Belzec

Belzecs position markerat med rött på kartan.

Skiss över Belzec, foto: John Ball

Sidan 298 och 299 ur Stefan Szendes bok Den siste juden från Polen

Belzec, koncentrationsläger i Polen som fick sitt namn efter den närliggande staden Belzec. Till ytan ca 250x300 meter. Fungerade i huvudsak som ett transitläger. Lägret inrättades december år 1941 som ett arbetsläger, men kom att användas från mars år 1942 som ett transitläger för deportering av fångar till de av Tyskland ockuperade områdena i öst. Christian Wirth utsågs till den förste kommendanten. Belzec ingick i Operation Reinhardt (Belzec, Sobibor, Treblinka) och därmed i enlighet med Den Slutgiltiga Lösningen.

Innehåll

1 Belzec utmålas som ett utrotningsläger
2 Vittne - Kurt Gerstein
3 Vittne - Jan Karski
4 Vittne - Rudolf Reder
5 Vittne - Stefan Szende
6 Yitzhak Arads uppgifter om Belzec
7 Avrättningsmetod - elektriska vattenbad
8 Avrättningsmetod - elektrifiering
9 Avrättningsmetod - elektriska duschar
10 Avrättningsmetod - elektriska ugnar
11 Zyklon B
12 Belzec under Nürnbergprocessen
13 Bildgalleri
14 Referenser
15 Externa länkar

Belzec utmålas som ett utrotningsläger

Belzec har felaktigt beskrivits som ett utrotningsläger där 600 000 människor ska ha avrättats. Enligt den exterministiska uppfattningen skall tre träbaracker ha använts som gaskammare och koncenterad kolmonoxid förts in för att avliva fångar. Senare ska dieselmotorer, eventuellt en flyplansmotor, ha tagits i bruk för samma ändamål. Juli 1942 skall så dessa byggnader ha ersatts av murade gaskammare i tegel, med totalt sex gaskammare. Samtida flygfotografier över Belzec visar att lägret låg på en liten kulle med endast sparsam vegetation, vilket möjliggjorde insyn för de boende på andra sidan järnvägen. Lägret omgavs av en mindre skog som sågades ner. Hela lägret revs i december år 1942. Ca 434 000 fångar deporterades via Belzec enligt det verifierade dokumentet Höfle Telegram som även har publicerats av United States Holocaust Memorial Museum.

Vittne - Kurt Gerstein

Eftersom transitlägret Belzec inte finns kvar idag så man hänvisas till vittnen om lägrets verksamhet. Ett av de mest citerade vittnena är Kurt Gerstein som enligt uppgift ska ha besökt lägret augusti 1942. I Gersteinrapporten kan man läsa vad Gerstein skrev: "Die Menschen stehen einander auf den Füssen, 700-800 Menschen auf 25 Quadratmetern in 45 Kubikmetern ... 750 Menschen in 45 Kubikmetern." Gerstein hävdar att man i Belzec lyckades tränga ihop mer än 700 personer på ca 25 kvadratmeter. (Källa: Nurnbergrättegångarna PS-2170) Historikern Peter Englund hänvisar till Gerstein som vittne i sin bok Brev från nollpunkten.

Vittne - Jan Karski

Vittnet Jan Karski placerar i en rapport från augusti 1943 lägret mellan 16 och 19 kilometer från staden Belzec när lägret i själva verket låg knappt 100 meter från tågstationen. Karski säger sig ha bevittnat massavrättningar i lägret och tusentals judar som pressas in i tågvagnar. Enligt Karski mördades judar med osläckt kalk: "I know that many people will not believe me, will not be able to believe me, will think I exaggerate or invent. But I saw it and it is not exaggerated or invented. I have no other proofs, no photographs. All I can say is that I saw it and that it is the truth. The floors of the car containing the Jews had been covered with a thick, white powder. It was quicklime. Quicklime is simply unslaked lime or calcium oxide that has been dehydrated. Anyone who has seen cement being mixed knows what occurs when water is poured on lime. The mixture bubbles and steams as the powder combines with the water, generating a large amount of heat." Enligt Karski, som efter kriget blev professor vid Georgetown University i Washington, så fungerade denna metod också väl vid förruttnelsen av kroppar och hindrade spridningen av sjukdom från liken. I sin bok The Story of a Secret State (Boston: Houghton Mifflin, 1944) berättar Karski om sina erfarenheter. Boken såldes i över 400 000 exemplar i USA. 1982 fick Karski en hedersbetygelse från Yad Vashem-museet i Israel och 1985 deltog han i dokumentären Shoa av Claude Lanzmann.

