Zigenare

Från Metapedia
(Omdirigerad från Romer)
Hoppa till: navigering, sök

Zigenare, politiskt korrekt romer, är ett vandringsfolk som har sitt ursprung i nordvästra Indien. Ordet kan härledas till grekiskans atsinganos, som betyder ungefär ”de som inte vill ha kontakt med någon”.[1] Befolkningen har genom generationer i relativt stor utsträckning undvikit rasblandning och assmilering med andra etniska grupper, en grundläggande orsak till att de existerar än idag.

Zigenerska från Östrumelien (som numera är en del av södra Bulgarien).

Från Indien

Språkforskaren Franz Miklosich undersökte noga det zigenska språkets många dialekter och kunde på så sätt beskriva vilka vägar de vandrat. Indologen Richard Pischel lade fram en teori om att zigenarna började lämna Indien under strider i Dardistan (Pakistan) på 1200-talet när islam infördes.

Låneord i språket tyder på att de längs sina vandringar har passerat Persien och Armenien och sedan kommit till Grekland. I stort sett alla zigenare som idag bor i Europa uppehöll sig en gång i Grekland och därifrån spred de sig vidare över kontinenten.

Kommer till Böhmen

Det finns källor som nämner dem i Böhmen år 1399 och därifrån kommer det franska ordet bohémiens, på svenska bohemer, som anger en lättjefull livsstil. I början av 1400-talet observerades de i Tyskland, Italien, Schweiz och Frankrike. ”De visade sig vara stora tjuvar, särskilt deras kvinnor, och många av dem greps på olika håll och avrättades.” [2]

Zigenarna uppgav en gång att de kom från Egypten eller Lilla Egypten vilket bidragit till att de fått sitt engelska namn (gypsies - from Egypt). I själva verket var Lilla Egypten Peloponnesus dit det först kom i Europa. Det var allmänt omtalat att där de vistades försvann ofta föremål och i takt med att den insikten växte började myndigheterna att agera mot dem. I Spanien antogs år 1499 ett dekret om att zigenare måsta ta arbete inom 60 dagar eller lämna landet. Även andra länder införde liknande regler, men när de inte hjälpte skärptes lagarna mot dem. Det ledde till att de i högre grad höll sig undan och endast hade kontakt med andra zigenare.

Zigenare i Östeuropa

Östeuropa är den del av Europa som fått ta emot den största delen zigenare. I Rumänien och Ungern har de varit särskilt representerade och i Rumänien hölls de under lång tid som slavar. Sedan 1866 räknas de som medborgare i Rumänien och i dessa länder har zigenarna delvis blivit en del av befolkningen. Medan slaverna har varit vana vid och ganska toleranta mot zigenare har man i västeuropa sett dem som ett polisiärt problem. År 1834 reste Ferdinand Bischoff på studiebesök till den zigenska kolonin i Preussen. Han beskrev dem som lata och ansåg att de uppförde sig illa och var oberäkneliga. Samudaripén är benämningen på en omfattande deportering av zigenare från Rumänien under andra världskriget.

Musik

Zigenarna anses ha haft en naturlig musikalisk begåvning och den som väljs till hövding är historiskt ofta den mest musikaliskt begåvade. I Rumänien och Ungern har den zigenska musiken blivit en del av nationalkulturen. ”Det är mer än en tillfällighet att zigenarna hedrat företrädesvis Ungern med en relativt konstant närvaro: magyarernas eget dunkla, exotiska ursprung måste sympatiskt beröra dem, likasom och deras obändliga frihetslust och nomadiska tendenser, och i slovakernas primitiva lefnadssätt kunna de lätt göra sig hemmastadda; icke mindre än de bördiga floddalarnas feta majsfält och ljufva vingårdar locka de karpatiska skogarna härliga gömslen, och magyarernas frikostiga lättsinne bereder angenäma och bekväma inkomstkällor på både ena och andra sättet. Men framför allt hafva zigenarna i Ungern vetat att göra sig oumbärliga genom sin musikaliska talang.” [3] Många zigenare har vunnit världsrykte genom sina musikaliska talanger.

Spådomar

Redan i krönikor från 1400-talet nämns zigenarnas benägenhet att ägna sig åt spådom, trolldom och annan vidskepelse. Under historiens gång är det många som tagit deras svartkonst på största allvar.

Analfabetism

Zigenarna har ända fram till modern tid saknat all formell utbildning. De har varken kunnat läsa eller skriva och saknar därför en egen historiskt litteratur. Var de än har bott har de sällan höjt sig över samhällets bottenskikt. [4] Undantagen är inom sången och musiken.

