Tyska pansarbilar under andra världskriget
Tyska pansarbilar (ty: Panzerspähwagen). Under andra världskriget använde sig den tyska krigsmakten av hjulgående pansarbilar i sina spaningsbataljoner. Dess uppgift var att genom utnyttja sin fart och rörlighet ge sitt moderförband information om fiendens lokalisering och styrka.
Innehåll
Bakgrund
Efter den tyska förlusten i första världskriget tilläts de enligt Versaillesfördraget behålla ett mindre antal pansarbilar för polisbruk. Dessa gav den tyska krigsmakten erfarenheter och Tyskland hade även ett hemligt militärt samarbete med Sovjetunionen. I Kazan utvecklades en tung pansarbil. Erfarenheterna från detta fordon ledde till en utveckling av framtida tunga pansarbilar. När den tyska krigsmakten dessutom byggdes upp på 1930-talet började man dessutom utveckla en serie lätta pansarbilar.
Från de lätta och tunga grundmodellerna utvecklades även radio- och understödsfordon.
Operativ användning
Tyskarna använde främst sina pansarbilar som spaningsfordon. De satte högt värde vid slagfältsunderrättelser och utnyttjade sina pansarbilars fart och rörlighet. Syftet för pansarspaningsbataljonerna var att ”genom strid inhämta underrättelser med utnyttjande av rörligheten hos alla sina delar.”[1] Just rörligheten skulle ge bataljonen möjligheten att själva välja var, när och hur strider med fienden skulle genomföras. Från 1942 omorganiserades de tyska pansarspaningsbataljonerna för att bättre kunna möta olika former av fientligt motstånd. Bland annat utvecklades pansarbilen SdKfz 233 som var ett understödsfordon beväpnad en grövre kanon än andra pansarbilar.
När kriget på östfronten inleddes mötte de tyska spaningsförbanden nya utmaningar. Jämfört med Väst- och Centraleuropa var Sovjetunionen ett land med ett svagt utvecklat vägnät vilket var en nackdel för hjulgående fordon. Dessutom var många vägar i Sovjetunionen inte mer än trampade stigar som förvandlades till gyttja vid större mängder regn (se Rasputitsa). Från 1943 började allt fler lätta halvbandvagnar SdKfz 250 tillföras pansarspaningsbataljonerna. Dessa hade bättre terrängframkomlighet, men led av sitt dåliga pansarskydd.
Ett exempel på hur pansarbilarnas fart och rörlighet användes kan ges från september 1943 då en pluton ur spaningsbataljonen i Kampfgruppe Das Reich (delar av SS-Panzergrenadier-Division Das Reich stannade kvar på östfronten när divisionen förflyttades till Frankrike för att omorganiseras till en pansardivision) under ledning av SS-Oberscharführer Alfred Siegling skulle genomföra ett spaningsuppdrag med sina sex SdKfz 231 (8-Rad). Uppdraget var att undersöka en misstänkt ansamling av sovjetiskt pansar i en by. Syftet var att försöka ta reda på den numerära styrkan och avsikten hos det sovjetiska förbandet. Siegling valde att köra med full fart rakt igenom byn. Pansarbilarna körde tätt förbi de sovjetiska T-34:orna och de sovjetiska stridsvagnsbesättningarna hann inte starta och rikta in sina vagnar innan den tyska spaningsplutonen var utom skotthåll. Siegling kunde leverera en noggrann rapport över fiendens styrka och förlänades med Riddarkorset för sitt mod.
Allt eftersom kriget gick blev pansarbilarna tack vare sitt tunna pansar och svaga beväpning allt sårbarare på slagfältet. Många pansarbilar drogs bort från fronten och gjorde istället värdefulla insatser mot partisaner bakom fronten. Samtidigt kom en ny generation pansarbilar SdKfz 234 som hade bättre överlevnadsförmåga på slagfältet.