Vittne - Rudolf Reder

Rudolf Reder anses vara en av få som överlevde lägret i Belzec och som har vittnat om det. Han ska ha spenderat dryga tre månader i lägret. Den polske historikern M.M. Rubel publicerade 2000 boken Belzec som baseras på Rudolf Reders vittnesmål. Reder beskriver förhållandena i lägret: "They [the Germans] kept large flocks of ducks and geese. People said that early in the summer they received whole baskets of cherries. Deliveries of wine and other alcohol arrived daily. I repaired an oven there once and saw two young Jewish women plucking geese. They threw me an onion and some beetroot. I also saw a village girl working there. There was no one else besides them, except orderlies. Every Sunday they took an orchestra from the camp and had a drinking orgy. The Gestapo drank and stuffed themselves like pigs." Enligt den exterministiska uppfattningen om vad som hände i de tyska koncentrationslägren så klipptes håret av innan mötet med de homicidala gaskammrarna. Någon förklaring på varför håret klipps av innan en person skall gasas ges inte, men det förekom en utbredd myt bland den judiska befolkningen i lägren att håret användes till att göra madrasser, filtar och tofflor ("judehår"). I Rubels bok Belzec citeras Rudolf Reder vidare:

"I saw that when they were handed wooden stools and ordered first to stand in line and then to sit down, and when eight Jewish barbers, silent as death, came in to shave their hair to the bare skin, it was at this moment that they were struck by the terrible truth."

[...] "We pulled out the corpses of the people so recently alive. We dragged them to pits with the help of leather straps while an orchestra played... from morning until night."

I sitt vittnesmål beskriver Reder även det totala antalet offer som bragtes om livet under sin vistelse i lägret:

"I stayed in Belzec death camp from August until the end of November. This was a period which saw the gassing of Jews on a massive scale. [...] Each convoy was composed of fifty cattle-trucks, each truck containing 100 people. [...] The average death toll was 10,000 people a day. [...] Jews were brought in from everywhere: no one else, only Jews."

Reder beskriver gaskamrarna:

"On both sides of it were doors to the gas chambers. These were sliding doors made of wood, with wooden handles. The gas chambers had no windows. They were dark and empty. In each gas chamber there was a hole the size of an electric socket. All the walls and floors were made of cement. Both the corridor and the gas chambers were no more than 2 meters high. On a wall opposite the entrance to each gas chamber were more sliding doors 2 meters wide. Through these the corpses of the gassed were thrown outside."

Reder beskriver motorn som genererar gasen till gaskammaren som en bensinmotor, till skillnad från Gerstein som vittnar om att en dieselmotor användes. Enligt Reder grävdes massgravar på båda sidorna av gaskamrarna. Reder deltog själv i arbetet som utfördes med hjälp av spadar och en maskin. Det skall ha varit 450 personer sysselsatta med att gräva dessa gravar och arbetet pågick hela dagarna: "What I found most horrible was that we were ordered to pile bodies to a height of about a meter above ground-level, and only then to cover them with sand. Thick, black blood ran from the mounds and covered the whole area like a sea. In order to get to the next empty grave we had to cross from one side of an already empty pit to another. Ankle deep we waded through the blood of our brothers. We walked over mounds of bodies. And this was most dreadful, most horrible..." Reder, full med sår och svullnader över hela kroppen, lyckades dock enligt utsago fly. Han följde med en transport som åkte in till Lvov för att hämta metallplåtar. Då en vakt låg och sov smet Reder iväg och lyckades hålla sig gömd hemma hos sin hushållerska. Efter 20 månader hade såren på kroppen läkt.

