SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Batallion Narwa

Från Metapedia
Hoppa till: navigering, sök

SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Batallion Narwa var en bataljon inom Waffen-SS under andra världskriget som till större delen bestod av estniska frivilliga. Bataljonen var en del av SS-Panzergrenadier-Division "Wiking" mellan april 1943 och slutet av februari 1944. De fick sitt elddop i försvarsstriderna vid Izjum i juli 1943 och deltog i reträtt- och försvarsstriderna på östfronten under hösten. Bataljonen blev sedan inringad i Tjerkassyfickan innan de lyckades bryta sig ut. Efter utbrytningen fick de kvarvarade soldaterna permission innan de inlemmades i 20. Waffen-Grenadier-Division der SS (Estnische Nr. 1).

Bakgrund

I mars 1943 drogs den slitna SS-Panzergrenadier-Division "Wiking" ur frontlinjen. På grund av förluster samt omstruktureringar (både SS-Panzergrenadier-Regiment Nordland och Finnisches Freiwilligen-Batallion der Waffen-SS lämnade divisionen) behövde de omedelbart förstärkningar. SS-högkvarteret (SS-Führungshauptamt) beslutade den 23 mars att I. bataljonen från den estniska legionen som var under uppsättning skulle skickas. Den fick namnet SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Batallion Narwa och anlände till östfronten i början av april. De tog över den utrustningen från den hemvändande finska bataljonen samt från III. bataljonen ur SS-Panzergrenadier-Regiment Nordland. Praktisk utbildning påbörjades med den nya utrustningen. Den 20 juni drogs hela bataljonen som varit förlagd vid ett antal olika byar, ihop till ett ställe för att kunna genomföra övningar på bataljonsnivå. En intensiv utbildning genomgicks och i slutet av juni genomfördes en tredygnsövning under överseende av divisionsbefälhavaren SS-Brigadeführer Herbert-Otto Gille.

Elddop

Efter slaget om Kursk sommaren 1943 påbörjade de sovjetiska styrkorna den 17 juli en offensiv på den dittills i stort sett vilande fronten vid Izjum söder om Kursk. Förband ur SS-Panzergrenadier-Division "Wiking" skickades för att undsätta den hårt ansatta 46. Infanterie-Division, slog tillbaka anfallet och etablerade snabbt en ny försvarslinje. SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Batallion Narwa fick till uppgift att försvara höjden 186,9. På förmiddagen den 19 juli utsattes höjden för stormeld och efter att granaterna slutat regnat ner såg de estniska försvararna hur 22 sovjetiska stridsvagnar ryckte fram mot deras ställningar. Besättningarna på pansarvärnskanonerna väntade otåligt på eldtillstånd, men befälen väntade till stridsvagnarna befann sig på ett avstånd av 200 meter. När ordern om eld kom sköts åtta stridsvagnar omedelbart i brand och efter en stund började de tre kvarvarande stridsvagnarna retirera, varav två nedkämpades på tillbakavägen.

Dock fortsatte anfallet. Esterna utsattes för ny stormeld och snart skymtade ett dussintal sovjetiska stridsvagnar med uppsuttet infanteri vid horisonten. Pansarvärnet bekämpade stridsvagnarna och det estniska infanteriet slog tillbaka det sovjetiska infanteriet efter en intensiv eldgivning. Till slut drog sig de överlevande sovjetiska soldaterna tillbaka. Knappt hann de estniska frivilliga andas ut innan de utsattes för ett större sovjetiskt infanterianfall med understödjande artilleri. Anfallet slogs tillbaka och en total tystnad lade sig över slagfältet. Men plötsligt påbörjades stormelden och snart hördes ljudet av sovjetiska stridsvagnar. 20 stycken plus ett helt infanteriregemente anföll denna gång. Läget började bli kritiskt för esterna och till och med icke-stridande personal som adjutanter och läkare tvingades in i striderna. Till slut avvärjdes även detta anfall. Dagen gick mot sitt slut och efter denna dags strider kunde esterna räkna tio stupade och lika många sårade. Under natten genomfördes det sovjetiska flygvapnet en räd, men utan något större resultat.