Zigenare i Sverige

Laurentius G. Rabenius skrev en avhandling år 1791 där han påpekade att kung Birger år 1303 varnade för främmande landsstrykare, Sculuara, som Rabenius trodde var zigenare.

Forskaren Arthur Thesleff skriver om zigenare att deras orientaliska härkomst visar sig i deras tidiga pubertet och att man på blicken alltid känner igen en zigenare.

Under 1500-talet kallades de först för tattare och hundra år senare kallades de zigenare. Vid deras officiella ankomst till Sverige (i början av 1500-talet) blev de väl mottagna. De fick inkvartering i Stockholm och staden gav dem pengar till uppehälle. I stort sett omedelbart blev de föremål för rättegångar då de gripits för stöld. Under Gustav Vasas regering gjordes försök att jaga dem ur riket, men det lyckades inte därför att det var mera ord än handling. Under Johan III:s regeringstid hade de fått större spridning i landet. År 1756 skrev han att de drar runt i landet med lögn och bedrägeri ”tillfogendes wåre undersåter thersamesteds mykidt öfwerwold och oräth, både med wåldgästning, stöld och mykin annen skalcheet.” År 1777 skrev han följande: ”Till Stadthollerne, att the skole förschicke halffpartten aff Tatterne åtth Westerås och genum Dalarne åth Norige, och then annen halffparth genum Westergöthlandh åth Norige, och skole the hårdt holle them före, att om the någen tijdh komme her in i Rijketh, Dhå skole the allesammen blifwe hengde opp”.

Zigenarna fortsatte att komma in i landet via Danmark. Johan III sänder ut ännu en skrivelse till fogdarna i Småland år 1579 och påminner dem om att tattare inte får släppas in i riket. En del av dem som fanns här skickades på tvångsarbete till Salberget år 1580, men de kunde inte ens utföra enkla uppgifter.

Mutar sig in i landet

Många zigenare kunde ta sig in i landet efter att ha mutat statens tjänstemän. Den 17 maj 1591 berättar Stockholms stads tänkebok om ett fall där en tjänsteman erkänner att han givit tattare pass och därmed uppehållstillstånd efter att ha erhållit 700 daler 135 lod silver. Samme tjänsteman gav andra tattare pass i utbyte mot hästar och värdeföremål.

Gustav II Adolf

Under Gustav II Adolfs regering stod det klart att man inte längre avsåg att göra något konkret för att utvisa dem ur landet. Styresmännen tycktes nu inrikta sig på att tvinga dem att arbeta. Istället för en skärpning av lagarna om zigenare visade regeringen en större öppenhet för främlingar, tvärtemot all tidigare politik. År 1627 skrev kungen ett brev om ”Frihet för Fremmande, som willia sättia sig neder i Swerige”. Han går dessutom så långt att han bjuder in ”förföljda” människor från andra länder att bosätta sig i Sverige.

Tio år senare skrev en förordning om zigenare. Den skrevs med anledning av att zigenarna vid den tiden blivit ett ännu större problem i landet och att deras stöldgods på ett organiserat sätt hittat nya ägare. Förordningen kom till därför att landshövdingarna önskat besked om hur de skulle handskas med de kriminella tattarna. De tjänstemän som stod närmast genomsnittliga människors vardag var de som drev på i frågan, medan det från regeringshåll inte självständigt vidtogs några åtgärder.

Inga åtgärder

De som drabbades av zigenarnas kriminalitet var gemene man. Allan Etzler berättar om många sådan fall. Som en vädjan från folket antog kyrkan i Uppsala en tiggareordning med texten: ”Tattare borde jagas af rijket och aldrig tillåtas att löpa i städer och byar till att bedragha och beswära folk eller med trulldom, tiufwerij och puckande skada och betunga landet”. Men likväl händer ingenting Istället upprepas klagomålen mot zigenare, men ingen myndighet handlar för att efterfölja dessa klagomål. Nya och fler klagomål som vittnade om zigenarnas leverne framställdes i protokoll och resolutioner, men de bestod mest av tomma ord utan handling.

Myndigheterna tycks ha saknat all förmåga att ta itu med problematiken och tonade därför ned den. Kungarna förefaller ha varit aningslösa och naivt okunniga om att det ens fanns ett problem med främmande folkhopar i landet som ägnade sig åt tjuveri.

