Slaveri

Den form av slavhandel och slaveri som är mest välkänd och skildrad i politiskt korrekt massmedia är den transatlantiska slavhandeln från subsahariska Afrika till Amerika och det efterföljande slaveriet i Amerika. Även slaveriet i antikens Rom har ofta skildrats i massmedia. Omfattande slavhandel och slaveri har dock förekommit i en mängd olika kulturer och var mycket vanligt globalt ända tills europeiska länder förbjöd och agerade mot verksamheten. Även idag förekommer i praktiken ett visst slaveri framförallt i utomeuropeiska länder.

Slavskepp.

Icke-europeisk slavhandel och slaveri

• Kina: Slaveri fanns åtminstone redan under Shangdynastin (1800-1100 f.Kr). Slaveriet under Handynastin (206 f.Kr–25 e.Kr) har undersöks noggrant och det har uppskattats att ungefär 5% av befolkningen var slavar. Slaveri var en fortsatt del av det kinesiska samhället fram till 1900-talet.
• Korea: 33-50% av befolkningen var slavar under medeltiden och så sent som 1700-talets mitt.
• Indien: Slaveri fanns tidigt och finns beskrivet i Manus lagbok (100-talet f.Kr). En noggrann beskrivning gjordes först under 1800-talet när Storbritannien ville avskaffa institutionen. I området Malabar i södra Indien som hade högst andel slavar var ungefär 15% av befolkningen slavar.
• Andra icke-muslimska områden i Asien: Slaveri fanns tidigt och tills relativt nyligen i Filippinerna, Indonesien, Japan, Malaysia, och Nepal. Samma sak gäller centralasiatiska folkslag som mongoler. 25-33% av befolkningen i vissa områden i Thailand och Burma var slavar under perioder mellan 1600-talet och så sent som tidigt 1900-tal.
• Amerika: Slaveri fanns hos en mängd olika indianska folkslag. I vissa fall förekom massoffer av slavar och i vissa fall ätande av offrens kroppar av samhällseliten.
• Mellanöstern: Slaveri finns beskrivet i de allra första historiska skrifterna. I Hammurabis lagar (ungefär 750 f.Kr) var slaveri en viktig samhällsinstitution. I det forntida Egypten förekom att slavar dödades när deras ägare dog för att kunna fortsätta tjäna i efterlivet. I Bibeln finns utförliga beskrivningar av slaveri hos judar och angränsande folkslag. Alla muslimska samhällen ägde slavar.
• Subsahariska Afrika: Slaveri har funnits i subsahariska Afrika åtminstone under all den tid för vilket det finns skrivna historiska redogörelser. Även innan islam var slaveri utbrett i hela Afrika. Exempel på afrikanska samhällen med stora andelar slavar fanns i Zanzibar (65-90% slavar), Madagaskar (50% slavar), Kenyas kust (90% slavar), nomadiska folkslag i Sahara och Sahel (15-75% slavar), och ett stort antal stater i subsahariska Västafrika (33-66% slavar). En mycket omfattande slavhandel skedde från subsahariska Afrika till muslimska länder under tidsperioden 650-1905. Enligt vissa uppskattningar kan denna slavhandel beträffande antal slavar ha varit ungefär dubbelt så stor som den transatlantiska slavhandel. Vidare har det angetts att afrikanska slavsamhällen primärt var intresserade av kvinnor och barn medan tillfångatagna män dödades om de inte kunde exporteras som slavar. Det har därför angetts att den transatlantiska slavhandeln (som primärt var intresserad av manliga slavar som arbetskraft i kolonierna) i praktiken räddade många manliga slavars liv.
• På Afrikas östra sida förekom en slavhandel under lång tid. Slavhandlare från arabiska halvön tog ofta kvinnliga slavar för att sköta hem och hushåll samt för att användas i sexuellt syfte. Dagens Nyheter publicerade den 8 juni 2010 en artikel med namnet Slaveriet syns i arvsmassan, där tidningen redovisade nya forskningsrön om arvsmassan hos den nordafrikanska semitiska befolkningen. Enligt Dagens Nyheter omsatte den arabiskkontrollerade slavhandeln ungefär lika många människor som den transatlantiska. I vissa av länderna på Arabiska halvön förbjöds slaveri så sent som 1962–63 och i Oman först 1970.
• Under 1600-talet nådde nordafrikanska sjörövare ända upp till Island där de bland annat tog slavar. En uppskattning är 1-1,25 miljoner europeiska kristna tillfångatogs och användes som slavar i Nordafrika under tidsperioden 1530-1780. Generellt behandlades dessa vita slavar inte bättre än de svarta slavarna i Amerika. Bland desssa slavar ingick ungefär 1 000 svenska sjömän och handelsmän från svenska skepp som tillfångatogs av muslimska slavjägare.
• En stor del av den fria befolkningen i det muslimska Krimkhanatet ägnade sig åt att via räder tillfångata och sedan sälja slavar från Europa och Kaukasus. För varje person som såldes på slavmarknaderna dödades flera andra under räderna och ytterligare ett par dog under transporterna. Verksamheten fortsatte ända tills Ryssland erövrade khanatet år 1783.

