband med att filmen belyser Robert Mulka panorerar kameran över Gaskammaren i Auschwitz I varpå speakerrösten säger att "tusentals fångar gasades ihjäl". Speakerrösten menar att Mulka konfronteras med dokument där han skrivit på beställningar av Zyklon B där "sonderbehandlung" ("specialbehandling") var ett "kodord för avrättning med gas". Ella Lingens vittnesmål refereras då originalet inte finns kvar. Lingens vittnar om flera olika sjukdomar som drabbar fångarna, bland annat tyfus. Även Lingens vittnar om sjukbaracker där drabbade vistas, vittnesmål som alltså stöds av välkända nobelpristagare. Lingens berättar även om barn som föds i lägret och att Rudolf Höss fru gav henne en rosa bebiskofta. Imre Gönczi uppger att fångar i sjukbarackerna mördades för att bereda plats åt nya fångar i sjukbarackerna. Enligt Gönczi Josef Klehr injicerades fångar med sprutor varpå de omedelbart avled. Det framgår dock inte av Gönczis vittnesmål om sprutorna ska ha varit försedda med bensen, bensin, fotogen, spetälska, luftbubblor eller urin. Josef Krals vittnesmål tolkas från polska och handlar om förhör i lägret. Det framkommer dock inte av Krals vittnesmål vad fångarna var anklagade för. Speakerrösten uppger sedan att flera av Förintelseöverlevarna aldrig tidigare talat om tiden i lägret.
Ett fotoalbum visas i bild, bland annat med judar från Ungern. På flera av fotografierna syns tydligt den Davidstjärna som Georg Kareski föreslog att judar skulle bära på sina kläder. Speakerrösten uppger, utan att framlägga några bevis, att "nästan alla gasades ihjäl", samt att "300 000 människor gasades ihjäl på sex veckor" i krematorierbyggnader som hade en teoretisk maximal övre gräns på cirka 1500-1700 personer per byggnad och vecka vid kontinuerlig drift, utan tekniska förhinder. Mauritius Berner redogör för sitt vittnesmål mot Victor Capesius. Berner berättar om ankomsten till lägret och hur människor delades upp i två grupper, kvinnor och barn i en grupp och män i en annan eftersom de bodde åtskilda i olika baracker och genomgick desinfektion i olika byggnader. Berner uppger att hans tvillingdöttrar fördes till Josef Mengele. Speakerrösten berättar sedan att "SS förde noggrann statistik över sina mord" varpå anteckningen "S.B."("Sonderbehandlung") uppges vara kodord för "gasning". Speakerrösten säger sedan att "överväldigande bevis för brotten" presenterats efter flera månaders rättegång. Ett längre stycke med ordväxling mellan Mulka och åklagare Joachim Kügler visas där Mulka framhärdar att han inte kände till några mord i gaskammare.
Filmen fortsätter med bilder av ryska soldater ur den styrka som anlände den 27 januari 1945 som inspekterar de kläder som samlades in av fångarna eftersom de försågs med fångkläder under sin vistelse i lägret. Därefter vittnar Rudolf Vrba om sina upplevelser. Vrba medverkade även som vittne i Toronto 1985 när Ernst Zündel stod åtalad. Speakerrösten säger sedan att den polska staden Oświęcim (Tyska: Auschwitz) var intressant "för vapenindustrin och de som planerade massmord". Vittnet Elise Hainisch-Utner, bosatt i staden Oświęcim, berättar om en brand i lägret samt övriga andrahandsuppgifter. En ur SS-styrkan ska ha berättat för Hainisch-Utner att det i lägret eldades judar ute i det fria samt att barn kastades levande in i elden, ett vittnesmål som delvis överensstämmer med Eugene Aroneanus vittnesmål i boken Inside the Concentration Camps: Eyewitness Accounts of Life in Hitler's Death Camps. Hainisch-Utner berättar vidare att judar brändes på bål och att avloppsrännor ordnats för fettet på kroppen. Därpå visas ett välkänt fotografi som varit föremål för diskussion kring bildmanipulering. Bilden visar ett antal män framför kraftig rök. Diskussionen om fotografiet är äkta eller manipulerat kommer sig av att en av kropparna uppvisar egendomligheter i människans anatomi. Bilden som visas i filmen är dock censurerad för tittarna då nedre delen, med kropparna, är "blurrad". Fotografiet har även hävdats vara taget efter en tågkrasch i Dresden, Ohio, USA den 3 december 1912 och att männen på bilden i själva verket är amerikanska räddningsarbetare.
Filmen avslutas med slutpläderingar av åklagare Kügler och försvarsadvokat Hans Laternser samt en redogörelse för de domar som fälldes i augusti 1965 och speakerröstens påstående att de åtalade ljög i rätten. Sista ordet går sedan till domare Hans Hofmeyer som bland annat menar att det var omänskligt att raka av håret på fångarna, en åtgärd som vidtogs i lägret för att rädda liv då det minskade spridningen av löss som bar på tyfus.
Se även
|
i ämnesportalen om Förintelsen |