Karl XII

Allan Etzler berättar att väldigt lite gjordes under Gustav II Adolf, Karl X Gustav och Karl XII mot det som då kallades ”tattarplågan”. Istället kunde tattare följa med den svenska härar utomlands och komma tillbaka ännu fler. I en notering i Västsvenska folkminnesarkivet finns följande notis: ”Det är den allmänna meningen att tattarna kom till vårt land i sällskap med Karl XII, när han kom hem från sina krigiska färder i sydöstra Europa”. Det finns många noteringar med liknande uppgifter. Lunds universitets folkminnesarkiv: ”Den svenske konungen underhandlade med tattarkungen och fick låna en massa tattare till hjälp i kriget. De skulle gå före i striden, emedan den svenske kungen ville spara sitt eget folk. Efter kriget tänkte Sveriges konungen lämna tillbaka de överblivna tattarna, men fick det beskedet att han fick behålla dem och slåss med dem bäst han ville. På så sätt stannade de kvar i Sverige.” En notering i Uppsala folkminnesarkiv efter en småländsk källa: ”Jo si Karl XII, nä han var i Tåteriet, han töckte de va ett sånt krigisk folk di där, så han to mä se uttå dom hem te Sverjet. Han ska si, att dä va en krigare Karl XII; han va ute på sånne färder. Men dä ä ett otäckt folk di där, ene riktie banditer, di hogger ihäl varannra mä kniva”. [5]

Orsaken till undfallenheten

Allan Etzler anger att det var brist på konsekvens som utmärkte myndigheternas åtgärder. Oviljan att göra något åt det berodde på undfallenhet, bekvämlighet och rädsla, men också i ett starkt rättsmedvetande och en mänsklig syn på denna befolkningsgrupp. [6]

I våra grannländer och på kontinenten rådde en helt annan syn. I stället för ovilja att göra något rådde snarare en delvis systematisk klappjakt på dem. i Sverige drev allmogen på för att väcka myndigheterna till insikt, men de fick inget gehör för sina klagomål. Istället kom alltfler rapporter om tattarnas framfart. Den 1 oktober 1741 publicerades en förordning med följande text: ”Förordning angående löst och onyttigt folk, som från utrikes orter inkomma, samt om tiggeriers hämmande” där tattare, zigenare, judar, savojarer, lindansare komedianter m.fl. skulle förvisas ur riket. Landshövding Nils Reuterholm i Örebro gick till skarpt angrepp mot myndigheternas lättvindiga sätt att anta nya medborgare. [7] Under 1700-talet kom ett antal bestämmelser om tattare och zigenare, men kom att kallas landstrykare, tiggare och annat som gjorde det svårare att identifiera dem.

Zigenarnas utseende

Fil. mag. Christfrid Ganander gjorde i slutet av 1700-talet en sammanställning om zigenarnas sedvänjor. Den resulterade i bl.a. följande beskrivning om deras yttre: ”Så wäl Man som Qvinkön ibland Tattarne äro af naturen rätt fuhla och swarta både i ansigte och kropp. Deras hår äro raka och långa samt beckswarta till färgen som ock deras ögonryn. Ögonen stora, mäst bruna, men gliande och blirande såson asiatiska folkslagens. Mun och läppar stora, wijda och tjocka”.

Zigenarnas kläder

Ganander beskrev deras kläder: Männernas klädebonad är en lång wijd Talar eller Råck, lång i media eller lifwet, grå eller blå til färgen; långa hosor eller böxor. Deras skobragder äro mest stöflor med höga klackar eller trubbiga wijda skor med höga klackar och remmar”.

Samme författare beskriver kvinnornas kläder: På hufwudet hafwa de et kläde ombundit eller någon gammal bindmyssa. Deras svarta hår hänga dem kring öronen och i ansigtet. Öfwer axlarna, skuldrorne och bröstet häfta de på et besynnerligt sätt en swart-randig yllewepa, som tjenar dem på en gång till koft, tröja och chaloppe; och till wagga, däri de bära och dangla sina barn och grisar både bak och fram: ty den är så sydd och häftad, att den så wäl fram på bröstet som bak på skuldrorne står öppen, och armarna äro frie. Man seer ofta en tatterska hafwa 2 barn baak på ryggen och någon dijgris, och framföre et däggjande barn. Tillika tjenar denna wepa til et förråds- eller wisthuus, såframt hon ej har barn; ty hijt i sin barm och på ryggen stoppar hon både ost, kött och bröd, strömming, fläsk och smör, ull, lijn och slarfwor, som hon kan åtkomma: Ty alt det tatterskan sijr man widrörer, då hon är inne, begär hon få del af, det må wara mat eller kläder. Denna wepa är så löst och wårdslöst på henne at bröst och armar til axeln stå bare och har hon ej mera än lintyget. Deras kjortlar äro randige eller röde; strumpor hafwa de äfwen röde, med stora, lösa sijda klackskor. De äldsta tattarhustrurna hafwa wid lifwet twenne stora läderpungar eler taskor; ty de äro ofta en hel families casseurer. De förwara pengarne, som mäst bestå i silfver och kopparpengar, ofta til flere hundrade daler”.