Slavhandel och slaveri i Europa

Omfattande slaveri fanns under antiken i bland annat Aten och Rom. Slavar (trälar) fanns i Skandinavien både före och efter vikingatiden och ett viktig mål för vikingatågen var att tillfångata slavar. I England var år 1084 ungefär 10% av befolkningen registrerade som slavar i Domesday Book. I större delen av Europa existerade slaveri under senmedeltiden. Exempelvis i italienska stadsstater var slaviska slavar vanliga under 1300-talet. Slaveri var en viktig institution i Ryssland fram till 1720-talet och livegenskap upphörde år 1861. Det har hävdats att Sovjetunionen återinförde slaveri med Gulag-systemet.

Transatlantisk slavhandel

Tidig historia

De första européer som i modern tid ägnade sig åt handel med negerslavar var portugiserna. När Henrik Sjöfararen år 1442 utsände en forskningsexpedition till Afrikas kust tog en av expeditionens deltagare flera morer tillfånga. När de senare frigavs erhöll han tio negrer och guldsand som gengåva. När hans landsmän fick veta det förstod de att det här fanns affärer att göra. Flera skepp utrustades som seglade till den afrikanska kusten och anlade fort. De insamlade mängder av infödda som de skickade som slavar till Spanien. Så tidigt som 1460 ägde en stor så kallad negermarknad rum i Lissabon.

År 1501 förklarade spanska kronan att slavhandel var ett lagligt näringsfång och år 1516 förordnade hieronymitermunkarna införsel av afrikaner till de västindiska öarna. Biskopen av Chiapa, Bartolome de las Casas, bevittnade hur illa hans landsmän behandlade indianerna på ön Hispaniola i Västindien. För att mildra deras utsatthet reste han hem till Spanien och bad om konungens tillstånd att varje spanjor på ön skulle få införa tolv negerslavar. Han trodde att de skulle passa bättre som arbetare i det heta klimatet på ön. Indianernas antal krympte så snabbt efter spanjorernas ankomst att de på endast 15 år reducerades från ca en miljon till 60,000. Detta berodde dock huvudsakligen på att indianerna nu för första gången kom i kontakt med infektionssjukdomar från Eurasien och Afrika mot vilka indianerna inte hade utvecklat någon resistens.

Den spanske kungen Carlos V gav sin gunstling La Bresa monopol på att under en viss tid årligen införa 4,000 afrikaner till Kuba, Hispaniola, Jamaica och Puerto Rico.