Vittne - Stefan Szende

Stefan Szende vittnar i sin bok Den siste juden från Polen hur elektriska bad användes för att avrätta tusentals judar åt gången. Boken publicerades 1944 och betraktas som ett viktigt vittnesmål, skriven av en judisk författare som flyttade till Sverige 1937. I förordet skriver författaren:

"Denna bok innehåller sanningen och inget annat än sanningen".

Szende redogör för hur tåg anländer till Belzec. Tågen kör enligt Szende ner i en tunnel till underjordiska rum där judarna tvingades av kläderna. Därpå fördes de in i "jättestora hallar" som var helt i metall och vars golv kunde sänkas ner. En "sinnrik mekanism" sänkte så ner golvet som vattenfylldes, varpå ström kopplades på och avrättade människorna, flera tusen per gång.

Efter avrättning lyftes så golvet upp igen och en ny ström kopplades till golvet vilket fick kropparna att förvandlas till aska av värmen. "Väldiga lyftkranar" lyfte sedan upp golvet och tömde ut all aska. Röken leddes ut via skorstenar. Enligt Szende innehöll varje transport och påföljande avrättning 3000-5000 judar och varje dag anlände flera överfyllda tåg till Belzec för samma procedur. Ända upp till 20 och 30 tåg kunde anlända varje vecka. Avrättningsmetoden beskrivs som "den tekniskt fulländade djävulsapparat tyskarna ordnat i Belzec" med vilken en "nazistisk regi firade triumfer".

Yitzhak Arads uppgifter om Belzec

Enligt Yitzhak Arad, israelisk historiker och mellan åren 1972 och 1993 ordförande för förintelsemuseet Yad Vashem i Israel, så var de nybyggda gaskamrarna sex till antalet och ca 4x5 eller 4x8 meter. Dessa hade en kapacitet på ca 2000 personer, eller 10 till 17 personer per kvadratmeter. Arad är författare av boken Belzec, Sobibor, Treblinka.

Avrättningsmetod - elektriska vattenbad

Uppgiften om elektriska bad som avrättningsmetod bekräftas av New York Times. I februari 1944 publicerade tidningen en artikel som förkunnade:

"A young Polish Jew who escaped from a mass execution in Poland with the aid of false identification papers repeated today a story that the Germans operated an ‘execution factory’ in old Russian fortifications in eastern Poland. The Jews were forced naked onto a metal platform operated as a hydraulic elevator which lowered them into a huge vat filled with water up the victims’ necks, he said. They were electrocuted by current through the water. The elevator then lifted the bodies to a crematorium above, the youth said. The youth said he personally had seen trainloads of Jews leave Rawna Luska in eastern Poland in the morning for the crematorium at near-by Beljec [sic] and return empty in the evening. He was told the rest of the story, he said, by individuals who escaped after actually being taken inside the factory. The fortifications, he added, were built by the Russians after they occupied eastern Poland."

Källan till vilken New York Times bygger sin artikel identifieras inte, men anses av revisionister vara densamma som Stefan Szende anger för sin bok Den siste juden från Polen.

Avrättningsmetod - elektrifiering

LIFE den 12 juni 1944 förkunnar att judar elektrifierades.

En artikel i tidskriften LIFE den 12 juni 1944 förkunnade att judar elektrifierades i stora mängder för att sedan eldas upp:

"They have sent trainload after trainload of Jews to the Belzec Crematory near Lwow, where they are electrocuted en masse, then burned."

