Valloner i Waffen-SS
Valloner i Waffen-SS. Från Belgien som är ett land som består både en vallonsk och en flamländsk befolkning rekryterade den tyska krigsmakten från de båda folkgrupperna separat. Vallonerna pratar franska och står nära sin sydliga granne Frankrike, medan flamländarna pratar nederländska och står nära sin nordliga granne Nederländerna. Rivaliteten mellan de två folkgrupperna var (och är) stor. Ungefär 7 500 vallonska frivilliga tjänstgjorde i de olika vallonska förbanden från 1941 till 1945 [1].
Sommaren 1940 ockuperades Belgien av Tyskland och tyskarna började rekrytera flamländska frivilliga till ett nytt Waffen-SS-regemente, SS-Standarte Westland. Vallonerna ansågs inte germanska så tyskarna hade i detta skede inget intresse av rekryteringar bland dem. Efter att Tyskland inlett sitt fälttåg mot Sovjetunionen, operation Barbarossa, sommaren 1941 ökade deras intresse av att få europeiska frivilliga till "korståget mot bolsjevismen". Det beslutades att Belgien skulle sätta upp två legioner, en flamländsk och en vallonsk. Medan de flamländska frivilliga blev en del av Waffen-SS blev de vallonska frivilliga en del av den tyska reguljära armén (Heer). Det dröjde till den 1 juni 1943 innan det vallonska frivilligförbandet överfördes till Waffen-SS.
Innehåll
Politisk kontrovers
När den vallonska legionen började sättas upp sommaren 1941 hämtade den främst sina frivilliga från Rexistpartiet som leddes av Leon Degrelle. Degrelle befann sig vid denna tid i Paris för att träffa ambassadören Otto Abetz. Fernand Rouleau, ställföreträdande partiledare och ledare för dess paramilitära gren, Formations de Combat, började istället styra upp den vallonska legionen och gav den namnet Corps Franc Wallonie. Degrelle var inte nöjd med utvecklingen och Fernand Rouleaus ökade makt så han skyndade tillbaka till Belgien. Han hade egentligen tänkt stanna kvar på hemmaplan och ägna sig åt politiken, men ansåg sig tvungen att gå med i legionen. Något som han deklarerade i ett tal i Liège den 20 juli 1941. Degrelle ville vara legionens militäre befälhavare men hans brist på militär erfarenhet satte stopp för det. Istället blev en pensionerad belgisk kolonialofficer, Kapten-Major Georges Jacobs, befälhavare. Den 8 augusti 1941 avreste den första kontigenten till Meseritz för utbildning och som menig soldat (och även politisk ledare) fanns Leon Degrelle. I september 1941 uteslöts Fernand Rouleau från Rexistpartiet efter en personlig konflikt med Degrelle.
Varför anmälde man sig?
Huvudsakligen kom de frivilliga från Rexistpartiet och hade politiska skäl till sin anmälan, de ansåg att kämpade för det vallonska folket och såg en bättre framtid efter en tysk seger i kriget. Det var dock få som ville att Belgien skulle integreras med Tyskland. Inledningsvis gick rekryteringen enkelt. Den tyska krigsmakten var till synes ostoppbar och Leon Degrelle oroade sig för att Tyskland skulle besegra Sovjetunionen innan vallonerna hunnit ut till fronten. Man övertygade medlemmar i Rexistpartiet och då främst dess paramilitära del, Formations de Combat, att tjänstgöringen skulle vara relativt riskfri, att det skulle vara en merit på cv:et att med vapen i hand bekämpat kommunismen och att de snart skulle vara tillbaka i hemmet igen.
En del troende katoliker såg det som sin plikt att bekämpa den religionsfientliga kommunismen som de ansåg vara det största hotet mot kristendomen.
Det fanns även en liten grupp, Les Amis du Grand Reich Allemand (Det stora tyska rikets vänner), som opponerade sig mot Leon Degrelle och hellre sökte sig till Waffen-SS än den vallonska legionen. Dessutom fanns det individer som var stora beundrare av Adolf Hitler eller opolitiska äventyrare som sökte sig till legionen.