Snart tog andra nationer, holländare, fransmän, danskar och mest av alla engelsmän, upp denna handel. Under engelska drottningen Elisabet I:s tid kom de första svarta afrikanerna till England. De var 24 till antalet och såldes som slavar. Det väckte inga särskilda reaktioner förutom att de svarta av allmänheten ansågs vara predestinerade till slaveri.

Den förste engelsman som kom att ägna sig åt slavhandel var kapten John Hawkins. Han såg handeln som en lönsam näring, inget annat. Efter att ha fått höra att Afrikaner köptes av spanjorerna på Hispaniola reste han till Sierra Leone och hämtade 300 som han sedan sålde med god vinst. Han utrustade flera skepp och fraktade slavar från Afrika till spanska kolonier.

Ett avtal träffades mellan Spanien och England där England förband sig att förse spanska Västindien med slavar. Mellan 1680-1700 ankom bara genom denna handel ca 300,000 slavar. Genom det s.k. Asientofördraget 1713 utverkade brittiska regeringen förmånen till monopol på slavhandel till de spanska kolonierna under trettio år. Endast till Västindien infördes under den tiden ca 144,000 slavar.

Centrum för den engelska slavhandeln låg i staden Liverpool, men även från London, Bristol och Lancaster skeppades slavar.

Vid tiden omkring 1790 hade England ungefär 200 fartyg som ägnade sig åt handeln med negerslavar från Afrika till Europa och Amerika. Övriga Europa, Danmark, Frankrike, Portugal och Holland hade tillsammans ungefär 360 slavskepp seglande.

Infångande av slavar

Slavhandlarna använde sig av flera olika metoder för att fylla sina skepp med slavar. Vanligt förekommande var att slavhandlaren ingick förbund med någon stamhövding som erhöll pärlor, vapen och brännvin i utbyte mot människor. Det var både egna stammedlemmar och närbelägna stammedlemmar som man försåg slavhandlarna med. Det hände också att man lockade ombord afrikaner på skeppen och helt enkelt seglade iväg med dem.

Interiör från ett slavskepp.

Interiör i närbild från ett slavskepp.

Förhållanden på skeppen

På skeppen var förhållandena fullständigt omänskliga. Luft och ljus rådde det brist på i slavarnas trånga utrymmen. De tvingades ligga så trångt att de nätt och jämt fick plats. Sjukdomar härjade ofta på skeppen och om en fånge avled fick han ligga kvar fastkedjad tills besättningen beordrade att bortföra liket och lämpa det överbord. På skeppen fanns alltid gift som kunde ges till slavarna om kosten inte räckte till. Ibland kastade man dem överbord levande, ibland hade de hunnit avlida av giftet.

Man beräknade att endast hälften av de slavar som medföljde ett skepp var vid framkomsten i sådant skick att de kunde användas som arbetskraft.

Kritik mot slavhandeln

Det som kom att väcka avsky mot negerhandeln var i första hand det sätt på vilket slavarna behandlades.

1783 hade en skeppare på slavskeppet Zong förlorat ett stort antal slavar på grund av en farsot ombord. Han valde sedan att kasta 132 slavar i havet under förevändning att det var vattenbrist på skeppet. Skepparen ställdes inför rätta, men domen handlade om ekonomiska tvistemål inte huruvida skepparen tagit livet av människor.

Politikerna vaknar

Den brittiske parlamentsledamoten Cecil Wray inlämnade 1783 en petition om slavhandelns avskaffande. 1787 lyckades William Wilberforce väcka debatt med kritik av slavhandeln. Året efter inlämnades 103 petitioner om slavhandelns avskaffande. Svensken C. B. Wadström publicerade ett arbete ”Essay on colonization” en ritning över ett slavskepp och kunde med den påverka opinionen. Resultatet av kritiken blev i första skedet att skeppen tvingades inhysa färre slavar än tidigare.

