Svenskar i Waffen-SS
Det förekom cirka 180 Svenskar i Waffen-SS under andra världskriget. De allra flesta av dem stred på östfronten i divisionerna Wiking och Nordland.
Efter det tyska angreppet på Sovjetunionen sommaren 1941 ökade tillströmmningen av utländska frivilliga till Waffen-SS. Fälttåget målades upp som ett europeiskt krig mot kommunismen. Inklusive ett rimligt mörkertal tror man att 180 svenskar anmälde sig som frivilliga, varav drygt 100 kom ut till fronten. Orsakerna till att man anmälde sig varierade, men en majoritet var anslutna till någon nationalsocialistisk organisation. Av de svenska frivilliga stupade 28 man, vilket betyder ungefär en tredjedel av de som kom ut till fronten. Därutöver känner man till cirka 40 estlandssvenskar, ett fyrtiotal finlandssvenskar samt rimligtvis ett hundratal ukrainasvenskar som tjänstgjorde i Waffen-SS. Det har spekulerats om att uppemot 500 svenskar tjänstgjorde, men man inte funnit någon grund för de påståendena. Däremot tror man att 10 till 15 gånger så många hade anmält sig om inte Finland hade accepterat frivilliga i sin armé.
Mellan 1941 och 1943 tjänstgjorde de flesta svenskarna i 5. SS-Panzer-Division "Wiking". När sedan 11. SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Division "Nordland" bildades under våren 1943 slussades de flesta skandinaviska frivilliga dit. Svenskarna samlades huvudsakligen i divisionens pansarspaningsbataljon, SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 11 Nordland, eller förkortat AA11.
Det fanns även en del svenskar i SS-Standarte Kurt Eggers som var ett förband med krigskorrespondenter. I övrigt fanns det enstaka svenskar i andra förband.
20 svenskar utbildades till officerare vid SS-Junkerschule Tölz i den bayerska orten Bad Tölz.
Det låga antalet svenska frivilliga var en besvikelse för tyskarna som hade räknat med en mycket större uppslutning. De hade tagit fram en armsköld bestående av den svenska flaggan och en texten ”Schweden” ovanför som de svenska frivilliga skulle bära, men sannolikt kom den aldrig i produktion.
I januari 1949 gjorde den sovjetiska säkerhetstjänsten, NKVD, en lista över de krigsfångar som togs av de sovjetiska trupperna. Antalet registrerade svenskar (inklusive finlandsfrivilliga) i denna lista uppgår till 72 man. 37 av dessa dog i fångenskapen, 31 släpptes strax efter krigsslutet, två skickades till Gulag och slutligen var 2 man fortfarande i krigsfångenskap den 1 januari 1949. [1]
Innehåll
Försök till en svensk frivilligkår
Under försommaren 1941 hölls en konferens mellan SS och det tyska utrikesdepartementet. Där beslutades att SS skulle få kontroll över rekryteringen av nordiska frivilliga och det skissades på en svensk frivilligkår i kommande fälttåget i öster. Tyskarna ville också att en del av de svenska finlandsfrivilliga skulle överföras till Waffen-SS.
När kriget mot Sovjetunionen väl blev verklighet uppvaktades den svenska regeringen av anbud att sluta upp på tysk sida, något som kategoriskt avböjdes. Då framfördes istället förslag om att Sverige skulle sätta upp en frivilligkår. Den svenske utrikesministern Christian Günther svarade nekande och fastslog att svenska frivilliga i någon annan armé förutom den finska är helt otänkbart. Tyskarna gav sig inte utan gav ett förslag som innebar att svenska officerare skulle få delta i fälttåget i utbildningssyfte. Detta var ett förslag som svenskarna nappade på och ett intressecirkulär skickades ut till ett 40-tal utvalda officerare. Projektet rann dock ut i sanden efter att Hitler satt ner foten och avvisat förslaget.
Under sensommaren 1941 kom istället förhandlingarna handla om enskilda svenskars rätt att ansluta sig till Waffen-SS. 31 ansökningar kom in till regeringen, men samtliga avslogs. Efter att saken uppmärksammats i media beslutade försvarsminister Per-Edvin Sköld den 2 september 1941 att enbart ansökningar till tjänstgöring i den finska armén kommer att godkännas. Detta beslut upprörde tyskarna och utrikesministern Joachim von Ribbentrop kallade beslutet för ”en helt oförståelig hållning till Europas ödeskamp.”
