NSDAP

Från Metapedia

Hoppa till: navigering, sök
Nationalsocialistiska Tyska Arbetarepartiet
Nazi eagle swastika.png
Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei
Namn Nationalsocialistiska Tyska Arbetarepartiet
Ordförande Karl Harrer 1919
Anton Drexler 1919-1921
Adolf Hitler 1921-1945
Sekreterare
Chef(er)
Vice ordförande
Grundat 1919
Upplöst 1945
Mandat
Ideologi Nationalsocialism
Färg(er) Svart, röd och vit
Huvudkontor Tiergartenstrasse 4, Berlin
Adress
Partiorgan Völkischer Beobachter
Samarbetsorgan
Webbplats
Organisationsschema över NSDAP

Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei, NSDAP, (svenska: Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet), var ett tyskt nationalsocialistiskt parti som verkade mellan åren 1919-1945. Partiet leddes av Adolf Hitler som 1933 utnämndes till Rikskansler då man tog makten i Tyskland. Efter krigsslutet år 1945 upplöstes partiet och sedan dess har nationalsocialistiska partier varit förbjudna i Tyskland.

Innehåll

Historia

Tillkomsten: 1919-1923

År 1919 grundade Anton Drexler, Gottfried Feder, Karl Harrer och Dietrich Eckhart tyska arbetarpartiet (DAP) i München. Den tyska armén var orolig för att det var en vänsterextremistisk revolutionär grupp och skickade Adolf Hitler, en av utbildningsofficerarna, att spionera på organisationen. Hitler upptäckte att partiets politiska idéer var lika hans egna. Han samtyckte till Drexlers tyska nationalism och antisemitism men var inte imponerad med på vilket sätt partiet var organiserat. Även fast han var en spion så kunde Hitler inte hålla sig när en medlem sa något han inte höll med om, då reste han sig upp och höll ett passionerat tal om ämnet.

Anton Drexler var imponerad av Hitlers talarförmågor och erbjöd honom att gå med i partiet. Till en början var Hitler tveksam men övertalades av sin överordnade chef, kapten Karl Mayr och slutligen gick han med på det. Han var bara den femtiofjärde personen att gå med i tyska arbetarpartiet. Hitler fick omedelbart erbjudandet att gå med i dess verkställande utskott och blev senare utnämnd till dess propagandachef.

De efterföljande veckorna så tog Hitler med sig flera av sina armévänner till partiet, detta inkluderade en av hans officerare Ernst Röhm. Att Röhm värvades var viktigt för partiet eftersom han hade tillgång till arméns politiska medel och kunde donera en del av pengarna till DAP.

Tyska arbetarpartiet kunde med pengarna annonsera om sina möten. Adolf Hitler var ofta en av huvudtalarna och det var under den här tiden han utvecklade sina förmågor som gjorde honom till en karismatisk och övertygande talare.

Poster från 1920 med Adolf Hitler som huvudtalare

Hitlers rykte som talare växte och det blev snart klart att huvudorsaken till att folk gick med i partiet var tack vare honom. Detta gav Hitler en enorm makt inom partiet och de visste att de inte hade råd att förlora honom.

I april, 1920, föreslog Hitler att partiet skulle ändra sitt namn till Nationalsocialistiska Tyska Arbetarepartiet (NSDAP). Hitler hade alltid varit emot socialistiska idéer, speciellt de som involverade rasmässig eller sexuell jämlikhet. Hursomhelst, socialism var en populär politisk ideologi i Tyskland efter första världskriget. Det syntes i tillväxten av Tyska Socialdemokratiska Partiet (SDP), det största politiska partiet i Tyskland.

Hitler omdefinierade därför ordet socialism genom att lägga ordet ”national” före det. Han hävdade att han bara var för jämlikhet för de som hade ”tyskt blod”. Judar och andra ”främlingar” skulle förlora sitt medborgarskap och invandring av icke-germaner skulle upphöra.

I februari, 1921, publicerade NSDAP sitt första partiprogram vilket blev känt som de ”tjugofem punkterna”. Programmet deklarerade att man skulle neka till de villkor som fanns i Versaillesfördraget och man ville att alla tyskar skulle återförenas. För att upprätthålla deras idéer om nationalism, skulle jämlikhet endast gälla för tyska medborgare. Utlänningar skulle nekas dessa rättigheter och fick istället andra skyldigheter och rättigheter under tiden de spenderade i landet.