Under natten förde de sovjetiska styrkorna fram förstärkningar och i gryningen den 20 juli anföll 50 stridsvagnar 2. kompaniets ställningar. Esternas främsta motmedel var magnetiska minor som infanteristen manuellt fäste på den fientliga stridsvagnen. Ett flertal sovjetiska stridsvagnar förstördes på detta sätt, men inte tillräckligt många för att hindra dem att bryta igenom. Läget började bli riktigt kritiskt för esterna när tyska störtbombare (Stukas) dök upp och anföll de sovjetiska stridsvagnarna, varpå de retirerade. På eftermiddagen genomfördes flera sovjetiska infanterianfall som alla slogs tillbaka.

Den 21 juli fortsatte striderna. Lempit Sepp berättar:

“ De kom inte i en kedja utan i grupper om 30-40 man. Det var så pass många att elden inte kunde förinta dem alla. En kamp man mot man inleddes därpå, vilken ledde till att vi blev tvungna att retirera (…) Ryssarna kom att bitvis överta våra ställningar. ”

Lokala motanfall gjordes men de sovjetiska styrkorna lyckades bryta igenom på flera ställen. Bataljonsbefälhavaren SS-Sturmbannführer Georg Eberhardt tvingades sätta ihop en improviserad stridsgrupp av rapportkarlar som genast sattes in i strid. Eberhardt själv stupade när han försökte rädda en sårad estnisk soldat genom att bära honom i säkerhet. Eberhardts adjutant SS-Obersturmführer Hans-Peter Schmidt blev den nye befälhavaren och han lyckades till slut sätta in ett samlat motanfall som understödda av störtbombare slog tillbaka de sovjetiska styrkorna. Efter det framgångsrika motanfallet drogs den estniska bataljonen ur frontlinjen.

Under dessa tre dagar stod SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Batallion Narwa i sin första strid emot ett flertal anfall från två sovjetiska infanteridivisioner och en pansarbrigad. Bataljonen hade när striderna började ungefär 800 tillgängliga soldater. Efter striderna fanns ungefär en tredjedel kvar, 70 man hade stupat och resten sårats.

Reichführer-SS Heinrich Himmler var mycket nöjd med esternas insats och såg personligen till att bataljonen fick ersättningspersonal. I ett brev till generalkommissarien för Estland, Karl-Siegmund Litzmann, skrev Himmler:

“ Käre Litzmann!

Jag kan meddela Dig den goda nyheten, att bataljonen Narwa med sina estniska frivilliga har utmärkt sig på ett framstående sätt vid sydfronten. Divisionen Wiking är stolt över bataljonen. Rapporten om det verkligt tappra uppträdandet från esternas sida har jag igår lämnat till Führern, som därefter frågade mig mycket ingående om esterna och uttalade sig mycket positivt och berömmande om dem. Chefen för bataljon Narwa SS-Sturmbannführer Eberhardt, har tyvärr stupat och med honom även ett antal tyska och estniska SS-officerare. Eberhardt fick igår av Führern postumt riddarkorset. Meddela Dr. Mäe och den estniska frivilligkommittén att Estland kan vara stolt över sina pojkar.