Finland och Sverige skiljs

När Sverige och Finland skiljdes åt hade många zigenare i Sverige under årens lopp blandat sig med den inhemska befolkningen, medan de finska zigenarna fortsatte att vara en ganska homogen grupp då inga finländare vill beblanda sig med dem. Även om utblandingen var ytterst låg inom Sverige. I Sverige fick dock dessa blandfolk namnet tattare, samma uttryck som användes tidigare om zigenare. I slutet av 1800-talet kom nya grupper zigenare till Sverige och det var då man separerade begreppen mera permanent.

Antalet zigenare i Sverige

År 1943 gjordes ett försök att beräkna antalet zigenare i Sverige. De uppskattas ha varit 453 personer och av dem var endast 23 bofasta medan resten var kringresande och bodde i tält eller vagnar. De var uppdelade på ca 15 släkter, som i sin tur var besläktade med varandra. Antalet blandäktenskap mellan zigenare och svenskar hade vid den tiden ökat och 1943 var 33 zigenare sammanboende med icke-zigenare. Vid samma tid kunde färre än 15 % av dem läsa och ca 12 % kunde skriva. Nyare beräkningar uppskattar antalet till 50 000 och cirka 80% av dessa uppges leva på socialbidrag.[8] Dock så kan det finnas ett stort mörkertal av icke kända individer.

Zigenarna i krigstjänst

Zigenarna användes ibland i krigtjänst. Allan Etzell skriver att det är svårt att föreställa sig dem som soldater. ”De har i gemen alltid saknat vissa för en god soldat grundläggande egenskaper: mod, uthållighet, pålitlighet, men de har visat sig besitta andra färdigheter: slughet, rörlighet, händighet, förmåga att se utan att själva synas, praktisk kunskap om folk och länder.” [9] I början av 1660-talet försökte Per Brahe d.y. få in dem i krigstjänst. Han skänkte dem ödehemman att bo på och försökte få dem att öva i vapentjänst, men att få dem bofasta och arbetande visade sig vara en naiv förhoppning. De klarade inte av något av detta och projektet gavs upp. Det finns dock enstaka exempel på zigenare som lyckats bli goda soldater.

Zigenarnas språk

Under slutet av 1700-talet begrep man att zigenarnas språk har sitt ursprung bland de indiska språken. Språket kallas i dag Romani. Många ord i språket etablerade sig tidigare bland kriminella personer. Arthur Thesleff angav i boken ”Stockholms förbrytarspråk och lägre slang” (1912) att där ingick ca 200 ord ur zigenarnas språk. Han kunde också konstatera att det det inte finns någon annan stad i världen (än Stockholm) där zigenarnas språk blivit en del av stadens slang. Språket romani är en av de yttringar som bidrar till att binda samman det zigenska folket i olika delar av världen. Gadje är deras term på Romani för icke-Romer.[8]

Alfred Jensen om zigenare i Östeuropa

I boken Slavia (1896) skriver Alfred Jensen om sina möten med zigenare i Östeuropa bl.a. följande: ”Zigenarna är en verklig landsplåga, outrotligare än de egyptiska gräshopporna, och de besitta så många dåliga egenskaper som möjligt: en lättja som hatar äfven det ringaste kroppsliga arbete så när som på lättare smidesarbete, en tjufaktighet, som röjer en total okunnighet om egendomsrättens enklaste postulat, en lögnaktighet som ej längre kan skilja mellan sant och falskt samt en osedlighet af så naiv art, att den ej längre kan mätas med vanlig etisk måttstock och länge sedan kommit ”jenseits von Gut und Böse”, förty den vet själf af ingen synd....Men man gjorde dem orätt om man frånkände zigenarna hvarje god egenskap...Emellertid besitta dessa naturbarn en gladlynthet och oförbätterlig sorglöshet, som vittna icke blott om ett lätt sinne, utan ock om en i viss mening ofördärfvad och sund optimism, som kultur och kyrka eljes göra sitt bästa för att kväfva. För den minsta kopparslant kan man få en zigenarpojke att stå på näsan i en dypöl, och för ett nickelstycke kan han springa flere kilometer. De är besvärliga och efterhängsna som kardborrar, men aldrig verkligt oförskämda; de snatta och stjäla som om de hade tjugu fingrar på hvarje hand, men de råna icke.” [10]