För att attrahera arbetarklassen och socialisterna, så innehöll programmet flera punkter som skulle omfördela inkomster och krigsbyten, dela på vinsterna från storfinansen, nationalisera vissa stiftelser, öka pensionerna och ge alla tyska medborgare fri utbildning.

Den 24 februari, 1921 höll NSDAP (som senare skulle få smeknamnet ”nazistpartiet”) ett stort möte där man kungjorde sitt program. Mötet närvarades av över 2,000 personer, en stor förbättring över de 25 personer som närvarade vid Hitlers första möte.

Hitler förstod att tillväxten av partiet berodde på hans skicklighet som talare och på sommaren 1921 utmanade han Anton Drexler som partiordförande. Efter ett kort motstånd accepterade Drexler det oundvikliga och Hitler blev ny ledare för organisationen.

Hitlers förmåga att väcka publikens känslor och inneboende ilska resulterade i vissa våldshandlingar. I september, 1921 dömdes Hitler till tre månaders fängelse för att ha varit delaktig tillsammans med andra nationalsocialister att störa ett av oppositionens möten.

När Hitler blev släppt, bildade han sin egen privata armé som han kallade Sturmabteilung (svenska: Stormavdelningen). SA kallades även för stormtrupperna eller brunskjortorna, dessa var instruerade att störa oppositionens politiska möten och skydda Hitler från attacker. Kapten Ernst Röhm från den bayerska armén spelade en viktig roll i att rekrytera dessa män och Hermann Göring, en före detta pilot, blev dess ledare.

Hitlers stormtrupper var ofta medlemmar ur frikårerna (privata arméer på högerkanten som blomstrade efter första världskriget) och hade erfarenhet i att använda våld mot sina opponenter.

SA bar gråa jackor, bruna skjortor (kakiskjortor som var ämnade för soldaterna under första världskriget i Afrika men som man köpte i stora partier från tyska armén), hakkorsbindlar, skärmmössor, knäbyxor, tjocka yllestrumpor och stridskängor. Ackompanjerade av musiker med hakkorsfanor paraderade de på gatorna i München. På slutet av marschen brukade Hitler hålla ett passionerat tal som bland annat uppmuntrade supportrarna att begå våldshandlingar mot judar och element på yttersta vänsterkanten.

Eftersom våldet oftast riktade sig mot socialister och kommunister så reagerade den högerinfluerade Bayerska regeringen inte mot nationalsocialisterna. Däremot var den nationella regeringen i Berlin bekymrade och stiftade en lag ”Lagen om skydd för Republiken”. Hitlers svar var att organisera ett massmöte som hade över 40,000 åhörare. På mötet ville Hitler störta den tyska regeringen och han föreslog till och med att dess ledare skulle avrättas.

Ölkällarkuppen

Huvudartikel: Ölkällarkuppen
Odeonsplatz, München under kuppförsöket

Den 8 november, 1923 höll den Bayerska regeringen ett möte för cirka 3,000 tjänstemän. När ledaren för den Bayerska regeringen höll ett tal, så stormade Adolf Hitler och beväpnade SA-män byggnaden. Hitler hoppade upp på bordet, sköt två skott i luften och deklarerade för publiken att Ölkällarkuppen tog plats och att den nationalistiska revolutionen hade börjat.

Hitler lämnade Hermann Göring och SA-männen att vakta de 3,000 tjänstemännen, Hitler tog Gustav von Kahr, Otto von Lossow, befälhavaren för den Bayerska armén och Hans Ritter von Seisser, kommendanten för Bayerns statspolis till ett närliggande rum. Hitler sa till männen att han skulle bli Tysklands nya ledare och erbjöd dem poster i hans regering. Han var medveten om att detta var högförräderi, de tre männen var inledningsvis tveksamma till att acceptera Hitlers erbjudande. Hitler blev rasande och hotade att skjuta dem och själv begå självmord: ”Jag har tre kulor för er mina herrar, och en för mig!”. Efter detta gick de med på villkoren.