”


Fjärde slaget om Charkov

Efter insatsen vid Izjum förflyttades hela SS-Panzergrenadier-Division "Wiking" till de bakre områdena för vila och återhämtning. Efter några dagars ledighet förflyttades divisionen förflyttades till området nordväst om den hotade staden Charkov och deltog i det fjärde slaget om staden. Efter ett lyckat motanfall såg tyskarna möjligheten av erövra byn Klenovoje. 2. kompaniet från SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Batallion Narwa avdelades för att ge extra slagstyrka åt en bataljon ur SS-Panzergrenadier-Regiment Germania och Wikings pansarbataljon. Den 12 augusti 1943 satte de sig i rörelse mot höjderna söder om byn. Samtidigt rörde sig sovjetiska styrkor mot samma höjder. Det blev en kapplöpning. SS-förbanden lyckades och splittrade i strider dessutom upp de sovjetiska styrkorna. Dagen efter fortsatte anfallet mot byn, men hårdnackat sovjetiskt motstånd gjorde att de misslyckades med att erövra den.

Den 15 augusti gick sovjetiska styrkor till anfall men SS-förbanden höll sina positioner på höjderna. Anfallen pågick i flera dagar och försvararna höll hårdnackat sina positioner. Den 18 augusti började situationen bli ohållbar. Sovjetiska styrkor anföll längs hela division Wikings avsnitt. SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Batallion Narwa hade sina ställningar vid byn Hadnista och sovjetiska styrkor bröt igenom linjerna på flera ställen, men slogs tillbaka. Striderna fortsatte även under natten, men när gryningen kom hade striderna klingat av. Bataljonen var vid detta lag så pass decimerad att den beordrades 20 kilometer bakåt för vila och återhämtning. Under dessa strider förlänades inte mindre än 45 ester med järnkorset för visad tapperhet i strid.

Samtidigt inträdde ett lugn vid frontlinjen, men spaning visade att de sovjetiska styrkorna höll på att föra fram förstärkningar för nya anfall. Dessa uppgifter fick de tyska styrkorna att retirera till nya ställningar söder om Charkov. SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Batallion Narwa anvisades till byn Silov, en dryg mil norr om Valki, där de grävde ner sig den 27 augusti. Dagen efter kom det sovjetiska anfallet, men esterna var beredda. Slog snabbt ut några stridsvagnar och fick infanteriet att retirera. Därefter slapp esterna fler anfall, de sovjetiska styrkorna anföll istället på andra ställen. Nästa morgon fick bataljonen order om att genast överge sina ställningar och retirera till Valki för att inta nya ställningar där. Här stupade bataljonsbefälhavaren Bernhard Grafhorst den 31 augusti i ett sovjetiskt flyganfall.

De första dagarna av september 1943 var lugna, men den 7 september bröt helvetet löst igen. Stormeld hamrade på division Wikings ställningar vid Valki, med tyngdpunkt på skarven mellan 2. kompaniet i Narwa och SS-Panzergrenadier-Regiment Westland. Sovjetiska styrkor gick till anfall, men understödet från sex Tigerstridsvagnar gjorde att det anfallet snart avvärjdes.

Reträtt mot Dnjepr

Det kritiska militära läget för de tyska styrkorna efter sommarens strider 1943 gjorde att armégruppsbefälhavaren Erich von Manstein begärde en reträtt till försvarsställningar vid floden Dnjepr. Efter många diskussioner godkände Adolf Hitler reträtten och de tyska styrkorna började röra sig västerut. SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Batallion Narwa kom att vara eftertrupp vid orterna Tsutovo, Poltava och Horol. Det innebar i stora drag att de stred på dagarna och retirerade på nätterna. Vid Poltava fick de uppleva de första kraftiga höstregnen som förvandlade marken till lervälling, Rasputitsa. Vid området vid Dnjepr rasade hårda strider och sovjetiska förband hade via flera brohuvuden etablerat sig väster om floden. SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Batallion Narwa befann sig dock i närheten av floden och fick början av december förstärkning av 500 estniska rekryter. Dessa helt outbildade rekryter var hämtade från den estniska legionens träningsläger Heidelager. För att få utbildning organiserades de som en del av division Wikings fältersättningsbataljon och tränades av erfarna frontofficerare.