År 1791 bildades det så kallade Sierra Leone-sällskapet som på Afrikas västkust ville anlägga en fristad för slavar som frigivits. Redan 1779 hade ett antal svenskar i Norrköping framkastat idén om att anlägga en svensk koloni i Afrika som skulle arbeta för slavhandelns utrotande. Främste förespråkare för tanken var C. B. Wadström som fick Gustav III att intressera sig för ämnet och även bekostade en expedition dit för att undersöka förhållandena på plats. Väl hemma igen fortsatte Wadström att arbeta för Sierra Leone-planen.

1792 framträdde Wilberforce i parlamentet och krävde att slavhandeln omedelbart skulle upphöra.

Hur stor slavhandeln var visar följande exempel. Före 1791 var införseln av svarta afrikaner till västra delen av San Domingo (den ö som idag är Haiti och Dominikanska republiken) så stor att det gick 16 svarta på varje vit. År 1791 fanns 30,000 vita, 480,000 svarta och 240,000 mulatter på ön.

I augusti 1790 utbröt ett så kallat negeruppror på ön och även mulatter anslöt sig till upproret. Efter en hel del uppror beslutade sig plantageägarna att erbjuda England att ta över administrationen. De skickade dit trupper som fick slåss både mot franska republikens soldater och mot de svarta, men mest av allt hade de klimatet emot sig som de inte klarade och därför dukade under.

Kolonin fick nu en afrikansk ledare, Toussaint L’Overture, som utnämnde sig själv till ledare på livstid. Fransmännen skickade en armé under Leclerc för att kunna behålla kontrollen över ön. Toussaint fängslades och fördes till Frankrike.

1793 upphävdes slaveriet och de svarta fick delägarskap på sina arbetsplatser. 1794 återkallades beslutet om slavarnas frigörelse, men Napoleon upphävde snart slavhandeln. Han fick dock inte Haiti att erkänna Frankrikes överhöghet och nu blev Haiti den första besittningen utanför Afrika som styrdes av svarta afrikaner.

Man började nu samla in pengar för att kunna förverkliga Sierra Leone-planen. Man beslöt att anlägga en stad, Freetown, men den besköts av en fransk eskader under kriget 1794 och slavfrågan hamnade i skymundan. Medan en av slavhandelns främste kritiker William Pitt var den engelska regeringens främste man, fördubblades importen av negrer från Afrika.

Pitt efterträddes av Charles James Fox, som genomförde en resolution där parlamentet förband sig att avskaffa slavhandeln. Fox avled 1806, innan beslutet kunnat träda i kraft. Efterträdaren William Grenville genomdrev en lag som bestämde att efter den 1 maj 1807 inget slavskepp skulle få lämna någon engelsk hamn och att efter den 1 mars 1808 ingen slav skulle få landsättas i kolonierna.

Men den lagen överträddes ständigt. Slavhandeln var så lönsam att någon enstaka beslagtagen skeppslast betydde mindre. Däremot blev trängseln på fartygen större än tidigare och varje individs utrymme minskade. För att spara plats tvingades de ligga på sidan istället för på rygg. Dessutom företogs resorna numera oftare under dåligt väder för att minska risken att bli upptäckt av engelska kryssare. Följden blev att fler dog än överlevde en sådan resa.

För att kunna stävja slavhandeln krävdes gemensamma beslut från olika stater. Vid Wienkongressen 1815 likställdes slavhandeln med sjöröveri. Under tiden hade man i andra länder också agerat både mot slavhandel och mot slaveri.

Efter 1848 upphörde slaveriet helt och hållet i de franska kolonierna och regeringen stiftade en lag om frigivande av alla slavar. Frankrike blev så det första europeiska land som gjorde något för att förhindra slavhandeln. Men det första land som avskaffade den var Danmark. År 1792 utkom en förordning som från och med 1802 förbjöd slavhandel på de danska besittningarna. Sverige slöt 1813 ett fördrag med England om att avskaffa slavhandeln och Holland ingick ett liknande avtal 1814, Portugal först 1836. Först 1839 fördömde påven Gregorius VI slavhandeln.