Men trots den svenska regeringens hållning anmälde sig likväl svenskar sig till Waffen-SS. De flesta tog sig illegalt över gränsen till Norge och letade sig fram till SS rekryteringskontor i Oslo. Där skedde läkarundersökning och de som antogs utrustades med en uniform och sattes på ett tåg till utbildningslägret i Sennheim, i Elsass. Där utbildades de i tyska, politisk ideologi och grundläggande exercis. Därefter genomfördes vapen- och stridsutbildningen i Graz eller Klagenfurt i Österrike.
Hemkomsten
Efter Tysklands nederlag i kriget blev de utländska frivilliga ofta illa behandlade när de återvände till sina respektive hemländer. Men för de svenska frivilliga var hemkomsten relativt odramatisk. De flesta förhördes rutinmässigt av Säpo och vissa dömdes för att ha lämnat landet olagligt andra dömdes för att rymt från sin militärtjänst. Några dömdes till fängelse för spioneri mot Sverige.
De flesta anpassade sig efter kriget till ett normalt civilt liv, även om del fick psykiska problem som bland annat ledde till alkoholism.
Forskning
Intresset för de svenska frivilliga i Waffen-SS var under efterkrigstiden länge svalt. Det gjordes några artiklar i olika dagstidningar, exempelvis i Expressen år 1977. Men det fanns inget större intresse från allmänheten och dessutom fanns en tyst överenskommelse bland de frivilliga om att hålla tyst. Därför blev det viss uppståndelse bland de frivilliga när Ingemar Somberg den 30 april 1985 intervjuades i tv-programmet Magasinet [2].
Den första avhandlingen om dessa frivilliga gjordes av Lennart Westberg under titeln ”Svenska krigsfrivilliga i tyska Waffen-SS 1941-45. Ett bidrag till den svenska frivilligrörelsens historia” och publicerades i ”Meddelande XXXXV – XXXXVI. Armémuseum 1984 – 1986”.
Journalisten Bosse Schön publicerade under 1990-talet flera artiklar i ämnet och kom 1999 ut med boken Svenskarna som stred för Hitler som följdes upp av Där järnkorsen växer. Dessa böcker fick mycket kritik för sina faktafel och bristande källkritik [3] [4]. Till sin hjälp hade Schön Tobias Hübinette som gjort listor på de svenska frivilliga. Även dessa listor har fått kritik för att innehålla en del felaktigheter. Schöns böcker blev en succé och Tv4 följde upp med dokumentär där den påstådda Treblinka-vakten Harald Sundin fick stort utrymme. Sundins berättelse kunde dock snabbt avfärdas som påhitt.
Schöns böcker gjorde att intresset för de svenska frivilliga ökade. Fler böcker kom ut bland andra: Pansarspaning med Waffen-SS på östfronten. SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 11 "Nordland”, Svenskar i krig 1914-1945, Såsom en brinnande eld, samt flera nya utgåvor av Ragnarök. Dessutom startades ett antal diskussioner på internetbaserade diskussionsforum för militärhistoriskt intresserade. I dessa diskussioner deltog både historiker och amatörer.
Det historiska underlaget är tunt och en del av arkiven förstördes under kriget. Därför är information om de frivilliga många gånger svår att få fram och uppgifterna går i vissa fall isär.
Lista på svenska frivilliga
Referenser
- ↑ Tidskriften Krigens historia nr 3/2010. Sidan 32.
- ↑ Schön, B. Svenskarna som stred för Hitler. Bokförlaget DN. 1999. Sidan 11ff
- ↑ Ericson, L. Svenskar i Waffen-SS ur antologin Andra världskriget, dramatiska händelser 1939-45. Historiska Media. 2003.
- ↑ Gyllenhaal, L & Westberg , L. Svenskar i krig 1914-1945, Historiska Media, 2006. Sidan 377 & 381.
Källor
- Svenskar i krig 1914-1945, av Lars Gyllenhaal & Lennart Westberg, Historiska Media, 2006
|
i ämnesportalen om Andra världskriget |
