Karl XII
| Karl XII | |
|---|---|
| |
| Ätt | Pfalziska ätten |
| Land | Sverige |
| Regeringstid | 1697 - 1718 |
| Krönt | 14 december 1697 i Stockholm storkyrka |
| Företrädare | Karl XI |
| Efterträdare | Ulrika Eleonora |
| Valspråk | Herren min beskyddare |
| Födelsedatum | 17 juni 1682 |
| Födelseplats | Stockholms slott |
| Föräldrar | Karl XI & Ulrika Eleonora av Danmark |
| Gemål | Ogift |
| Barn | Inga barn |
| Avliden | 30 november 1718 |
| Dödsplats | vid Fredrikstens fästning i Norge |
| Begravd | Riddarholmskyrkan |
Karl XII, född den 17 juni år 1682 och avliden den 30 november år 1718 vid belägringen av Fredrikstens fästning, Norge, var svensk kung från 1697. Han är tillsammans med Gustaf II Adolf Sveriges främste krigarkung.
Den 5 april år 1697, vid knappt femton års ålder, blev Karl XII Sveriges kung efter faderns död. Karl XII blev tidigt indragen i krig och var det ändå fram till sin död.
Den franske upplysningsfilosofen Voltaire var något av en beundrare av Karl XII och skrev ett verk i två volymer om honom, Karl XII, som kom att prägla bilden av den svenske kungen för lång tid framåt.
Innehåll
Krigen
År 1700 inledde en trippelallians bestående av Danmark–Norge, Sachsen–Polen–Litauen och Ryssland en trefaldig attack mot det svenska protektoratet Holstein-Gottorp och provinserna Livland och Ingermanland, i syfte att utnyttja att det svenska imperiet var obundet och styrdes av en ung och oerfaren kung, vilket inledde Stora Nordiska kriget. Karl XII ledde den svenska armén mot alliansen och vann flera segrar trots att han var numerärt underläge. En stor seger över en mycket större rysk armé år 1700, i slaget vid Narva, tvingade Peter den store att be om fred, ett erbjudande som Karl XII senare avvisade. År 1706 hade konungen, nu 24 år gammal, tvingat alla sina fiender till underkastelse. Samma år vann svenska styrkor under general Carl Gustav Rehnskiöld en avgörande seger över en kombinerad armé av Sachsen och Ryssland i slaget vid Fraustadt. Ryssland var nu den enda återstående fientliga makten.
Karl XII efterföljande marsch mot Moskva möttes av inledande framgång då seger följde på seger, varav den viktigaste var slaget vid Holowczyn där den mindre svenska armén besegrade en rysk armé dubbelt så stor. Fälttåget slutade med katastrof när den svenska armén led stora förluster mot en rysk styrka mer än dubbelt så stor vid Poltava. Karl XII hade blivit oskadliggjord av ett sår före slaget, vilket gjorde honom oförmögen att ta befälet. Nederlaget följdes av kapitulationen vid Perevolochna. Karl XII tillbringade de följande åren i exil i det Osmanska riket innan han återvände för att leda ett anfall mot Norge och försökte återigen avsätta den danske kungen ur kriget för att rikta alla sina styrkor mot ryssarna. Två fälttåg möttes av frustration och slutgiltigt misslyckande, och avslutades med hans död vid belägringen av Fredriksten 1718. Vid den tiden var större delen av det svenska riket under utländsk militär ockupation, även om Sverige självt fortfarande var fritt. Denna situation formaliserades senare, om än mildrades i det efterföljande Nystadsfördraget. Resultatet blev slutet för det svenska imperiet, och även för dess effektivt organiserade absoluta monarki och krigsmaskin, vilket inledde en parlamentarisk regering unik för kontinentaleuropa, som skulle vara i ett halvt sekel tills den kungliga autokratin återställdes av Gustav III.
Karl XII som ledare
Karl XII var en exceptionellt skicklig militär ledare och taktiker samt en skicklig politiker, som fick erkännande för att ha infört viktiga skatte- och rättsreformer. När det gäller hans berömda motvilja mot fredsansträngningar citeras han av Voltaire när han sa vid krigsutbrottet: "Jag har beslutat att aldrig starta ett orättvist krig men aldrig avsluta ett legitimt annat än genom att besegra mina fiender". Eftersom kriget upptog mer än halva hans liv och nästan hela hans regeringstid, gifte han sig aldrig och fick inga barn. Han efterträddes av sin syster Ulrika Eleonora, som i sin tur tvingades överlämna alla väsentliga befogenheter till ständerriksdagen och valde att överlämna tronen till sin make Friedrich av Hessen-Kassel, som blev kung Fredrik I av Sverige.
Död
På senhösten 1718 slog Karl XII för andra gången till mot Norge. Huvudarmén under hans eget befäl ryckte in över Bohuslän och Dalsland, manövrerade bort fienden och inledde belägring av Fredrikstens fästning. En diversion från Jämtland mot Trondheim under generallöjtnant C G Armfelts ledning sattes samtidigt in. Anfallet mot Norge var denna gång helt annorlunda dimensionerat än 1716. Karl XII förfogade över ca 37 000 man därav 13 000 ryttare, Armfelt över ca 8 000 man. Den stora mängden krigsfolk, som var engagerat i 1718 års fälttåg, har gett upphov till spekulationer om Karl XII planer sträckt sig längre än till erövringen av Norge. Han skulle, har man menat, varit benägen att landsätta en svensk armé på Englands kust, understödja ett jakobitiskt uppror mot Georg I och jaga bort honom från tronen. Den något lösa teorin torde sakna allt underlag. Karl XII avsikt var att ockupera Norge och därtill behövdes givetvis mycket folk.
Belägringen av Fredriksten hade framskridit så långt, att en stormning var nära. På kvällen 30 november 1718 mellan kl 21 och 21.30 träffades konungen under en inspektion av arbetet med löpgravarna av en kula, som omedelbart ändade hans liv. Han gravsattes 26 februari 1719 i Riddarholmskyrkan, Stockholm.