Modeller
Lätta pansarbilar (leichter Panzerspähwagen)
Standardfordon
Radio- och stridsledningsfordon
Transportfordon
- SdKfz 247 – en ovanlig variant som användes som befälsbil, trupptransport- eller lastfordon
Tunga pansarbilar (schwerer Panzerspähwagen)
Standardfordon
- SdKfz 231 (6-Rad) – beväpnad med en 2 cm automatkanon
- SdKfz 231 (8-Rad) – beväpnad med en 2 cm automatkanon
- SdKfz 234/1 – beväpnad med en 2 cm automatkanon
- SdKfz 234/2 – beväpnad med en 5 cm kanon
Radio- och stridsledningsfordon
Understödsfordon
- SdKfz 233 – beväpnad med en kortpipig 7,5 cm kanon
- SdKfz 234/3 – beväpnad med en kortpipig 7,5 cm kanon
- SdKfz 234/4 – beväpnad med en 7,5 cm Pak 40 pansarvärnskanon
Waffen-SS
I september 1939 hade de fyra motoriserade SS-regementena (Leibstandarte, Deutschland, Der Führer, Germania) varsin pluton med lätta pansarbilar, SdKfz 221 och SdKfz 222. Dessutom hade SS-VT en fristående bataljon som inför fälttåget i Polen underställdes experimentdivisonen Panzer-Division "Kempf". Spaningsbataljonen hade elva pansarbilar, signalbataljonen hade ett exemplar vardera av de bepansrade radiobilarna SdKfz 260, SdKfz 261 och SdKfz 263. Signalbataljonen hade dessutom åtta stycken SdKfz 221 och SdKfz 222. Den motoriserade pansarvärnsplutonen hade ett exemplar av radiobilen SdKfz 261. Sammanlagt förfogade SS-VT vid krigsutbrottet över 44 pansarbilar.
Inför fälttåget i väst, i maj 1940, hade Waffen-SS utökat sitt pansarbilsinnehav till 66 fordon inklusive några exemplar av de tunga SdKfz 231 och SdKfz 232. Av dessa 66 fordon tillhörde 55 SS-Verfügungs-Division, Leibstandarte hade en pluton med åtta lätta pansarbilar och Totenkopf hade tre stycken radiobilar. Tanken var att Totenkopf skulle ha samma organisation som SS-Verfügungs-Division men brist på tillgängliga fordon omöjliggjorde den saken. Året efter, inför fälttåget i Sovjetunionen hade Totenkopf bara fått en pluton med åtta lätta pansarbilar.
För att öka antalet pansarbilar inom Waffen-SS användes efter segern över Frankrike 1940 franska pansarbilar. Mellan 1940 och 1942 delades det ut 190 franska Panhard (i tysk tjänst schwerer Panzerspähwagen P240(f) ) till olika spaningsförband inom Waffen-SS. De flesta förstördes under striderna på östfronten, men ett fåtal fanns kvar 1944 och användes då bakom fronten.
Det var först efter att Waffen-SS förband visat sitt stridsvärde på östfronten som tilldelningstakten av tyska pansarbilar ökade. Totenkopf fick 1942 tre plutoner och Leibstandarte fick ett kompani.
1943 fick divisionerna Polizei, Wiking, Florian Geyer och Nordland varsitt fulltaligt pansarbilskompani. Samma år fick även V. SS-Freiwilligen-Gebirgskorps på kårnivå en tung pluton med sex pansarbilar, och divisionen Handschar fick en lätt pluton med sex pansarbilar.
I slutet av 1943 började nästa generations pansarbilar SdKfz 234 nå ut till Waffen-SS. Framför allt SdKfz 234/2 Puma var en lyckad konstruktion och Reichführer-SS Heinrich Himmler hoppades att kunna ersätta alla SdKfz 234/1 med Pumor, någon som ej blev verklighet.
Se även
- Sonderkraftfahrzeug – lista över de tyska SdKfz-numren.
Referenser
- ↑ generalstabsofficeren Eike Middeldorf i sin bok "Taktik im Rußlandfeldzug"
Källor
- Hart, S & Hart, R. Vapen och taktik i Waffen-SS. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. 2007
- Poller, Herbert. Pansarspaning med Waffen-SS på östfronten. SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 11 "Nordland". Leandoer & Ekholm förlag. 2006.
|
i ämnesportalen om Andra världskriget |
