Judehårsmadrasser
Judehårsmadrasser, är den i folkmun vanliga benämningen på föreställningen att det under Förintelsen tillverkades madrasser av håret som klipptes av fångarna i de tyska koncentrationslägren. Förintelseöverlevare har vittnat om hur de har sett håret klippas av både levande och döda fångar, och i vissa fall har de själva varit delaktiga. Detta hår ska sedan ha skickats till fabriker som fyllde madrasser med materialet. Uppgifter förekommer även att håret i mindre omfattning ska har använts till tätning i u-båtar, för att tillverka tyger samt som basmaterial för tillverkandet av tofflor. Inga produkter tillverkade av hår från fångar har dock hittats efter kriget och påståendet har kunnat avfärdas som myt.
Innehåll
Orsaken till varför håret klipptes av fångarna
Koncentrationsläger har under dess historia varit svårt plågade av olika sjukdomar, i synnerhet då framgångarna i fält uteblivit. De koncentrationsläger som upprättades av den tyska administrationen under andra världskriget var inget undantag. En av de vanligaste sjukdomarna var tyfus som spreds via den vanliga klädlusen (Pediculus Humanus Humanus). Lusens närvaro var dock inte begränsad till enbart kläder utan fick fäste även i håret på människor. För att bekämpa spridningen av den dödliga sjukdomen vidtogs därför nödvändiga åtgärder enligt de gällande säkerhetsföreskrifterna. Kläder, madrasser och andra tillhörigheter behandlades med Zyklon B i avlusningskammare och håret på fångarna klipptes av för att förhindra att lusen fick fäste. Abraham Bomba ska enligt egna uppgifter ha klippt håret på fångar.
Myten avfärdas
Sedan andra världskrigets början spreds olika rykten och myter mellan fångar i koncentrationslägren, hos motståndsrörelsen och de allierade styrkorna. Ren krigspropaganda blandades med myter som levde kvar från första världskriget, vandringslegender gick från mun till mun och via hörsägen kunde man med säkerhet "bekräfta" påståenden som rena sanningar. Då Tyskland ockuperade olika länder och tog fångar uppstod språkförbistringar. Religiösa föreställningar sattes på sin spets och spekulationer tog fart. Bland alla myter förekom det att fångar trodde det tillverkades lampskärmar av mänsklig hud, att människor gasades ihjäl i gaskammare eller eldades upp levande i gropar, att fett från dödade fångar användes för att göra tvål. En av myterna var att hår användes till tätning av u-båtar eller till madrasser och tofflor.
Tyskland kontrollerade mer än hälften av Europa under en tid, och därmed befann sig hundratals miljoner människor innanför Tredje rikets förvaltning. Överallt inom det ockuperade området fanns barberarsalonger, men även jordbruk med får som hade kunnat tjäna som leverantörer av fibrer för tillverkning av madrasser eller som tätning av u-båtar. Det har med denna bakgrund förts fram argument från ledande revisionister att det inte skulle ha funnits någon logisk orsak till att använda hår från just koncentrationslägerfångar då tillgången på hår var god i hela det tyskkontrollerade området. Det har även påpekats att det är högst osannolikt att hår ska har tagits från fångar dödade i gaskammare med Zyklon B, dels för att inga homicidala gaskammare har använts, dels för att cyanväte fäster vid håret och därmed gör det farligt att hantera.
Inga madrasser fyllda med hår från koncentrationslägerfångar har påträffats.
Myten bekräftas av vittne
I sitt vittnesmål vid Nürnbergrättegångarna berättar förintelseöverlevaren Samuel Rajzman den 27 februari 1946 att hår användes för att tillverka madrasser till tyska kvinnor:
- RAJZMAN: The whole process of undressing and the walk down to the gas chambers lasted, for the men 8 or 10 minutes, and for the women some 15 minutes. The women took 15 minutes because they had to have their hair shaved off before they went to the gas chambers.
- MR. COUNSELLOR SMIRNOV: Why was their hair cut off?
- RAJZMAN: According to the ideas of the masters, this hair was to be used in the manufacture of mattresses for German women.
I boken The Complete Black Book of Russian Jewry skriven av Ilya Ehrenburg och Vasily Grossman bekräftar myten. På sidan 488 står det:
- "The women were completely shaved. Human hair was used to make mattresses and saddles; a furniture shop was located raight in the camp , so that the hair from the people who were executed could be put in immediate use."
Myten bekräftas av historiker
Peter Englund, historiker och ständig sekreterare för Svenska Akademien, bekräftar dock mytens sanningshalt. I sin bok Brev från nollpunkten skriver Englund:
- "...Gerstein och de två andra följde nu efter de nyanlända när de vallades bort... Leden av nakna människor fördes bort mot en intilliggande barack som mätte cirka 15 x 30 meter. De nakna männen och pojkarna förblev utanför. Kvinnorna och flickorna styrdes in i den; inne i baracken fanns ett hundratal trästolar och de beordrades att sätta sig ned. Tigande ”arbetsjudar” började med väl inövade, mekaniska rörelser att klippa av dem håret. Processen var enkel: två tre klipp med saxen varefter sjoken med hår trycktes ned i stora potatissäckar. (En av SS-männen som gjorde tjänst där sade till Gerstein att håret ”var avsett för något specialändamål i ubåtarna, för tätningar eller liknande” – i själva verket användes det som stoppning i madrasser.)... Andra steget i processen var slutfört i och med klippningen. Nu tog en tredje vid... Grovklippta kvinnor och flickor kom ut från baracken och förenades med leden av väntande män och gossar. Så sattes de alla i rörelse av ropande vakter..."
SS Angora
I flera koncentrationsläger drevs projektet SS Angora, där angorakaniner föddes upp. Ullen från kaninerna var eftertraktad som material till strumpor, kalsonger, tröjor och som foder i jackor. Kaninerna rakades på sin ull som packades och distribuerades för efterbearbetning.
|
i ämnesportalen om Revisionism |
|
i ämnesportalen om Förintelsen |