Hitler planerade nu att marschera till Berlin och störta den nationella regeringen. Förvånansvärt nog hade Hitler inte beordrat stormtrupperna att ta kontroll över radiostationerna och telegrafkontoren. Detta betydde att den nationella regeringen i Berlin snart hörde om Hitlers kupp och gav order om att den skulle krossas.

Påföljande dag gick Adolf Hitler, Eric Ludendorff, Hermann Göring och 3,000 supportrar till nationalsocialisterna i en marsch genom München där man planerade att ansluta till Röhms styrkor vid krigsministeriet. Vid Odeonsplatz fann man vägen blockerad av Münchens polis. När de vägrade att stanna sköt polisen på marken framför demonstranterna. Stormtrupperna besvarade elden och under de följande minuterna dog 20 människor, varav fyra var poliser och sexton nationalsocialister. Det var här som den så kallade Blutfahne (blodsfanan) kom till. Ungefär hundra skadades, inklusive Göring. Hitler drog axeln ur led i tumultet.

Mein Kampf

Huvudartikel: Mein Kampf

Kuppen krossades snart och Hitler dömdes i början av 1924 till fem års fängelse i Landsberg. Övriga medhjälpare fick bara korta straff eller frikändes. När han var i fängelset skrev han boken: ”Fyra års kamp mot lögner, idioti och feghet”, Hitlers förläggare kortade titeln något till: Min Kamp. Boken är en blandning av självbiografi, politiska idéer och förklaringar till hur man använder propaganda.

I Mein Kampf lägger Hitler upp sin politiska filosofi. Han menar att tyskarna (som han kallar arier) är överlägsna alla andra: ”Alla kulturella manifestationer, all konst, vetenskap och teknologi som vi ser idag är nästan uteslutande en produkt av ariskt skapande”. Hitler varnade att ariernas överlägsenhet hotades av rasblandning. Om detta hände skulle den västerländska civilisationen förfalla: ”På vår planet så är kulturen och civilisationen olösligt bunden med ariernas närvaro. Om de skulle bli utrotade eller underkuvade skulle barbariets mörka slöja omsluta världen”.

I Mein Kampf deklarerade Hitler att: ”Den externa säkerheten för ett folk beror på storleken på dess territorium.” Om han kom till makten skulle han ockupera ryskt territorium som skulle ge skydda och ge Lebensraum (Livsrum) åt det tyska folket. I och med krossandet av det kommunistiska sovjetimperiet skulle man förhindra judarna och marxisterna att kontrollera världen. ”Det ryska imperiet är moget att kollapsa och i och med slutet av den judiska dominansen av Ryssland kommer det att innebära slutet för landet.”

Vägen till makten: 1925-1933

NSDAPs fana

Hitler släpptes från fängelset den 20 december, 1924, efter att ha avtjänat nio månader. Tyskland i slutet av 1924 var ett helt annat Tyskland än 1923. De ekonomiska planerna för Tyskland hade fungerat, man hade fått bukt med hyperinflationen och ekonomin hade förbättrats. Tyskarna började sakta att återfå förtroendet för demokratin och de extrema lösningar Hitler förespråkade förkastades. De följande åren omorganiserade han partiet med sig själv som den odiskutabla ledaren. Hitler tog bort den extrema retoriken och förespråkade inte längre att ta makten med revolutionära medel. Det nya nationalsocialistiska partiet var inte längre en paramilitär organisation. NSDAP av årgång 1925 delades upp i ”Ledarkårer” (Korps der politischen leiter) utnämnda av Hitler. Partiet och SA hölls åtskilda och de lagliga och parlamentariska delarna av det politiska arbetet betonades. I och med det började partiet även att ta in kvinnor. SA och SS (som bildades i april 1925 som Hitlers livvakt, med Himmler som chef) beskrevs som ”stödgrupper” och alla medlemmar i dessa grupper var först tvungna att bli partimedlemmar.

En av de nya medlemmarna var Joseph Goebbels. Hitler träffade honom först 1925. Båda blev imponerade av varandra. Hitler beundrade Goebbles skicklighet som skribent och talare. Dom var bägge intresserade av propaganda och planerade hur NSDAP skulle vinna det tyska folkets stöd. Propaganda kostade pengar och det var något som partiet hade brist på. När tyska socialdemokraterna var finansierade av fackföreningar och pro-kapitalistpartierna av storfinansen, så fick NSDAP lita på stöd från partimedlemmar. När Hitler gick till industrialister för finansiell hjälp fick han svaret att hans ekonomiska politik (vinstdelning, nationalisering av fonder mm) var alltför vänster.