Men slavhandeln hade ändå inte upphört. Den var fortfarande lönsam och förekom nu mera diskret. Mellan 1819 och 1847 skeppades 2,7 miljoner slavar från Afrika till Brasilien och de spanska kolonierna. Över en halv miljon dog under transporterna.

Slaveri i USA

Se artikeln: Slaveri i USA.

Judars roll i slavhandeln

Enligt professor Tony Martin spelade judar en betydande roll i den transatlantiska slavhandeln. Martin menar att judiska köpmän ofta ägde de skepp som fraktade slavar från Afrika, ägde flera av de företag som omsatte slavar i handeln samt ägde flera av de plantager där slavar sattes i arbete.

Sverige

En liten inblandning av Sverige i den transatlantiska slavhandeln har angetts och i den lilla svenska kolonin Saint-Barthélemy förekom under en period slaveri. Även här har en judisk roll angetts. Politiskt korrekt medias beskrivning av Sveriges roll har kritiserats som missledande.

Sverige undertecknade 1890-91 en internationell konvention rörande åtgärder mot handeln med afrikanska slavar och för befrämjande av civilisation i vissa delar av Afrika. År 1904 undertecknade Sverige också ett internationellt avtal för att motarbeta den vita slavhandeln, främst av kvinnor som värvats för att bedriva otukt i annat land.

Långsiktiga ekonomiska effekter för Afrika av slavhandeln

Vissa forskare har hävdat att den afrikanska slavhandeln (inte bara den transatlantiska) har orsakat mycket långvariga negativa ekonomiska effekter för Afrika som även idag skulle förklara Afrikas sämre ekonomiska utveckling. Andra forskare har kritiserat detta bland annat eftersom andra regioner med omfattande tidigare slavhandel haft god ekonomisk utveckling. En mekanism genom vilken den tidigare slavhandeln hävdats negativt påverka nutida ekonomisk utveckling i Afrika är genom att ha skapat etnisk splittring som har ett väletablerat negativt samband med ekonomisk tillväxt (se etnisk heterogenitet). Detta har kritiserats eftersom ökad etnisk variation, ökad språkvariation och ökad djurartsvariation generellt finns vid sydligare breddgrader vilket angetts tala för att detta beror på ekologiska faktorer. Det skulle även kunna vara så att en redan existerande stor etnisk splittring var en faktor som bidrog till slavhandelns utveckling i Afrika.

Långsiktiga negativa effekter för områden som utnyttjat slavar

Flera negativa effekter har angetts för de områden som utnyttjat slavarbete som att fri arbetskraft förlorar arbetstillfällen och försämrad teknologisk utveckling.

I antikens Rom medförde ett alltmer omfattande utnyttjande av slavar inom jordbruket att de fria småbönderna alltmer försvann. Dessa hade utgjort viktiga delar både gällande den romerska militären och statsskicket. Deras försvinnande har setts som viktiga orsaker både till den romerska republikens fall och till övergången till en yrkesarmé med en allteftersom allt större andel utlänningar.

Förekomst av slavarbete har ofta satts i samband med försämrad teknologisk utveckling och industrialisering. Detta har angetts vara en viktig orsak till dålig teknologisk utveckling och utebliven industrialisering i både antikens Grekland och Rom trots en ofta stor vetenskaplig och matematisk utveckling. Ett annat exempel är Sydstaternas dåligt utvecklade industrier jämfört med Nordstaternas.

Slaveri har även satts i samband med dysgenik och civilisationers undergång p.g.a. detta.