Hets mot folkgrupp

Zigenarna är officiellt en etnisk minoritet i Sverige. Det innebär också att de, till skillnad från svenskar, tillsammans med andra icke-svenskar omhuldas av en särskilt lag. Om de vägras inträde på en campingplats, eller andra inrättningar, på grund av deras livsstil kan ägaren av campingen dömas till höga böter. I ett fall i Skåne år 2004 tvingades en campingägare att betala 200 000 i böter efter att ha nekat dem tillträde. En svensk som nekas tillträde till en inrättning kan aldrig åberopa en sådan lag. Att ha en negativ uppfattning om zigenare kallas för antiziganism, oavsett om de benämns romer eller ej.

Påstådd diskriminering och förföljelse

Den etablissemangsbild av zigenare som förmedlas till allmänheten kan sammanfattas som ett folk som lever i djup misär och fattigdom som ett resultat av rasism och antiziganism runt om i Europa. Att hävda att denna bild är förenklad och missvisande medför ofta beskyllningar om hat och att bli stämplad med politiskt korrekta epitet i syfte att ogiltigförklara kritiken.[8] Detta utgör en av många pelare i offerindustrin. 2013 uppdagas att Skånepolisen upprättat ett register över omkring 4700 personer vilka de flesta var zigenare eller personer med kopplingar till zigenare. I November samma år menar säkerhets och integritetsskyddsnämnden att detta strider mot polisdatalagens regler samt att det inte rörde sig om ett etniskt register utan att dessa registrerats på grund av brottsmisstankar eller släktskap med brottsmisstänkta.[11] I December läggs utredningen ned mot två poliser som varit med och skapat registret. I Maj 2014 beslutar JK att ge samtliga registrerade 5000 kronor i skadestånd. Varpå 11 personer i Mars 2015 stämmer staten för etnisk diskriminering. Åtalet drivs av organisationen Civil Rights Defenders. Dessa 11 tilldelas skadestånd på 30 000 kronor vardera efter domstolens utslag i Juni 2016. Tingsrätten skriver i sin motivering att romer har "en historia med registrering och förföljelse" och att "mot ovanstående historiska bakgrund får etnisk registrering av just romer anses vara ägnat att väcka starka känslor av obehag, rädsla och förnedring hos de drabbade". Fred Taikon menar att detta är en bekräftelse på vår egen historieskrivning om hur romerna blivit utsatta för förföljelse.[12]

Ungefärligt antal zigenare i olika länder

Det finns ett stort mörkertal eftersom många lever som statslösa utan nära kontakt med majoritetssamhället. Många invandrare som kommit till Sverige med medborgarskap i östeuropeiska länder är zigenare, trots att det inte framgår i statistiken. De har kommit från Polen, Rumänien, Ungern, Tjeckien, Albanien, Bulgarien och flera andra länder. Moderna uppskattningar ligger oftast mellan 10 och 20 miljoner.[8]

Intresseorganisationer

Zigenare bosatta i Sverige bedriver aktiv nationalistisk lobbyverksamhet för att påverka samhället till förmån för den egna etniska gruppen. Gruppen företräds bland annat av Romska Ungdomsförbundet och Internationella Romska och Resande kvinnors Forum.

Övrigt

Externa länkar

Sverige

Andra länder

Övrigt

Referenser

  1. Nationalencyklopedin
  2. Allan Etzler Zigenarna, sid 28
  3. Alfred Jensen, Slavia Del I (1896), sid 316
  4. Allan Etzler Zigenarna, sid 41
  5. Allan Etzler Zigenarna, sid 80-81
  6. Allan Etzler Zigenarna, sid 107
  7. Allan Etzler Zigenarna, sid 110
  8. 8,0 8,1 8,2 8,3 Karl-Olov Arnstberg, Gunnar Sandelin.(2016)"Nötskalet: Svensk invandringspolitik och dess konsekvenser".Debattförlaget. Sid:169-183
  9. Allan Etzler Zigenarna, sid 130-131
  10. Alfred Jensen, Slavia Del I (1896), sid 314-316
  11. Falu Kuriren. Publicerat 11 Juni 2016. Sid 13.
  12. Stefan Lisinski. Romer diskriminerades av staten-får skadestånd. Publicerat 11 Juni 2016. Dagens Nyheter.