Inringningen vid Tjerkassy

I slutet av december 1943 hade en större frontutbuktning runt Korsun bildats som riskerade att bli målet för en sovjetisk inringningsoperation. I mitten av januari 1944 anföll starka sovjetiska partisanförband mot vägen mellan orterna Smela och Gorodisjtje. De bröt snabbt igenom den svaga frontlinjen och den tyska ledningen skickade SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Batallion Narwa, 5. SS-Freiwilligen-Sturmbrigade Wallonien och 57. Infanterie-Division för att slå tillbaka partisanerna och täta luckan. Fem dagars hårda närstrider följde innan de sovjetiska styrkorna drog sig tillbaka.

Den 28 januari var dock den så kallade Tjerkassyfickan ett faktum. Plötsligt befann sig de 500 nyanlända esterna, tillsammans med resten av division Wikings fältersättningsbataljon, i frontlinjen. Ett antal av esterna sattes ihop till en Kampfgruppe som framgångsrikt bekämpade sovjetiska anfall vid byn Sjenderovka innan de två dagar senare fick undsättning. Därefter överfördes de kvarvarande esterna till från fältersättningsbataljonen till SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Batallion Narwa.

Den 30 januari anlände 1. kompaniet ur SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Batallion Narwa till Olsjana för att förstärka de förband som stred där. Samtidigt som hårda strider rasade förberedde 57. Infanteri-Division och 389. Infanterie-Division försvarslinjer norr om Olsjana dit försvararna beordrades efter sex dagars strider.

Samtidigt som striderna rasade inne i Tjerkassyfickan förberedde de tyska styrkorna för ett undsättningsanfall. De lyckades inte fullt ut utan den 16 februari stod de sju kilometer från fickan. I detta läge beordrades ett utbrytningsförsök. SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Batallion Narwa delades upp i två stridsgrupper och förberedde sig för utbrytningen. Talesättet ”Dö här eller åk till Sibirien” myntades bland esterna vilket visar med vilken beslutsamhet de tog på sig uppgiften att bryta sig ut.

Utbrytningen påbörjades och till en början gick det bra. Sedan stötte de på sovjetiskt infanteri och pansar som de efter desperata strider lyckades undkomma. Dock var situationen sådan att de som sårades blev kvarlämnade vilket var allt annat än kutym, men visar med vilken desperation utbrytningen genomfördes. En överlevande berättar att:

“ plötsligt dök sovjetiska stridsvagnar upp bakifrån och sköt rakt in bland de flyende. Varje granat träffade sju till åtta man. Kroppar och kroppsdelar flög upp genom luften tillsammans med jord. Stridsvagnarna körde över kolonnerna med sårade, krossade dem, deras kärror och deras kuskar. De som överlevde kommer aldrig att glömma skriken från de sårade och flyktingarna som krossades av stridsvagnarnas larvfötter. ”


Till slut kom de överlevande fram till floden Gniloj Tikitsj som de var tvungna att korsa simmande. Frusna, genomvåta, utmattade och i flera fall sårade nådde esterna fram till den relativa säkerheten hos de tyska undsättningsförbanden. Efter att 5. SS-Panzer-Division "Wiking" i slutet av februari återsamlats i närheten av den polska staden Lublin skickades soldaterna ur SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Batallion Narwa på tre veckors permission. De flesta av de tyska officerarna i Narwa stannade kvar i division Wiking, medan esterna så småningom kom att bli en del av 20. Waffen-Grenadier-Division der SS (Estnische Nr. 1).

SS-Waffen Füsilier Batallion 20

Efter att de estniska frivilliga i SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Batallion Narwa haft en välbehövlig permission påbörjades arbetet med att bygga upp en ny bataljon inom den estniska divisionen, 20. Waffen-Grenadier-Division der SS (Estnische Nr. 1). Nya rekryter tillfördes och bataljonen döptes om till SS-Waffen Füsilier Batallion 20 (fysiljär är ett traditionstyngt begrepp inom infanteriet. 1943 beslutade den tyska krigsmakten att alla infanteridivisioners spaningsförband skulle döpas om till fysiljärsförband).