I ett försök att få finansiell hjälp från näringslivet så skrev Hitler 1927 en pamflett som hette ”Vägen till återuppvaknande”. Bara en liten andel av dessa pamfletter trycktes och de var bara menade att läsas av topparna i näringslivet. Anledningen till att pamfletten hölls hemlig var att den skulle riskera att uppröra de ur arbetarklassen som röstade på partiet. I pamfletten menade Hitler att alla punkter i hans partiprogram inte skulle genomföras.

Hitler menade att ”kapitalisterna tack vare sina förmågor hade arbetat sig till framgång, och tack vare det naturliga urvalet hade de rätt att skörda frukterna av sitt arbete”. Hitler menade att nationalsocialismen betydde att människor gjorde sitt bästa för samhället och var därmed inget hot mot de rika. En del välbeställda industrialister blev övertygade av dessa argument och donerade till NSDAP, men de flesta fortsatte stödja andra partier, speciellt högerpartiet Tyska Nationalistiska Folkets Parti (DNVP).

En annan ny medlem av partiet var Heinrich Himmler. Hitler imponerades av Himmlers fanatiska nationalism och djupa hat för judarna. Himmler i sin tur ansåg att Hitler var en ny Messias som skulle leda Tyskland till framgång. Hitler som var svag för smicker, beslöt att Himmler skulle bli den nya ledaren för hans livvakt, Schutz Staffeln (SS).

I valet 1928 röstade mindre än 3% av tyskarna på nationalsocialisterna. Detta gav dem endast 12 platser i parlamentet och färre än i valet maj, 1924. I jämförelse fick det socialdemokratiska partiet 153 platser och det växande tyska kommunistpartiet 54 platser. Partiet var dock välorganiserat och antalet medlemmar hade växt från 27,000, 1925, till 108,000 år 1928.

Valposter för 1932 års riksdagsval. Texten lyder i översättning: ”Folket röstar på lista 1, nationalsocialisterna, till riksdagsvalet."

Ödet för NSDAP ändrades i och med börskraschen på Wall Street i oktober 1929. I jakt på kapital återkallade amerikanarna lån från Europa. En konsekvens av detta var en snabbt stigande arbetslöshet. Tyskland vars ekonomi till stor del berodde på investeringar från USA, drabbades hårdare än nått annat land i Europa. Innan kraschen var 1,25 miljoner människor arbetslösa i Tyskland. I slutet av 1930 var den siffran runt 4 miljoner. Även de som lyckades behålla jobbet drabbades eftersom många jobbade deltid. När jobben försvann, sjönk också lönerna och de som jobbade full tid fick klara sig på lägre inkomster. Hitler som ansågs som en galning 1928 när han förutspådde en ekonomisk katastrof, sågs nu med andra ögon. Folk började säga att om han var smart nog att förutse depressionen så visste han kanske också hur man skulle lösa den.

I valet som tog plats 1930 ökade NSDAP sina platser i parlamentet från 12 till 107. Hitler var nu ledaren för det näst största partiet i Tyskland. Det tyska socialdemokratiska partiet var det största partiet i riksdagen, det hade inte en majoritet över alla andra partier dock och SPD-ledaren Hermann Müller var tvungen att lita på stöd från andra för att styra Tyskland. Efter att SPD vägrat att skära ner arbetslöshetsersättningen, blev Müller ersatt som kansler av Heinrich Brüning från Katolska Centerpartiet (BVP). Men eftersom hans parti enbart hade 87 platser av 577 i riksdagen så fann även han svårt att få gehör för sin politik.

