Slaget om Cholm
I början av januari 1942 inringades en tysk styrka i den lilla ryska staden Cholm. De sovjetiska försöken att krossa den tyska styrkan misslyckades och försvararna höll sin motståndsficka fram tills de avlöstes i maj samma år. Till minne av insatsen förlänades de deltagande soldaterna en speciell medalj, Cholm-skölden.
Innehåll
Allmän orientering
Tyskland inledde Operation Barbarossa, invasionen av Sovjetunionen, den 22 juni år 1941 och genomförde en offensiv som stannade av vintern 1941-1942. När tyskarna tappade initiativet övertogs det av de sovjetiska styrkorna. I den norra sektorn av östfronten genomförde sovjetiska styrkor en stor motoffensiv som tvingade tyskarna till reträtt. Vid Demjansk inringades en hel armékår och i början av januari 1942 började en tysk styrka inringas i den lilla staden Cholm.
Cholm erövrades av den tyska 32. Infanterie-Division den 2 augusti 1941 och staden var av stor strategisk betydelse för båda parterna för den var en knutpunkt för både en större nord-sydlig och öst-västlig väg. Cholm var dessutom tänkt som en startplats för de fortsatta tyska offensiverna mot Moskva och Leningrad. Den inringade motståndsfickan var cirka 2 km² stor, och saknade i stort sett skydd. De flesta byggnader var av trä och slogs snart sönder av sovjetisk artilleribeskjutning. De fåtaliga stabila stenbyggnader som fanns spelade en viktig roll i försvaret. Exempelvis användes kyrkan av eldledare till artilleriet, och det gamla fängelset blev en stödjepunkt i försvaret. I ingenmansland strax utanför fickan fanns också en kortare landningsbana för flygplan.
Inringningen
Den 21 januari var inringningen fullständig och det skulle dröja tills den 5 maj innan belägringen bröts. De instängda trupperna kom från flera olika divisioner och enheter som under denna tid organiserades som ”Kampfgruppe Scherer” och leddes av generalmajor Theodor Scherer. Det skedde under belägringen en viss personalomsättning. Sårade flögs ut och fräscha trupper flögs in via den lilla landningsbanan. Dock ledde svåra förluster för transportplanen Ju-52 snart till att mellanlandningarna i Cholm upphörde. Istället sköttes försörjningen via fallskärm och med glidflygplan.
De instängda trupperna fick eldunderstöd utifrån av Luftwaffe vars flygplan bombade och besköt fienden. Men större nytta gjorde artilleriunderstödet. Tyskarna hade en artilleriställning 10 km väster om Cholm från vilken de dagligen sköt över 1000 granater. Artilleriets eldledning sköttes via radio från stadens kyrka.
Oskars Perro beskriver hur partisaner terroriserade området och att dessa även opererade inom Cholm. Under strider stupade tyska soldater vilka upptäcktes ha blivit skjutna i ryggen. Först trodde man att det berodde på vådaskott men efter en total genomgång av staden fann man vapen, radiosändare och identifierade fem partisaner som hängdes på torget för att avskräcka framtida lönnmördare.
Temperaturen sjönk ner mot 40 minusgrader och för att gräva skyddsgropar och löpgravar var man tvungen att använda sprängämnen. Den bistra väderleken i kombination med svårigheterna att sköta hygienen ledde till många fall av köldskador och sjukdomar som tyfus och dysenteri. Fältsjukhuset jobbade för högtryck. Sovjetisk artilleribeskjutning ödelade det improviserade sjukhuset i stadens centrum och tvingade dem att sprida ut sårade på flera ställen i staden. Ett av dessa var badhuset som senare föll i sovjetiska händer en kortare period. Perro förtäljer hur de cirka hundra skadade släpades ut i den förtiogradiga kylan och fick vatten hällt över sig.
Attacker och motattacker
De första sovjetiska attackerna mot de instängda tyskarna började den 23 januari. Sovjeterna, understödda av stridsvagnar, anföll fickan från alla fyra väderstrecken i ett försök att hitta svaga punkter att koncentrera sig på. De lyckades ta lite mark i det nordvästra hörnet av fickan, men i övrigt höll tyskarna stånd. Under dagen lyckades också runt 200 tyska bergsjägare ta sig igenom de sovjetiska linjerna för att förstärka fickan.
Den 24 januari genomfördes en motattack där tyskarna lyckades ta tillbaks den mark de förlorade dagen innan. De lyckades också ta en viktig kulle strax utanför staden.
Snart blev de sovjetiska attackerna en rutin där de regelbundet anföll samma positioner. Detta gjorde att Scherer kunde bilda särskilda alarmkompanier som ryckte ut till de utsatta punkterna för att hjälpa till i försvaret eller göra motanfall. De sovjetiska prickskyttarna var ett ständigt orosmoment. De gömde sig på lämpliga platser och bara väntade på att en tysk dök upp i kikarsiktet.
Den 23 februari inledde de sovjetiska trupperna det största och häftigaste angreppet mot fickan. En hel infanteridivision understödd av stridsvagnar anföll de fåtaliga och uttröttade försvararna. Tyskarnas pansarvärn var dessutom bristfälligt. Några föråldrade 3,7 cm PAK 35/36-kanoner som endast kunde göra något på mycket korta avstånd, samt en enda 5,0 cm PAK 38-kanon som var en helt ok pansarvärnskanon. Den första sovjetiska anfallsvågen stoppades och de var tvungna att dra sig tillbaka för att förbereda ett nytt försök. Till slut lyckades de bryta igenom försvarsmuren varpå alarmkompanierna sattes i aktion och drev tillbaks dem. Under de två nästföljande dagarna gjorde sovjeterna arton anfall vilka alla slogs tillbaks.
Med tiden lyckades de sovjetiska styrkorna krympa fickan meter för meter. Under storanfallet den 1 maj var de nära att krossa fickan, men återigen lyckades alarmkompanierna driva tillbaks de sovjetiska styrkorna.
På morgonen den 5 maj lyckades tyska trupper bryta igenom de sovjetiska linjerna och få kontakt med de inringade styrkorna. Fler trupper tog sig igenom den uppstådda luckan och kunde lösa av den utmattade garnisonen. Striderna runt stan fortsatte ytterligare ett antal veckor innan fronten stabiliserades. Striderna upphörde inte, men de sovjetiska styrkorna försökte sig inte på något större anfall. Tyskarna övergav staden först i februari 1944.
Under inringningen som varade i 105 dagar stod garnisonen emot över 100 infanteriattacker varav 42 understödda av stridsvagnar. Tyskarna själva genomförde 10 attacker och 43 motattacker. Av de 5500 stridsföra män som från början var instängda fanns bara 1500 kvar vid befrielsen, resten hade stupat eller var sårade.
Efterspel
Som ett tack för insatserna vid Cholm lät Hitler instifta en speciell medalj som gavs till de medverkande soldaterna. Den så kallade Cholm-skölden. Den delades även ut postumt till de som stupat.
En av de inringade soldaterna var krigskorrespondenten Richard Muck. 1943 gav han ut en bok med titeln "Kampfgruppe Scherer - 105 Tage Eingeschlossen".
En annan var Lettländaren Oskars Perro vars skildring av slaget översatts till engelska med titeln "Fortress Cholm".
Källor och externa länkar
|
i ämnesportalen om Andra världskriget |