Auvere

Under sommaren 1944 var den sovjetiska krigsmakten på offensiven och tyskarna förberedde sig för att lämna Narvalinjen. Samtidigt förväntade sig ledningen ett sovjetiskt anfall sydväst om Narva. För att möta hotet sändes de estniska frivilliga (samt förband ur 11. SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Division "Nordland") till ställningar väster om Auvere. Fysiljärbataljonen fick huvudansvaret i försvarslinjen på grund av den var bättre beväpnad och hade mer erfarenhet än de övriga estniska bataljonerna. Den 24 juli gick ordern om reträtt från Narvalinjen ut och samtidigt fick försvararna av Auvere strikta order om att hålla sina ställningar. Kårbefälet Felix Steiner sände ett telegram till esterna där han försökte gjuta mod i dem. Dagen efter kom det väntade sovjetiska anfallet. Efter en fruktansvärd tre timmar lång stormeld från det sovjetiska artilleriet. Därefter anfall infanteri understött av stridsvagnar. De bröt igenom frontlinjen på flera ställen, men esterna understödda av pansar från Nordland genomförde ett motanfall som återställde fronten.

Slaget vid Blå bergen

Direkt efter slaget vid Auvere retirerade SS-Waffen Füsilier Batallion 20 till Blå bergen och sattes in bakom främsta linjen i väntan på insats. Väntan blev inte lång. Den 27 juli 1944 anföll sovjetiska styrkor på bred front. Söder om Barnhemshöjden föll byn Hundinurga i sovjetiska händer och fysiljärbataljonen fick i uppdrag att tillsammans med resterna från II. bataljonen i Regiment Danmark ta tillbaka byn. Efter hårda strider lyckades uppdraget. Esterna kom sedan under resten av slaget försvara sina ställningar i byn mot upprepade sovjetiska anfall. Förlusterna steg hela tiden men ställningarna hölls. Den 2 augusti avvärjs det sista sovjetiska storanfallet, men striderna fortsatte ytterligare några dagar. Vid slagets slut försvarades deras ställningar av två till tre försvagade plutoner.

Befälhavare

SS-Waffen Füsilier Batallion 20

Numerär styrka

  • Mars 1943 – 974 man (Ester: 7 officerare, 68 underofficerare, 701 soldater. Tyskar: 16 officerare, 56 underofficerare, 126 soldater.)
  • December 1943 – 726 man (12 officerare, 126 underofficerare, 575 soldater)

Organisation

Juni 1943

  • 1. kompaniet (skyttekompani på mellan 200 och 220 man. 3 skytteplutoner och 1 tung pluton utrustad med granatkastare och kulsprutor)
  • 2. kompaniet (skyttekompani på mellan 200 och 220 man. 3 skytteplutoner och 1 tung pluton utrustad med granatkastare och kulsprutor)
  • 3. kompaniet (skyttekompani på mellan 200 och 220 man. 3 skytteplutoner och 1 tung pluton utrustad med granatkastare och kulsprutor)
  • 4. kompaniet (understödskompani, utrustat med 3 tunga och 3 lätta pansarvärnskanoner, 6 lätta infanterikanoner, 8 tunga granatkastare, 2 st 20 mm luftvärnskanoner)

Juli 1944

  • 1. kompaniet
  • 2. kompaniet
  • 3. kompaniet
  • 4. kompaniet

Källor

  • Kjellander, Petter. Till siste man – Estniska frontsoldater berättar. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. 2011.
  • Kjellander, Petter. Undergången – Estniska frontsoldater berättar. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. 2011.
Pansar-symbol.jpg
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Andra världskriget
Hämtad från "http://sv.metapedia.org/m/index.php?title=SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Batallion_Narwa&oldid=57867"