Adolf Hitler utnyttjade situationen till sin fördel och hävdade att den parlamentariska demokratin inte fungerade. NSDAP hävdade att bara Hitler kunde ge den starka regering Tyskland behövde. Hitler och andra nationalsocialistiska ledare reste runt i landet och gav tal och propagerade för hans åsikt. Vad man sade berodde mycket på publiken. Ute på landet lovade han skattelättnader för bönder och statliga priskontroller på mat. I arbetarområden pratade han om att omfördela välståndet och kritiserade de höga vinsterna som en del företag gjorde. När han pratade med näringslivet fokuserade han på sina planer att förgöra kommunismen och minska fackföreningarnas makt. Hitlers huvudbudskap var att Tysklands ekonomiska recession berodde på Versaillesfördraget. Förutom att vägra betala krigsskadeståndet undvek Hitler att berätta om hur han skulle förbättra Tysklands ekonomi.

I augusti 1931 beslöt nationalsocialisterna att ha sin egen underrättelse och säkerhetstjänst. Heinrich Himmler skapade SD (Sicherheitsdienst), Reinhard Heydrich utnämndes till chef för organisationen och den hölls skild från den uniformerade SS.

Med en splittrad riksdag blev makten hos den tyska Presidenten mer viktig. År 1932 utmanade Hitler Paul von Hindenburg om presidentskapet. Hindenburg var nu 84 år gammal och visade tecken på senilitet. Trots det visade en tillräckligt stor andel misstro mot Hitler och i valet vann Hindenburg med stor majoritet.

I valet i juli, 1932 skördade NSDAP ytterligare framgångar och fick 37.4% av rösterna och blev det största partiet i riksdagen. Vidare så fick NSDAP och KPD (tyska kommunistpartiet) tillsammans 52% av platserna och majoritet. Eftersom bägge partierna var emot det etablerade politiska systemet och ingen skulle gå med i eller stödja någon ministär, gjorde detta att bildandet av en majoritetsregering var omöjligt. Resultatet var svaga ministärer som regerade med dekret. Under kominterndirektivet så vidhöll KPD sin policy att behandla SPD (socialdemokraterna) som sin huvudfiende, man kallade dem ”socialfascister”, därigenom splittrade man oppositionen mot NSDAP. Senare skulle både SPD och KPD anklaga varandra för att ha hjälpt Hitler till makten genom sin ovilja att kompromissa.

Kansler Franz von Papen kallade till ett nytt riksdagsval i november, för att hitta en väg ut ur stilleståndet. Resultatet blev detsamma, med nationalsocialisterna och KPD som fick tillsammans över 50% av rösterna och hälften av platserna, vilket gjorde riksdagen lika passiv som dess företrädare. Men stödet för NSDAP hade sjunkit till 33.1%, vilket kunde indikera att NSDAP nått sin höjdpunkt – kanske för att det värsta av depressionen hade passerat, kanske för att en del medelklassväljare röstat på Hitler i protest i juli men nu tvekat inför att ge honom makten. NSDAP såg resultatet som en varning att de måste ta makten innan tillfället passerat. Hade de andra partierna gått samman hade de kanske kunnat stoppa Hitler, men deras kortsiktighet gjorde en enad front omöjlig. Papen, hans efterträdare Kurt von Schleicher och den nationalistiske tidningsmagnaten Alfred Hugenberg spenderade december och januari till politiska intriger och övertygade slutligen President Hindenburg att det var riskfritt att utnämna Hitler till rikskansler och ledare för ett kabinett bestående av en minoritet av nationalsocialistministrar, vilket han blev den 30 januari, 1933.

När han blev kansler bemötte Hitler ryktena att hans regering skulle återinsätta den Hohenzollerska monarkin. Hitler svarade argt och hävdade att monarkisterna till och med var farligare än kommunisterna och varnade monarkisterna att ”hålla händerna borta från Tyskland.”

Resultat i de tyska valen

Datum Röster (tusental) Procent Antal platser i riksdagen Bakgrund
Maj 1924 1,918.3 6.5 32 Hitler i fängelset
December 1924 907.3 3.0 14 Hitler har avtjänat fängelsestraffet
Maj 1928 810.1 2.6 12  
September 1930 6,409.6 18.3 107 Efter den "stora depressionen"
Juli 1932 13,745.8 37.4 230
November 1932 11,737.0 33.1 196
Mars 1933 17,277.0 43.9 288 Efter att Hitler blivit rikskansler


Vid makten: 1933-1945

Den 27 februari, 1933 sattes riksdagshuset i brand. Riksdagshusbranden skylldes på kommunisterna och KPDs lokaler stängdes, deras tidsskrifter förbjöds och dess ledare blev satta i fängelse. Hitler övertygade president von Hindenburg att underteckna ”Riksdagshusbrandsdekretet”, som upphävde många av de medborgerliga friheter som Weimarrepubliken stadsfäst med konstitutionen 1919. Ytterligare ett dekret möjliggjorde förebyggande arresteringar av alla kommunistledare och även tusentals andra.

