Vänsterpartiet
Vänsterpartiet är ett svenskt politiskt parti som sitter i Sveriges riksdag. Före 1990 kallade man sig Vänsterpartiet kommunisterna, men bytte namn efter murens fall. Partiledare är Nooshi Dadgostar.
Innehåll
Historia
1917 startades Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV) efter en utbrytning ur Socialdemokraterna. Partiet splittrades fyra år senare och det största partiet blev SKP, Sveriges kommunistiska parti. Vid flera tillfällen under historien har delar av partiet brutit sig ur och bildat andra mindre partier.[1] SSV var sedan med och grundade Komintern 1919, en sammanslutning av olika kommunistiska partier i världen.
Under tiden i Komintern styrdes partiet av det sovjetiska kommunistpartiet och partiet var det enda som inte ingick i andra världskrigets svenska samlingsregering. Även efter att Komintern upplöstes var partiet nära knutet till Sovjetunionen, något som ändrades först på 1960-talet efter intryck av eurokommunismen, då partiet blev mer självständigt och det första kommunistiska partiet att principiellt acceptera politisk demokrati. Partiet fortsatte emellertid kontakterna med ett flertal socialistiska folkrepubliker ända tills järnridån föll 1989 och Sovjetunionen kollapsade 1991.[2]
Trots att partiet aldrig ingick i något regeringssamarbete med Socialdemokraterna kunde partiet tillgodoräkna sig Vänsterpartiets parlamentariska stöd.
Gudrun Schyman tog över partiet 1993 från Lars Werner, hon var en populär partiledare och ledde partiet till dess bästa resultat i valet 1998, på 11.99%. Schyman avslöjade sedan att hon hade alkoholproblem. I början av 2003 avslöjades även att hon gjort olagliga avdrag i sin deklaration. Hon tvingades avgå och ersattes tillfälligt av Ulla Hoffman innan Lars Ohly utsågs till partiledare 2004. Han möttes av reaktioner när han fortsatte kalla sig ”kommunist” tills han offentligt lovade att sluta använda ordet. I januari 2012 valdes Jonas Sjöstedt att leda partiet. Sjöstedt beslutade år 2020 att flytta till sin fru Ann Måwe som är ambassadör i Vietnam[3] och i stället valdes Nooshi Dadgostar till partiledare i oktober samma år.
Politik
Vänsterpartiet ser sig som en del av den internationella arbetar-, kvinno- och fredsrörelsen och baserar sin politik på två teoretiska grundpelare – socialism och feminism på ekologisk grund. Partiet ser de marxistiska och feministiska analysverktygen som viktiga för sin politik. Vänsterpartiet är kritisk till vad man menar är den kapitalistiska marknadsekonomins oförmåga att kunna tillgodose människans behov, därför vill man avskaffa kapitalismen men även patriarkatet till förmån för ett jämlikt socialistiskt samhälle. Vänsterpartiet sammanfattar målet för sin politik på följande sätt: Allt vi gör har samma mål: att förändra samhället, att göra män och kvinnor jämlika, att ta bort klasskillnader och andra orättvisor. Det är därför vi med stolthet kallar oss för ett socialistiskt och feministiskt parti.[4]
Selektivt stöd för nationalism
Representanter för Vänsterpartiet är mycket selektiva i sitt stöd för nationalism. I regel är urvalskriterierna hudfärg och etnicitet. Ulla Hoffman medverkade 2008 på Kurdgalan, ett evenemang till stöd för Den Kurdiska Frågan. Hoffmann tilldelades priset Årets kurdvän Hedersutmärkelse.
Vänsterpartiets Berith Eriksson lämnade tillsammans med (c), (fp), (kds) och (m) in motion 1992/93:U646, Kurder och den kurdiska frågan till Riksdagen. I motionen uttrycker bland annat Berith Eriksson att kurderna har en gemensam identitet: "Det finns i dag mer än 20 miljoner människor med en särskild gemensam etnisk identitet. De själva räknar sig och erkänns av andra som kurder. De har ett eget språk, gemensamt ursprung, gemensamma historiska erfarenheter, gemensam kultur, gemensamma strävanden och ett gemensamt öde."[5] I motionen framgår det att kurderna har "utsatts för assimilering", det vill säga tvingats att rasblandas med andra folkgrupper vilket strider mot Folkmordskonventionens Artikel II.
Partiet vägrar dock stödja beslut baserat på SD-motioner oavsett vad de handlar om och hänvisar till en nationell "strategi" som går ut på att aldrig delta i beslut som härrör från Sverigedemokraterna.[6]
Under Almedalsveckan 2022 syns riksdagsledamöter från V vifta med den terrorstämplade organisationen PKK:s flagga. Något många liberala tidningar tyckte var olämpligt på grund av Sveriges kommande medlemskap i NATO där Turkiet ingår.[7]
Se även
Externa länkar
- Vänstern och näthatet
- Vänsterpartiet och våldet
- Vänsterpartiet i öppet samarbete med Revolutionära Fronten
- Stockholmspolitiker skjutna av islamister i Somalia – en död
- Här är vänsterpolitikerna som gillar Revolutionära Fronten
- Vänsterpartiet splittrat om politiskt våld
- Medlem i Vänsterpartiet och Revolutionära Fronten — misstänks för grov misshandel
- Per Gudmundson bör avrättas enligt vänsterpartister
|
i ämnesportalen om Vänsterideologi |
Referenser
- ↑ http://www.dn.se/nyheter/politik/vansterpartiet—historia-och-ideologi
- ↑ Populär Historia: Partiernas historia: Vänsterpartiet
- ↑ Expressen: Sjöstedts uppgörelse med hustrun Ann Måwe
- ↑ Vänsterpartiet: Vår politik
- ↑ Riksdagen - Motion 1992/93:U646, Kurder och den kurdiska frågan
- ↑ V vägrar stödja beslut baserat på SD-motion. Samhällsnytt. https://samnytt.se/v-vagrar-stodja-beslut-baserat-pa-sd-motion/
- ↑ Expressen: Nooshi Dadgostar bryter tystnaden om V-topparnas PKK-flaggor
Svensk politik
| ||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
|
