Kulturmarxism

Kulturmarxism är en bred term för att beskriva anhängare av kritisk teori samt den metapolitiska vänsterinfluensen på det politiska klimatet. Kulturmarxismen är en överideologi som baserar sig på en marxistisk analys av maktförhållanden. Traditionell ekonomisk marxistisk teori går förenklat ut på att kapitalismen skapar ett samhälle där maktförhållandet mellan överklass och arbetarklass är i obalans, vilket i sin tur skapar sociala problem. Kulturmarxism behandlar istället maktförhållanden inom bland annat följande områden:

• Kön (man/kvinna)
• Familj (kärnfamilj/stjärnfamilj)
• Sexuell läggning (hetero/HBT)
• Ras (oftast vit/icke-vit)
• Kultur (europé/icke-Europé, svensk/icke-svensk, västerlänning/icke-västerlänning osv.)
• Religion (kristendom/ateism)

Kulturmarxismen använder sig av kritisk teori för att ifrågasätta normer och förändra kulturen till fördel för de "förtryckta" grupperna. Ett verktyg är politisk korrekthet där man gör det politiskt korrekt att ifrågasätta normerna och vara starkt positiv till de förtryckta grupperna. Tidsandan förändras således till fördel för feminism, mångkultur, HBTQ, ateism med mera. Att kritisera vita, heterosexuella, kristna, svenska män i kärnfamiljer för att vara en alltför tråkig och förtryckande grupp är en vanlig tanke i den kulturmarxistiska vänstern och alla som influeras av den. Kulturmarxism är vanligt i bland annat svenska skolor.

Kontroll över språket

I kulturmarxismens idé ligger en strävan att definiera eller omdefiniera ord och begrepp så de tjänar ett politiskt syfte. Genom att ha inflytande över det vardagliga språket sprids så en föreställning om olika ord och begrepps innebörd i samhället. Ett exempel är ensamkommande flyktingbarn, en grupp män med tillräckligt god ekonomisk status för att färdas eller låta sig smugglas flera hundra mil och som har lockats till Sverige med löften om frikostiga bidrag. För att dölja de verkliga orsakerna till männens närvaro konstruerades begreppet ensamkommande flyktingbarn för att ge de svenska medborgarna en vilseledande bild av att det rör sig om barn som är flyktingar och som kommer ensamma.

Genom att konstruera ett nyspråk tar kulturmarxismen kontrollen över ett samhälles språkbruk och döljer på ett suggestivt sätt den verkliga och bakomliggande definitionen av ett ord och sprider därmed en önskad men missvisande bild av verkligheten. Invandrartäta bostadsområden blir utsatta områden, etnisk diskriminering på arbetsmarknaden blir instegsjobb och ekonomisk särbehandling blir nystartzon. Ytterligare exempel är då människor utan uppehållstillstånd gör sig av med sina identitetshandlingar och då definieras som papperslösa.

Makten över språket är en central del av kulturmarxismens medel för kontroll över medborgarnas vardag och nyspråket används flitigt inom de mediala kanalerna för att befästa inflytandet, inte bara över den enskilde utan även över representanter i de folkvalda församlingarna.

I TV4 den 2 augusti 2011 förklarade inbjudna gäster vikten av att ha kontroll över språket och den politiska fördelen med att ha tolkningsföreträde i media då begrepp fylls med ett innehåll.

Kulturmarxismens ursprung

Idéströmningens rötter står att finna i Frankfurtskolan men vem eller vilka som först började använda ordet kulturmarxism är inte klarlagt, men i amerikansk debatt har ordet cultural marxism använts av författare som Douglas Kellner, Paul Gottfried, Christopher Lasch, Kevin MacDonald, Michael E Jones, William Lind, Tomislav Sunic och Pat Buchanan. UCLA-professorn Douglas Kellner som brukar räknas till den intellektuella skola som har kommit att associeras med kulturmarxismen, Kritisk Teori, förklarar kulturmarxism som en utveckling av marxismen under 1900-talet och framförallt västmarxistiska teoretikers strävan att tillämpa marxismen på kulturella fenomen och deras relation till produktionsförhållanden, produktionsförhållandenas ideologier och praktiker och på hur historie- och samhällsuppfattningar påverkar allmänheten och sociala relationer.

Kevin MacDonald, Paul Gottfried, Michael E Jones och William Lind har även beskrivit en tendens hos de senare västmarxisterna från och med Max Horkheimer att föra samman marxistisk sociologi med freudiansk psykoanalys. Ett exempel är Teodor Adornos kritik av den kristne, vite, heterosexuelle mannen i The Authoritarian Personality där kritiken förenar sociologiska och psykologiska iakttagelser och analyser och där föräldrarskap, stolthet över den egna familjen, kristendomen och kärleken till det egna landet sjukförklaras.

Sjukdomsförklara oliktänkande

Ett kännetecknande drag inom kulturmarxismen är att sjukdomsförklara åsikter som är i strid med egna. Inte sällan uppfattas en avvikande politisk uppfattning som en fobi, det vill säga en irrationell rädsla för något okänt. Kulturmarxismen förespråkar ofta en tolerans mot olika uppfattningar, dock inte mot uppfattningar som är i strid med den egna. Exempelvis kan en person kallas för islamofob om denne inte vill leva som en minoritet i ett bostadsområde med huvudsakligen muslimer. Det anses då vara fobiskt att välja bort detta bostadsområde till förmån för ett annat, där man känner trygghet för sig själv och sina barn.

Selektiva bedömningar

Kulturmarxism kan ofta identifieras i offentliga debatter då etniska minoritetsgrupper diskuteras. I regel är minoriteter enligt kulturmarxismen en utsatt grupp som aldrig eller sällan har något ansvar för sina egna handlingar utan är utsatta av någon form av förtryck från majoritetsbefolkningen, under förutsättning att majoritetsbefolkningen är europeisk eller av europeiskt ursprung, dock med undantag för judar. I samhällen med i huvudsak europeisk befolkning är majoritetsbefolkningen alltid kulturellt förtryckande, oavsett om minoriteten själv har valt att invandra eller inte. Det omvända gäller i Sydafrika som har en europeisk minoritetsbefolkning som istället är den grupp som står för förtrycket och inte klassas som en utsatt grupp.

Källor

• Tristan: Kulturmarxismen
• Miljöpartiet: Vänsterkoalitionen om stjärnfamiljen
• SvD: Moderaterna öppnar för kvotering

Referenser

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Politiska begrepp