Eftersom den nya regeringen saknade majoritet i parlamentet hölls ytterligare ett val i mars, 1933. Med kommunisterna eliminerade, dominerade nationalsocialisterna valet med 43.9% av rösterna, och tillsammans med dess allierade, de nationella DNVP, fick man majoritet med 51.8% av rösterna.

Ett ytterligare steg mot det definitiva nationalsocialistiska maktövertagandet var stiftandet av (Gleichschaltung) ”Fullmaktslagen” , som gav kabinettet och därmed Hitler, lagstiftande befogenheter. Fullmaktslagen tog effektivt bort den maktdelning som fanns i Tyskland, en princip som fanns inskrivna i den tyska konstitutionen. Som sådan representerade lagen ett tillägg till konstitutionen och krävde därmed två tredjedelars majoritet i parlamentet för att godkännas. Hitler behövde röster från Centerpartiet, vilken han fick efter vissa löften till Centerpartiets ordförande Ludwig Kaas. Centerpartiets 31 röster, räknades ihop med det fragmenterade medelklasspartierna, nationalisterna, och NSDAP själva gav Hitler rätten att styra med dekret och att fortsätta att upphäva många medborgerliga rättigheter. Kommunisterna var emot Fullmaktslagen men kunde inte rösta emot den då de var förbjudna. Kvar var socialdemokraterna som var det enda parti i riksdagen som var emot lagen, men de hade inte tillräckligt med röster för att förhindra att lagen godkändes. Som ett straff för deras motstånd blev socialdemokraterna det andra partiet som förbjöds av nationalsocialisterna (den 22 juni), vilket gjorde att de flyttade sitt ledarskap till Prag.

Fullmaktslagen var tänkt att vara i fyra år, gav regeringen makt att stifta lagar utan parlamentets godkännande, att stifta fördrag utomlands och att ändra i konstitutionen. Nationalsocialisterna höll inte sina löften till sina politiska allierade och förbjöd alla partier precis som de förbjudit kommunisterna och socialdemokraterna. Efter detta förbjöd man bildandet av nya partier den 14 juli, 1933 och förvandlade därmed Tyskland till en enpartistat. Hitler behöll riksdagen som ett råd, och de fick därefter indirekt makt. De lagstiftande organen mötte samma öde och den federala tyska regeringen tog över det mesta av statens och delstaternas lagstiftande makt.

Medlemskap i Hitlerjugend gjordes obligatoriskt för tyska tonåringar, och de tjänade som språngbräda till partimedlemskap. Mötena hölls på söndagsmornar i ett medvetet försök att försöka vända ungdomarna från kyrkan till staten. Men nationalsocialisterna tvingade inte på statens ideologi på alla sina opponenter. Man kunde fortfarande göra karriär i staten utan att vara partimedlem, det var bara gradvis som framförallt högre positioner i samhället togs över av NSDAP. I vissa fall så kunde personer som kritiserade den nationalsocialistiska regimen behålla sina positioner under en lång tid. Till exempel Johannes Popitz, finansminister i den största tyska förbundsstaten. Preussen, ända till 1944 som en aktiv opponent, och Ernst von Weizäcker, undersekreterare till utrikesministeriet, som beskyddade ett motståndsnätverk i hans ministär. Den reguljära armén förbjöd medlemskap i partiet och behöll sitt oberoende under några år framåt på 1930-talet.

SA under Röhms ledning blev snabbt ett bekymmer för partiet. Många av de 700,000 medlemmarna av denna välbeväpnade arbetarklass militia tog ”socialist” ur ordet nationalsocialist på allvar, och började snart kräva att regimen skulle bredda sina attacker från SPD och KPD samt judarna till att inkludera även det kapitalistiska systemet. Utöver detta såg Röhm och hans kompanjoner SA som armén för den revolutionära nationalsocialistiska staten, som ersatte den gamla aristokratiska officerskåren. Armén var fortfarande utanför partiets kontroll och Hitler fruktade att de kanske skulle genomföra en kupp ifall de kände sig hotade av ett övertagande av SA. Näringslivet var också oroade över SA:s socialistiska retorik vilken, som skrivits tidigare, Hitler hade föga sympati för, utöver att föra över makt från kyrkan till staten.