Avrättningsmetod - elektriska duschar

Simon Wiesenthal anger metoden elektriska duschar som avrättningsmetod i Belzec. I tidskriften Der neue Weg nummer 19/20 1946 skrev Wiesenthal:

"Människorna, hoptryckta, jagade av SS, letterna och ukrainarna, sprang in i "badet" genom den öppna dörren. 500 personer fick samtidigt plats därinne. "Badrummets" golv var av metall och från taket hängde duschar. När rummet var fullt, kopplade SS på starkström, 5000 volt, i metallplattan. Samtidigt sprutade duscharna vatten. Ett kort skri och exekutionen var över. En SS-överläkare, dr Schmidt, fastställde genom titthålet att offren var döda, den andra dörren öppnades, "lik- kommandot" kom in och avlägsnade snabbt de döda. - Det fanns åter plats för nästa 500."^[1]

Avrättningsmetod - elektriska ugnar

Elektriska ugnar är den avrättningsmetod som Abraham Silberschein framkastade i boken Die Judenausrottung in Polen publicerad 1944.^[1]

Zyklon B

Användandet av Zyklon B anfördes under Belzec-rättegången 1965 men övergavs senare. Adalbert Rückerl, tidigare chef för Centralanstalten för utredning av nationalsocialismens brott i Ludwigsberg, i sin bok Nationalsozialistische Vernichtungslager im Spiegel deutscher Strafprozesse (dtv, 1977, s. 133) anförde gaskammare med den giftiga gasen cyanväte som avrättningsmetod. Rückerl menade dock att Zyklon B endast användes under en kort tid.^[1]

Belzec under Nürnbergprocessen

Belzec är felaktigt stavat som Camp Belsen i utskrifterna från Nürnbergprocessen, 62:a dagen, 19 februari 1946:

"I end my quotation here, and I call the attention of the Tribunal to Page 136 on the reverse side of the document book; this is from a report of the Polish Government, which shows that the Camp Sobibur was founded during the first and second liquidation of the Jewish ghetto. But the extermination on a large scale in this camp really started at the beginning of 1943. In this same report, in the last paragraph on Page 136 of the document book, we may read that Camp Belsen was founded in 1940; but it was in 1942 that the special electrical appliances were built in for mass extermination of people. Under the pretext that the people were being led to the bath-house, the doomed were undressed and then driven to the building where the floor was electrified in a special way; there they were killed".^[2]

Bildgalleri

Belzec
Männen på fotografiet identifierade som Josef Oberhauser, Fritz Jirmann och Franz Bartetzko.
Fångar under transit.
Arbetskommando i lägret, sannolikt judar.
Lägrets entré. Endast mannen i hatt har identifierats och ska ha varit en zigensk man som hette Kwiek i efternamn.
Lägerpersonal. Några av männen identifierade vid efternamn: Trautwein, Samuel, Rosenholz, (oidentifierad), Kunz, (oidentifierad), (oidentifierad).
Något som förefaller vara avlidna placeras i gravar.
Fångar för vidare transport österut.
SS-Scharführer Rudolf Kamm.
Erwin Fichtner framför en kontorsbyggnad.
Lägervakt, sannolikt ukrainsk.
Stationen i Belzec förstördes under ett sovjetiskt anfall den 5 juli 1944.
Illustration av vad somm uppges vara en homicidal gaskammare.
Material funnet på plats. Röret ska ha använts som en del till en gaskammare.
Stationen i Belzec 1942.
Okänd kvinna.
Johann Schwarzenbacher, Christian Wirth och en man identifierad som Lassmann i efternamn.
En grupp zigenare intill lägrets staket.
Männen uppges vara lägrets sonderkommando.
Karta över lägret enligt Yitzhak Arad.
Karta över lägret enligt Rudolf Reder.
Karta över lägret enligt Andrzej Kola efter utgrävningar 1997 till 1999.
Fotografi avslöjar simpla förhållanden i lägret med staket av enkel konstruktion.
Lyftkranar för markarbete användes i flera läger och kan ha gett upphov till föreställningen om "jättelika kranar" som lyfte människor ur gaskammare eller som Stefan Szende upfattade det hela: hela golvet på gaskammaren.
Endast fundament till byggnader finns kvar idag.