Immigration för att ersätta subsaharisk afrikansk slavarbetskraft

Efter att slaveriets avskaffats har det angetts att vissa tidigare slavar inte var intresserade av att som lönearbetare fortsätta med tidigare arbetsuppgifter och att vissa arbetsgivare ansåg att subsahariska afrikaner av olika anledningar inte var lämpade för att som lönearbetare utföra vissa arbetsuppgifter. Detta anges ha medfört en omfattande migration bland annat från Sydasien och Östasien till bland annat Latinamerika, Karibien och t.o.m. till Afrika och vara en viktig orsak till att det idag i vissa regioner i dessa områden finns relativt stora etniska minoriteter från Sydasien och Östasien. En motsvarande process har även angetts i tidigare slavstater i USA där dock immigranterna istället ofta var européer.

Nutida slaveri

Slaveri är idag formellt förbjudet i alla länder men det har hävdats att slaveri i praktiken fortfarande existerar. Möjliga exempel är tvångsarbete på grund av skulder som i praktiken är omöjliga att betala tillbaka och som kan gå i arv mellan generationer, vissa former av barnarbete, tvångsgiften där kvinnan (eller flickan för barnäktenskap) sedan är tvingad att arbeta för mannen och hans släkt, och tvångsarbete av statliga fångar.

Människohandel ("trafficking") syftar på handel med och ibland transport av människor för att sedan tvinga dessa att arbeta under slaveriliknande förhållanden. Personerna kan exempelvis lockas med arbetsmöjligheter och transporteras till områden där man inte har släkter och vänner och där tvingas till ett specifikt arbete under slaveriliknande förhållanden för att betala resan. Någon längre transport behöver inte ske, exempelvis när familjer säljer barn för att dessa ska ingå tvångsäktenskap eller till personer/organisationer som bedriver olika sorters barnarbete.

En uppskattning år 2013 var att det fanns 30 miljoner slavar. Mätt i andel av befolkningen var slaveri vanligast i Mauretanien, Haiti, Pakistan, Indien, Nepal, Moldavien, Benin, Elfenbenskusten, Gambia, och Gabon. Mätt i antal personer var slaveri vanligast i Indien, Kina, Pakistan, Nigeria, Etiopien, Ryssland, Thailand, Kongo-Kinshasa, Burma and Bangladesh. Sistnämnda grupp länder svarade för 3/4 av det totala antalet slavar. Slaveri var generellt minst vanligt i västerländska länder.

En uppskattning år 2004 angav att det fanns 6,8 miljoner människor (d.v.s. ett antal liknande hela den transatlantiska slavhandeln enligt vissa uppskattningar) i Kinas arbetslägersystem ("Laogai"). Systemet med obetald arbetskraft som tvingades arbeta under slaveriliknande förhållanden angavs vara en stor vinstkälla för den kinesiska staten.

I Mauretanien avskaffades slaveri år 1981 och det blev kriminellt att äga en annan person år 2007. År 2012 angavs att endast en person hade blivit dömd för detta. Samtidigt angavs 10-20% av befolkningen i praktiken vara slavar. Slaveriet angavs ha en stark raslig/etnisk aspekt.

År 2003 anges en framträdande regeringsteolog och författare av religiösa skolundervisningsböcker i Saudiarabien ha uttalat att slaveri är en del av islam. Vissa andra islamister har under senare tid angetts stödja eller genomföra slaveri. Vissa religionskritiker har hävdat att slaveri har ett starkt stöd av islamiska religiösa skrifter.

Se även

• Kolonialism

Externa länkar

• Dagens Nyheter - Slaveriet syns i arvsmassan
• Sverige och Saint-Barthélemy
• ”Internationella dagen till minne av slaveriets offer”
• Slaveriet och den vite mannens nya börda
• Den arabiska och muslimska slavhandeln
• Svenska slavar i Nordafrika
• Slavräden år 1627

Källa till sektionen "Transatlantisk slavhandel"

Cecilia Bååth-Holmberg; Kampen för och emot Negerslaveriet, Stockholm, 1896. Bilder och text från detta omfattande verk, men sammanfattat, omredigerat och kompletterat, men ännu inte slutfört.