Se huvudartikel: De långa knivarnas natt

I juni, 1934 iscensatte Hitler som använde SS och Gestapo under Himmlers befäl, en kupp mot SA som dödade Röhm och ungefär 700 andra. Detta skulle kallas De långa knivarnas natt och bröt udden av SA:s makt, samtidigt som Himmler och SS steg fram som den exekutiva grenen av NSDAP. Näringslivet var lugnade och förlikade sig med det nationalsocialistiska styret. Befälhavarna för armén var så tacksamma att försvarsministern Werner von Blomberg, som inte var nationalsocialist, på eget initiativ fick alla armé medlemmar att svära en personlig ed till Hitler som ledare för Stortyskland. Dessa händelser markerade en definitiv vändpunkt för det nationalsocialistiska maktövertagandet av Tyskland. Gränserna mellan partiet och staten suddades ut alltmer och Hitlers personliga vilja blev omsatta till handling och lag, även om statsbyråkratins oberoende aldrig helt blev eliminerat.

Paradoxalt nog, ju mer nationalsocialisterna dominerade det tyska samhället, ju mindre betydelsefullt blev NSDAP som organisation inom regimens maktstruktur. Hitlers styre byggde i hög grad på hans personliga tycke och den makt hans underlydande, såsom Himmler och Goebbels, hade berodde på Hitlers gillande och på deras framgång i att tolka hans önskningar och mindre på deras officiella position inom partiet. Partiet hade inget styrande organ eller formell beslutsprocess – ingen politbyrå, ingen centralkommitté, ingen partikongress. Partikansliet som styrdes av Hess, som i teorin styrde partiet, men hade i realiteten litet makt då Hess var en marginell figur inom regimen. Det var inte förrän 1941Rudolf Hess flög iväg på sin ”fredsresa” till England och efterträddes av Martin Bormann, som partikansliet återfick sin makt – men detta var huvudsakligen för att Hitler hade höga tankar om Bormann och tillät honom att agera som sin politiska sekreterare. Den verkliga makten inom regimen utfördes av Hitlers stab, Himmlers SS och Goebbels propagandaministerium.

Armén var den sista delen av tyska staten att ge efter för det nationalsocialistiska partiet, och det gjorde den aldrig fullständigt. Riksvärnet före 1933 hade förbjudit sina medlemmar att ansluta sig till politiska partier, och förbudet var kvar en tid efter 1933. Nationalsocialister i militär ålder anslöt sig till Waffen-SS, den militära grenen av SS. År 1938 blev både försvarsminister Blomberg och arméns stabschef, general Werner von Fritsch, befriade från sina tjänster efter planterade skandaler. Hitler gjorde sig själv till försvarsminister, och de nya befälhavarna för armén, generalerna Franz Halder och Walther von Brauchitsch, fruktade Hitler. Trots allt, Halder stödde den misslyckade planen på att iscensätta en kupp och ta bort Hitler från makten 1938 under Tjeckoslovakienkrisen, och igen 1939. Brauchitsch visste om dessa planer men vill inte stödja dem. Förbudet mot nationalsocialisterna att gå med i tyska armén - traditionellt ett starkt fäste för protestantiska, monarkistiska konservativa, emot politiska massrörelser - hävdes 1939. Ett antal generaler, framför Walther von Reichenau och Walter Model, blev fanatiska nationalsocialister. Det var inte förrän 1944 som en grupp officerare emot den nationalsocialistiska regimen iscensatte ett allvarligt försök att störta Hitler i det så kallade 20-juli attentatet, men de hade aldrig fullt stöd av officerskåren. Den tyska flottan var alltid lojal mot Hitler, dess befälhavare, Karl Dönitz, utnämndes av Hitler till hans efterträdare 1945.