Den vallonska legionen förde en relativt anonym tillvaro på östfronten och svårigheterna att rekrytera nya frivilliga blev större. Pressen på medlemmarna i Formations de Combat blev större och det hände att de som vägrade att anmäla sig degraderades.
När den vallonska legionen i juni 1943 utökades till brigad och överfördes till Waffen-SS var de behov av nya rekryter. Mängden reklam och propaganda ökade. När dessutom brigaden fick hjälterubriker efter utbrytningen från Tjerkassyfickan strömmade nya frivilliga till. Ett nytt problem som uppstod i takt med att de tyska nederlagen på slagfältet var deserteringar.
När brigaden dessutom utökades till att bli en division i september 1944 behövdes ännu fler rekryter. De rekryteringsansvariga sög upp alla valloner de kunde hitta, Rexistmedlemmar som flytt till Tyskland efter det allierade intåget, vallonska krigsfångar från den belgiska armén, vallonska arbetare i Reichswallonischer Arbeitsdienst, vallonska frivilliga i NSKK, Garde Wallonne, Kriegsmarine och Ersatz-Bataillon 36, alla rekryterades till den nya divisionen. Det förekom till och med att kriminella fick avtjäna sina straff genom tjänstgöring i divisionen.
Krigstjänst
Wallonische-Infanterie Bataillon 373
Den 8 augusti 1941 grundades den vallonska frivilliglegionen under det formella namnet Wallonische-Infanterie Bataillon 373, men förbandet var mer känt som Légion Wallonie. Efter utbildning förflyttades legionen till södra delen av östfronten. De användes till upprensningsaktioner och säkerhetsuppdrag bakom fronten vilket väckte missnöje hos de vallonska frivilliga. Under den sovjetiska vinteroffensiven i början av 1942 fick legionen strida i frontlinjen. Förlusterna blev stora, men moralen hos de överlevande var god eftersom de visat tyskarna att de klarade av fronttjänst. Efter ha ersatt sina förluster stod legionen beredd inför den tyska sommaroffensiven, Fall Blau. Legionen hade under operationen främst säkerhetsuppdrag bakom fronten och på flanken.
Den 1 juni 1943 uppgraderades legionen till en brigad, SS-Sturmbrigade Wallonien.
5. SS-Freiwilligen-Sturmbrigade Wallonien
SS-Sturmbrigade Wallonien började sättas upp den 1 juni 1943 från den vallonska frivilliglegionen, Wallonische-Infanterie Bataillon 373. I samband med det överfördes de vallonska frivilliga till Waffen-SS. Brigaden bytte i oktober namn till 5. SS-Freiwilligen-Sturmbrigade Wallonien. Under vintern 1943-1944 utkämpade brigaden hårda defensiva strider vilka kulminerade med inringningen Tjerkassyfickan. De lyckades bryta sig ur inringningen.
I augusti 1944 befann sig delar av brigaden i Baltikum. I september hade de återvänt till Tyskland och uppgraderades till en division, 28. SS-Freiwilligen-Grenadier-Division "Wallonien".
28. SS-Freiwilligen-Grenadier-Division "Wallonien"
28. SS-Freiwilligen-Grenadier-Division "Wallonien" började sättas upp i september 1944. Divisionen stred på östfronten under krigets sista månader 1945 och deltog bland annat i operation Sonnenwende.
Lista på vallonska frivilliga (ej komplett)
Se även
Referenser
Källor
- Legion Wallonie - 5. Sturmbrigade wallonien - 28.SS-frw.Gr.Div.Wallonien By Eddy de Bruyne
- Military collaboration WWII, a matter of idealism? By Eddy de Bruyne
- Bishop, Chris. Hitlers utländska divisioner. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, 2007.
|
i ämnesportalen om Andra världskriget |