År 1945 var NSDAP och den tyska staten oskiljaktiga. När den tyska armén kapitulerade till de allierade i maj 1945 och den tyska staten upphörde att existera, så upphörde NSDAP, trots deras 8,5 miljoner nominella medlemmar och dess landsomfattande organisation, också att existera. Dess mest fanatiska medlemmar tog självmord, flydde Tyskland eller greps. Ledarna brände sina medlemskort och försökte smälta tillbaka in i det tyska samhället. I slutet av kriget hade nationalsocialismen reducerats till lite mer än lojalitet mot personen Adolf Hitler, och i och med hans död befriades man även från denna skyldighet. I sitt politiska testamente utsåg Hitler Bormann till "Partiminister", men nominerade ingen efterträdare som ledare för partiet - ett erkännande av att NSDAP utan Hitler saknade existensberättigande. NSDAP hade förbjudits av den allierade ockupation myndigheten och en omfattande process för denazifiering utfördes för att ta bort gamla nationalsocialister från den tyska administrationen, rättsväsendet, universitet, skolor och pressen i det ockuperade Tyskland. Det fanns i stort sett inget motstånd eller försök att organisera en underjordisk nationalsocialistisk rörelse. När det normala politiska livet återupptogs i västra Tyskland 1949, var nationalsocialismen i praktiken utrotad. I östra Tyskland tog den nya kommunistiska regimen ut sin hämnd på de före detta högt uppsatta nationalsocialister de kunde hitta och att någon del av det gamla NSDAP kunde överleva var så gott som uteslutet.

Organisation

Allmänt medlemskap

Det allmänna medlemskapet i NSDAP, som kallades Parteimitgleider, bestod huvudsakligen av storstads och landsbygdens låg och medelklass. 7% hörde till överklassen, ytterligare 7% var bönder, 35% var industriarbetare och 51% var vad man kan kalla för medelklass.

När man kom till makten 1933 hade NSDAP över 2 miljoner medlemmar. När man var vid makten fick man ännu fler medlemmar och vid tiden för dess upplösning, 1945, hade man cirka 8.5 miljoner medlemmar. Många av dessa var nominella medlemmar som gick med partiet enbart för att avancera i karriären, men man beräknar att partiet hade minst en miljon aktiva medlemmar, däribland nästan alla innehavare av ledande positioner i den nationella regeringen.

Militärt medlemskap

Nationalsocialister med militära ambitioner uppmuntrades att gå med i Waffen-SS, men ett stort antal gick med i Wehrmacht och ännu fler rekryterades efter att andra världskriget hade börjat. Den tidigare lagstiftningen beordrade att alla medlemmar i Wehrmacht skulle vara icke-politiska och därför blev nationalsocialister som gick med under 1930-talet tvungna att avsluta sitt medlemskap i partiet.

Denna förordning upphävdes dock snart, och det finns gott om bevis för att medlemmar i NSDAP tjänstgjorde i Wehrmacht, särskilt efter utbrottet av andra världskriget. Wehrmachts reserver såg också ett stort antal ledande nationalsocialister mobilisera, med Reinhard Heydrich och Fritz Todt som gick med i Luftwaffe, och Major Ronald von Brysonstofen i Waffen-SS, liksom Karl Hanke som tjänstgjorde i armén.

Studentmedlemskap

Under 1926 bildade NSDAP en särskild avdelning för att engagera studenter, känd som det Nationalsocialistiska Tyska Studentförbundet (NSDStB).

Paramilitära grupper

Förutom det riktiga NSDAP fanns flera paramilitära grupper som stödde nationalsocialisternas mål. Alla medlemmar i dessa paramilitära organisationer var tvungna att bli ordinarie NSDAP medlemmar först och kunde sedan gå med i den grupp som de själva tyckte passade dom. Ett omfattande system av grader anordnandes inom de paramilitära grupperna i vilket medlemmarna kunde avancera i.

De största nationalsocialistiska paramilitära grupperna var följande:


Hitlerjugend var en paramilitär grupp indelad i en vuxen ledarskapskår och ett allmänt medlemskap öppen för pojkar i åldern fjorton till arton år. Inom Hitlerjugend fanns också Bund Deutscher Mädel för flickor.

Se även

Svastika-symbol.png
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Tredje riket


Källor

Personliga verktyg